Årskrönika 2016

Så här kommer min extremt långrandiga sammanfattning av 2016. Rekommenderad läsning är även Fabians, inte bara för att den är intressant utan för att den även handlar en del om mitt år. 🙂

Jag och min dåvarande flickvän Felicia, maj 2016.

2016 var ett stort år för mig relationsmässigt, både vad gäller vänskapliga och romantiska relationer. 2015 var året då jag verkligen vidgade min sociala sfär, och 2016 började det realiseras på ett helt nytt sätt. I slutet av 2015 hade jag flyttat till Stockholm, och snart började jag bygga upp ett helt nytt nätverk med vänner.

Jag började engagera mig mer på BDSMF-scenen och träffade fantastiska människor som Ruben, Karin, Fredrik, Hanna, Felicia och många fler. Felicia och jag utvecklade ett romantiskt förhållande under våren, utöver mina pågående relationer med Fabian och Ali, ett förhållande som dog när sommaren kom men som låtit oss förbli vänner. Någonstans här bestämde jag mig dessutom för att gå över från polyamori till relationsanarki, och sedan dess har jag känt mig sjukt mycket mer fri.

Under hösten fick jag någon slags social revolution, och på väldigt kort tid träffade jag två människor som kom att betyda mycket för mitt liv – Toni och Nikki. Ni tog snabbt över stora delar av min hjärna, och fortsätter att göra det för var dag som går. Under slutet av året träffade jag en person som kom att betyda väldigt mycket för mig, men där vår relation fick slås sönder innan den började röra sig dit jag hoppades. Och sist men inte minst träffade jag under slutet av året Lovisa, som börjat bli en allt större del av mitt liv.

Jag, Ali och Orlando dagen vi flyttade in på Kungsholmen, oktober 2016.

Relationer dog också. Under hösten separerade jag och Fabian, som jag var tillsammans med sedan början av 2015, och jag flyttade istället ihop med min fantastiska nya sambo Ali i en ny lägenhet på Kungsholmen. Fabian och jag förblir dock väldigt nära vänner, han är rentav den jag skulle klassa som min allra bästa vän.

Det här var också året jag fick en helt ny familjemedlem i min otroliga älskling Orlando. Jag och Fabian köpte vår lilla leonbergervalp under sommaren, men efter två månader valde Fabian att dra sig ur, samtidigt som vi separerade. Sedan dess har Ali blivit någon slags bonusförälder, och Fabian hälsar ofta på och ger honom presenter som en mysig morbror.

Men 2016 var också ett kasst år för mig vad gäller mina mentala problem. Det var året jag på allvar började få hjälp mot min bipolära sjukdom, men det var också året mina problem fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression i september, som slutade med att jag blev inlagd i en vecka. Sedan dess har jag varit halvtidssjukskriven, något jag hoppas kunna ta mig ur nu i början av 2017.

Politiskt har mycket hänt. Det har varit ett händelserikt år globalt – brexit, PPs framgångar på Island, det amerikanska valet, främlingsfientlighet och situationen kring Daesh. Men det har också hänt en del för mig, inte minst att jag under våren gick och blev vald till partisekreterare för Piratpartiet. 2017 blir ett spännande år – det sista året innan nästa val!

Fabian och jag på väg till Bryssel, december 2016.

Jobbmässigt har det också hänt mycket. Jag har fått allt mer ansvar, lärt mig hantera mina uppgifter allt bättre, och utvecklats sjukt mycket som människa. Jag bytte under året titel från projektledarassistent till byggkoordinator, och fick dessutom en trevlig löneförhöjning. Allt går framåt!

I min djupa depression kände jag hur jag hade förlorat allt. Jag hade precis blivit dumpad av någon jag älskat mer än jag trodde jag kunde älska någon. Jag visste inte hur jag skulle klara av att ta hand om Orlando. Jag hade blivit vräkt. Det kändes som att alla på jobbet hatade mig. Att alla mina vänner hatade mig. Jag kände att jag var tillbaka där jag var för fyra år sedan.

Allt det har förändrats, och den jag kan ge creds åt för en väldigt, väldigt, väldigt stor del av det är Ali Gasanin. Du har hjälpt mig. Du har funnits där. Du har skyddat mig. Tröstat mig. Räddat mig. Det var du som gjorde 2016 till året jag överlevde en gång till. Tack.

Nu kör vi på, 2017.

Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

Att inte be om hjälp

Jag mår lite kasst just nu. Eller ja, sämre än jag gjort hittills i mitt liv, och det är fruktansvärt ansträngande att över huvud stå ut.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om något bredare. Jag skrev om hur allt är på Facebook,1 (text i fotnoten) och bad då inte alls om hjälp. Ändå fick jag en lavin med just det, och jag upptäckte mig själv med att bli irriterad.

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Varför lägger de sig i? Varför tror de att de kan hjälpa mig? Varför tror de att jag inte redan får hjälp? Jag fick höra i mina öron självklara saker som att jag borde ha andra omkring mig. Att jag skulle söka hjälp i öppenvården. Se över mediciner. Ett antal skrev och erbjöd sig att lyssna om jag behövde prata.

Och jag blev irriterad, och blev irriterad på mig själv över att jag blev irriterad. De försöker bara hjälpa mig. Försöker hjälpa en vän de ser falla nedför ravinen. Och jag blir irriterad.

Jag insåg att min anledning till att bli irriterad var att det kändes som att de inte förstod. De förstod inte var jag var just nu, att jag faktiskt får hjälp på de flesta sätt jag kan och ändå mår som jag gör.

Att jag får regelbundna besök med en kontaktperson och en psykiatriker. Att jag går på tunga och höga doser mediciner som vägrar börja fungera. Att jag har i alla fall ett par vänner omkring mig jag kan prata med.

Men det är lite som att skriva ”blir du ens förvånad?” om random parti som beter sig illa. Det är liksom inget någon tjänar på, däremot betonar det hur pålästa vi måste vara och hur lite vi får bry oss när hemska saker händer.

Det är bra att alla så snabbt vänder sig till mig när jag mår skit, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag kunde inte uppskatta det mer. Inte för att jag behöver det just nu, utan för att det är en sådan sak som för ett fåtal år sedan räddade mitt liv. För att det är en sådan sak som räddar mängder av liv varje år.

Ni vänder er åt precis de som behöver det. Ni räddar så många liv. Jag kunde inte tacka er nog för det.

Polygarderoben

Om ett par helger blir det första gången som Ali träffar stora delar av min släkt efter att vi varit tillsammans i närmare ett år. Det blir också första gången jag får visa upp två partners – hon och Fabian – samtidigt för min familj. Det är fruktansvärt roligt och nervöst.

polyamoryFabian var min första seriösa partner efter att jag hade bestämt mig för att leva polyamoröst – det vill säga att kunna ha flera romantiska och sexuella förhållanden. Jag hade en del kortare förhållanden därefter, men Ali var det första seriösa.

När jag kom ut som poly hade jag och Ali varit tillsammans i ett par månader, och jag kände att om jag inte berättade om det för min familj var det att förminska det vi hade. Samtidigt hade jag en fruktansvärd skräck för att genom att avslöja att jag var poly förminska det jag och Fabian hade. I min värld är ingen av dem min primärpartner, det är ingen jag älskar mer än den andre, och de är fantastiska delar av mitt liv på helt olika sätt, omöjliga att jämföras. Men jag fattar att alla inte ser det så, och för dem kan att jag har flera partners betyda att ingen av dem är speciellt seriös.

Jag var livrädd för att min familj skulle reagera just så, skulle förminska det både jag och Fabian och Ali har som en flört, som en dejt, som någon i mängden av flera. Istället var reaktionen fantastisk. Inte oslagbar, men många gånger bättre än jag hade vågat hoppas på.

Det är jobbigt att komma ut som poly för många, och jag är glad att det inte var speciellt smärtsamt för min del. Det värsta jag varit med om i hela processen var när jag nämnde min dåvarande partner Felicia, när vi hade diskuterat om hon skulle träffa min familj. När jag tog upp det för min familj fick jag svaret ”tja, inte om det är en sån där flört bara”.

Det är det jobbigaste jag varit med om i hela processen att komma ut som poly. Andra har haft det något värre.

Men det känns så skönt att få komma ut. Och jag ser verkligen fram emot den där helgen om ett par veckor.

Att älska

Det finns så många jag älskat. Som lärt mig så mycket. Som försvunnit ur mina liv. Det här är det närmsta jag kommer ett tack till er.

healthy-relationships

Ellen, du lärde mig hur fint det är att vara kär.

Emelie, du lärde mig vad kärlek är. Och att den kan infinna sig även när man har absolut ingenting gemensamt.

4, you taught me that two mentally instable people might be the worst combination there is. That nothing is solved by pain and lying. Uh, and how awesome sex can be.

Alice, du lärde mig vad musik äldre än tio år är. Och att Simon & Garfunkle inte spelar längre.

Stina, du lärde mig att jag faktiskt kan göra skillnad, att jag kan vara någonting mer.

W, du var på väg att lära mig vad 4 lärde mig på nytt. Och jag är så glad att det inte hände.

Cécile, you taught me to think completely differently about life, my place in this world, and monoamory.

Fabian, du lärde mig att leva livet på ett helt nytt sätt. Du lärde mig att jag är värd någonting. Du introducerade mig till BDSM i en tid när jag tappat allt intresse för sex.

Sarah-Lee, du lärde mig att för att hjälpa någon måste man ibland ta ett steg tillbaka. Och ibland ett steg närmare.

Ali, du lärde mig hur en filt kan vara magisk. Du lärde mig vad jag kan göra, och du lärde mig mina begränsningar.

Johanna, du lärde mig att jag inte alltid kan få precis vad jag vill ha. Jag kommer alltid att hata och älska dig lite för det.

Felicia, du har precis börjat lära mig så mycket nytt. Jag kan inte vänta på att få veta vad det är.