Att komma tillbaka

Ibland kommer livet i vägen, och engagemang får ta en paus för det viktigare – att för stunden överleva, att prioritera det som är viktigt. Så har fallet varit för mig de första två månaderna av året, och i mitt fall har prioriteringarna varit hälsa och jobb.

Som följd har mitt engagemang i Piratpartiet varit lite vilande, som en del märkt och som jag meddelat partistyrelsen.

Den goda nyheten, jag är tillbaka. Det är en konstig känsla, men väldigt uppfriskande. I närmare två veckor har jag försökt komma in steg för steg, och sakta men säkert kommit till insikten att jag måste dyka i sjön av partiarbete för att jag verkligen ska komma tillbaka. Idag har jag suttit och gått igenom mail, fört samtal jag skjutit upp, planerat framtiden, och så mycket mer.

Jag är tillbaka. Nu fortsätter vi.

Årskrönika 2016

Så här kommer min extremt långrandiga sammanfattning av 2016. Rekommenderad läsning är även Fabians, inte bara för att den är intressant utan för att den även handlar en del om mitt år. 🙂

Jag och min dåvarande flickvän Felicia, maj 2016.

2016 var ett stort år för mig relationsmässigt, både vad gäller vänskapliga och romantiska relationer. 2015 var året då jag verkligen vidgade min sociala sfär, och 2016 började det realiseras på ett helt nytt sätt. I slutet av 2015 hade jag flyttat till Stockholm, och snart började jag bygga upp ett helt nytt nätverk med vänner.

Jag började engagera mig mer på BDSMF-scenen och träffade fantastiska människor som Ruben, Karin, Fredrik, Hanna, Felicia och många fler. Felicia och jag utvecklade ett romantiskt förhållande under våren, utöver mina pågående relationer med Fabian och Ali, ett förhållande som dog när sommaren kom men som låtit oss förbli vänner. Någonstans här bestämde jag mig dessutom för att gå över från polyamori till relationsanarki, och sedan dess har jag känt mig sjukt mycket mer fri.

Under hösten fick jag någon slags social revolution, och på väldigt kort tid träffade jag två människor som kom att betyda mycket för mitt liv – Toni och Nikki. Ni tog snabbt över stora delar av min hjärna, och fortsätter att göra det för var dag som går. Under slutet av året träffade jag en person som kom att betyda väldigt mycket för mig, men där vår relation fick slås sönder innan den började röra sig dit jag hoppades. Och sist men inte minst träffade jag under slutet av året Lovisa, som börjat bli en allt större del av mitt liv.

Jag, Ali och Orlando dagen vi flyttade in på Kungsholmen, oktober 2016.

Relationer dog också. Under hösten separerade jag och Fabian, som jag var tillsammans med sedan början av 2015, och jag flyttade istället ihop med min fantastiska nya sambo Ali i en ny lägenhet på Kungsholmen. Fabian och jag förblir dock väldigt nära vänner, han är rentav den jag skulle klassa som min allra bästa vän.

Det här var också året jag fick en helt ny familjemedlem i min otroliga älskling Orlando. Jag och Fabian köpte vår lilla leonbergervalp under sommaren, men efter två månader valde Fabian att dra sig ur, samtidigt som vi separerade. Sedan dess har Ali blivit någon slags bonusförälder, och Fabian hälsar ofta på och ger honom presenter som en mysig morbror.

Men 2016 var också ett kasst år för mig vad gäller mina mentala problem. Det var året jag på allvar började få hjälp mot min bipolära sjukdom, men det var också året mina problem fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression i september, som slutade med att jag blev inlagd i en vecka. Sedan dess har jag varit halvtidssjukskriven, något jag hoppas kunna ta mig ur nu i början av 2017.

Politiskt har mycket hänt. Det har varit ett händelserikt år globalt – brexit, PPs framgångar på Island, det amerikanska valet, främlingsfientlighet och situationen kring Daesh. Men det har också hänt en del för mig, inte minst att jag under våren gick och blev vald till partisekreterare för Piratpartiet. 2017 blir ett spännande år – det sista året innan nästa val!

Fabian och jag på väg till Bryssel, december 2016.

Jobbmässigt har det också hänt mycket. Jag har fått allt mer ansvar, lärt mig hantera mina uppgifter allt bättre, och utvecklats sjukt mycket som människa. Jag bytte under året titel från projektledarassistent till byggkoordinator, och fick dessutom en trevlig löneförhöjning. Allt går framåt!

I min djupa depression kände jag hur jag hade förlorat allt. Jag hade precis blivit dumpad av någon jag älskat mer än jag trodde jag kunde älska någon. Jag visste inte hur jag skulle klara av att ta hand om Orlando. Jag hade blivit vräkt. Det kändes som att alla på jobbet hatade mig. Att alla mina vänner hatade mig. Jag kände att jag var tillbaka där jag var för fyra år sedan.

Allt det har förändrats, och den jag kan ge creds åt för en väldigt, väldigt, väldigt stor del av det är Ali Gasanin. Du har hjälpt mig. Du har funnits där. Du har skyddat mig. Tröstat mig. Räddat mig. Det var du som gjorde 2016 till året jag överlevde en gång till. Tack.

Nu kör vi på, 2017.

Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Rapport om kön, ålder och bostadsort i Piratpartiets styrelse

Det är dags för en tredje del i min serie inlägg med statistik om Piratpartiets styrelse, uppdaterad för 2015-2017!

Partistyrelsens ålder

Partistyrelsens ålder har varierat en del över åren, men sjunker en del i och med de som nu valts in. Det är ganska jämnt fördelat och ligger något över partiets medlemmar i allmänhet, vilket kan förväntas med tanke på att främst äldre säkert vill engagera sig mer strategiskt i partiet. Det råder jämnt lopp mellan 1970- och 1980-tal, men 1990-tal och 1960-tal ligger precis efter.

psalder

Partistyrelsens könsfördelning

Könsfördelning i partistyrelsen har tyvärr inte ändrats dramatiskt över åren, utan ligger ganska stadigt på som mest 40% kvinnor (2009). Män är väldigt överrperesenterade – 2007-2008 satt ingen kvinna i styrelsen, och nu senast 2016 satt en enda, Opassande. 2017 har det dock ökat, med en rad kvinnor invalda, och siffran är nu som högst sedan 2009. Sedan 2012 sitter jag, som ickebinär, i partistyrelsen.

pskon

Partistyrelsens bostadsort

Styrelsen är ganska jämnt fördelad i bostadsort förutom ett stort fokus på Stockholm, som ökar med de nyinvalda. Så mycket som en tredjedel av styrelsen bor i Stockholm, och Göteborg och Uppsala är de enda andra städerna med fler än en ledamot (två vardera).

psort

Slutsats

Partistyrelsen är med andra ord fortsatt ganska segregerad, både vad gäller ledamöternas kön och deras bostadsort. Det är män och stockholmare som utgör majoriteten i styrelsen. Det går inte heller allt för tydligt i rätt riktning.

Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.

Partikultur del 1: Nollsummespelet

Efter att jag och Fabian Rosdalen, Piratpartiets regnbågspolitiska talesperson, deltog vid en manifestation för transrättigheter dök en hel del hejarop upp.  Men även en del burop.

Någon frågar sig sarkastiskt om det här med transrättigheter är partiets nya kärnfråga. Någon skriker att vår kamp för integritet tydligen är död. En tredje gnäller om hur vi allt mer blir som alla andra partier.

Dessa buare skulle aldrig kalla sig transfoba, och jag tror inte heller att de är det. De anser bara att partiet lagt om fokus, lagt fokus på frågor de inte är speciellt intresserade av. Varför ska vi fokusera på regnbågsfrågor? Varför inte att stoppa massövervakning?

Misstaget i tänkandet är förhållandevis självklart – att politik är allt annat än ett nollsummespel. I en ideell förening som Piratpartiet handlar det inte lika mycket om att placera resurser på olika områden, som det handlar om att skapa resurser – att värva och behålla aktivister.

Dessa aktivister kommer alltid, utan undantag, att fokusera på de frågor de brinner för. Och så länge dessa frågor är inom vårt principprogram kommer jag, som partisekreterare, aldrig lyfta ett finger för att stoppa dem.

Så vill du engagera dig? Kul! Satsa på frågan du brinner för! Vill du att någon annan ska engagera sig i din fråga istället för sin? Då får du övertyga dem. Helst inte genom att skrika att deras engagemang suger.

Transförsvarets ockupation av Socialstyrelsen 16.11.21

Jag hade chansen att få närvaro på Transförsvarets ockupation av Socialstyrelsens kontor idag, 21 november 2016. Manifestationen pågår i skrivande stund (2016-11-21 kl 19:21) fortfarande, utan mig (jag var feg och gick när polisen gav oss en sista chans att överge utan arrest). Jag lyckades däremot ta en del kort och fånga allt på en livefilm som pågick fram till det att jag gick. Den streamades live på Facebook och finns nu uppe på YouTube.

De ultimatum som krävdes för att ockupationen skulle upphöra kan du läsa här. Jag kopierar dem även nedan om sidan skulle ändras:

  • Uteslut socialstyrelsen från transvården och ta bort dess makt i transpersoners identitet.
  • Ta bort restriktioner för icke-binära transpersoner inom transvården.
  • Standardisera transvården genom hela landet så att transpersoner inte behöver resa över landet för kompetent vård.
  • Förbjud onödiga ingrepp på intersex personers könsorgan utan deras egna tillstånd och önskan.
  • Forska och gör statistik kring transpersoners hälsa, välmående och ekonomiska situation med mål att förbättra transpersoners generella välmående.
  • Ta bort restriktioner för asylsökande transpersoner inom sjukvården.
  • Reducera väntetider i vården och hos myndigheterna genom att ta bort onödiga möten, prövningar och obligatoriska ”provperioder”.
  • Avskaffa juridisk könstillhörighet och inför könsneutrala personnummer.
  • Avsluta all deportering av asylsökande HBTQ-personer till länder där de sätts i fara eller saknar grundläggande skydd och rättigheter.
  • Öka möjligheten att spara könsceller utan krav på diagnosen ”transsexualism”.
  • Sänk åldersgränsen inom transvården för unga transpersoner.
  • Öka möjligheten för alternativa könskorrigerande ingrepp såsom typer av orkidektomi och hysterektomi.
  • Öka möjligheten för sekundära transitionsbehandlingar såsom mastektomi eller hårborttagning.

Ni som är modigare än jag och är kvar, NI ÄR BÄST!

Polkon 2016

I helgen höll Ung Pirat 2016 års utgåva av sin politiska konferens Polkon, första gången sedan 2013 (?), och jag hade nöjet att delta i Göteborg. Utöver att hålla i passet om innovationspolitik och hålla tal om Piratpartiets organisation passade jag även på att fika med vår partiledare Magnus Andersson samt träffa vår nya drogpolitiska talesperson, Johan Svensson. Allt det hann jag med trots att jag under helgen mådde ganska dåligt mentalt och i sista minuten övervägde att inte åka.

Det är jättekul när pirater får en chans att träffas – någonting som inte händer allt för ofta. Vi älskar att umgås, trots att man kan gissa på motsatsen, och varje gång det händer pratas det om att det måste hända oftare. Och det måste det verkligen. Det är en chans att umgås med både nya och gamla människor, och att utbyta idéer och tankar på sätt som helt enkelt inte är möjliga på distans.

Förutom att delta på de vanliga aktiviteterna – främst att ta olika politiska frågor och diskutera igenom vår potentiella politik inom området – fick jag som sagt även chansen att tala. Jag pratade om hur partiet utvecklats på senare tid, om vår nya organisationsstruktur som togs fram över sommaren och om hur den utvecklas vidare. Jag pratade om de fem grenar som utgör Piratpartiets organisation, och lyckades dessutom inspirera ett antal att vilja vara med och arbeta med olika saker.

Väldigt kortfattat – kul! Den här typen av aktiviteter rekommenderas verkligen.

Att vara aki, gömd i namngarderoben

Namn är konstiga. Namn betyder så mycket, samtidigt som få får välja sina egna namn.

Namn är konstiga. Och jag har aldrig gillat mitt. Jag föddes som Anton Johansson. Bytte tillsammans med mitt syskon till Nordenfur när jag var nitton. Men jag behöll namnet Anton, namnet jag aldrig direkt hatat – men aldrig känt mig bekväm med.

Under så många år var jag aki, trots att det var en väldigt kort period då folk kallade mig det afk. Men på internet var det det enda jag var – ett nick online under en tid när jag hade få om några vänner afk. Då jag utan tvekan hade fler mobbare än vänner, under en period som täckte majoriteten av min uppväxt in i de senare tonåren. Jag levde på internet. Hade vänner på internet. Hette aki på internet, efter den japanska skådespelerskan Aki Maeda – en hyllning till min crush i filmen Battle Royale.

Men det dog ut, jag fick vänner afk som kallade mig Anton, facebookeran då nicks förlorade betydelse för riktiga namn inleddes och jag lät länge bli att över huvud taget tänka på namnet aki. Jag vet inte exakt när det började igen, men det började igen. Nyligen har jag börjat kallas aki igen, i första hand av de som står mig närmast och av människor jag precis lär känna.

Men jag har aldrig tidigare vågat. För vem får välja sitt eget namn? Vem är – som jag alltid tänkt på det – egoistisk nog att avgöra sitt eget namn och begära att alla använder det?

Någon dag kanske jag vågar bli öppen för allmänheten. Kanske om jag vågar publicera den här bloggposten trots allt. Men tills dess fortsätter jag gömma mig i namngarderoben.