Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.

Related posts:

  1. Det bör också noteras att, i alla fall i min mening, handlar skämten om hur partiet såg ut för ett par år sedan, med andra personer i ledningen som skötte saker annorlunda, med helt annorlunda strukturer och en annan partikultur. Men samtidigt är jag ganska partisk.

CC BY 4.0 Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet by Anton Nordenfur is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License.

About Anton Nordenfur

10 thoughts on “Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

  1. Hej!
    Bra bloggserie, men just den här har jag lite invändningar mot.

    När det kommer till mycket av sådana skämt, är de inte riktade mot partiet i sig, utan det sker oftast internt, därav är de heller inte meningen att de ska förändra något.

    När det kommer till jämförelserna känns det som att du glömmer en viktig detalj – det är inget personligt, det är alltså riktat mot en organisation och inte en person (så som att skämta om någons storlek, våldtäkt, osv). På samma sätt som att Piratpartiet skämtar om till exempel FRA, NSA, Regeringen, andra partier, osv, så skämtar också ungdomsförbundet om sitt moderparti. Detta är inte nödvändigtvis en kultur som är positiv (det behöver förmodligen en djupare granskning för att komma fram till), men liknelserna med att skämta om våldtäkt är inte alls applicerbara i det här fallet. Det är också en kultur som du återfinner i alla politiska sammanhang (och andra för den delen med) och som är starkt kopplat till satir i vissa fall (inte detta dock).

    Vad det grundar sig i är hur partiet har fungerat under en väldigt lång tid, och trots att det har skett många förändringar till det positiva så finns det fortfarande många exempel i samtiden på hur partiet inte lyckats sköta sig önskvärt (som med alla organisationer, Ung Pirat inräknat, och skulle någon vilja skämta om det så skulle jag i alla fall inte ta det som något negativt, mer positivt att det uppmärksammas).

    Mvh
    Fabian Rosdalen,
    Ledamot i Ung Pirats förbundsstyrelse

    1. Tja, var sak har sin tid. När man är ung, så är man ”odödlig” och ”vet allt”.

      Några tiotal år senare, och många erfarenheter rikare, så har man insett att man är ”dödlig”, man är sårbar, och egentligen inte vet så mycket, utan livet är livslång skola, där man kan försöka att lära sig så mycket man hinner, om sig själv, och sin omvärld.

      1. Hej,

        Jag vet inte riktigt hur detta är en svar på min kommentar. Menar du att man bara skämtar när man tror att man är ”odödlig” och ”vet allt”?

    2. Hej!

      Problemet är att det blir personligt. Vi är en tillräckligt liten rörelse för att ett fåtal lätt kan ta illa vid sig, bland dem jag. Om partiets organisation hanteras extremt slarvigt innebär det att jag, som ansvarar för partiets organisation, inte gör mitt jobb.

      Vi är dessutom, till skillnad från FRA och andra du nämner, en förhållandevis liten ideell förening med ett relativt litet antal aktiva på central nivå. Dessa jobbar även som sagt ideellt, vilket gör moralen än viktigare.

      /aki

      1. Hej!

        En organisations storlek betyder inte att den ska få särbehandling. Vart drar man i sådana fall gränsen? Vilka organisationer är det ok att skämta om, och vilka är det inte ok att skämta om?

        Jag vet mycket väl att det kan göra ont när man är centralt aktiv och organisationen man har hand om får kritik, både negativ och positiv kritik, men det betyder inte att organisationen borde vara skonad från sådant. Tycker man det är ok att skämta om en organisation, som jag gör, så ska det också vara ok att skämta om alla organisationer. Klarar man inte av att separera organisationen från sig personligen borde man kanske inte vara aktiv i en organisation, i alla fall inte på central nivå.

        Mvh
        Fabian Rosdalen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *