Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Related posts:

  1. Från Hax blogg (och jag hoppas att jag missförstår): ”Man kan tycka att nya kulturella intryck gör vårt land rikare, öppnare, roligare och mer intressant. Samtidigt kan man vara mycket klar med att det offentliga rummet skall hållas fritt från religiösa regler; att invandrare i förekommande fall måste ge upp sin klankultur och acceptera att Sverige är en rättsstat där konflikter hänskjuts till statens våldsmonopol; att den öppna, liberala demokratins fri- och rättigheter skall gälla och gälla lika för alla.”

  • Fredrik Larsson

    Ja, varför inte bara ta lägga ner hela samhället, enklare så. För välfärd utan tvång är ungefär lika realistiskt som att jag skulle bli USAs nästa president. Eller nej, mindre realistiskt.

  • Jag för min del har tyckt den här debatten varit väldigt intressant. Jag skulle vilja ge mitt svar i två delar.

    1) För det första är jag inte alls säker på att utgångspunkten för diskussionen är riktig, att man bara kan ha två av de tre. Jag uppfattar det som någonstans mittemellan en hypotes som återstår att pröva och ett auktoritativt uttalande av en auktoritet vars ord är lika heligt för libertarianer som Marx en gång var för leninister, och som man på sina håll därför bara utgår från att är korrekt. Men det förutsätter – för att överdriva lite – att de som kommer från Somalia blir så lyckliga över att leva på ett svenskt socialbidrag som ger lite högre levnadsstandard än man förut hade hemma i byn, att man nöjer sig med det hela resten av livet och inte vill försöka komma vidare, och nå den levnadsstandard som de som arbetar och har egna företag runtomkring i Sverige kan njuta av. Jag fruktar att man då antingen anammat lite för mycket av Rousseaus klimatlära (lata negrer) eller av SD-propagandans sagor om oändligt höga bidrag. (Jag handlar det mesta av mina grönsaker i en butik i Uppsalas invandrar- och socialbidragstätaste kvarter. Jag ser vad många familjer får bygga sin mathållning på.) Det jag ser runt omkring mig är önskan och vilja att få det bättre. Få riktiga jobb. Kunna resa sig ur bidragsberoende. Och jag ser hur människor gör det. Men att det tar för lång tid. Av anledningar, som går att rätta till. Min hypotes är därför att vi inte kommer att behöva göra det val Hax pratar om. Men det är en hypotes. Inget jag kan veta.

    2) Möjligheten att jag har fel i detta har tvingat även mig att tänka kring prioriteringen av de tre delarna. Grunden för varje socialistisk övertygelse är demokrati och solidaritet. det som skiljer mot socialliberalism är att man vill demokratisera även ekonomin, det som skiljer mot libertarianism är att man tror att det kan behövas tvångsmedel för att förmå sådana som har riktigt mycket men inte förstått innebörden i det kristna kärleksbudskapet av avstå till förmån för dem som har mindre. Det betyder att demokratins fundamenta väger tyngre än en stor välfärdsstat, och det betyder också att den grundläggande solidariteten i att ta emot dem som flyr förtryck, tortyr och bomber måste väga tyngre än en stor välfärdsstat. Om man nu – vilket jag inte tror, men ingalunda kan veta säkert – måste välja.