Reklam i tunnelbanor – intäkter och yttrandefrihet

Häromdagen skrev jag om SDs reklam i Stockholms tunnelbana, och diskuterade om SL helt enkelt borde sluta ta in politisk reklam över

SLs reklamkampanj med hunden från dogememet, 2014.

much kommersialisering av offentliga utrymmen, very 1.8% reklamintäkter

huvud taget. Om du inte läst det än, gå och läs det – det är ett bra inlägg. Sedan jag skrev det har jag fortsatt diskutera frågan och läst mängder av kommentarer, och jag har tänkt lite till.

För det första lyfte jag i inlägget hur jag helst av allt inte vill se någon reklam alls i tunnelbanan – jag är generellt emot idén att kommersiella utrymmen som finansieras av skattemedel och drivs av stat, län eller kommun – men jag resonerade att det är ekonomiskt omöjligt. Sedan dess har flera påpekat att jag hade fel i mitt antagande att reklam var en viktig inkomstkälla för SL.1 Jag hade alltså helt fel i att reklamintäkter är en så stor del av SLs ekonomi att det skulle märkas på biljettpriserna om vi tog bort reklamen.

För det andra har en diskussion på något vänster lyckats växa fram och fått mig att inse att jag i mitt inlägg inte var alls lika tydlig som jag trodde. En kommentar säger bland annat ”Att stoppa vissa reklam är en begränsning av yttrandefriheten!, Att en piratpartist skulle tala för begränsning av yttrandefriheten förvånar mig!”.

Yttrandefrihet är ett spännande ämne, och ett ämne som lätt missförstås. Jag tror också att det lätt blir ett höger-vänster-element i det hela, rörande privatpersoners och privata företags autonomi från samhället i stort. Jag hör ganska regelbundet personer prata om hur företag som Google, Facebook, McDonalds, eller i det här fallet SL, utövar censur genom att inte tillåta alla budskap, och jag hör det hävdas att det bryter mot yttrandefriheten.

Yttrandefriheten går ut på (eller ska gå ut på) att du har rätt att yttra dig hur du vill på din privata egendom och på offentliga platser. Du har rätt att hålla en demonstration på allmänna platser,2 du får publicera böcker och hemsidor, och så vidare. Och det innebär även att staten inte lägger sig i vilken reklam du sätter upp.

Det innebär däremot inte att enskilda företag inte lägger sig i vad du sätter upp för reklam. Du kan inte tvinga SL eller TV4 att ta in vilken reklam du vill, precis som att du inte kan tvinga Bonniers att trycka din bok och ropa censur om de vägrar.

Fallet med SL är speciellt, eftersom det ägs av Stockholms läns landsting. Att ta in reklam är därför mycket mer känsligt än när ett privat företag gör det, eftersom de som har kontrollen över bolaget i grund och botten är Stockholms medborgare och de representanter de röstar in till landstinget. Jag vill som följd inte se någon som helst diskriminering mellan vad som är bra och dålig reklam, eftersom det lätt blir ett watergateanskt sätt att använda skattemedel och politisk makt för att stärka sin egna makt över politiska konkurrenter. Det enklaste sättet att undvika att detta görs är, rent krasst, att inte tillåta politisk reklam i verksamhet som finansieras och drivs av stat, landsting och kommun.

Problemet som uppstår är att det blir en väldigt svår gränsdragning mellan vad som är politisk reklam och vad som inte är det. Och vad är då den lättaste lösningen, som minimerar risken för politisk korruption? Att ta bort all reklam i SLs tunnelbanor – reklam som ändå knappt medför några inkomster.

Related posts:

  1. Jag hör siffror på mellan 1.4% och 2%, alltså bisarrt låga summor. I en debattartikel av Grön ungdom från 2013 nämns 2%, i en DN-artikel från 2010 nämns 1.8%.
  2. Kravet på demonstrationstillstånd är i min mening ett fruktansvärt exempel på hur lagar går emot yttrandefrihetsgrundlagen, men det är off topic här.