Knarktupén

I diverse samtal om drogpolitik stöter jag ständigt på en fruktansvärt stark nidbild av vem en drogbrukare är och hur hen beter sig. Nästan lika illa är nidbilden av missbrukare, och sedan kommer dessutom det ständiga likhetstecknet som sätts mellan ”brukare” och ”missbrukare”. Den stereotypa bilden av en brukare är att hen är arbetslös, potentiellt hemlös, saknar vänner, saknar drömmar. Är farlig. Ser helt utsliten ut. Har inte duschat på månader. Och så vidare, och så vidare.

Nidbilden uppstår i hög grad på grund av något som på engelska brukar kallas ”toupée fallacy”. Detta är ett logiskt felslut som exempelvis visar sig i när någon påstår att ”alla tupéer ser så dåliga ut – jag kan alltid se när någon har tupé på sig”. Problemet här är att personen som gör påståendet ju inte alls kan veta att alla tupéer ser dåliga ut – hen ser bara de som är dåliga och märker inte de som är så bra att de inte märks. Felslutet kan också kallas ”fake boobs fallacy”, där exemplet är påståendet ”jag kan alltid se när någon har silikonbröst”.

Det finns väldigt många drogbrukare i Sverige, även om det uppfattade antal skiftar något enormt beroende på vem man frågar. Jag umgås i kretsar där jag vet en hel del som brukar illegala droger, och det spännande är att en enorm majoritet av dessa inte alls syns som drogbrukare utåt. De lever helt enkelt vanliga liv som vilken nykterist som helst, och är så pass diskreta med sitt bruk att få känner till det.1

Det som är värt att notera här är att de flesta av dessa mer diskreta personer som inte syns utåt är brukare, inte missbrukare. På grund av denna toupée fallacy är det väldigt lätt att få bilden att alla som brukar droger lever i missbruk – det är ju de enda man ser – och som följd har väldigt många den felaktiga föreställningen att alla som tar droger är missbrukare. Det är helt falskt, av samma anledning som inte alla som dricker alkohol är alkoholister. Om någonting är det senare mer av en sanning, eftersom alkohol är en av de mest missbrukade drogerna per brukare som finns, och dessutom är den drog som orsakar mest skada.

Säger jag att det inte finns brukare som uppfyller denna nidbild? Nej, självklart inte. Men att använda dem som exempel på vad drogbruk gör ger helt enkelt en onyanserad, orättvis bild som inte bidrar till debatten. Syftet med det här inlägget är inte ens att påstå att fler brukare lever ett sunt än osunt liv – det postas snarare med en förhoppning om att fler breddar sina vyer och accepterar att det som kan tyckas stämma kanske inte alltid stämmer.

Problemet med nykterhetsorganisationer

Diverse nykterhets- och antidrogföreningar fortsätter av okänd anledning ha ett skrämmande stort stöd från befolkningen i stort, helt enkelt för att de är för nykterhet och mot droger. För hur kan det vara fel att vara för nykterhet och mot droger?

drogmissbrukHela situationen är i grunden väldigt sorglig. Det finns många människor som har problem med droger – allt från lagliga droger som alkohol och nikotin, och vidare till olagliga, extremt beroendeframkallande opiater och benzodiasepiner. För att inte tala om de som har problem med droger som inte i sig är fysiskt beroendeframkallande – cannabis, psilocybinsvamp, LSD, MDMA, och mycket mer. Problem som i många fall kommer ifrån att informationen kring olagliga droger som följd av regeringens nolltolerans ofta är felaktig eller otillräcklig.

Människor som tar MDMA alltför ofta och riskerar att bränna ut kroppens seratoninlager, vilket kan skapa allvarlig depression. De som tar en hög dos LSD eller psykedelisk svamp utan att förstå att substansen trots att den inte skadar dig fysiskt kan skapa ett allvarligt psykologiskt trauma i fel sammanhang. De som röker på till den graden att det blir en dyr och mentalt beroendeframkallande del av deras vardag.

Dessa människor – både de med ett allvarligt fysiskt beroende, och de som mår dåligt av sitt bruk, oavsett beroende – behöver hjälp. Så varför hatar jag ständigt på nykterhetsorganisationer?

Problemet med nykterhetsorganisationer såväl som antidroglobbyorganisationer, är just att de är emot drogen i grunden, inte de problem som kommer från drogen. På många sätt är det lätt att förstå och förlåta det – jag växte själv upp med alkoholmissbruk i familjen, vilket länge fick mig att helt undvika alkohol, innan jag insåg att man faktiskt kan bruka alkohol på ett säkert och trevligt sätt. Lukten av alkohol får mig fortfarande att tänka på jobbiga händelser i min barndom, på kraschade bilar och kastade flaskor. Jag har all förståelse för att direkt insikt i drogmissbruk kan skapa ett slags hat mot drogen i alla dess former.

Frågan är om det faktiskt finns någonting bra att få från detta spontana och irrationella hat. Kan vi genom detta hat faktiskt hjälpa de som behöver hjälp?

För antidrogföreningar som Anhöra mot droger verkar det snarare skapa situationer som gör allt annat än hjälpa. Det skapas ett hat inte bara mot substansen, utan mot dess brukare. Och självklart gör det att brukarna låter bli att söka hjälp, låter bli att engagera sig. I veckan såg vi exempelvis citatet till höger från just Anhöriga mot drogers ordförande Lena Larsson – att drogbrukare inte förtjänar vård, utan att denna ska villkoras på att patienten håller sig borta från droger.

amdTo be fair syns samma argumentation även mot brukare av lagliga droger. Jag har hört nykterister säga att tobaksrökare själva borde bekosta sin behandling för lungcancer. Att alkoholister själva ska bekosta den sjukvård de behöver. Det kan låta bra i grunden – att man själv ska bekosta den vård man själv skapat ett behov av. Det stora problemet är förstås att det är ett väldigt svartvit sätt att se droger på.

Vi gör alla en massiv mängd beslut som i stort sett avgör hur friska vi är. Den som äter väl, tränar regelbundet och håller sig borta från cancerframkallande cigaretter lever i de flesta fall betydligt längre än de flesta, och kostar sjukvården mindre. Men betyder det att vi bara ska ha sjukvård tillgängligt för de som tränar? För de som undviker farliga sporter? För de som aldrig dricker alkohol? För de som inte går ut och festar på helgerna? Var exakt ska vi dra gränsen?

De som brukar droger kommer i en hel del fall behöva stöd. Både input och information för att se till att deras bruk förblir hälsosamt men även, i de mer extrema fallen, hjälp med att sluta använda nikotin, alkohol, opiater, och andra farliga ämnen. Vi behöver organisationer som hjälper dessa människor. Och det finns sådana föreningar, exempelvis Svenska brukarföreningen som arbetar med harm reduction och att stoppa missbruk, snarare än att stoppa droger i sig. Det är lockande att se alla nykterhetsorganisationer och alla antidrogorganisationer som goda krafter – medan det snarare handlar om människor som bryr sig mer om att stoppa en drog än att hjälpa människor.

För att parafrasera ett citat från Carl Johan Rehbinder – att rösta på Sverigedemokraterna för att de bryr sig om invandringsfrågor är som att stödja pedofiler för att de bryr sig om barn. Eller som att stödja Anhöriga mot droger för att de bryr sig om drogfrågor.

Industrin som stoppar språket

Språk är spännande. Språk utvecklas. Ord byter betydelse, ibland som följd av planerat, statligt arbete (som svenska stavningsreformen 1906 i Sverige eller fjärde-maj-rörelsen i Kina) och ibland som följd av mer eller mindre kaos – ett mem fastnar och sprider sig i befolkningen, ibland som följd av ett missförstånd, och språket ändras. Ord byter stavning, grammatiken morfas, och nya ord bildas samtidigt som gamla ord byter betydelse. Det är i mina ögon bisarrt intressant och spännande.

Skyddad falukorv.

Skyddad falukorv. Bild av Hemma hos Andrea.

Och så har vi de som stoppar allting.

Europeiska unionen har en spännande grej som heter ”skyddad ursprungsbeteckning”, som skyddar en del livsmedelsnamn som inte täcks av varumärkeslagar, men där namnet indikerar vart det är tillverkat. Reglerna säger mer eller mindre att välkända livsmedel vars namn kommer från dess region inte får bära samma namn om de tillverkas annorstädes. Det här täcker bland annat falukorv (måste tillverkas i Falun) och champagne (det historiska Champagne-distriktet i Champagne-Ardenne i norra Frankrike).

Problemen uppstår när det faktiskt inte är regionen som definierar livsmedlet. Falukorv har sitt ursprung i Falun, men det är absolut ingenting annat än tradition som skapar något som helst unikt i att det fortsätter tillverkas där. Det som är unikt är receptet och metoden – något som hade sitt ursprung i Falun men som lätt kan replikeras precis var som helst. Champagne får sin egna smak som särskiljer den från andra typer av mousserande vin inte av att den tillverkas just i Champagne, utan för att det tillverkas med ”méthode champenoise”, en speciell metod.

Châlons-en-Champagne har mer än champagne. Nästan.

Châlons-en-Champagne har mer än champagne. Nästan.

Sättet som språket utvecklas på gör att dessa benämningar ständigt ändrar sig och utvidgas bortom den ursprungliga, smala definitionen. Sättet som EU idag hindrar andra tillverkare av mousserande vin som använder sig av méthode champenoise, är någonting som bara skyddar en sak – det fåtal som vill tjäna multum bara för att de redan lyckats etablera ett monopol i en region som inte kan eller vill ta emot konkurrerande företag. Vilket i sig inte bara hindrar språkets utveckling, utan även utveckling av sagda livsmedel.

Det som händer nu är att EU tar de första stegen för att utvidga skyddet till att även gälla andra produkter än de som det gäller idag (jordbruksprodukter, livsmedel, vinprodukter, och spritdrycker). Framöver riskerar med andra ord skyddet täcka föremål som råkade uppfinnas eller utvecklas i en specifik region, men som utöver denna tradition inte har mycket med regionen att göra – som moraknivar. Bland argumenten i EU-parlamentets resolution tar de upp hur en lagändring kan stödja lokalt företagande, vilket såklart stämmer – om EU ger mitt kvarter ensamrätt på att tillverka datorer kommer det också att stödja lokalt företagande. Frågan är till vilket pris, och om det finns något som helst legitimt argument för att just mitt kvarter ska tillverka datorer.

Det som skrämmer mig, både i de existerande lagarna och de som nu föreslås, är inte att produkter skyddas – det gör de inte. Vem som helst får tillverka falukorv eller champagne. Det som skyddas är vilka ord vi använder. Lagen ger dig all rätt att tillverka falukorv, champagne, fetaost, moraknivar eller vad som helst – så länge du hittar på ett nytt namn. Det ger EU en enorm möjlighet astt kontrollera språket och själva bestämma hur dess invånare och företagare får uttrycka sig och vad de får kalla sina produkter – helt utan något som helst vettigt resonemang.

Nej, alkohol orsakar inte våldtäkt, och ja, kvinnor gillar sex

Jag har verkligen tröttnat på skuldkastningen nu. På ursäkterna, på den grova omänsklighet som leder till skuldförflyttning när du gjort någonting så extremt, någonting så fruktansvärt, något så – ja, omänskligt.

Våldtäkt har historiskt alltid haft två primära ursäkter – droger och offer. Någon liten naiv del av mig trodde att det var på väg att förändras, att vi för en gångs skull skulle börja anklaga den faktiska orsaken.

Nykterhetsförbundet IOGT-NTO har nyligen påbörjat en ny kampanj kallad Fyll livet, med syftet att belysa hur alkoholnormen påverkar våra liv. Snarare kämpar den på ganska rejält med att belysa sexistiska och antisexuella stereotyper, där kvinnor utan alkohol är asexuella, pryda robotar och alkoholen gör dem kåta, vilket självklart är någonting förkastligt och osnyggt.

IOGT-NTO har haft ett antal tveksamma kampanjer genom tiderna, vilket är olyckligt när de faktiskt kämpar för en god sak – minskad drogkonsumption. Jag växte själv upp i en familj med alkoholmissbruk, något som förbundet själva säger att runt 385 000 svenska barn gör idag. Tolka mig rätt – jag avskyr droger, skulle aldrig vilja vara full, och klarar knappt av att vara med onyktra människor. Men vi måste sluta skylla på alkoholen för precis allt, och börja se de faktiska orsakerna istället.

I seriestripparna som kampanjen består av ser vi kvinnor som först när de får alkohol i kroppen vågar visa någon som helst sexuell lust, men som dessförinnan självklart inte ägnar sig åt sådant larv. De tappar alla inhibitioner och vill gå hem med farliga typer, som de självklart avråds för – för den man som har piercingar och skinnjacka ska ju inte en spröd flicka ha sex med.

Det är en svart och vit värld där kvinnor är känsliga varelser som inte kan ta hand om sig själva, och alkoholen får dem att försöka göra någonting åt plötsligt uppkomna luster. Män är kåta varelser som efter en öl lätt ger sig på vem som helst, inklusive (och ja, det är faktiskt med i serien) en soffa.

Självklart lättar alkohol på inhibitionerna. Det är knappast en hemlighet. Men serien förstärker två enorma myter, som är extremt skadliga för jämställdheten:

  1. Alkohol gör den snällaste man till ett kåt missfoster som slutar bry sig om sin mänsklighet och med glädje våldtar utan att bry sig om sitt offer.
  2. Kvinnor utan alkohol tycker inte om sex, och en kvinna som har sex gör ett misstag. Den kvinna som gud förbjude gillar sex är en syndande hora.

Jag är ledsen om jag spräcker några bubblor, men dessa är myter. Alkohol sänker självklart inhibitioner och luddar till hjärnan, men den som våldtar en annan människa var med största sannolikhet inte en speciellt moralisk person till att börja med.

Och sex är en ganska fantastisk sak som bägge kön evolutionärt utvecklats till att älska. Med små undantag i bägge kön – alla gillar sex, och vi måste arbeta bort den sexistiska stereotypen att kvinnor är knulldockor utan egna känslor och luster.