Juridisk abort är ett lysande förslag

LUF väst har precis kommit med ett nytt förslag om att möjliggöra juridiska aborter, och för första gången på länge känns det som att ett politiskt ungdomsförbund faktiskt kommer med ett nytt, rimligt förslag som inte alls synts i debatten innan.

En juridisk abort vore, i all förenkling, att den ickegravida parten i ett förhållande får chansen att fram till en viss vecka av graviditeten förklara att hen inte alls är intresserad av barnet, varpå hen då säger upp sitt föräldraskap. Den gravida får då en sista chans att bestämma om hen vill föda barnet och ta rollen som ensam förälder, eller om hen vill genomgå en biologisk abort.

Utspelet har bemötts med i mina ögon förståeliga, men samtidigt fullständigt ogenomtänkta invändningar. Det har – inte helt förvånansvärt – tolkats som ännu ett privilegium män får som kvinnor missar, även om det är ett högst heteronormativt sätt att se det på. Tvärtom ser jag det här som en möjlighet att se mer nytänkande på vad ett förhållande och en graviditet är, och det ger större chanser för alla parter inblandade att själva bestämma över sitt liv utan att det sker på någons bekostnad. Och det ger en enorm vinst i att de föräldraskap som sker helt oplanerat, där barnet i många fall får lida för det, avbryts innan det är för sent.

abortlol2I praktiken är det här ett sätt att hantera en problematik som idag finns kring graviditet. De flesta fall av graviditet inkluderar två parter, där en person genomgår allt det biologiska som det innebär att bära på en varelse under nio månader och sedan föda den. Den andra personens part i det hela är (återigen, i de flesta fall) att hen befruktat den förstnämnda personens ägg.

Problemet idag är att den ena personen (den som bär på varelsen) har rätten att genomgå abort eller välja att inte göra det – oavsett vad den andra parten tycker om det hela. Om personen i fråga genomgår en abort har den andra personen förlorat all sin rätt till det potentiella barnet. Det är ingenting fel på det – det är den tråkiga konsekvensen av att varelsen som hade kunnat bli ett barn var biologiskt kopplat till den födande individen. Det finns helt enkelt inte ett sätt för hen att sluta bära på barnet och samtidigt behålla det för den andra parten.

Men dessvärre är det även likadant åt andra hållet. Om två personer har sex och den ena blir gravid finns det inget sätt för den ogravida parten att ta bort barnet ur sitt liv, medan den andra personen har just den möjligheten. Om jag har sex med någon och hen blir gravid (även om det aldrig var tanken, utan bara en tråkig händelse som följde av att exempelvis kondomen brast) kan den andra personen välja att låta bli att genomgå en abort, och på det viset tvinga mig in i någonting jag aldrig ville ha – någonting som utan tvekan är negativt inte bara för mig utan även för barnet.

Juridisk abort löser dessa problem. Det ger alla involverade parter chansen att kliva av det tåg de i de flesta fall aldrig köpte en biljett till.

Jag har sett och hört många argumentera att det enda detta gör är att ge folk en chans att överge någonting de redan gått med på. Rent krasst verkar de flesta ha en väldigt negativ nidbild av de av oss som inte vill ha barn, vilket inte direkt överraskar.

Det finns en konservativ bild av sex som hänger kvar oväntat länge efter att andra stereotyper försvunnit för länge sen – att de som blir gravida får ”skylla sig själv”, och än mer så att de som gör någon gravid får skylla sig själva. Jag tror inte att många av dessa debattörer förstår att det faktiskt går att bli gravid av misstag – även när man använt preventivmedel. Samtidigt tycks samhället se ned på de av oss som gillar sex, som har sex med ett antal olika individer, och som inte vill ha barn. Och utöver dessa negativa bilder finns en lika negativ bild av kvinnan i samhället, en rent förminskande attityd av att kvinnan i ett förhållande inte har något som helst att säga till om vilka preventivmedel som används. Att det är mannens som aldrig tog på sig kondom som är att skylla, inte kvinnan som hade sex med någon utan kondom.

Slutpunkten i allt detta är ganska enkel – så länge ingen direkt ljög eller bedrog den andra, och så länge bägge parter var medvetna, så är det bägge parters fel att preventivmedel inte brukades. Inte personen som råkade ha kuk. Om ni väljer att ha oskyddat sex är det ni bägge två som får stå för det kastet – och du ska helt enkelt inte kräva att den andra parten är med på något som hen aldrig skrev upp sig på. Med juridisk och biologisk abort kan vi säkerställa att bara de som verkligen vill skaffa barn gör det. Hur är det dåligt?

Och var det någon som bedrog dig, ljög för dig, eller utnyttjade dig när du inte var medveten? Då är det det vi kallar en våldtäkt.

Antirasism och antiabort

SDs kampanj.

SDs kampanj.

Innan jag drar igång med min lilla finurliga tankegång – kom inte härifrån och tro att jag menar att antiabortrörelsen och antirasismrörelsen är av samma grupp, eller att jag försöker koppla ihop dem. En är till för att förstöra människors liv, en är till för att rädda dem. Men läs på.

I respons till Sverigedemokraternas kampanj ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där” lanserades en kampanj där man kunde göra avatarer med texter som ”Om mamma stannade där, då hade jag inte funnits här”. Kampanjens syfte (som jag tolkade den) var att belysa allt det positiva som kommit från invandring, och hur så många vanliga människor skulle bli lidande av Sverigedemokraternas filosofi. Vissa tog det väldigt direkta resultatet – hade de stannat i en krigszon hade de inte överlevt. Många som deltog var andra eller tredje generationens invandrare, och pekade på hur de inte hade blivit till om deras släktingar stannat kvar.

Bilden jag gjorde.

Bilden jag gjorde.

Jag gillade kampanjen, stenhårt, och kvällen innan valdagen släppte jag min egen iteration, ”om de stannat där, då hade jag inte funnits där”, med koppling till min situation för några år sedan då ett självmordsförsök stoppades av två personer som råkade vara invandrare – om de stannat där, då hade jag inte funnits här.

Men sen tänkte jag till. Och jag insåg att det kampanjen syftar till är exakt samma argument som använts i årtionden för att göra abort förbjudet. Det finns hundratals människor som i insändare, bloggar, debatter och annat argumenterat att om deras föräldrar genomfört abort hade ju de inte funnits där. Hade Jungfrun Maria genomfört abort hade inte Jesus fötts. Och så vidare in absurdum. Gör vi exakt samma sak nu, med en invandringsdebatt som fallit till ”hade min farmor inte flytt Libanon hade jag inte fötts”?

Jag tror det finns en viss problematik, och tyvärr tror jag det riskerar att spela i händerna på de vi vill kritisera med kampanjen, precis som med flera andra kampanjer i antirasismrörelsen. Samtidigt tror jag det finns en viss poäng med det, och det är att poängtera att det faktiskt finns positiva saker som kommer från invandringen – även om de är helt slumpmässiga resultat av ett komplext system. Jag vet ärligt talat inte. Jag är förvirrad.

Så jag tog om the Political Compass

I november förra året tog jag the Political Compass för första gången, och nu idag bestämde jag mig för att ta om det. För den som inte vet är Political Compass ett onlinetest för att se vart man hamnar på en tvådimensionell politisk skala, där den vertikala dimensionen är auktoritär-frihetlig och den horisontella är klassisk vänster-höger.

Förra gången klassades jag som vänsterliberal, och det gjorde jag även denna gång, en smula längre vänsterut men i stort sett likadant.

crowdgraphpng

 

Under testet får du i princip svara på en serie påståenden, där du antingen ”håller med fullständigt”, ”håller med”, ”inte håller med”, eller ”fullständigt inte håller med”. (OT: varför har inte svenskan ett ord för ”disagree”?) Påståenden skiftar i sin neutralitet, från exempelvis ”what’s good for the most successful corporations is always, ultimately, good for all of us” till ”abortion, when the woman’s life is not threatened, should always be illegal”.

Det största problemet med testet i min mening är att det är otydligt vilken skala det rör sig om – när frågor ställs om huruvida rika beskattas för mycket, så är det otydligt om de menar i ens eget land, i exempelvis USA, eller överlag i hela världen. Det finns även ett par tvetydiga påståenden som ”An eye for an eye and a tooth for a tooth”. Jag svarade enligt originalsyftet med begreppet – bestraffa aldrig någon mer än vad den förtjänar, exempelvis genom att döda någon som ”bara” stulit. Men många tolkar den säkert som den vanliga missuppfattningen, att den menar att man måste betala tillbaka lika mycket som förtjänas.

Vissa påståenden är uppenbara. Självklart säger jag nej till exempelvis att ”vissa sorter ska hålla sig för sig själva” eller att ”första generationens invandrare kan aldrig integreras in i ett samhälle”. Men en del är betydligt svårare, som ”no broadcasting institution, however independent its content, should receive public funding”. Jag är emot public service, men samtidigt är jag för statligt stöd till kultur. Var går gränsen? Hur kan jag antingen hålla med eller inte hålla med om en så komplex fråga? Detsamma återkommer i många andra. På påståendet att ”krig som går emot internationell lag är ibland försvarbart” höll jag med, eftersom jag förstår att myteri ibland är behövligt för att fälla en tyrann. Men betyder det att jag håller med om 99 % av alla fruktansvärda krig där ute? Nej, självklart inte.

Det är ett komplext och tvetydigt test, men det kan vara kul att se ungefär var man hamnar.

Sverige och gud – Birros två enorma klavertramp

När Marcus Birro skriver att Sverige behöver hans kristna gud verkar han missa två ganska enorma punkter. För det första gör han det enorma misstaget vi ser om och om igen i religiösa argument – han antar att gud existerar. Kan vi inte komma överens om grunden innan vi går vidare till steg två – vad vi ska göra av saken? Eller ska vi bara lita blint på att Birro känner på sig att han har rätt? Även om vi vänder på steken och gör något så absurt som att ha en global folkomröstning om huruvida hans gud existerar, har han fel. Majoriteten av världens sex miljarder människor tror inte på den kristna guden. Än färre håller med om hans konservativa, böghatande, sexistiska vita man till en gud. Ge mig en anledning att tro på gud som är baserad i logik, och sen kan vi börja diskutera vad vi ska göra åt saken.

Birros andra fel är minst lika stort. Även om vi accepterar guds existens och allsmäktighet (vilket vi inte gör, men play along), antar Birro att vi ska följa honom och göra vad han (gud) säger, oavsett om vi håller med. Birro vill göra oss alla till trogna följare av en tyrann. Birro baserar moraliska argument om homosexualitet och abort, på vad en tyrann säger åt honom. Varför låter vi honom, och många andra religiösa, komma undan med detta? Skulle vi säga detsamma om argumentet istället löd ”presidenten med fingret på kärnvapenknappen säger att vi ska förbjuda homosexualitet och abort”? Eller är det någonting speciellt med att denna tyrann får epiteten ”Gud”?

Jag säger inte att homosexualitet och abort per definition är rätt. Eller, ja, det gör jag också. Men även om vi antar att det inte är det, måste vi diskutera det rationellt. ”Jag tycker att homosexualitet känns omoraliskt” är ett okej argument. Jag håller inte med det, men det är i alla fall ett argument där personen i fråga står för vad han säger. ”Jag tycker att homosexualitet är fel för att Kalle/presidenten/mamma/läraren/Gud sade till mig att det är fel” är däremot inte ett argument som bär någon grund i ett demokratiskt samhälle.

Se också Pekka S (Orsakverkan) i Humanistbloggen.

De tio budorden som grund för etiken

Det är vid det här laget av många kristna som jag hört att Guds tio budord är fascinerande, just för att de kunde sammanfatta människans grundläggande etik så enkelt. Kort sagt: Bibeln är en fantastisk läsupplevelse med intressanta berättelser och mycket historik, men om det är etik du söker, så läser du fel bok.

De allra flesta kristna verkar dock inte inte ens kunna säga alla tio budord – 60 % av amerikaner kan inte säga hälften av dem.[1] Detta bör säga något i ett land där 76 % ser sig som kristna.[2] Nu senast togs budorden upp av Karl-Erik Lundin, ställföreträdande rektor för Sundsvalls kristna grundskola Oasen, som nu kritiseras av Skolinspektionen för att vara konfessionell.[3] Själv är jag emot religion i skolor över huvud taget – visst bör det studeras som ett samhällsfenomen, men utöver det ska barn inte behöva hantera en religion i skolan, utan detta ska i så fall ske i hemmet. Skolan bör alltid vara en intellektuell fristad där även exempelvis ett agnostiskt barn från en extremreligiös familj kan studera utan att behöva lida för sin religiösa tro eller icketro.

Det Oasen blivit kritiserad för är bland annat deras syn på abort – de ska bland annat ha propagerat mot abort i biologiundervisning, och sagt att ”många mammor mår fruktansvärt dåligt efter en abort” och att abort är ”ett liv som avbryts”.[3] Allt detta är sådant som kanske är sant, men som inte hör hemma i en skolmiljö, lika lite som det hör hemma att ha en lektion om hur mycket dåligt som Alliansen har fört in i Sverige.

Jag kan adressera de olika argumenten för att få ha religiösa skolor hela dagen, men det är inte poängen med detta. Skolan blev även kritiserad för sin hemsida, där skolans mål sammanfattas:

”En kristen skola har en medveten ideologisk hållning genom att den bygger på en övertygelse om att Gud finns, att människan är skapad till Guds avbild och att bibeln är Guds ord. Vi tror att bibeln är grundstenen i ett sant mänskligt och demokratiskt samhälle. Vi måste på nytt slå fast att det är tio Guds bud som är den etiska grunden i vårt land. Människors lika värde, strävan efter kunskap, frihet och ansvar – allt detta är fundament inom den kristna läran.”[4]

Det första som slår mig är kopplingen mellan ”strävan efter kunskap”, ”en övertygelse om att Gud finns” och ”bibeln är Guds ord” – det känns inte riktigt som om en fundamental övertygelse går ihop med strävan efter kunskap. Vidare har jag svårt att se relevansen av budorden för etiken, eftersom de bidrar betydligt mindre än mycket mer intressanta texter som Dawkins ”Illusionen om Gud” eller Hitchens ”Du store Gud?”.

De tio budorden förekommer på två platser i Bibeln, en aning skiljande från varandra men i stort sett desamma. Första gången är i 2 Mos. 20:1-17, och andra är i 5 Mos 5:6-21 (nedladdningsbar här). Av dessa budord är de tre första (sedda som den första stentavlan) enbart relevanta för människans förhållande med denna eventuella Gud – de har inte med etik att göra över huvud taget. Buden är att människan inte ska tro på andra gudar än Gud, att människan inte ska missbruka Guds namn, och att människan ska spendera en dag i veckan åt att hedra Gud istället för att göra någonting praktiskt.

Vidare bud är mycket väl etiska – de tar upp saker som mord, stöld, och äktenskapsbrott. De tar dock även upp mindre säkra etiska krav som att inte vara attraherad av andra kvinnor, vilket många skulle resonera trots allt är ganska mänskligt. Jag ser dock betydligt mer etik i att läsa Harry Potter än att läsa andra Moseboken, speciellt med tanke på vad som är resultatet av att inte följa andra budet:

”Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig”

Själv har jag otroligt svårt i att se hur denna långsynthet går ihop med den moderna etiken som formar Sverige, och det är inte den ”sanning” som jag vill att mina framtida barn ska lära sig i grundskolan. De ska lära sig vetenskap i skolan, och om de ska lära sig moral ur en bok ska det vara ”Antikrist” av Nietzsche.

PS. Jag mailar självklart till Oasen att jag bloggat om dem, och ser gärna respons från dem om jag missförstått någonting. DS.