Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Grattis till Wikipedia på femtonårsdagen!

Wikipedia är en av de där sidorna som bara tas för givet av så enorma delar av befolkningen, en av de få sidor som nästan är som en statlig institution.

För min generation av 1990-talister är Wikipedia något som nästan alltid funnits där, något som alltid hjälpt oss när vi letat efter snabba fakta och detaljerad information. Ett ställe där man kunnat hitta en bra, tydlig överblick tillsammans med källhänvisningar och bra tips på hur man kan lära sig mer. Det är lätt att glömma att det faktiskt inte är en kubrisk (nymyntat ord, grattis världen) monolit utan snarare produkten av miljoner människor som samarbetar och genom hårt arbete lyckas skapa något fantastiskt.

Jag har tappat bort mitt ursprungliga wikimediakonto, men minns hur jag började redigera någon gång på högstadiet. Jag lade upp bilder och blev överlycklig när de spreds, med eller utan creds till mig. Jag minns hur överlycklig jag blev när en veteran tackade mig för mitt hårda arbete på någon ursprungligen liten artikel (antagligen någonting om fysik eller kvantmekanik). Att vara med och hjälpa till på en wiki, helt gratis, helt utan något obligatoriskt tack, är en fantastisk känsla. Och det är någonting jag planerar att fortsätta med.

Wikipedia fyller idag femton år, och jag är väldigt optimistisk för framtiden.Wikipedia är det perfekta exemplet på vad som kan åstadkommas med ett fritt internet, hårt arbetande individer, och en stark svärm. Med min gamla kollega Anna Troberg som ny verksamhetschef för Wikimedia Sverige är jag otroligt spänd inför vad som komma skall, både för Wikipedia i stort och den svenska sidan.

Femton år till!

Läsvärt på Wikimedias blogg 1, 2.

Elden som räddade London

För nästan 350 år sedan drabbades London av en massiv brand som förstörde stora delar av innerstaden. Trots sorgen och skadorna den orsakade, ledde brandens uppbyggnad till ett stort arbete där arkitekter och politiker slogs om att få bygga upp staden på nytt, och kämpa vidare i att skapa en av världens mest framgångsrika storstäder. Resultatet blev en stad med moderna hus och strukturen, med betydligt högre brandsäkerhet och större skydd mot sjukdomar och andra katastrofer.

För nästan tre dagar sedan drabbades Piratpartiet av en serie avhopp som försatte partiet i intern panik och förvirring. Trots sorgen och skadorna det orsakade, ledde avhoppen till ett stort arbete där medlemmar och aktivister slogs om att få bygga upp partiet på nytt, och kämpa vidare i att skapa en av världens mest framgångsrika politiska rörelser. Resultatet blir ett starkare parti med en förnyad intern struktur, med en spännande utveckling som säkrar en valseger 2018.

Att partiledningen lämnar sina poster går genom partiet som en eld. Men det är en eld som ger oss en chans. När askan svalnat är det vi medlemmar och aktivister, vi människorättskämpar, vi internetälskare och framtidsvisionärer som ser ut över fältet och bygger upp en bättre stad, ett bättre parti. Ett parti där alla hör hemma, ett parti där det som spelar roll inte är hur du ser ut eller vem du är, utan om du bryr dig om dina medmänniskor och är beredd att arbeta för dem.

Avhopp är sällan kul, och detsamma gäller med kritik, ens konstruktiv sådan. Men det behövs, speciellt i ett parti som står inför förnyelse och har framtidstro som en av sina absoluta grundpelare. Nu på söndag beslutar partistyrelsen om hur vi arbetar framåt, och jag har ingen tvekan om att vårt parti efter detta blir starkare än någonsin förut. Vi har mycket jobb framför oss, och jag har omedelbart blivit pepp att på nytt engagera mig som aldrig förr.

Fire is catching. Nu kör vi.

Det låga valdeltagandet gör det dubbelt så viktigt att rösta

pp-legoIdag presenterar Aftonbladet en undersökning som visar fortsatt lågt valdeltagande. Ungefär hälften av de som kan rösta i EU-valet den 25 maj planerar att faktiskt göra det.

Det låga valdeltagandet är väldigt sorgligt ur ett demokratiskt perspektiv – alldeles för många känner sig inte tillräckligt informerade om vad EU gör, och väljer då att låta bli att rösta i vad som känns som ett oviktigt val.

De som faktiskt planerar att rösta förstår i många fall hur viktigt valet faktiskt är. EU får en allt större makt över vår vardag, och en majoritet av besluten som fattas på kommunal nivå kommer från Bryssel. Det låga valdeltagandet gör era informerade röster otroligt viktiga. I ett val med hälften så många som röstar har också de faktiska rösterna mycket lättare att bryta igenom bruset, och din enda röst räknas allt mer för varenda väljare som stannar hemma på soffan.

Det är lätt att se sin röst som värdelös. Det är lätt att låtsas som att man inte spelar roll. Problemet är att dina motståndare inte håller med. De som har precis de åsikterna du avskyr är också ofta de som brinner tillräckligt för dem för att gå till vallokalen och visa det för världen. Och för varje val du sitter hemma på soffan och inte drar dig ut och röstar, växer de sig en smula starkare.

Som en sann ledare en gång sade: i soffan kan ingen höra dig skrika, men i vallokalen är du en superhjälte.

SVT stänger ute Piratpartiet från EU-debatt ikväll

Ikväll håller SVT en partiledardebatt inför EU-valet. Och nej, kom inte och säg att det är en budgetdebatt – det var precis de orden som en SVT-reporter använde när hen pratade om debatten på TV tidigare idag.

Det är jättekul. Förtidsröstningen inför EU-valet öppnar nu på onsdag, så det är ju perfekt timing. Det som är desto tristare är SVTs idé om att utesluta Piratpartiet, som sitter i EU med två mandat, och att istället inkludera Sverigdemokraterna, som inte sitter i EU. Hur tankegången gått där är fortfarande extremt oklart, när SVT levererar oklara svar på sin blogg och sedan stänger kommentarsfältet när de får frågor.

Piratpartiets partiledare Anna Troberg kommer istället för att vara med där att prata direkt med väljarna. Idag har hen stått i valstugan i Stockholm, och ikväll kommer hen att prata med väljare över nätet. Ta tillfället i akt och prata med en mycket trevligare partiledare än de åtta andra tillsammans!

Själv kommer jag att dissa SVTs debatt och istället sitta och jobba lite efter att ha stått en hel dag i PPs valstuga i Linköping. Jag kan ju inte kolla på SVT, jag betalar ju inte TV-licens.

Det trappas upp

ppselfie

Det börjar kännas att det är dags. Idag har jag varit på Piratpartiets EU-valupptakt i Europahuset i Stockholm, och det är verkligen en fantastisk valtakt. Vi har redan förberett oss otroligt länge, men det är nu vi börjar köra på allvar.

Schemat börjar redan fyllas. På onsdag tar jag flyget till Paris för att delta för Sverige på Pirate Parties Internationals årliga konferens. I andra halvan av april är det helt överfyllt med lokala träffar, husvagnsmålning, styrelsemöten, och någon slags aktivistturné i Skåne som inte är helt klar.

I maj blir det värre. Den 7 maj är jag redan dubbelbokad med en debatt hos MST Linköping samt att Anna Troberg ska besöka oss. Den 11-13 maj ska jag till Helsingfors och hålla ett föredrag om nya krafter i den nordiska politiken. Överallt börjar det bokas in sak efter sak, och jag börjar sakta men säkert inse att juni månad kommer bli den lugnaste i mitt liv.

Cirkus Bard

AlexanderBardAlexander Bard har lämnat Centern och gått med i Piratpartiet. Jag tycker att det är jättekul att vi fått en ny sympatisör, och att vi dessutom då också fick massor med gratis media för det – TT skickade ut en artikel som plockades upp av i stort sett alla mediakanaler i Sverige. Och nu är det dags för mig att sätta mig på en hög stol och lite high and mighty skälla ut både Bard och några kritiker.

Det finns mycket att säga om Bard, och det finns många som säger det också. Det stämmer att han ofta uttryckt sig på ett sätt som många, inklusive jag, skulle kalla för jävligt oförskämt. Men ärligt talat har en del kommentarer jag sett från piratpartister varit bra mycket mer oförskämda än allt Bard sagt.

I en Skypekanal om Piratpartiet skrev en sympatisör att vi skulle vandra med Bard före i ett stridsdrabbat Ukraina. I ett mail jag fick privat frågade en medlem nervöst om vi verkligen skulle ”släppa in” honom i partiet. På Facebook var det ett gäng medlemmar som skrev om att Bard var en ”obekväm” medlem. I en privat chatt snackade en arg medlem om hur han borde gå och dö. Jag kan räkna till ett halvdussin gånger jag läst ett skämt om ”vad har Piratpartiet gjort för ont?”

Okej, jag förstår att folk ogillar Bard. Det tolererar jag lätt. Det tyckte jag Anna Troberg uttryckte väldigt fint. Men att ge sig på personangrepp? Att kalla enskilda partimedlemmar obekväma? Att säga att de borde dö? Att ge sig på hela partiets demokratiska ryggrad i att säga att vi inte borde ”släppa in” nya medlemmar? Lite skärpning, snälla.

Och det mest spännande av allt detta är hur en del pirater tycks hålla med Bard om det värsta jag tycker att han sagt:

”Jag har all rätt att hata dem för de hatade först. Det har man alltid rätt att göra. Den som hatar först är den som är ansvarig.”

Ja, du har all rätt att hata vem du vill. Men att hata någon för att den hatade dig först, eller att kalla en annan människa ansvarig för hatet? Lägg ned med det, både Bard och ni som hatar Bard för att han hatade först. Väx upp, och lär er att älska istället.

Piratpartiet får 1.3 %, vad betyder det?

Idag kom då till sist den första mätningen inför EU-valet om drygt tre månader, och Piratpartiet svushar in på 1.3 %. Men vad betyder det?

Screenshot 2014-02-11 16.16.03De flesta medier som diskuterar det ser det som en stor förlust från de 7.1 % som vi fick i valet 2009, men det känns allt annat än realistiskt att jämföra siffrorna på det viset. Jag skulle snarare vilja säga att 1.3 % är över förväntningarna bra för den första opinionsmätningen, speciellt om vi jämför med hur vi såg ut vid den här tidpunkten 2009.

Vid undersökningen den 10 februari 2009 hade vi 0.3 %, och på bara några månader steg vi till att kulminera med 7.1 % vid valet i början av juni. Det betyder förstås inte att samma sak händer i år igen, men den här gången har vi dessutom flera starka fördelar vi saknade helt 2009 – Anna Troberg sammanfattar dem väldigt fint på sin blogg, men all in all har vi nu en enorm fördel i att vi har en mycket starkare aktivistbas, högre budget, är bättre förberedda, och blir direkt inbjudna i nästan samtliga debatter inför EU-valet.

Speciellt det senare är viktigt. Bara det faktum att vi nämns i nyheterna inför valet, och att vi bjuds in till debatterna (både mindre i skolor och större på bästa sändningstid) ger oss en fantastisk chans vi faktiskt aldrig tidigare haft. Jag märker ständigt att vårt stora problem inte är de som inte håller med oss, utan de som inte vet att vi finns. Varje gång vi är ute och kampanjar stöter vi på ett flertal som säger ”åh, finns ni fortfarande? Då får ni min röst!”

Det tåls också att känna till att att de som ställde upp i den här undersökningen inte fick höra några alternativ, utan det var 1.3 % som själva tog initiativet att säga vårt namn. Utöver det var det enorma mängder som var helt osäkra på vad de skulle välja – hur många av dem kommer att välja oss på valdagen när de ser en snygg valsedel med vårt partinamn?

Piratpartiet på Linköpings Regnbågsvecka

1.7 % för Piratpartiet i opinionsundersökning

Nu i veckan var jag på möte med RFSL, som bjöd in de politiska partierna i Linköping för att diskutera planeringen av Regnbågsveckan, som i stort sett är Linköpings Pride. Tidigare år har det i stort sett varit en parad, men i år är planen både att ha aktiviteter under en vecka, samt ha en kortare Pride Park precis innan paraden.

Självklart kommer Piratpartiet då också att vara med. Dels ska vi förstås ställa upp på själva paraden, men vi ska även fixa ett tält för Pride Park samma förmiddag. Bägge dessa är helt gratis, till skillnad från exempelvis Pride i Stockholm. Veckan äger rum den 1-7 september, så lagom i tid innan riksdagsvalet.

Utöver det borde vi fundera på att ta del av något av marknadsföringspaketen som finns – antingen ett för 1 000 kronor där vi syns i foldern, eller ett för 3 000 kronor där vi dessutom får vår logga upphängd på den centrala Regnbågsbilen.

Vi borde dessutom sikta på att dra in några fler att komma och hälsa på oss så vi syns lite mer. Anna Troberg kanske är intresserad?

Det är jättekul att Regnbågsveckan växer och blir så stor, och det är förstås också kul att det ger Piratpartiet en chans att synas med sin HBTQ-politik.

Det där med att inte synas

2013-11-29 16.03.44Nästan varje gång Piratpartiet tas upp i en diskussion hörs en av två saker – ”Piratpartiet? Vad är det?” eller ”Jaha, man hör ju aldrig om er längre.”

Det är både trist och intressant, men sanningen är att de allra flesta inte ser oss tillräckligt. Det här är helt okej – det är upp till oss att ändra på. Vad som är mer trist och lite mer intressant är att vissa (alltså sympatisörer eller aktiva) blir riktigt arga på att ”vi är dåliga på att synas”.

Jag tänker på det här samtidigt som jag lägger in något nytt inlägg på Nyhetsbloggen, där vi tar med precis alla mediaframträdanden vi kan hitta. Det är flera gånger varje vecka, ofta varje dag, som vi har med artiklar eller omnämns i stora tidningar som Expressen och SvD eller syns i TV med SVT eller TV4.

Och ändå syns vi inte.

Idag skriver partiledare Anna Troberg om att hon bjudits in till TV4s partiledardebatt i maj. Förutom det listar hon fem andra framträdanden i nationell TV och radio som redan är inbokad mellan 19 och 25 maj.

2013-11-26 18.20.45Och ändå syns vi inte.

Det är spännande att vi kan synas så mycket och ändå så lite. Det finns en hållhake, någonting som går snett, någonting som hindrar oss.

Nästan alla framträdanden, nästan alla debattartiklar, nästan alla gånger vi syns, så är det antingen Anna eller våra två europaparlamentariker. Tre enstaka människor med lika många timmar på dygnet som du och jag.

Sättet att synas är att sprida ut arbetet i massorna. Om bara var tionde av partiets medlemmar skrev en insändare i veckan, och om bara var tionde insändare faktiskt kom in i en tidning (lite mer pessimistiskt än sanningen) skulle vi ha tio insändare per dag.

Om bara var tionde av partiets medlemmar hörde av sig till lokal-TV och berättade om någonting spännande som hände, och om bara var hundrade sådant tillfälle uppmärksammades och kom med på TV, då skulle vi synas i lokal-TV en gång om dagen.

Det handlar inte om att saker är omöjliga. Det handlar om att de kräver tid och energi. Lägger vi den tid och den energi som krävs, då kommer vi också att lyckas. Jag är beredd att lägga den tiden och den energin. Är du?