Piratpartiets partiledare Anna Troberg bloggar i dagarna om partiets ställning om public service.
Vår ställning i frågan är väldigt minimalistisk, någonting som jag gladeligen tar skulden för då jag satt och röstade ned nästan alla potentiella ställningstaganden i frågan när partistyrelsen föreslog en proposition om det till partiets höstmöte 2012. Jag lade motyrkandet att partiet ska vilja att public service gradvis avskaffas, vilket även det röstades ned.
Piratpartiet är idag internt överens om att public service ska finansieras av en avgift “som tas upp samtidigt som skatt men går direkt till verksamheten, utan att ta vägen genom regeringen och dess årliga budgetprocess” (läs mer). Det är en bra lösning så länge vi har public service – som det ser ut idag är alla som ens har en smartphone eller dator skyldiga att betala TV-avgift, men en stor andel gör det inte. Det finns ingen anledning att inte ha det som en obligatorisk avgift för alla.
Min ställning är att public service borde avskaffas. Min kompromiss är att reformera public service ganska radikalt.
Vi behöver inte auktoritär media som inte är oberoende
I korta drag tjänar public service inte längre ett syfte i en tid då mediamarknaden är så bred som den är idag – både på TV, men också i exempelvis fysiska tidningar och på internet. Troberg begränsar på sin blogg detta argument aningen simplistiskt till “De fyller ingen funktion när nätet finns”, och bemöter det med att vi på nätet utsätts för en stor andel riktad marknadsföring, någonting som mycket väl kan ske med ideologiska frågor:
Det är inte hela världen när det handlar om ett mysigt sitta vid datorn-plagg. Det skulle vara lite mer oroväckande om det handlade om ideologiska frågor, om politik, om val. Hur fria val har vi om den tankevärld som presenteras för oss är en specialdesignad chimär just för oss?
Det stämmer mycket väl, men lösningen är allt annat än att skapa / låta existera en auktoritär kanal som vi förutsätter alltid tala sanning för oss, för vårt eget bästa. Som Troberg själv erkänner i samma artikel är det en myt att vi någonsin kommer att få helt objektiv media. SVT kommer alltid att riskera att vara lite tillböjd, någonting vi har gott om exempel på. Journalister är människor med egna åsikter, och hur mycket de än försöker att inte låta det påverka deras journalistik kommer det alltid att göra det.
Det vi borde göra för att kombatera riskerna att luras på internet, är att undervisa bättre i kritiskt tänkande, och helt enkelt utvärdera allt vi läser. Det sista vi bör göra är att peka på public service och säga att vi ska lita på dem.
Public service kan fortsätta vara noggrann om det privatiseras
Det bästa argumentet Troberg framför är att public service-media överlag är mer seriösa med sin journalistik:
I de kontakter jag har med media upplever jag dock att public service lägger ner mer tid på att kolla bakgrundsfakta, intervjua fler inblandade, etc. De gör helt enkelt ett tämligen gediget arbete som jag ibland upplever att de privata aktörerna inte ger sina medarbetare möjlighet att göra även om de skulle vilja. Jag tolkar det som att det faktum att man inte är beroende av annonsintäkter skapar bättre möjligheter för fördjupning.
Jag tror dock inte att detta behöver vara ett direkt resultat av att det är just public service. Snarare har exempelvis SVT ett gott rykte som en seriös kanal som är noggranna och gör sitt jobb. Om de vore på den fria marknaden, skulle det vara det starka argumentet för att locka t
ill sig kunder som ville ha just seriös och noggrann journalistik. Det är just avsaknad av detta som gör att jag väldigt sällan läser exempelvis Expressen och Aftonbladet – de erbjuder inte den seriösa journalistik jag är ute efter, och då svarar jag med att inte köpa deras produkt.
Detta är en marknadsföringsstrategi som SVT gott skulle kunna behålla om de privatiserades, och många skulle säkert fortsätta att köpa deras produkt och därigenom ge dem råd och möjlighet att sälja den. Om det är dyrare att tillverka en seriösa produkt skulle de kunna ha ett dyrare pris, eller så skulle de kunna arbeta mer med att skaffa en större publik som alla betalar lite mindre – exakt det de gör idag genom att göra sig tillgängliga i fler medier med SVT Play. Det jag beskriver här är precis så de skulle kunna göra som en kommersiell kanal i en fri marknad – det finns ingen anledning för dem att vara statligt finansierade.
Public service är inte en samhällstjänst att likställas med sjukvård eller skola
Trobergs argument mot just det ovanstående stycke handlar om är:
Om man betraktar public service som ren underhållning, så förstår jag det här argumentet. Men, jag betraktar public service mer som en samhällstjänst, jämställd med skola och sjukvård. Det är något vi alla tjänar på att ha.
Det är ett svårt argument just för att det faller tillbaka på ren prioritering. Jag stödjer skola och sjukvård som skattefinansierade samhällstjänster för att de krävs för att kunna ge medborgare stabila liv, för att dessa ska leva och vara lyckliga och dessutom bidra till samhället. Både skola och sjukvård uppfyller dock väldigt specifika syften – skola är till för att undervisa en person tillräckligt för att hen ska kunna leva och bidra när hen växer upp, och sjukvård är till för att hålla personer vid liv och välmående, mentalt och fysiskt.
Vad är syftet med public service? Syftet med public service, som jag förstår det och som jag tror att Troberg håller med mig om, är att delge information och underhållning. Att informera om aktuella nyheter, samhällsinformation, allmänkunskap och, till en del eller en annan, ren och skär underhållning.
Det som skiljer denna samhällstjänst från sådana som sjukvård och skola är att syftet redan uppfylls till stor del av andra källor. Den samhällsutbildning du får genom att se på SVT eller lyssna på SR borde du få i skolan. Den underhållning du får (t ex Melodifestivalen eller filmer) är redan mycket tillgängligt, antingen gratis eller billigt, genom exempelvis TV, internet eller böcker. De nyheter du får genom public service kan du få genom mängder av andra kanaler. Självklart kan det vara av varierande kvalitet eller seriositet, men du får grunden.
Om vi ska fortsätta jämföra med andra samhällstjänster – allt public service ger dig kan du redan få billigt genom andra vägar, men det som du får genom sjukvård eller skola är mycket unikt för just dessa samhällstjänster. Ingen kommer att ge dig ens halvkvalitativ vård eller halvdagar i skola utan att ta saftigt betalt för det, eller utan att förvänta någonting i retur. När det gäller det public service ger oss, kan vi få just det genom andra källor som redan finns tillgängliga, utan användning av public service.
Public service har uttjänat sitt syfte. Släpp det, och låt den fria marknaden ta över.
I förra veckan var jag med på talkshowen 20 Minuter, som anordnades av studenter vid Kaggeholms Folkhögskola, och pratade om fildelning och The Pirate Bay. Under talkshowen är det också med en låt av några fantastiska musiker. Det ligger uppe på YouTube.
A section from my (hopefully) upcoming book, “Home”.
I have been thinking a lot about Death.
Yes, I guess that’s how this chapter starts after all. I guess it’s the cleanest way. The most honest way. I’ve been thinking a lot about Death.
Always.
When I was about eight or nine, my great grandmother, who I love dearly and who I will always love dearly, was… there was something wrong. I can’t remember the circumstances, being so young, but as I remember it the idea was floating around that it probably was cancer. That she was dying. They were pretty sure.
It was expected. She was old, just around eighty or so. Past her life expectancy.
At the time I was still religious (in some shape or form, read more in whatever chapter I wrote about religion). More than that, I was still a child. I have grown away from the concept of childhood since, I think, even though I might not want to admit it (see, I admitted it). So, I was a child, and, like most children, childish. And, in being childish, I believed, in some shape or form, in magic and miracles.
When I was told (or learned or something, I don’t remember) about my great grandmother’s illness (or whatever it was), I prayed. I prayed for a miracle, I prayed for a cure, I prayed for something to be a mistake. I prayed for her to live. I prayed for her to stay with us. With me.
The day after, I learned that it had been a mistake. She did not have cancer. Something was weird, but it was alright – it just seemed like cancer on the surface and when they looked deeper it was alright. She was going to live. She was going to stay with us. With me.
At that time, as you, dear PR, probably guess, I assumed it was my prayer which helped her. In hindsight, I realised that I was wrong. First of all, it is possible if not even likely that this story is all a figment of my imagination. This is how I remember things going, but it’s likely that it really went very differently. It’s just an anecdotal memory of an eight-year-old brain a dozen years later. Second of all (as I discuss in too much detail in the chapters on Science, God, Superstition and other such topics), there’s no such thing as a miracle. There’s no such thing as a cure. There are aweinspiring advances in medicine made every year, and we should thank the amazing scientists and doctors for what they accomplish with that, but they are only postponing the inevitable -
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
*
I have been thinking a lot about Death.
When I was thirteen, a classmate of mine was killed by a large wave of water crushing his body, killing him instantly. It was the 2005 tsunami, and my friend was in Thailand. I knew he was there when it happened, but only learned that he had been a victim a week or so later. I remember my mother telling me after she had taken the call. I remember not being surprised.
In hindsight, ofcourse I was surprised. My friend had died. But I had no concept of what it meant. I had no idea of what Death was. I was only thirteen, and apart from my paternal grandfather, who I had had absolutely no contact with, I had had absolutely no contact with Death.
After trauma you often go into denial, and only later crash down completely. I did so after learning my father had been in a drunk driving accident. I did so after my most severe break-up, for that matter, not realising what had actually happened until later.
The scary thing is, I don’t remember crashing after my friend died. I can still see his smile and I can still remember him much better than I can remember any other classmates I had at the time. I feel like we are closer now than we were when he was alive. And we were never that close. Death took him away, and I don’t think I ever even realised it. I don’t think I was ready. I think I am now. I am waiting to learn that any of my close friends or my brother or my father or my mother or my great grandmother has died, I am waiting to hear it and to crash. In some sense I want to crash. In some sense I want to feel it. I want it to destroy me.
In some ways I still feel guilty for never crashing after my friend died. Some days I regret not going to his funeral, even though I know he’s gone and don’t mind.
It’s not only strange to imagine he has gone. It’s impossible. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is a real thing and not an imaginary monster god in a Lovecraft mythos. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is coming, and that Death is eternal.
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
Death comes to all of us.
*
When I was maybe five or six, I lay in bed trying to sleep when
I suddenly realised that Death is for all of us.
The concept had never truly struck me before, but now it did.
I started to cry and I ran to my parents’ bedroom.
I told mom what had made me cry.
She embraced me and didn’t let me go. I think she cried too. I think she too realised – even if not for the first time – the horrifying concept in it all.
Even the most religious person must find it hard to one hundred percent believe in an afterlife.
Everyone, everyone, everyone, will be scared to look beyond the veil. It is easy to imagine a paradise.
It is easy to imagine hell.
It is even easy to imagine, like I long did, an emptiness to stand in. I long imagined Death to be an empty hall for me alone, where I could never again talk, or read, or run, or explore
I cried for hours the day I realised how wrong I was.
Death is not only an emptiness to stand in. Death is an emptiness. Death is nothing. Death is an end.
There is an old, possibly aprochyful story about a believer who asks a non-believer where we go when we die, if there is no afterlife. The non-believer (and I have heard many famous names attributed, I have no idea who it really was or if it really took place), is supposed to have said
“When I die,
I go to the same
place where I was
before I was born.”
This is truly horrifying in my mind. It is not only a life changing abruptly. It is not a prison camp. It is not eternal sleep. It is nothing. It is a moment of last chance of thought, and then nothing. Nothing. Nothing.
For in that sleep of Death, what dreams may come?
I see, I hear, none more, none less, none now.
Forever and always, together in life,
An end to all eternal stuff of dream, of love,
Of legend.
And end to all adventures, thoughts and hopes,
of Her.
To love, to dream, to dream no more
To sleep
Ay, there’s the rub.
To dream, to love, to love no more
To Die.
Ay, there’s the
Google Glass blir allt mindre en avlägsen dröm, och allt mer en stundande verklighet. I ett reportage i The Verge meddelas nu att produkten släpps redan i slutet av 2013. För den som sovit under en sten den närmsta tiden är detta alltså projektet som har god potential att revolutionera sättet vi ser på smarttekniken – en slags begränsad Android-smartphone i form av glasögon, som ger dig ett augmenterat synfält och har potential att filma och fota allt du ser.
Många börjar nu diskutera vilka implikationer projekt som Glass kan ha på våra privatliv. Tekniken har de senaste decennierna gjort det allt svårare att med säkerhet veta om du blir övervakad, helt enkelt genom att kameror kunnat bli mer diskreta och osynliga – det är nu lätt att hastigt höja en telefon och börja filma utan förvarning. Med Glass blir det ännu lättare – ett ord eller en knapptryckning och du filmar, och det enda som vittnar om det är en liten LED-lampa som självklart borde gå att stänga av eller täcka för med lite hacking.
Vi når ett stadium där alla kan bli övervakade, hela tiden, alltid, av vem som helst som har ett par Glass. Ett stadium där vi ständigt måste anta att vi blir övervakade. Jag blir själv alltid lite freaked out när jag stöter på bilder på mig själv online, när jag inte minns när de togs. Hur påverkas detta av Glass?
Jag har tänkt mycket på det, och diskuterat det mycket med både vänner och partikollegor. Jag har långsamt och lite kämpande börjat komma till den kanske lite cyniska åsikten att vi aldrig kommer att stoppa detta, och det kan vara nu det är värt att sluta.
Piratpartiets partistyrelse röstade i september 2012 om propositioner, och då diskuterades bland annat till vilken grad det ska vara lagligt att filma någon i smyg. Jag var en av de som argumenterade för att vi ska hålla lagen väldigt luddig på detta område. Låt det för privatpersoner (observera, privatpersoner, viktig distinktion) vara lagligt att filma vem som helst i princip i vilket syfte som helst. Låt det fortsätta vara olagligt att aktivt trakassera någon, och låt exempelvis paparazzi falla under denna lag. Den som filmar någon utan att störa ska inte påverkas.
Det är en hemskt cynisk syn, men jag tror att detta till viss del är någonting vi får räkna med när vi planerar en social struktur som fungerar med Google Glass, och för den delen med riktig, stundande cyborgteknologi. Vi måste börja räkna med att vi alltid är filmade, att vi alltid syns.
Vi måste börja likställa ett öga med en kamera.
För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om spontana tankar dagen efter Antipiratbyråns hotbrev. I det tog jag bland annat upp chocken över att ha fått en stor hög hatmail från nära och kära pirater.
Jag kanske var lite otydlig. Både innan dess och efter det har jag fått många många fler väldigt snälla meddelanden, mail, telefonsamtal, SMS och annat. Mängder med stöd, mängder med kärlek. Jag vill inte minimera detta – pirater är helt otroliga människor. Rädsla kan göra det värsta med alla, men många klarar fortfarande av att skriva ut sådant här:
“Anton, skit i dem. De har fel.”
“Jag kan inte fatta hur hårt du måste arbeta för partiet just nu. Du är fantastisk.”
Stay strong; är mitt budskap till dig! Vad du än väljer, vilken väg du och/eller styrelsen än väljer att gå gällande den här frågan så har du mitt fulla stöd. Du kan inte göra fel, så länge du gör det som är bäst för dig som person. Jag tvivlar inte en sekund på att du vore mindre Pirat eller skulle ha mindre kämparglöd om kablarna klipps – det skulle mig förfalla helt oresonabelt att tänka annat än så.
“Nu kommer du att se, vilka som är dina riktiga vänner.”
“Jag skulle ha avgått direkt. Jag förstår inte hur starka ni är.”
“Vi kommer att klara det här. Vi kommer att stå enade. <3″
“Jag låter ingenting hända dig. Inte utan att kämpa för dig.”
Jag menade inte att vara otydlig, men jag tror jag var det i stressen när jag skrev mitt förra inlägg. Det sista jag vill göra är att nedvärdera er. Jag älskar er.
Dagen efter. Saker börjar lugna sig.
Eller, nej, saker lugnar sig inte. Det är en lögn. Saker kommer inte att lugna sig på ett bra tag, och det är en bra sak.
Men det börjar komma någon slags förståelse. Jag, och jag tror med mig mina kollegor både i partistyrelsen och i partiet, börjar acceptera vad vi inte kan ändra och börjar leta oss till det vi kan ändra.
Vi börjar bli irriterade. Vi börjar bli arga. Vi börjar få en oanad stridslysta.
Igår fick jag ta emot uppemot ett par dussintal arga mail, facebookmeddelanden och liknande, för att jag ens vågade påpeka att jag inte tycker att styrelsen är feg om den väljer att klippa Pirate Bays kablar om en vecka. Jag har blivit ombedd att avgå, har kallats ovärdig min position, har blivit kallad förrädare. Ett par av dessa meddelanden har kommit från människor som jag länge sett som mina nära vänner. Det gör mer ont än den värsta stämningen. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de rädda.
Men jag har också fått massor med stöd. Jag har pratat nästan oavbrutet det senaste dygnet med Wanja, Paula, Adam, Izzie, och massor med andra vänner. Jag älskar er alla. Jag har läst bloggposter som gett mig tårar. Igår var den bästa dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de står förenade.
Det är just det vi behöver just nu. Att stå förenade. Vi har en gemensam fiende, och i tumultet verkade en del glömma det igår. Låt oss inte göra samma misstag någonsin igen, och låt oss aldrig mer glömma att vi står tillsammans, ett parti, mot en fiende som går att besegra.
Oavsett om Pirate Bays kablar klipps eller ej, så är det här ett enormt hot mot en ideell politisk rörelse och dess representanter. Det är oförlåtligt. Slåss inte för Pirate Bay. Slåss för Piratpartiet.
Jag satte kaffet i vrångstrupen i morse när jag kollade mina mail och däribland såg ett hotbrev från Rättighetsalliansen (f d Antipiratbyrån), där de kräver att vi inom en vecka slutar tillhandahålla The Pirate Bay med internetaccess. Om detta inte sker vill de stämma oss.
Det här är en jättetuff situation. Piratpartiet gör i min mening absolut ingenting fel – The Pirate Bay som den ser ut idag är väldigt annorlunda från hur den såg ut när dess grundare dömdes i hovrätten, och är inte på något vis olaglig. Trots det är det svårt att veta hur en dom skulle se ut, och det är en väldigt stor risk för partiet, och för oss i styrelsen privat.
Partiet har nu en vecka på sig att bestämma vad vi ska göra. Oavsett hur det blir, så kommer vi att komma ur det här segrande.
Vi kommer alltid att vinna, och antipiraterna kommer alltid att förlora.
Läs mer i partiets pressmeddelande, hos Humlan.
I fredags såg vi det största asteroidnedslaget på över hundra år, med över tusen skadade och enorma ekonomiska skador. Liknande katastrofer kan inträffa när som helst, och nästa gång kanske vi inte har lika stor tur.
Ung Pirats förbundsordförande Gustav Nipe har skrivit en debattartikel på Newsmill om hur vi borde satsa om pengar från internationell krigsföring och försvar till skydd mot yttre rymdens hot.
SVT Östnytt hade ett reportage om förslaget, där de tog med en kort intervju med mig. Det är inte varje dag man får använda “annars kommer mänskligheten att utrotas” som argument för sitt politiska ställningstagande.
(Det står att jag är ordförande UP Öst, vilket är lite gammalt, slutade som det för ett par veckor sedan. Fortsätter traditionen att varje nyhet alltid har minst ett fel i sig.)
As always with my book reviews, the following is filled with spoilers. Please read “The Wise Man’s Fear” first if you haven’t. (And if you haven’t read the first part of the series, check out “The Name of the Wind”.)
I previously wrote about “The Name of the Wind”, the first book of the Kingkiller Chronicle fantasy series by Patrick Rothfuss. “The Wise Man’s Fear” is the second part of the trilogy, and the third and final is yet to be released. The trilogy is structured as a continuous story stretching over the entire life of Kvothe, a legendary arcanist, and is probably best seen as one long book stretching over three volumes, around 800 – 1 000 pages each.
I’m trying to keep this short. The Kingkiller Chronicle is one of the best fantasy stories I have ever read. It’s definitely up there among The Dark Tower and The Lord of the Rings. It is amazing in that it tells a beautiful story much more honestly than any other I have ever read. Kvothe is far from a perfect creature, and the story is both about him earning a reputation and him consciously creating it by spreading rumours about himself. It’s about rumours, politics and interpersonal drama, at the same time as it is an epic fantasy story about a man growing up and becoming a great thinker and fighter. The background story, of Kvothe in the future telling back his own story to be written down, is unique and brings a special flavour to the books.
I do think, however, that the trilogy as a whole could have been separated into more books. The first two books don’t have any clear cut-off points, but merely ends in the vein of “well, that’s enough for today.” I could easily see the books separated into three each, with more interesting cut-offs. The story, and especially this second book which is longer than the first, includes many separate stories. The book overall reminds me of classics like Homer’s “The Odyssey” in how it tells a long series of shorter stories all tying together in the longer story. We see Kvothe travelling around, meeting legendary creatures and persons and performing legendary feats. Many parts actually work – though not as good – as solitary stories.
The title of the book, “The Wise Man’s Fear”, is a quote from the previous book – “there are three things all men fear: the sea in storm, a night with no moon, and the anger of a gentle man.” In this book, we finally see the latter of the three, done perfectly. “The Wise Man’s Fear” is at times much, much darker than “The Name of the Wind”, a reflection of Kvothe growing up, growing more powerful and taking things into his own hands. There is a section of a battle in which Kvothe uses the body of an enemy to perform magic, and at the end of it he is covered in blood, and sees the mess of a body before him – a scene which had me stop reading for several minutes, trying to understand what I had read. Towards the end of the book, Kvothe coldly slays nine travelling musician for the horrible crimes they had done. Some part of me stops and think if I like this new Kvothe, or if he is turning into a horrible beast.
It is beautiful.
However, I did find some sections of “The Wise Man’s Fear” to be slightly too long. The mid-section in which Kvothe works for Maer Alveron is too long for my choosing, and actually had me stop reading for a while before I returned in interest for what happened next. But that’s a relatively minor point in it all.
“Once Upon a Time” was my first step towards fulfilling my 2013 goal of trying ten new board games.
In the game, the players take turns in telling a story, taking help from cards with words like “hidden”, “crown”, “secret” and “wolf”. Each player has an ending card, with a finishing phrase of the story (like “then they married and lived happily ever after”). When a player plays her ending card, she wins.
The game relies heavily on collectively working on playing a good game, rather than everyone trying their best to win. If the ending isn’t satisfying to all side-plots, the players can vote to keep playing. If a player tells the story poorly and hesitating, that player’s turn ends.
As not all such rules are one hundred percent clear, I don’t think the game is for everyone. Is not a good game if you always want to win. If you like telling stories and you prefer a beautiful game, this is the perfect game. It works excellently played like I played it, with new friends I had just recently met, and worked with a lot of laughs and a fun time.
