Story: Tömd (Incomplete)

I found this short story from early this year. Apparently, it wasn’t finished. So I guess I’ll sit down finishing it right now. So long.

Jag lät rockmusiken nå mina öron i samma sekund som jag steg på bussen. De såg på mig när jag steg på. Det långa, stretiga håret, Lordi-tröjan jag bar och de sönderslitna, mörkblå jeansen. Jag såg tillbaka, blängde inte, jag vill inte få dem att få fler fördomar. Som alltid.Bussen var fullbankad med folk i dag. Barn, ungdomar, tonåringar, vuxna, pensionärer, den perfekta blandningen. Men mest tonåringar. Jag kände igen de flesta resenärerna i min ålder. De var också på väg till min skola. Jag hörde genom Mr. Lordis vrål i hörlurarna hur tonåringarna där bak skrek, garvade och väsnades och irriterade resten av passagerarna till vansinnes. Mina skolkamrater, mina klasskamrater. Höga eventuellt, annars bara druckna. Jag drog mitt busskort. Femtiofem kronor. Jag slängde av mig ryggsäcken på en sittplats, satte mig intill och såg ut genom fönstret. Bara några hållplatser kvar.Redan när jag kom fram till skolbyggnaden visste jag att något var fel. En vind svepte mitt svarta hår när jag steg av bussen och såg upp mot den fem våningar höga byggnaden. Den kändes hotfullt på något vis, jag kunde just då inte förklara det med några ord. Den där enorma klockan på fasaden som gått fel sedan blixten slog ned i huset för sjuttiofem år sedan. Den spruckna, gula färgen på väggen. De där stängda fönstren med persienner för. Allting som om huset stått orört av människohand sedan många, många år. Fastän det bara varit söndag och lördag.Jag suckade och stegade vidare mot byggnaden. Jag hade ingen alls lust i dag. Nej, ingen lust alls. Det var tomt i kontoret på nedre våningen. Tomt, öde. En kall vind blåste över mig. Jag reagerade inte över det då, men jag hade inte ett enda öppet fönster i närheten. Korsdrag? Knappast. Det var egentligen inte onaturligt alls att ingen var på kontoret, det var relativt vanligt att ingen var där. Det var bara en kvinna som jobbade där. Irene, ingen mer än hon. Och hon drack mycket kaffe, vilket ledde till många toalettbesök. Men det kändes inte bra.

Ju mer jag såg mig om, ju värre kändes det. Ingen svarade när jag knackade på dörren till lärarrummet för att lämna min försenade uppgift, inga klasser skrek i första våningens korridorer. Jag började bli allt mer stressad och gick snabbt upp för trapporna. Andra våningen tom. Tredje våningen likaså, fjärde med. Jag ställde mig vid ett fönster och såg ut genom springorna mellan persiennerna. Folk vandrade på gatorna som vanligt, en moped åkte förbi och livet var vanligt.

Kyla. Absolut kyla greppade min nacke och jag for runt. Nej. Ingen där. Kylan släppte taget och jag såg mig runt. Det här fungerade inte.

Related posts: