Story: Kvinnan På Stångån

My life is blessed for writing novels and short stories. I am trying to publish everyone I write at Aki’s Blog. Most of them are in swedish, and so is this one, but there will be some in english to.

This one is called ”Kvinnan PÃ¥ StÃ¥ngÃ¥n”, and I wrote it around a year ago.

Joakim Rosengaard blickade ut över StÃ¥ngÃ¥n. Det var ännu ett tjockt snö- och istäcke över den; det hade det varit sedan mitten av december Ã¥ret innan. Och nu var det nästan februari. Han tänkte att det var mÃ¥nga Ã¥r sedan – nej, förresten. Han hade aldrig varit med om sÃ¥ mycket snö och sÃ¥ skarp kyla i Linköping tidigare. I december hade han en gÃ¥ng sett en man sitta med en brasa mitt pÃ¥ StÃ¥ngÃ¥n, men han hade avlägsnat sig när kylan tilltagit.Hans släkt hade bott vid StÃ¥ngÃ¥n i Linköping sedan urminnes tider; hans släkt hade alltid varit väldigt fin. De hade ett familjehotell i Linköping, Hotell Rosengaard, och deras gamla 1700-talshus vid Ã¥n var en av de finaste byggnaderna i staden.Joakim var den äldsta sonen Rosengaard och skulle därför inom loppet av ett par Ã¥r ärva Hotell Rosengaard-kedjan efter sin far, Astor Rosengaard. Det var det enda han tänkt pÃ¥ de senaste dagarna; han hade sina planer pÃ¥ att sälja kedjan – eller kanske delar av den – till nÃ¥gon rik lyckosökare. För de mÃ¥nga miljoner han skulle tjäna pÃ¥ det kunde han äntligen flytta bort till franska rivieran, där han skulle hitta nÃ¥gon vacker latinsk kvinna han kunde bygga upp ett förhÃ¥llande med. Det skulle vara lät att hitta mycket vackra kvinnor i Frankrike, hade han hört. Och de skall ocksÃ¥ vara mycket villiga till ett förhÃ¥llande om man bara hade bordeller. Och om detta skulle slÃ¥ fel sÃ¥ skulle där tydligen finnas ett antal fina och ‘riktiga’ – men dyra – bordeller. Men pengar skulle inte vara nÃ¥got problem, det var han säker pÃ¥…

�Aj, fan!�

Han hade i sina dagdrömmar tappat cigaretten från munnen. Den hade ramlat ner och bränt till handen och sedan rullat vidare nedför trappan. Han såg på den. Den glödde fortfarande där den låg i den djupa snön på nedersta trappsteget. Han gick ner samtidigt som han rös. Han var inte klädd för det här, han hade ju bara sin mörkröda morgonrock och ett par flipflops på sig. Han hade legat och sovit i sin varma säng när han plötsligt vaknat upp av en dröm vilken han inte kommit ihåg. Det gjorde han inte nu heller. Men han hade i alla fall känt sig otroligt röksugen och han hade gått ut vid ytterdörren med ett halvt paket Marlboro.

Han trampade fel med foten och den trycktes ner i en tjugo centimeter djup snö. Han rös till innan han drog upp den bara, iskalla foten ur snön. Sedan börjde han sig ned och lyfte upp cigaretten, placerade den i mungipan och drog ett halsbloss. Han höll pÃ¥ att vända sig för att gÃ¥ upp för trappan igen dÃ¥ han sÃ¥g nÃ¥gonting som inte passade in i hans tankebild över StÃ¥ngÃ¥n. Han stelnade till i rörelsen och vände sig tillbaka sÃ¥ han blickade ut över Ã¥n. Det stod nÃ¥gon pÃ¥ StÃ¥ngÃ¥ns istäcke. Det var som sagt december när han senast sÃ¥g nÃ¥gon stÃ¥ där, och vem gör det klockan – han sÃ¥g pÃ¥ sin guldklocka – halv tre pÃ¥ natten den 27:e januari? Han kisade med ögonen samtidigt som han drog igen morgonrocken ytterliagre, dels för kylan och dels för att han inte ville blotta personliga angelägenheter (han var den typen som sov spritt sprÃ¥ngande naken om nätterna, det blev mycket bekvämare utan nattdress). Var det möjligtvis ett fyllo som irrat sig ut pÃ¥ StÃ¥ngÃ¥ns is? Det var en kvinna, det kunde han se. Han försökte kunna se henne bättre trots det lilla ljus han hade – en lyktstolpe nÃ¥gra meter längre bort pÃ¥ gÃ¥ngvägen och hans egen utomhuslampa. Han upptäckte efter nÃ¥gra ögonblick att hon trots kylan varken hade vantar eller mössa. Han sÃ¥g noggrannare. Han sÃ¥g att hon hade vita kläder – eller var hon kanske täckt av snö? Nej, det var hon inte, det var kläder. Men nÃ¥gonting var lustigt med kläderna, han kunde bara inte lista ut vad… Efter en minut av noggrant begrundande sÃ¥g han vad det var. Det var inte ytterkläder. Det var ett nattlinne. Ett vitt nattlinne.

Så ryckte han plötsligt till av att hon vände sig och såg rakt mot honom. Och han hörde hur hon mumlade någonting ohörligt.

â€?Det kanske är ett fyllo trots allt…â€?, mumlade Joakim förskräckt dÃ¥ han backade uppgör trappan mot dörren. â€?Eller en sömngÃ¥ngare…â€?

Han stannade vid ytterdörren och lyfte cigaretten mot munnen. Hon drog ett långt bloss, släppte lös röken och slängde sedan cigaretten på marken. Först tänkte han öppna dörren, men så kom han plötsligt på någonting där han stod med handen på dörrhandtaget. Han hade nämligen en sådan där idiotisk mani att alltid släcka alla cigaretter ordentligt, dubbelchecka att han stängde av plattan eller ugnen, kolla så han verkligen släckte ljusen och så vidare. Så han vände sig om och börjde sig mot den ännu glödande cigaretten som låg där i snön. Han tog upp den och tryckte ner den djupt ner i snön som brände mot hans varma hand som han tidigare bara burit i fickan. Och när han precis skulle resa sig igen hörde han det där mumlandet – tydligare den här gången. Han vände sig om. På första trappsteget stod en blondhårig ung vacker kvinna i artonårsåldern. Hon hade bara sitt vita nattlinne på sig; en klänningsaktig sak från halsen till inte alls så långt ner, ungefär vid låren. Hon hade bra figur och fina bröst, men hon såg ut som den där flickan som trots sin kropp satt tyst i andra delen av matsalen i skolan – hon som satt ensam och som av endast sin blyghet inte hade några vänner alls.

�Vad vill du mig?!�, fick Joakim fram där han stod hukad och darrade.

â€?…jag…â€?, mumlade hon med sitt lÃ¥nga hÃ¥r hängande över hennes hukade ansikte.

�Är du full?�, sade Joakim. Han visste inte vad han skulle göra. Så såg han någonting. Hennes fötter. De var helt bara. Och vita av kylan. Nu när han såg henne på nära håll lade han märke till hur kritvit hela hennes kropp var.

�Herregud, du måste frysa�, mumlade han. �Jag har en handduk där inne, om du vill ha. Du kan följa med in och värma dig.�

Hon såg upp på honom med riktiga hundögon. Hon stammade tyst något ohörligt och han gick fram till henne, tog henne om axeln och tog med henne in. De gick in i köket och han gav henne en morgonrock att byta ut sina kläder mot. När han tog kläderna för att hänga dem vid elementet upptäckte han att de var dyngsura.

�Det var väl snön�, inbillade han sig. �Snö som smält och som gjorde hennes kläder helt blöta.�

När han kom tillbaka till kvinnan hade hon tagit på sig morgonrocken, krupit upp i en stol och börjat få in temperaturen igen. Han frågade om hon ville ha te, och hon nickade ett ja. Han ställde fram två koppar med Earl Grey och satte igång tekokaren.

�Varför var du där ute?�, frågade han henne. Hon såg undrande på honom. �Jag menar, det är inte så ofta jag ser folk stå på Stångån i nattlinne och barfota klockan tre på natten. Speciellt inte i det här vädret.� Han såg på termometern i fönstret. �Det är ju sjutton minus.�

â€?…jag…â€?, började hon. Men hon kunde knappt fÃ¥ fram orden. â€?..jag…â€?

Han såg på henne och väntade på en fortsättning som inte kom.

�Har du druckit?�

Hon såg förvånat på honom, och öppnade sina blåa, iskalla läppar:

â€?N-nej.. Jag…. jag har inte… inte druckit…â€?, sade hon, och Joakim undrade vad hon dÃ¥ hade gjort. Hon sÃ¥g allvarligt pÃ¥ honom. I bakgrunden ljöd visslingen som talade om att teet var klart.

Hon begravde plötsligt ansiktet i händerna, ställde sig upp och började gråta. Han gick fram till henne och kramade om henne. Hon bytte ut sina händer mot Joakims axel och grät ut tills den blev blöt. Han klappade om hennes iskalla, stela men ack så vackra hår och kysste henne försiktigt på axeln.

�Är det så farligt?�, frågade han henne stilla. �Har du blivit utkastad ur ditt hem?�

Hon grät ännu en stund innan hon till sist svarade honom.

â€?N-nej.. Jag har inte blivit utkastad..â€?, sade hon. â€?Jag lÃ¥g och sov i min säng, tills jag vaknade av en smärta…â€? Hela tiden grät hon, och det blev dÃ¥ och dÃ¥ lÃ¥nga snyftpauser. â€?NÃ¥gon lÃ¥g bredvid mig.. eller pÃ¥ mig. Han hade bundit mina händer och ben. Jag sÃ¥g pÃ¥ nattduksbordet att det där lÃ¥g en spruta. Han hade drogat mig!â€?

�Såja..�, mumlade han åt henne när hon nu på riktigt grät.

�Han våldtog mig!�, viskade hon mellan snyftningarna.

�Vem är han?�

�Han som kom om natten!�, snyftade hon. �Han hade en mask för ansiktet, men jag lyckades få av den. Men jag kände inte igen honom. Han blev förstås arg för att jag avslöjat honom. Ingen skulle få veta att det var han. Så han tog mig ut på bron, i bara nattlinne. Och sedan knuffade han ner mig!�

Joakim stelnade till.

â€?Han… knuffade ner dig..?â€?

�Ja!�, svarade hon. Hon lyfte bort sitt hår från kinden och visade ett hål tvärs genom kinden, med torkat blod kring kanterna och från kinden ner till halsen. Men blodet hade slutat rinna. Joakim släppte taget om henne och backade bakåt. Hon suckade och såg på honom med rödaktiga ögon.

â€?Snälla, hjälp mig…â€?, sade hon. â€?NÃ¥gon mÃ¥ste veta om honom, annars blir min själ aldrig friâ€?

�Men du vet inte vem han var?!�, fick Joakim fram trots sin rädsla.

â€?Jag vet hur han sÃ¥g ut… Farväl, Joakim Rosengaardâ€?

Joakim vaknade med ett ryck. Han lÃ¥g i sin säng med sin flickvän Marie pÃ¥ sin högra sida. Hon sov fortfarande i en trygg dröm. Han sÃ¥g sig omkring. Det var ljust, och det snöade ute igen. PÃ¥ nattduksbordet lÃ¥g hans paket Marlboro cigaretter och den bärbara telefonen. Morgonrocken hängde pÃ¥ stolen vid skrivbordet. Han mindes vad som hade hänt. Med kvinnan som vÃ¥ldtagits och dödats och… Nej, sÃ¥ var det inte, inbillade han sig. Det kändes verkligt, men det var en dröm. Det var det. För sedan när kunde döda människor tala? Och varför hade han annars inget minne av natten efter det att de suttit i köket och druckit te? Det mÃ¥ste ha varit en dröm.

Så hörde han röster utomhus, och strax efter sirener. Han blev helt chockad. Marie vaknade inte, men han lät henne sova. Han klädde på sig sina jeans och skjortan, tog paketet med cigaretter och gick ut mot dörren. På broräcket och nedanför, på Stångåns istäcke stod ett antal poliser i fullt arbete. Han satte på sig tofflorna han hade använt (eller inte använt, förresten) igår. Så upptäckte han att en av dem var blöt och hade snö i sig.

â€?Det är frÃ¥n nÃ¥got annat tillfälleâ€?, mumlade han. â€?Det behöver inte vara ifrÃ¥n när jag trampade fel ‘igÃ¥r’.â€?

�Du har inte använt tofflorna på över två veckor, och det vet du. Du använde dem i går. Lika sant som att du mötte den döda flickan igår.�, svarade en annan röst inom honom.

�Tänk om Marie lånat dem?�, mumlade han tillbaka.

Ingen röst inom honom talade då han steg fram till bron och poliserna. En ung polis – ungefär i flickans ålder faktiskt – höll på att spärra av platsen. Det hade hänt någonting.

�Vad är det som har hänt�, frågade Joakim den unge polisen samtidigt som han tände en cigarett. �Jag bor här intill.�

â€?…mordâ€?, suckade polisen kort.

Joakim stelnade plötsligt till, som om han sett ett spöke.

�Mord?�, frågade han, trots att han var övertygad om att han hört rätt. Polisen nickade till svar och fortsatte med avspärrningen som om Joakim inte fanns där. �Får jag fråga om det var en kvinna?�, frågade han efter en stund.

�Ja, du får fråga vad fan du vill�, svarade polisen irriterat.

�Var det en kvinna?�

�Ja�

�Hur gammal var hon ungefär?�

�Varför undrar du?�, frågade den unge polisen som nu var färdig med avspärrningen.

�Jag kanske kände henne. Jag borde ha rätt att veta.�

�Borde�, mumlade polisen, vände ryggen och gick.

�Det är inte den döda kvinnan från drömmen�, försökte han inbilla sig. �Hon existerar inte. Har aldrig existerat. Hon var bara en dröm. En illusion mitt inre skapat. Ingenting annat.�

Han gick med denna inbillning i huvudet till brevlÃ¥dan, tänkandes att det kan vara bra att fÃ¥ tänka pÃ¥ annat. Han tog högen med post under armen, fimpade i snön och gick in. Han lade posten pÃ¥ bordet och läste noggrant igenom allting. En tidning, ett paket som kommit fel, ett par räkningar och… ett gult kuvert, utan avsändare. Han tog brevkniven Marie köpt Ã¥t honom dÃ¥ hon var i Italien i början av deras förhÃ¥llande och öppnade upp kuvertet. Det var ett hopvikt A4-papper som lÃ¥g i. Han vecklade ut det, och greppade först inte vad det var. En slags skiss, tänkte han. En skiss pÃ¥ en människa. En man. Efter att ha begrundat bilden i nÃ¥got ögonblick insÃ¥g han med fasa vad det var. Det var en fantombild.

Related posts: