I november förra året tog jag the Political Compass för första gången, och nu idag bestämde jag mig för att ta om det. För den som inte vet är Political Compass ett onlinetest för att se vart man hamnar på en tvådimensionell politisk skala, där den vertikala dimensionen är auktoritär-frihetlig och den horisontella är klassisk vänster-höger.
Förra gången klassades jag som vänsterliberal, och det gjorde jag även denna gång, en smula längre vänsterut men i stort sett likadant.
Under testet får du i princip svara på en serie påståenden, där du antingen “håller med fullständigt”, “håller med”, “inte håller med”, eller “fullständigt inte håller med”. (OT: varför har inte svenskan ett ord för “disagree”?) Påståenden skiftar i sin neutralitet, från exempelvis “what’s good for the most successful corporations is always, ultimately, good for all of us” till “abortion, when the woman’s life is not threatened, should always be illegal”.
Det största problemet med testet i min mening är att det är otydligt vilken skala det rör sig om – när frågor ställs om huruvida rika beskattas för mycket, så är det otydligt om de menar i ens eget land, i exempelvis USA, eller överlag i hela världen. Det finns även ett par tvetydiga påståenden som “An eye for an eye and a tooth for a tooth”. Jag svarade enligt originalsyftet med begreppet – bestraffa aldrig någon mer än vad den förtjänar, exempelvis genom att döda någon som “bara” stulit. Men många tolkar den säkert som den vanliga missuppfattningen, att den menar att man måste betala tillbaka lika mycket som förtjänas.
Vissa påståenden är uppenbara. Självklart säger jag nej till exempelvis att “vissa sorter ska hålla sig för sig själva” eller att “första generationens invandrare kan aldrig integreras in i ett samhälle”. Men en del är betydligt svårare, som “no broadcasting institution, however independent its content, should receive public funding”. Jag är emot public service, men samtidigt är jag för statligt stöd till kultur. Var går gränsen? Hur kan jag antingen hålla med eller inte hålla med om en så komplex fråga? Detsamma återkommer i många andra. På påståendet att “krig som går emot internationell lag är ibland försvarbart” höll jag med, eftersom jag förstår att myteri ibland är behövligt för att fälla en tyrann. Men betyder det att jag håller med om 99 % av alla fruktansvärda krig där ute? Nej, självklart inte.
Det är ett komplext och tvetydigt test, men det kan vara kul att se ungefär var man hamnar.
Det vita patriarkatet föll. Kvinnor fick rösträtt, svarta fick sitta var de ville i bussen, bögar fick gifta sig. Plötsligt såg vi kvinnor på VD-poster, en svart man blev amerikansk president, och homosexuella höll hand på gatorna.
Vi vann. Grattis, Sverige. Grattis, världen.
Vi vann.
Men sen ser vi tillbaka på blodet och striden och mörkret och döden, sen ser vi framåt mot stridsfältet som väntar oss, och vi inser att vi inte alls har vunnit. Vi slog ned en barnsoldat, men framför oss står fortfarande resten av armén, redo att fortsätta slåss. Och vi är trötta.
Det har börjat förekomma en allt vanligare tro att feminismen i Sverige är död. Att den förtjänar att vara det. Att det är en fluga som surrade upp någon gång på 1900-talet, att den gjorde sitt och dog ut. De vann kriget, och kvar står några stollar och slåss mot väderkvarnar.
Allt vanligare ser jag någon förklaga sig på de verkliga striderna som finns kvar för feminismen – lika lön, rätt till sin kropp, rätt till preventivmedel och abort, rätt att yttra sig öppet utan att dömas, rätt att inte våldtas eller misshandlas - och jag ser att denna person sänks ned som om den slåss mot stråhattar.
Väldigt få i Sverige säger sig vara emot jämställdhet. Samtidigt finns alldeles för många som vägrar kalla sig “feminist”, för att “kvinnor ska inte ha större rättigheter än männen”. Nej, men det är inte det det handlar om. Kvinnor är diskrimenade mot i Sverige idag. Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.
Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.
Du behandlas annorlunda om du inte har en kuk. Du är mindre värd om du har bröst och en fitta. Det är den bistra verkligheten vi lever med i 2013 års Sverige.
Det har blivit allt vanligare att falla tillbaka på en fråga om skuld. När kvinnokämpar som ovan reser några av de verkliga problem kvinnor lider av idag, antar alltid någon genast att det är hans fel, att han anklagas och att han ska avrättas för sina brott mot mänskligheten.
Jag förstår känslan. Jag är själv en heterosexuell vit man uppvuxen i övre medelklassens Sverige. Jag vet hur det är att ha vunnit det genetiska och sociologiska spelet och vara tursammast i världen. Att känna att det är fel att klaga, att känna att när någon mindre tursam klagar så är det vi som gjort fel. Jag har själv gått och varit förbannad över feminister som kallat mig för ett djur. Men på samma sätt vet jag att det finns män som är idioter, det finns piratpartister som är idioter, det finns linköpingsbor som är idioter – den som tror att alla dessa kan klumpas ihop enkelt och utan vidare har helt enkelt fel.
Det är inte män som är problemet, och ingen sann feminist tror heller det. De som det är fel på är de som behandlar dig olika beroende på vilket kön du har. Det är de som är våra fiender. Det är den kulturen som vi måste förändra. Alla som vill ha lika rättigheter för alla människor, stå tillsammans för en gångs skull.
Res inte patriarkatet genom din skuld. Det är inte du som är nedtryckt. Kom och hjälp oss krossa patriarkatet, och låt det ligga nere.
Piratpartiets partiledare Anna Troberg bloggar i dagarna om partiets ställning om public service.
Vår ställning i frågan är väldigt minimalistisk, någonting som jag gladeligen tar skulden för då jag satt och röstade ned nästan alla potentiella ställningstaganden i frågan när partistyrelsen föreslog en proposition om det till partiets höstmöte 2012. Jag lade motyrkandet att partiet ska vilja att public service gradvis avskaffas, vilket även det röstades ned.
Piratpartiet är idag internt överens om att public service ska finansieras av en avgift “som tas upp samtidigt som skatt men går direkt till verksamheten, utan att ta vägen genom regeringen och dess årliga budgetprocess” (läs mer). Det är en bra lösning så länge vi har public service – som det ser ut idag är alla som ens har en smartphone eller dator skyldiga att betala TV-avgift, men en stor andel gör det inte. Det finns ingen anledning att inte ha det som en obligatorisk avgift för alla.
Min ställning är att public service borde avskaffas. Min kompromiss är att reformera public service ganska radikalt.
Vi behöver inte auktoritär media som inte är oberoende
I korta drag tjänar public service inte längre ett syfte i en tid då mediamarknaden är så bred som den är idag – både på TV, men också i exempelvis fysiska tidningar och på internet. Troberg begränsar på sin blogg detta argument aningen simplistiskt till “De fyller ingen funktion när nätet finns”, och bemöter det med att vi på nätet utsätts för en stor andel riktad marknadsföring, någonting som mycket väl kan ske med ideologiska frågor:
Det är inte hela världen när det handlar om ett mysigt sitta vid datorn-plagg. Det skulle vara lite mer oroväckande om det handlade om ideologiska frågor, om politik, om val. Hur fria val har vi om den tankevärld som presenteras för oss är en specialdesignad chimär just för oss?
Det stämmer mycket väl, men lösningen är allt annat än att skapa / låta existera en auktoritär kanal som vi förutsätter alltid tala sanning för oss, för vårt eget bästa. Som Troberg själv erkänner i samma artikel är det en myt att vi någonsin kommer att få helt objektiv media. SVT kommer alltid att riskera att vara lite tillböjd, någonting vi har gott om exempel på. Journalister är människor med egna åsikter, och hur mycket de än försöker att inte låta det påverka deras journalistik kommer det alltid att göra det.
Det vi borde göra för att kombatera riskerna att luras på internet, är att undervisa bättre i kritiskt tänkande, och helt enkelt utvärdera allt vi läser. Det sista vi bör göra är att peka på public service och säga att vi ska lita på dem.
Public service kan fortsätta vara noggrann om det privatiseras
Det bästa argumentet Troberg framför är att public service-media överlag är mer seriösa med sin journalistik:
I de kontakter jag har med media upplever jag dock att public service lägger ner mer tid på att kolla bakgrundsfakta, intervjua fler inblandade, etc. De gör helt enkelt ett tämligen gediget arbete som jag ibland upplever att de privata aktörerna inte ger sina medarbetare möjlighet att göra även om de skulle vilja. Jag tolkar det som att det faktum att man inte är beroende av annonsintäkter skapar bättre möjligheter för fördjupning.
Jag tror dock inte att detta behöver vara ett direkt resultat av att det är just public service. Snarare har exempelvis SVT ett gott rykte som en seriös kanal som är noggranna och gör sitt jobb. Om de vore på den fria marknaden, skulle det vara det starka argumentet för att locka t
ill sig kunder som ville ha just seriös och noggrann journalistik. Det är just avsaknad av detta som gör att jag väldigt sällan läser exempelvis Expressen och Aftonbladet – de erbjuder inte den seriösa journalistik jag är ute efter, och då svarar jag med att inte köpa deras produkt.
Detta är en marknadsföringsstrategi som SVT gott skulle kunna behålla om de privatiserades, och många skulle säkert fortsätta att köpa deras produkt och därigenom ge dem råd och möjlighet att sälja den. Om det är dyrare att tillverka en seriösa produkt skulle de kunna ha ett dyrare pris, eller så skulle de kunna arbeta mer med att skaffa en större publik som alla betalar lite mindre – exakt det de gör idag genom att göra sig tillgängliga i fler medier med SVT Play. Det jag beskriver här är precis så de skulle kunna göra som en kommersiell kanal i en fri marknad – det finns ingen anledning för dem att vara statligt finansierade.
Public service är inte en samhällstjänst att likställas med sjukvård eller skola
Trobergs argument mot just det ovanstående stycke handlar om är:
Om man betraktar public service som ren underhållning, så förstår jag det här argumentet. Men, jag betraktar public service mer som en samhällstjänst, jämställd med skola och sjukvård. Det är något vi alla tjänar på att ha.
Det är ett svårt argument just för att det faller tillbaka på ren prioritering. Jag stödjer skola och sjukvård som skattefinansierade samhällstjänster för att de krävs för att kunna ge medborgare stabila liv, för att dessa ska leva och vara lyckliga och dessutom bidra till samhället. Både skola och sjukvård uppfyller dock väldigt specifika syften – skola är till för att undervisa en person tillräckligt för att hen ska kunna leva och bidra när hen växer upp, och sjukvård är till för att hålla personer vid liv och välmående, mentalt och fysiskt.
Vad är syftet med public service? Syftet med public service, som jag förstår det och som jag tror att Troberg håller med mig om, är att delge information och underhållning. Att informera om aktuella nyheter, samhällsinformation, allmänkunskap och, till en del eller en annan, ren och skär underhållning.
Det som skiljer denna samhällstjänst från sådana som sjukvård och skola är att syftet redan uppfylls till stor del av andra källor. Den samhällsutbildning du får genom att se på SVT eller lyssna på SR borde du få i skolan. Den underhållning du får (t ex Melodifestivalen eller filmer) är redan mycket tillgängligt, antingen gratis eller billigt, genom exempelvis TV, internet eller böcker. De nyheter du får genom public service kan du få genom mängder av andra kanaler. Självklart kan det vara av varierande kvalitet eller seriositet, men du får grunden.
Om vi ska fortsätta jämföra med andra samhällstjänster – allt public service ger dig kan du redan få billigt genom andra vägar, men det som du får genom sjukvård eller skola är mycket unikt för just dessa samhällstjänster. Ingen kommer att ge dig ens halvkvalitativ vård eller halvdagar i skola utan att ta saftigt betalt för det, eller utan att förvänta någonting i retur. När det gäller det public service ger oss, kan vi få just det genom andra källor som redan finns tillgängliga, utan användning av public service.
Public service har uttjänat sitt syfte. Släpp det, och låt den fria marknaden ta över.
I förra veckan var jag med på talkshowen 20 Minuter, som anordnades av studenter vid Kaggeholms Folkhögskola, och pratade om fildelning och The Pirate Bay. Under talkshowen är det också med en låt av några fantastiska musiker. Det ligger uppe på YouTube.
A section from my (hopefully) upcoming book, “Home”.
I have been thinking a lot about Death.
Yes, I guess that’s how this chapter starts after all. I guess it’s the cleanest way. The most honest way. I’ve been thinking a lot about Death.
Always.
When I was about eight or nine, my great grandmother, who I love dearly and who I will always love dearly, was… there was something wrong. I can’t remember the circumstances, being so young, but as I remember it the idea was floating around that it probably was cancer. That she was dying. They were pretty sure.
It was expected. She was old, just around eighty or so. Past her life expectancy.
At the time I was still religious (in some shape or form, read more in whatever chapter I wrote about religion). More than that, I was still a child. I have grown away from the concept of childhood since, I think, even though I might not want to admit it (see, I admitted it). So, I was a child, and, like most children, childish. And, in being childish, I believed, in some shape or form, in magic and miracles.
When I was told (or learned or something, I don’t remember) about my great grandmother’s illness (or whatever it was), I prayed. I prayed for a miracle, I prayed for a cure, I prayed for something to be a mistake. I prayed for her to live. I prayed for her to stay with us. With me.
The day after, I learned that it had been a mistake. She did not have cancer. Something was weird, but it was alright – it just seemed like cancer on the surface and when they looked deeper it was alright. She was going to live. She was going to stay with us. With me.
At that time, as you, dear PR, probably guess, I assumed it was my prayer which helped her. In hindsight, I realised that I was wrong. First of all, it is possible if not even likely that this story is all a figment of my imagination. This is how I remember things going, but it’s likely that it really went very differently. It’s just an anecdotal memory of an eight-year-old brain a dozen years later. Second of all (as I discuss in too much detail in the chapters on Science, God, Superstition and other such topics), there’s no such thing as a miracle. There’s no such thing as a cure. There are aweinspiring advances in medicine made every year, and we should thank the amazing scientists and doctors for what they accomplish with that, but they are only postponing the inevitable -
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
*
I have been thinking a lot about Death.
When I was thirteen, a classmate of mine was killed by a large wave of water crushing his body, killing him instantly. It was the 2005 tsunami, and my friend was in Thailand. I knew he was there when it happened, but only learned that he had been a victim a week or so later. I remember my mother telling me after she had taken the call. I remember not being surprised.
In hindsight, ofcourse I was surprised. My friend had died. But I had no concept of what it meant. I had no idea of what Death was. I was only thirteen, and apart from my paternal grandfather, who I had had absolutely no contact with, I had had absolutely no contact with Death.
After trauma you often go into denial, and only later crash down completely. I did so after learning my father had been in a drunk driving accident. I did so after my most severe break-up, for that matter, not realising what had actually happened until later.
The scary thing is, I don’t remember crashing after my friend died. I can still see his smile and I can still remember him much better than I can remember any other classmates I had at the time. I feel like we are closer now than we were when he was alive. And we were never that close. Death took him away, and I don’t think I ever even realised it. I don’t think I was ready. I think I am now. I am waiting to learn that any of my close friends or my brother or my father or my mother or my great grandmother has died, I am waiting to hear it and to crash. In some sense I want to crash. In some sense I want to feel it. I want it to destroy me.
In some ways I still feel guilty for never crashing after my friend died. Some days I regret not going to his funeral, even though I know he’s gone and don’t mind.
It’s not only strange to imagine he has gone. It’s impossible. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is a real thing and not an imaginary monster god in a Lovecraft mythos. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is coming, and that Death is eternal.
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
*
When I was maybe five or six, I lay in bed trying to sleep when
I suddenly realised that Death is for all of us.
The concept had never truly struck me before, but now it did.
I started to cry and I ran to my parents’ bedroom.
I told mom what had made me cry.
She embraced me and didn’t let me go. I think she cried too. I think she too realised – even if not for the first time – the horrifying concept in it all.
Even the most religious person must find it hard to one hundred percent believe in an afterlife.
Everyone, everyone, everyone, will be scared to look beyond the veil. It is easy to imagine a paradise.
It is easy to imagine hell.
It is even easy to imagine, like I long did, an emptiness to stand in. I long imagined Death to be an empty hall for me alone, where I could never again talk, or read, or run, or explore
I cried for hours the day I realised how wrong I was.
Death is not only an emptiness to stand in. Death is an emptiness. Death is nothing. Death is an end.
There is an old, possibly aprochyful story about a believer who asks a non-believer where we go when we die, if there is no afterlife. The non-believer (and I have heard many famous names attributed, I have no idea who it really was or if it really took place), is supposed to have said
“When I die,
I go to the same
place where I was
before I was born.”
This is truly horrifying in my mind. It is not only a life changing abruptly. It is not a prison camp. It is not eternal sleep. It is nothing. It is a moment of last chance of thought, and then nothing. Nothing. Nothing.
For in that sleep of Death, what dreams may come?
I see, I hear, none more, none less, none now.
Forever and always, together in life,
An end to all eternal stuff of dream, of love,
Of legend.
And end to all adventures, thoughts and hopes,
of Her.
To love, to dream, to dream no more
To sleep
Ay, there’s the rub.
To dream, to love, to love no more
To Die.
Ay, there’s the
Google Glass blir allt mindre en avlägsen dröm, och allt mer en stundande verklighet. I ett reportage i The Verge meddelas nu att produkten släpps redan i slutet av 2013. För den som sovit under en sten den närmsta tiden är detta alltså projektet som har god potential att revolutionera sättet vi ser på smarttekniken – en slags begränsad Android-smartphone i form av glasögon, som ger dig ett augmenterat synfält och har potential att filma och fota allt du ser.
Många börjar nu diskutera vilka implikationer projekt som Glass kan ha på våra privatliv. Tekniken har de senaste decennierna gjort det allt svårare att med säkerhet veta om du blir övervakad, helt enkelt genom att kameror kunnat bli mer diskreta och osynliga – det är nu lätt att hastigt höja en telefon och börja filma utan förvarning. Med Glass blir det ännu lättare – ett ord eller en knapptryckning och du filmar, och det enda som vittnar om det är en liten LED-lampa som självklart borde gå att stänga av eller täcka för med lite hacking.
Vi når ett stadium där alla kan bli övervakade, hela tiden, alltid, av vem som helst som har ett par Glass. Ett stadium där vi ständigt måste anta att vi blir övervakade. Jag blir själv alltid lite freaked out när jag stöter på bilder på mig själv online, när jag inte minns när de togs. Hur påverkas detta av Glass?
Jag har tänkt mycket på det, och diskuterat det mycket med både vänner och partikollegor. Jag har långsamt och lite kämpande börjat komma till den kanske lite cyniska åsikten att vi aldrig kommer att stoppa detta, och det kan vara nu det är värt att sluta.
Piratpartiets partistyrelse röstade i september 2012 om propositioner, och då diskuterades bland annat till vilken grad det ska vara lagligt att filma någon i smyg. Jag var en av de som argumenterade för att vi ska hålla lagen väldigt luddig på detta område. Låt det för privatpersoner (observera, privatpersoner, viktig distinktion) vara lagligt att filma vem som helst i princip i vilket syfte som helst. Låt det fortsätta vara olagligt att aktivt trakassera någon, och låt exempelvis paparazzi falla under denna lag. Den som filmar någon utan att störa ska inte påverkas.
Det är en hemskt cynisk syn, men jag tror att detta till viss del är någonting vi får räkna med när vi planerar en social struktur som fungerar med Google Glass, och för den delen med riktig, stundande cyborgteknologi. Vi måste börja räkna med att vi alltid är filmade, att vi alltid syns.
Vi måste börja likställa ett öga med en kamera.
För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om spontana tankar dagen efter Antipiratbyråns hotbrev. I det tog jag bland annat upp chocken över att ha fått en stor hög hatmail från nära och kära pirater.
Jag kanske var lite otydlig. Både innan dess och efter det har jag fått många många fler väldigt snälla meddelanden, mail, telefonsamtal, SMS och annat. Mängder med stöd, mängder med kärlek. Jag vill inte minimera detta – pirater är helt otroliga människor. Rädsla kan göra det värsta med alla, men många klarar fortfarande av att skriva ut sådant här:
“Anton, skit i dem. De har fel.”
“Jag kan inte fatta hur hårt du måste arbeta för partiet just nu. Du är fantastisk.”
Stay strong; är mitt budskap till dig! Vad du än väljer, vilken väg du och/eller styrelsen än väljer att gå gällande den här frågan så har du mitt fulla stöd. Du kan inte göra fel, så länge du gör det som är bäst för dig som person. Jag tvivlar inte en sekund på att du vore mindre Pirat eller skulle ha mindre kämparglöd om kablarna klipps – det skulle mig förfalla helt oresonabelt att tänka annat än så.
“Nu kommer du att se, vilka som är dina riktiga vänner.”
“Jag skulle ha avgått direkt. Jag förstår inte hur starka ni är.”
“Vi kommer att klara det här. Vi kommer att stå enade. <3″
“Jag låter ingenting hända dig. Inte utan att kämpa för dig.”
Jag menade inte att vara otydlig, men jag tror jag var det i stressen när jag skrev mitt förra inlägg. Det sista jag vill göra är att nedvärdera er. Jag älskar er.
Dagen efter. Saker börjar lugna sig.
Eller, nej, saker lugnar sig inte. Det är en lögn. Saker kommer inte att lugna sig på ett bra tag, och det är en bra sak.
Men det börjar komma någon slags förståelse. Jag, och jag tror med mig mina kollegor både i partistyrelsen och i partiet, börjar acceptera vad vi inte kan ändra och börjar leta oss till det vi kan ändra.
Vi börjar bli irriterade. Vi börjar bli arga. Vi börjar få en oanad stridslysta.
Igår fick jag ta emot uppemot ett par dussintal arga mail, facebookmeddelanden och liknande, för att jag ens vågade påpeka att jag inte tycker att styrelsen är feg om den väljer att klippa Pirate Bays kablar om en vecka. Jag har blivit ombedd att avgå, har kallats ovärdig min position, har blivit kallad förrädare. Ett par av dessa meddelanden har kommit från människor som jag länge sett som mina nära vänner. Det gör mer ont än den värsta stämningen. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de rädda.
Men jag har också fått massor med stöd. Jag har pratat nästan oavbrutet det senaste dygnet med Wanja, Paula, Adam, Izzie, och massor med andra vänner. Jag älskar er alla. Jag har läst bloggposter som gett mig tårar. Igår var den bästa dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de står förenade.
Det är just det vi behöver just nu. Att stå förenade. Vi har en gemensam fiende, och i tumultet verkade en del glömma det igår. Låt oss inte göra samma misstag någonsin igen, och låt oss aldrig mer glömma att vi står tillsammans, ett parti, mot en fiende som går att besegra.
Oavsett om Pirate Bays kablar klipps eller ej, så är det här ett enormt hot mot en ideell politisk rörelse och dess representanter. Det är oförlåtligt. Slåss inte för Pirate Bay. Slåss för Piratpartiet.
Jag satte kaffet i vrångstrupen i morse när jag kollade mina mail och däribland såg ett hotbrev från Rättighetsalliansen (f d Antipiratbyrån), där de kräver att vi inom en vecka slutar tillhandahålla The Pirate Bay med internetaccess. Om detta inte sker vill de stämma oss.
Det här är en jättetuff situation. Piratpartiet gör i min mening absolut ingenting fel – The Pirate Bay som den ser ut idag är väldigt annorlunda från hur den såg ut när dess grundare dömdes i hovrätten, och är inte på något vis olaglig. Trots det är det svårt att veta hur en dom skulle se ut, och det är en väldigt stor risk för partiet, och för oss i styrelsen privat.
Partiet har nu en vecka på sig att bestämma vad vi ska göra. Oavsett hur det blir, så kommer vi att komma ur det här segrande.
Vi kommer alltid att vinna, och antipiraterna kommer alltid att förlora.
Läs mer i partiets pressmeddelande, hos Humlan.
I fredags såg vi det största asteroidnedslaget på över hundra år, med över tusen skadade och enorma ekonomiska skador. Liknande katastrofer kan inträffa när som helst, och nästa gång kanske vi inte har lika stor tur.
Ung Pirats förbundsordförande Gustav Nipe har skrivit en debattartikel på Newsmill om hur vi borde satsa om pengar från internationell krigsföring och försvar till skydd mot yttre rymdens hot.
SVT Östnytt hade ett reportage om förslaget, där de tog med en kort intervju med mig. Det är inte varje dag man får använda “annars kommer mänskligheten att utrotas” som argument för sitt politiska ställningstagande.
(Det står att jag är ordförande UP Öst, vilket är lite gammalt, slutade som det för ett par veckor sedan. Fortsätter traditionen att varje nyhet alltid har minst ett fel i sig.)
