Story: Nattamat

This is a story i wrote in July 2006. Observe it is in Swedish. And YES i will start writing in English!

Han såg upp mot himlen, sökte genom den. Han visste hur natten skulle sluta, han hade hört SMHI:s rapporter. Fullmånen blänkte tillbaka på hans panna och sken upp honom, han som tidigare stått näst intill osynlig i parken. Han visste vad som skulle hända. Eller – nej. Han visste inte riktigt, det var dock bara något som var så. Något instinktivt som inifrån hans insida berättade vem han nu var. Nej. Vad. Vad han var gällde nu.Han kunde nästan inte känna smärtan från den blödande axeln. Han bara såg upp mot månen. Han såg inte på det relativt djupa såret, på blodet som flödade ur det och rann ned längs den svarta Metallica-t-shirten och vidare ned för den nakna armen och hur det droppade av handen, föll på marken och blandades ihop med den regnpöl som bildats samma eftermiddag. Han visste inte varför han inte såg ned egentligen, han bara gjorde inte det. Han visste att det borde värka om armen som bara fan, som om den var bortsprängd. Han visste att armen nästan bara hängde från axeln som förlorat stora köttbitar och flera deciliter blod. Han visste att han var tvungen att snabbt fara till ett sjukhus för att få hjälp, det skulle säkert vara hans sista chans att överleva det som skett den sena kvällsvandringen som lätt honom till den park han nu var vid. Han skulle kunna springa ned till motorvägen fyrtio meter bort, skrika och gorma tills en bil stannade och körde i 180 till Universitetssjukhuset i Linköping. Det var bara någon mil dit, han skulle säkerligen överleva. Han kunde. Han ville inte.�Hallå där, mannen� mumlade en röst bakom honom. Han reagerade inte.
�Ey, gubbe. Det är dig vi snackar med, fattar du?� sade en annan röst, aningen upphetsad. Han hörde dem, men han orkade bara inte anstränga sig. Han orkade ingenting.
�Är du helt jävla trög?� röt den första till och lade hans hand på axeln. Den höll inte ens kvar en sekund innan han åter drog till sig den, och han skulle nog förstås av de flesta. Det var mörkt, det hade börjat regna igen och allt som sken var månen mellan trätopparna, och den sken inte upp mycket, molnen växlade ständigt platser och det var inte sällan de skymde nästan hela den annars så blänkande fullmånen.
Han som så korkat lagt sin hand på fel axel såg upp på den, hur månskenet blänkte på den ett par sekunder innan den gick i moln.
â€?Vafan… Vafan är det här?!â€? skrek han till. Han hoppade snabbt runt och sÃ¥g pÃ¥ mannen framifrÃ¥n. Hans ögon stirrade sig blinda pÃ¥ det ställe där mÃ¥nen nu var täckt av moln. Hans skinn var kritvitt, det svarta hÃ¥ret föll djupt över delar av ögonen och släppte ned regndroppar som irriterade ögonen. Men han reagerade inte. Han blinkade inte en enda gÃ¥ng. SÃ¥ kommer det. En knytnäve rätt pÃ¥ högra kinden. Hans nacke rycker till. SÃ¥ hÃ¥rt var det inte. För nÃ¥gon sekund är hela hans huvud böjd mot mörkret, högra sidan. Blodet i axeln rinner allt värre. Han drar lÃ¥ngsamt tillbaka huvudet och ser tillbaka pÃ¥ mÃ¥nen, trollbunden. Han känner hur den andre – som fortfarande stÃ¥r bakom hans rygg – rev till i honom och höll fast honom via hans oskadade axel. Den främre mannen drog minst lika snabbt upp en slipad stilettkniv ur fickan och riktade den rakt upp mot hans hals.
�Jaha ja, du vill ha det så här� sade han och skrattade till. Du ger oss hela din jävla plånbok, jag sänker min vassa vän, och min kamrat och jag drar härifrån. Du får aldrig se oss mer sen, vi glömmer allt. Han pressade stiletten ganska mjukt mot mannens skinn, men han reagerade inte. Förrän efter tio sekunder. Han såg ned på stilettmannen, och han log. Så rev han till i hans arm. Han föll omkull på backen av rena chocken och mannen högg tag i halsen med sina tänder på den andre och bet till. Han föll omkull.
Mannen skrek, inget annat än skrek.

Han vaknade och såg upp mot himlen. Moln rörde sig fram på den vackra försommarshimlen, och han var nära att somna om innan han hörde skatornas bråkiga tjatter, och han vände runt huvudet. De satt och bet i någon konstig röd hög. Så såg han sig omkring och märkte att det var likadant hela varvet runt, ett finger där, en tand där. Hans kropp var helt insmetad i blod. Han hade skotthål här och var på kroppen. Men det kändes inte. Det var bara ärr, som om det var år sedan han blev skjuten, som om det inte hade varit i går natt. Något slog honom då. Han hade haft rätt. Han hade haft rätt i vad han nu blivit.

//Aki, 8 jul. 06

Related posts:

Bookmark the permalink.