aki’s blog 2006-2016

Jag vågar vara lite ego ett tag.

Därför att för tio år sedan startade jag en blogg.

En blogg som hette aki’s blogg, på domänen blog.mangaworld.se. Jag, en patetisk fjortonåring som inte riktigt förstod vad världen var. Under en tid när jag för första gången utvecklat vänskap, allt på #hoggy-kanalen @ Efnet på IRC. Jag startade en blogg, något alla gjorde 2006. Som ett fåtal andra fortsatte jag att skriva, och i tio års tid har jag skrivit löpande med minst ett inlägg i månaden.

Jag fattade aldrig syftet med bloggen. Jag är inte helt säker på om jag förstår nu heller. Den täckte allt. ALLT.

Vänskap. Filmer. Spel. Allmän frustration.

Den följde mig i allt jag aldrig berättade om. Min sexdebut. Självskadebeteenden. Självmordsförsök. Många förhållanden och få vänner.

Den följde mig genom glädje och sorg, liv och dödkärlek och hat. Den följde mig genom min ständiga, underliggande vilja att lida. Den som var 2006. Den som är 2016.

Allt mer kom den att handla om politik. Om alla mina åsikter och tankar som är för många för att räkna med här. Två år in i bloggens historia blev jag pirat. Efter fyra till satt jag i partistyrelsen. Fyra år efter det är jag partisekreterare.

Den följde mig genom terror och sorg. Genom så jävla många tårar.

Den här bloggen är min äldsta vän. Den är, med undantag för min familj, det enda jag har kvar efter de här tio åren. Min vän. Min älskare. Min dagbok. Någonting att återvända sig till när allt annat förstörs, någonting som alltid finns där och alltid väntar på mig. Och ja, en smula patetiskt är det. En smula sorgligt. En smula pinsamt. Och en smula fantastiskt.

För tio år sedan startade jag en blogg. Jag vet inte om någon förstår hur viktig den varit för mig.

Tack.

Tioåringen

2016 är året Piratpartiet fyller tio år. Det är en speciell känsla, en mäktig känsla.

När jag blev pirat i november 2008 – för hela sju år sedan – hade jag ingen aning om att jag skulle lägga såhär mycket tid och energi på partiet. Jag har blivit så överraskad, både positivt och negativt. Men när jag ser tillbaka på det ångrar jag inte en sekund. Det har varit fantastiskt. Jag har träffat så många människor som blivit mina kollegor och nära vänner. Människor jag älskat, som försvunnit från mitt liv eller kvarstått.

jubileumsloggaSå himla många – Malin, emma, Rick, Christian, Torbjörn, Elin, Erik, Wanja, Fabian, Gonte, Evelyn, mlg, Emelie, Anna, Leffe, Henrik, Troed, Magnus, Göran, Sarah, Johannes, Katarina, Tobie, Anastasia, Sanna, Jacob, Markus, Calle, Niklas, Hampus, Lars, Sergej, Nicholas, Esther… och precis alla andra. Det är ni som gör det här äventyret så värt att leva, dag för dag in i oändligheten.

Jag spenderade nyårsafton på en fest hos min partistyrelsekollega och vän Calle Rehbinder, tillsammans med ett gäng pirater, bland dem min pojkvän Fabian, partiets grundare Rick Falkvinge och vår förra EU-parlamentariker Christian Engström. Vid årsskiftet skålade vi och hyllade 2016 som året vi försöker igen. Det var en nostalgisk och bitterljuv känsla.

Det är ett hårt arbete att förändra världen. Det går inte alltid som man vill. Vi har många, långa, slitsamma år framför oss. Och jag är beredd att slita för framtiden.

Nu fortsätter vi.

header4

The purpose of this blog

When I started blogging in October 2006, now five and a half years ago (then at http://blog.mangaworld.se), I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. When I first started blogging, I was fourteen years old, and the posts were peevishly personal and dripping with hormonal hubris (and I’m still awesome at alliteration). The egocentrism of the posts has fallen off with the years, to the degree that I very rarely talk about my personal life. There are ofcourse exceptions, such as this post (and no, I still don’t know where it’s going).

All in all, this blog has always been (and will continue to be, in the foreseeable future) a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose. The longest-running project of this type is that of my political views, mostly concerning the Pirate Party but on occasion straining into energy policy, drugs and immigration. Other projects include my skeptical view of the world, my interest in science, and (since I started studying it in last fall) Chinese culture and language.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting – and I am the same way when I follow other blogs, the personal stuff rarely interest me. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

Cheerios.

Happy 5th birthday, blog!

Today is my blog’s fifth birthday! The blog started on October 29th, 2006 at the URL blog.mangaworld.se, and has since gone through a bunch of stylistic changes and an URL change to the current anton.nordenfur.se, but it’s still cool to have had an ongoing project for such a long time. I was fourteen when it started, and I’m now 19, so obviously my thoughts and ideas have changed a lot in the process as well.

Still, I don’t think I have ever deleted a post in hindsight. I am outright embarrassed concerning some, especially a few religious ones, but I have never deleted one. And it’s not like I’ve dropped the blog for periods during these five years – at least one post has been posted every month. The number of posts per month is between one and 39 (the most was in January 2007).

The first blog post, ”Testing” is still readable here.

Sverige förlorade i natt

Det finns mycket att säga om valnatten. Jag satt själv tillsammans med fantastiska vänner i PP Linköpings valvaka på The Champ, med lila balonger och flaggor runt om i rummet, med sex TV-skärmar med Twitter och valresultat. Vi alla såg på hur Piratpartiet sjönk och Sverigedemokraterna höjdes. Vi alla såg hur Nazistpartiet 2.0 reste sig upp som det gäng snoriga skitungar det är, och hejade ramsor om vårt lands pinsammaste val någonsin. Men jag är inte helt orolig över Sverigedemokraterna. De är för små. De andra vill inte samarbeta med dem, och de flesta av dem är helt enkelt för blåsta för att göra en skillnad.

Men vi alla såg också hur Piratpartiet föll och brann. Jag var nära att gråta när valresultaten kommit halvvägs igenom och vår högsta prognos var 0.7 %. Jag skrev ett par timmar tidigare på Twitter att jag trodde – inte hoppades – på 2.49 %. Jag var verkligen helt övertygad om att vi skulle hamna en bra bit över 1 %, jag var övertygad om att vi skulle komma långt. Men det gjorde vi inte. Men det var också då som (jag tror) Marit sade, ”jaha, dags för nästa val”.

Hon har rätt. Precis som Anna Troberg har rätt. Vi är en Fågel Fenix som nu reser sig ur askorna. Vi har lärt oss mycket av denna bästa valrörelse hittills, och vi vet vad vi behöver ändra. Jag blev oerhört lycklig av stämningen när valresultatet var framme i går, för det vi pratade om var inte förlust – det var hur vi skulle ta oss vidare. Yan pratade om hur mycket han kunde göra för sina frågor i kommunen även utan mandat. Henry började prata samhällsinformation om FRA och IPRED, att släppa den information som regeringen och EU-parlamentet ständigt kämpar för att komplicera som en statsbudget.

Vi börjar vår mobilisering nu. The Pirate Bay-rättegången börjar om åtta dagar och då kommer vi inte vara tysta. Jag vet att vi kommer få mer stöd väldigt plötsligt. Jag vet att jag kommer ha lust att säga Vad var det jag sade?, men det kommer jag inte. Jag måste ständigt påminna mig om att jag röstade Vänsterpartiet i skolvalet 2006, med argumentet Jag stödjer PP i sina frågor men det är inte tillräckligt viktiga frågor. Det var inte förrän 2008 jag blev aktiv pirat. Men våra frågor är viktiga.

Vi måste kämpa vidare. Inte för att vi annars lagt ned fyra år av våra liv på ingenting (och det har vi inte – vi har nu flera kommunmandat och förstås Christian Engström i EUP), utan för att vi behövs. Vi behövs i riksdagen oavsett vad de andra partierna försöker påstå, och det kommer vi snart att märka ytterligare. Tyvärr.


Anton Nordenfur

Back in black (again)

Hi there, my fellow fans! No one probably missed me, but this blog accidentally went down (after I failed to update some things) about a week ago, and just went up again – updated! I used to have this really old WordPress version and wasn’t feeling to safe with the idea of updating it as there would have been a slim chance for the entire system to crash, and losing all my active blogging since 2006 didn’t sound too tempting. But as the blog went down and I didn’t know if the database was safe to survive anyway, I tried updating. Win or lose it all. It turned out really easy, and here I am.

I also got a new layout on the same time, now the Pixeled theme created by Sam Karathanos. Beautiful!

All my pictures got deleted in the crash though, too bad but hey, life goes on.

Film Review: Babel (2006)

”One gunshot is heard across the world” 

Babel (2006) is one of those films I’ve seen a lot of advertising (posters etcetera) for yet knew nothing about. I was going to rent a film with my girlfriend, and finding nothing interesting we simply picked up ”Babel” – it is after all a well-criticized film so it can’t be all bad, can it?

Babel

The story of the film handles the events of an American couple on vacation in Morrocco, as a gunshot hits the wife (Susan, played by Cate Blanchett) in her neck. We follow the next five days of panic, as her husband (Richard, played by Brad Pitt) tries to save her life in a small village of the Morroccan desert. There are four main families we follow, in four different parts of the world; the couples Mexican maid Amelia and their two children whom she takes care of during their vacation; the two Morroccan boys who accidentally fires at Susan (”the American tourist”) while practicing shooting in the desert; and Chieko (played by Rinko Kikuchi), a deaf Japanese girl in troubles of fitting in and desperately finding a boyfriend in a world where she can’t understand anyone’s words.The film was really interesting and thrilling through almost the entire film, except some parts that felt like nothing but pathetic fillouts. One of the most interesting parts of watching it was trying to find out how the four families were connected, and it wasn’t until the end that Chieko’s life connected to the rest through her father, a Japanese hunter. The most interesting part was clearly Chieko’s to me, as I easily could understand her; being deaf is much worse in every way than merely not knowing the language; you have no possibility to learn it, and you obviously can’t except everyone to learn sign language.Before watching the film, I had never heard of anyone on the cast except Brad Pitt (playing Richard), a way overrated actor who did a very good job in the 1995 film Se7en, but since hasn’t done anything diversing him from 99 percent of the actors of our world. With this in mind, I can easily say that Babel is one of Brad Pitt’s best performances. I also loved the performance of Rinko Kikuchi (playing Chieko), but after checking her previous roles out I can in sadness say that Babel is an exception.One of the things I’ve heard of the film on forehand was the ”amazing” music, that actually – I’m sorry – sucked. Where did all the great, original film music go? Films used to be filled with great music! Just look at the 20th century up to 1980 or so. There are only a few good film composers left (who on the other hand are really great), for example Hans Zimmer and Alan Silvestri.I would call Babel a really overrated film, not deserving much of its positive critisism, but it’s still a nice film and I just couldn’t turn it off in the middle, simply because the ending was so unpredictable.

*****

five stars

Can it Be Better?

Okay, I’m sick, but it seems like it does have pros!

I just got the films I ordered from CDON.com! The first film is Joel Schumacher’s 2004 film based upon Andrew Lloyd Webber’s masterpiece musical with the same name; The Phantom of the Opera! The other film is a filmed concert with symphonic power metal act Kamelot – One Cold Winter’s Night, 2006 in Norway. Double win!

So… Can it be better? Now I only have one problem – what to see first?!

Film Review: Inside Man

Tonight I finished my review of action film Inside Man which I wrote for english at school.

An ingenious bank robbery. A hostal situation. The greatest success of the year. American film INSIDE MAN of 2006 describes a genial gang of bank robber’s robbery of Exchange Place 20 bank at Manhattan, US. As the robbery evolves into an hostal situation, New York police starts to figure out that this is no ordinary bank robbery, it’s an attempt to unfold a sixty years old crime from the war. Starring Clive Owen as the bright bandit Dalton Russell, Denzel Washington as detective Keith Frazier and Jodie Foster as the powerful politician Madeleine White, this film is directed by experiences Spike Lee. It seems to unfold a new subgenre of action-thriller films; I’v never liked action movies before but truly loved this one. I’ve never found any other action film with this kind of superb storyline and realistic played characters. Talking about the realistic part; I didn’t fins any special effects at all, but the stunts, which weren’t overused at all, which I would expect from an action film. The most stunts used part was when the hostages were forced to wear this special costumes, and a man took his mask off, just because he didn’t want to “play their silly game�. The consequence was Dalton Russell beating him to death. The man’s stunts just looked silly and not to trained.The film aren’t using to much different settings; there are the bank, the crowd gathered outside and the police station, including some minor ones. The viewer don’t really see much of the bank even though most of the time is spent there, the entire scenes are quite dark and the director seems to have focused especially at the characters. In the second most used scene, the crowd, the characters are incredible. Every one of these scenes are a parody of the New York social lives and the many different cultures. In one scene, the police is bugging the robbers and realizing they are speaking an unknown, middle Europe language. Detective Frazier decides to transmit the voice through the loudspeakers to ask the crowd to say what language it is. When another police asks “Why do you think anyone would know that?�, he answers “This is New York. Someone gotta know it�.The robbery appears to be much more than what is seemed at first. Dalton’s gang is shown to break into the bank just so that the bank owner’s, Mr. Case’s old crime, betraying Jews to the Nazis, will be revealed to the media and police. Meanwhile, Case, who understand what is happening, tries to make politician Madeleine White to stop the robbery before Dalton success.Different from other action movies, Inside Man’s target audience is not fifteen years old boys, it’s rather ages around twenty-five plus. There are lots of advanced jokes and not just slapstick jokes as in many other action films. Though, the film may be seen with ignoring the jokes. Of course this is not as great, but it seems like the films is made so that everyone, not depending on their favorite humor, can watch it and enjoy. The film is excellently intelligent and it doesn’t feel like it’s focusing on car races or violence, such as other films in this genre; it is rather focusing on intelligence, which makes it into a great show. I really recommend this movie.

 *****five stars