Due to the incredible decrease in sales, Encyclopædia Britannica has decided that its 2010 edition will be the last one released. Their sales have dropped a whole lot in the computer age due to much better online encyclopedias such as Wikipedia. The peak year of the Britannica sales was in 1990, just prior to the dawn of internet, in which they sold 120 000 copies. In 1996, when the internet had started to spread, the sales were down to 40 000. This final 2010 edition was only printed in 12 000 copies, a tenth of that sold twenty years prior, and so far only 8 000 have been sold.
Ofcourse, this is a sad and strange moment and it feels sort of like an old era has passed. Still, I am glad that they are ready to realise that they are no longer needed. It was long argued that print encyclopedias such as the Britannica were still needed in spite of the new media, that these were somehow of higher quality. It has however been shown now and again that in fair comparisons, there is nothing that makes the Britannica better than free of charge and user friendly encyclopedias such as Wikipedia.
The main problem with Wikipedia may well be that anyone can change it, but in my experience (and the objective) Wikipedia very rarely has incredibly invalid information for very long. Obviously you must always be skeptical towards all information, both when it comes to Wikipedia and when it comes to the prestigious Britannica. What Britannica has in quality control, it lacks in updates. For obvious reasons, new information comes on Wikipedia much more quickly than a new Britannica edition is released, and for every new Britannica release you must buy a new one, while Wikipedia is always available for free.
Rest in peace, Britannica. You will be missed, for nostalgic reasons more than anything else.
I long resisted watching Shrek Forever After (w, imdb). The Shrek film series is one that stayed extremely strong in the first two movies, and sunk incredibly with the third one. The first two had the incredible power of some Disney films, with including both a simple plot for kids as well as deeper character and scenes, with more adult jokes. The third, however, only included the first kind, and it’s kind of obvious why it failed.
Shrek Forever After shows a Shrek falling into a mid-life crisis and suddenly bursting, longing for a time before he married and had kids, when he was still a feared ogre. After bursting at his kids’ first birthday party, he meets Rumpelstiltskin, with whom he signs a deal: Shrek can have a single day as an ogre again, while Rumpelstiltskin gets a day from Shrek’s life in return. All too late Shrek realises that the day Rumpelstiltskin choose was the day of Shrek’s birth, and Shrek comes into a world in which he was never born, Fiona was never rescued and Rumpelstiltskin rules the kingdom of Far Far Away. Shrek’s only chance to make everything right again is the one escape clause in the contract – as always, true love’s kiss before nightfall.
The film started out a bit rocky, but from Rumpelstiltskin’s deal and onwards everything went on perfectly. The idea of an amazon Fiona and an ogre rebellion works nicely, and the writers succeded once again in making an emotional climax between Shrek and Fiona on a whole new level. I will admit I cried come the ending with Shrek giving Fiona Felicia’s toy ogre.
Ett vanligt argument mot fildelning är att det genast gör att skaparen förlorar kontrollen över sin skapelse. Den kanske släpper ett album i special edition i 1000 exemplar, och argumentet är alltså att skaparen därefter borde kunna veta att det finns just 1000 exemplar av varan, men att piratvärlden förstör detta. Försäljningssiffror betyder helt plötsligt ingenting på 2000-talet, vilket görs uppenbart av artister som Devil Doll, som bara gav ut sina album i exemplar om 1000 men enligt Last.fm har 725 000 lyssnare.
Men varför behöver skaparen ha detta kontrollbehov till att börja med? Och har skaparen någonsin haft kontroll?
En skapare h
ar aldrig haft mer kontroll än år 2010.
En kulturskapares värsta fiende har alltid varit plagiariseringen. Sedan den första lerfiguren för tiotusentals år sedan har kulturen levt på kopiering. Kopiering är i grund och botten mycket bra – att ta en produkt och göra den bättre är grunden till precis allt skapande. Som både kompositör och författare själv vet jag att jag inte skulle kunna göra någonting utan de författare och musiker jag inspireras av och härmar – jag tar pianosolon av Beethoven, fiolkomp av Mozart, symphrockdualitet av Therion och så vidare. Det är ingen hemlighet.
Det ständigt återkommande problemet är dock inte den bra delen av kopiering, utan den dåliga. Om jag under antiken var en kringresande trubadur kunde jag höra en melodi spelas i Brittania och härma den i Rom, där jag själv utgav mig för att vara skaparen. Kanske blir jag en kändis, och turnerar Romarriket runt. När jag sedan far förbi Brittania kan den stackars trubaduren som skapade stycket sitta där och hävda att det är han som ska vara känd, men vem tror honom? Jag var först, och jag var proffsigare på PR och blev känd med det.
Det är fortfarande osäkert vem som skapade många kända stycken under den klassiska eran, för att inte tala om många psalmer och texter. Berättelser som Homeros Odyssén tror historiker idag inte att han hittade på – han bara skrev ned en gammal muntlig saga. Han plagierade.
När världen blev allt mer modern blev också världen allt mer globaliserad. Stammar blev till länder och flertal länder blev till utarbetade allianser, ofta sammanförda av handel och strävan efter världsfred. Telefonen, flyget och Internet är alla enorma utökningar av globaliseringen, och idag kan jag enkelt kontakta en afrikan på sekunder, någonting som för inte länge sedan tog många månader. Och för att komma tillbaka till mitt påstående: Idag kan jag inte hitta en melodi i Storbritannien och släppa en skiva med låten på hur som helst. Idag är det hur enkelt som helst för originalartisten att söka upp mig på nätet och dagar efter släppet bevisa att han var först. Idag har artister mer kontroll än någonsin.
Skivsläpp skapades som ett supplement. Detta är någonting få antipirater verkar vilja förstå. Skivor var aldrig tänkta att ersätta konsertspelningar. Under exempelvis den klassiska perioden när storheter som Mozart turnerade, var det dessutom ett fruktansvärt dåligt samarbete mellan länder, och om jag kände för det kunde jag börja spela någon av hans operor i Stockholm utan att han kunde göra något. Det enda som fanns att falla tillbaka på var att hoppas att fans skulle respektera hans vilja, eller hoppas att kopian aldrig skulle bli riktigt lika bra som originalet.
Kopiering idag har inte alls samma syfte som under denna period. Kopiering på nätet handlar inte om att tjäna pengar på någon annans jobb (de flesta sidor, exempelvis The Pirate Bay, är helt ideella, trots att det alltid också kommer finnas de som inte är det), eller att utge sig för att vara författaren till ett verk – om någon gör det tar det inte lång tid innan det avslöjas. Fildelning handlar inte om att tjäna någonting på det hela. Det handlar om att dela med sig, för sharing is caring, hur cheesy det än må låta.
Behöver en skapare kontroll över sitt verk?

Men om vi nu bortser från ren plagiarisering, och ser över att skaparen helt enkelt bara vill att hans verk ska släppas i just 1000 exemplar. Har vi rätt att gå emot viljan? Till att börja med måste vi fråga oss varför skaparen skulle vilja detta.
Jag kommer på tre argument för att vilja detta, och därför tar jag upp just dessa tre. Om du som läsare av detta vet fler, tro inte att jag har hoppat över dem för att jag inte hade ett svar – jag tänkte helt enkelt inte på dem. Skriv till mig och jag svarar, jag lovar.
Hitlistor
Hitlistor har blivit en allt större del av mångas vardag under 1900-talet. Från dagen då vinylskivor började säljas har en artists popularitet kunnat mätas i sålda enheter, och det är först på 2000-talet som detta börjat falla. Det finns halvkändisar som inte släppt en enda skiva utan slagit igenom via torrentsiter, Last.fm eller YouTube. Det finns band som var små men efter att de lagt ned blivit Internetfenomen, som tidigare nämnda gothbandet Devil Doll. Och artister som förut sålde sina skivor till alla som ville lyssna går nu att ladda ned online, och antalet som köper skivorna är inte längre antalet som lyssnar, utan just antalet som köper skivorna. 2000-talet är hitlistornas död. Men behövs hitlistor? Jag personligen bryr mig inte ett dugg om dem, men det finns säkert också de som baserar sina inköp endast efter vad andra tänker och inte efter deras egna åsikter. Kommer de plötsligt inte inse vad de ska köpa? Nej. Kolla bara in The Pirate Bays top 100.

Special editions
Special editions är nästa argument. Jag själv är ingen riktig sucker för dessa album, som jag mest tycker är giriga, men jag förstår om andra är det. Special editions är för de som inte vet en ofta dyrare, mer exklusiv version av ett album eller en film, där det ofta finns en extra låt eller en plus-DVD med en video eller liknande – helt enkelt något tillägg. Ofta ges albumet ut i en bestämd upplaga, exempelvis 10 000 exemplar, vilket ju gör att om det släpps fritt överallt försvinner poängen. Vad som är grundläggande fel med detta är just tanken med en begränsad upplaga. Tanken att kulturen av okänd anledning ska hållas inom en viss grupp människor. Kultur ska vara fri, och om möjligt tillgänglig för precis alla. Om vi tänker oss ett perspektiv där extramaterialet är helt enastående, revolutionerande för mänskligheten, och kopiering är omöjligt. Vad händer? Någon ställer sig och spelar in en olaglig kopia. Ett plagiat. Så vad är värst, en likvärdigt bra kopia eller en sämre variant på samma sak?
Artisten vill inte släppa det till att börja med
Detta är någonting jag har full förståelse för – jag har själv både texter och musikverk jag inte skulle vilja att andra läste eller hörde, i alla fall inte förrän efter min död. Vissa artister har musik de inte vill släppa. Tidigare nämnda Devil Doll har ett första album som trycktes i ett exemplar som överhuvudet själv har, exempelvis, med argumentet att han bara tycker den är pinsam. Men hur fungerar det om artisten släpper en skiva i sin ungdom och senare ångrar sig? Tyvärr faller allt tillbaka till att det är för sent ögonblicket det släpps. Det går bara inte att försöka begränsa det på det sättet. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Men material som aldrig släpps. Tja, du kanske borde gå tillbaka och läsa Anne Franks dagbok och överväga om hon faktiskt planerade att publicera det hela.
I stepped into the cinema with a mixture of expectations. I love the stories by Lewis Carrol, as well as the 1951 animated Disney movie, but this is something totally different. Tim Burton’s Alice in Wonderland is a mixture of a re-imagining and a sequel, telling the story of Alice Kingsleigh (Mia Wasikowska) returning to Underland (who she falsely called Wonderland last time) by the age of 19, thinking the memory of her last visit had just been a bad dream. Underland has been destroyed by the Red Queen (Helena Bonham Carter), the Mad Hatter (Johnny Depp) finally turning entirely crazy. We meet a cracked, broken down world that is still as off the knock as Tim Burton’s and Lewis Carrol’s minds put together, and truly beautiful visually. This is definitely Helena Bonham Carter’s best role, and Anne Hathaway’s only good role, working perfectly as the Luna Lovegood-ish White Queen. Johnny Depp, one of my favorite actors of all time, is wonderful as the Mad Hatter, working both as the crazy character he uses in Charlie and the Chocolate Factory and Pirates of the Carribean, and the cracked man of Edward Scissorhands. I will not say that this is his best role, but close to it.
Unfortunately, I kind of expected more of the ending. What begins as a wonderful story of a lunatic girl who just doesn’t suit her own time, turns into the story that has been told too many times: Child of our time finds a gate into another world, who has choosen him/her as the one with ancient prophecies, and although our hero first hesitates, he/she finds courage, saves the kingdom and returns home with this newfound character. Tim Burton’s Alice in Wonderland simply falls a little too much as The Matrix meets Narnia, and although these are all great stories, he could have pulled something better off.
One final praise must go to Mia Wasikowska – this unknown but wonderful actress who simply is the perfect Alice – naïve, dreamy, and really cute. And managing being so childlike even though her boobs just almost shows in every scenes (due to her clothes being to big) is just amazing.
Looks like my music’s going to be in the 2010 Swedish film De Fördömda Den Mörka Hemligheten.
I’ve always been a big fan of Star Wars, ever since I was a little kid. I remember having a shirt from the film trilogy that’s way too little now, and I still have figures of the characters with moveable arms and legs, as well as a Falcon ship toy.
After re-watching Episodes I, II and VI today, I just felt I had to write about the films. I never concidered the second trilogy (I-III) as a part of a series with the original one (IV – VI). They are more like two stories, the original one being about Lukes fight against Darth Vader and so on, and the other one more or less telling the story of how Anakin Skywalker turned from that innocent boy into the evil Darth Vader. They are still great though, although my favorite films must rank in the order V, VI, IV, III, I, II. But they’re all great, they are all epic, and I’m really looking forward to the upcoming Star Wars live action TV series, to be released in 2009 or 2010, and to focus on the minor characters in the period between episode III and IV. I just hope it won’t disappoint me.

