Sagan om zombievraket

I torsdags dödförklarades Piratpartiet på nytt, den här gången med rubriken ”Piratskeppet är inte mer än ett vrak”. Vi har nu dödförklarats tillräckligt många gånger för att även jag, som tycker mig ha ett rätt okej sifferminne, ska ha tappat räkningen. Det hände 2006, igen 2010, och vid två olika val 2014. Och när Anna Troberg för en vecka sedan meddelade att hon avgår som partiledare den 31 december, då lyckades vi på något vänster dödförklaras på nytt.

Men för att ta till det Mark Twain-citat som jag nästan är lika trött på som Voltaires: ryktet om vår död är högst överdrivet. Det märktes inte minst när extravalet utlystes, och mängder av pirater genast började prata om hur spännande det blir med en ny valrörelse, en ny chans att berätta om vår politik. Det märktes inte minst den här helgen, då den tillträdande partistyrelsen träffades för att diskutera frågor som extraval och ny partiledare, ackompanjerade av fler nyfikna partimedlemmar än vi någonsin tidigare haft på ett möte. För det där vraket som alla pratar om, det lyckas alltid på något vis att som en zombie resa sig ur graven. Om än i en tämligen påtvingad dubbelmetafor.

Jag har i helgen fått uppdraget att från och med den 1 januari 2015 vara partiorganisatör för Piratpartiet under en period vi nu går in i utan partiledare. Det innebär det svindlande ansvaret att leda partiets day-to-day-aktiviteter och ansvara för de krav som kommer från partistyrelsen och medlemmarna. Samtidigt har Mikael Holm fått uppdraget som valsamordnare till extravalet den 22 mars, och jag ser enormt mycket fram emot att arbeta både med honom, resten av partistyrelsen, och alla medlemmar och aktivister runtom i landet.

Det kommer att komma en dag då Piratpartiet dödförklaras, då jag nickar instämmande och tänker att det var kul så länge det varade. Ett parti ska inte vara för evigt, det behövs efterträdare. Men den dagen är inte idag. Idag är dagen då vi tar tag i det här, dagen vi kämpar, dagen vi ställer oss upp och kräver förändring. Dagen då vi skriker oss trötta för ett parti med framtidsanda, med politik som begriper att framtiden knackar på dörren och att vi ska vara nyfikna, inte rädda.

Jag är inte galen. Jag fattar att oddsen till en riksdagsvalseger 2015 är minimala. Men det är en chans – en chans att prata om vår politik och att förbereda oss för en valseger 2018, när zombievraket lägger till kaj på Helgeandsholmen och vi vandrar in i riksdagen.

Det finns gott om människor som vill se det där vraket sjunka, och än fler som tror att det redan sjunkit. But what do we say to the god of death?

Related posts: