En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Jag älskar nyår del 1 – 2014

Med delar av Pirate Times-gänget på min födelsedag. Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης, och en person jag inte kan namnet på. Bild av Mab.

Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης. Bild av Mab.

Av alla konstiga helgdagar finns det två som sticker ut för mig – jul och nyår. Så ja, jag älskar december ganska rejält. Jul blir för mig speciellt vacker när jag tänker på varför det började firas – att runt vintersolståndet samlas och umgås när natten är som längst, mörkast och kallast. Nyår är lite mer komplicerat.

Nyåret är ju en hundra procent godtycklig helg i när det är, helt frånkopplat någonting faktiskt och istället helt kulturellt, men på något vis gör det det bättre. För mig har nyår alltid varit stunden när vi en gång om året satsar på nytt. Inte att börja om, utan köra ett varv till, och jag älskar det. Ett ögonblick där jag kan tänka igenom det senaste året, fundera på vad som gick bra och vad som gick dåligt, och tänka efter vad jag kan göra annorlunda nästa varv.

Så här kommer nu en total egopost om vad som varit några av mina highlights 2014.

Med Maša Čorak, co-chairperson PPI. Bild av Anders Kleppe, tror jag?

Med Maša Čorak, Paris.

För 2014 hade jag ett nyårslöfte – att bli vegan. Jag var tidigare lakto-ovo-vegetarian runt 2007-2012 och gick sedan tillbaka till att äta kött. Efter mycket övertalning från Kajsa Larsson, Paula Roth, Niklas Dahl, Sarah Hage, Hampus Berg och andra coola människor bestämde jag mig för att satsa på att bli vegan 2014, och efter ett par krackliga månader har jag nu inte ätit kött sedan runt februari, och bara ätit någon enstaka annan animalisk produkt sedan dess, av misstag. Att vara vegan tänker jag såklart fortsätta med 2015. Tack till alla som övertalade mig!

2014 har jag dessutom gjort många av de saker saker som jag ville satsa på, utan att de var löften.

Jag har rest runt mycket – flera rundor till Paris med fantastiska Cécile Bardout, en resa till London, en rad till Stockholm, och massor med andra häftiga städer.

I mars var jag Sverige-representant med Josef Collentinegrundandet av det Europeiska Piratpartiet i Bryssel, och fick även passa på att fira min födelsedag där tillsammans med både Pirate Times-gänget och en massa fantastiska pirater från hela världen.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU, Bryssel.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU. Bild av Mathias Heinel.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag åkte ned på Pirate Parties Internationals årsstämma i Paris i april där jag var mötesordförande, och fick passa på att hänga med nya och gamla vänner, bland dem Maša Čorak och Koen de Voegt som på samma möte valdes till co-chairpersons för PPI.

Och valrörelse. Herregud, denna valrörelse. Den här bloggposten är redan fylld med bilder, och jag har så många fler jag gärna skulle dela. Jag kanske borde börja använda min Flickr trots allt, så för den som vill se mer så kommer det komma upp fler bilder där de kommande dagarna. Tre album ligger där redan – bilder från London (jag träffade en såpbubblande Sherlock Holmes och en dodo!), Versaille med Cécile (den coolaste byggnaden med den coolaste människan) och Disneyland Paris (inklusive en sönderslagen dörr på Buzz hamburgerhak och en massa bilder på Merida).

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Det har varit två valrörelser jag satsat helt i – EU-valrörelsen på våren och kommunrörelsen på hösten. Trots att de gick som de gick var det otroligt kul och lärorikt, och jag träffade mängder av häftiga människor. Och så satt jag fast i en hiss i Västerås också, vilket var mindre kul.

Det här har varit ett otroligt roligt år, och jag har bara pratat om några få highlights. Jag ville egentligen passa på att skriva om bussresan till Bryssel, spontanresan till London, Stockholm Pride, West Pride i Göteborg och en massa andra saker. Alla diskussioner i Elins soffa med vin och chips. Alla sena spelkvällar med Niklas, Erik och Elin, med Europa Universalis IV och Borderlands 2.

På någon plan ville jag skriva om alla hemskheter. Grannungdomsgården som brändes ned. Ihjälskjutningen mindre än en kilometer hemifrån. Sveken. 26 december, när jag låg förstörd och grät hela dagen på tioårsdagen av Freddys död. När en god vän fick plötslig cancer och jag aldrig ens hann säga farväl. Allt det där som suger. Men jag vill också bara gå vidare.

Oavsett vad kommer 2015 att bli ännu häftigare än 2014, och börjar med ett inlägg imorgon om mina planer för det kommande året!

Pride Stockholm med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen och David Midhage.

Med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen, David Midhage.

En resa genom dödens stad

För en vecka sedan satt jag på min längsta bussresa någonsin, nästan tolv timmar från Berlin till Bryssel. Inte bara var det en hemskt tråkig resa, mestadels genom totalt mörker och som resultat dåliga vyer, det var också en av de mest obekväma sittplatser jag någonsin haft. För att göra saken värre saknades den utlovade WIFI, och jag hade glömt ladda ned de dokument jag hade planerat att arbeta med under resan.

Mesta delen av de tolv timmarna stirrade jag ut genom fönstret på mörka skogar och då och då husen i en stad vi åkte igenom, och bara en gång under resan såg jag någonting som fick den kreativa delen av min hjärna att vakna till för ett ögonblick.

Bussen åkte igenom en folktom småstad någonstans mellan Hannover och Köln, och utanför fönstret såg jag en gravstensförsäljare som skyltade med sina många gravstenar intill trottoaren.

Jag hann knappt reagera innan butiken var borta, och ett par bostadshus följde på vägen. Jag var på väg att återgå till mina egna tankar när…

Ännu en gravstensförsäljare dök upp.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Totalt fyra olika gravstensförsäljare, tätt följande varandra på samma gata med några få hus emellan.

Jag stängde av podcasten jag lyssnat på för att lämna mina tankar åt tystnaden en stund. Vad hade kunnat leda till den här spännande utvecklingen? Vad hade gjort den här gatan till dödens gata, den här småstaden till dödens stad? Vad hade fått någon att tänka ”visst finns det redan tre gravstensförsäljare inom en kilometers avstånd, men vi kan nog behöva en till”?

Eller rör det sig om en enda enorm gravstensmagnat, som byggt ut sin verksamhet successivt när hen upptäckte hur dödsfallen ökade i den lilla staden med omnejd? I min hjärna utvecklades en stor konspiration med en ondskefull mastermind som för att förstärka sin verksamhet började förgifta byfolket, och samtidigt utvidgade sitt massiva gravstensimperium.

Eller så var det en fruktansvärd pest som decimerade befolkningen, och någon såg sin kapitalistiska chans.

Kanske sov jag bara och drömde allt. Jag sov ju när jag kom fram till Bryssel några timmar senare, och stora delar av resan är redan en dimma.

Jag har de senaste åren blivit allt mer accepterande av min egen dödlighet. Någonstans på vägen började jag inte bara inse att jag en dag kommer att dö, jag började också acceptera det. Jag vill fortfarande absolut inte dö (vem vill dö?) och tanken skrämmer fortfarande vetter ur mig. Tanken får mig fortfarande spyfärdig och tårögd.

När jag tänker på gravstenar och begravningar tänker jag själviskt på min egna död som den en dag, förhoppningsvis långt in i framtiden, kommer se ut. Jag har sedan något år tillbaka ett donatorskontrakt som säger att mina organ ska ges till behövande och att resterna ska användas till vetenskap eller utbildning för läkarstudenter. Det brukade få mig illamående att tänka på folk som ser min ruttnande kropp och skär bort delar av mina organ och mitt skinn. Numera känns det ganska betryggande på något underligt sätt, och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det tryggt att jag någon gång i framtiden kommer tappa precis all kontroll, och bara vara det där tomma skalet.

En dag kommer jag inte kunna rätta till mitt hår som jag gillar det. En dag kommer jag inte kunna peta upp mina glasögon. En dag kommer jag bara ligga naken och trasig inför världen. En dag kommer jag inte vara jag, utan skalet av vad jag en gång var.

Bussen åkte vidare och någon timme stannade vi i en stad för en tjugo minuters rastpaus. Folk gick och rökte eller gick på toa. Jag gick tills jag inte längre såg någon människa, fann en bro och stirrade ned i det mörka vattnet.

The Ball and the Wall

I just visited the shattered remains of the Berlin Wall. A five year old kid kicked a ball right beside it whilst laughing. It felt amazing.

I’ve been to Berlin for six days now, my first visit. Yesterday I walked for three hours, from our room in Kreuzberg along the river Spree and through the green Tiergarten, taking too many unnecessary turns to count.

I stay to take photos of the monument of Haydn, Beethoven and Mozart, admiring both the music and the sculptural art alike. Then I see the bullet holes hidden by restorations, and an informative sign tells me the story of Tiergarten ruins of 1945. A constant bitter sweet melody follows me through the city, as every smile is replaced by a sigh and every solemn moment is succeeded by a teary eye. Every story of a beautiful region or building is followed by further stories of a destructive war in which a planet turned onto itself, in which humanity found itself to be its utmost threat. In which the blood of millions were shed over a beautiful world and over a beautiful Berlin.

Today I saw a graph of Berlin’s population. Of 4.5 millions citizens in 1944. Apparently the German state now estimate to reach 3.75 in twenty years. I don’t fully know what to say about that.

I do know that right before I reached the corner of Ackerstraße and Bernauer Straße I walked through an empty playground which in my confused brain managed to symbolise what was to come.

Not knowing any of Berlin’s inner city structure, I didn’t know I had reached the Wall until it was right before me.

I walked along the death strip which only decades ago was mortal territory. As I reached the plaque of the faces of those who died by the Wall I started crying.

One of the boys who had died trying to escape to the other side was called Anton, and was just a couple years younger than me. I couldn’t take it and I continued walking.

As I walked back I met a young family. The five year old boy was kicking a ball and he smiled and his parent laughed. My phone beeped and I got a text from my girlfriend telling me she finished work soon and I could go get her.

My heart slowed down a bit when I realised I had to cross the death strip to get to her workplace.

On my way back the playground was filled with children let out of their local daycare. I smiled.

The tortoise and Achilles discusses pirate parties throughout the world

Tortoise: ”But this Pirate Party thing is just a phase by naïve Swedish teens! This will pass shortly.”

Achilles: ”Oh yeah? Pirate parties are currently officially registered in Austria, Belgium, Bulgaria, Canada, Croatia, Czech Republic, Denmark, Finland, France, Germany, Italy, Luxembourg, The Netherlands, Spain, Sweden, Switzerland, United Kingdom, the United States of America and Uruguay.”

Tortoise: ”That few?”

Achilles: ”Active but not registered parties also exist in Argentina, Australia, Belarus, Brazil, Chile, Cyprus, Croatia, Estonia, Greece, Ireland, Kazakhstan, Lithuania, Mexico, Morocco, Nepal, New Zealand, Poland, Portugal, Romania, Russia, Serbia, Slovakia, Slovenia, Turkey, Tunisia, Ukraine, and Uruguay. Oh, and there are discussions of forming a group in China, Colombia, Norway, Peru, South Korea and Venezuela.”

Tortoise: ”Yeah, but… it still is just a bunch of teen jerks. It’s not like they cold enter parliament or have an effect on society or something!”

Achilles: (Looks down shamefully.) ”Yeah, I guess you’re right. The only group having an effect, really, is the Hungarian one, which is a group within the LMP party, which has 16 MP’s in parliament.”

Tortoise: ”Yeah, sure, like that’s gonna have an effect.” (Expresses a derogatory smile)

Achilles: ”Well, then again ofcourse there are some parties that could be considered as having at least a minor effect.”

Tortoise: (Laughs.) ”Whatever do you mean?”

Achilles: ”Well, apparantly the Czech Republic has three municipal councilors from their Pirate Party, and the Spanish has two. The Swedish party made 9 % in the last EU election and has two MEPs, while Switzerland has a city council seat.”

Tortoise: (Befuddled.) ”Is that all then?”

Achilles: ”Well ofcourse the German party did a success year 2011.”

Tortoise: (Even more befuddled than before.) ”Really?”

Achilles: ”Well ofcourse. 195 municipal council seats and 15 state parliament seats in Berlin.”

Tortoise: (Is quiet for a moment as he ponders the implications of what Achilles has told him.)

Achilles: ”Happy?”

Tortoise: ”What is it you stand for again?”

Picture is CC  BY-NC Alexander Montuschi.

Is the accordion Italian?

I’m doing a work on the Italian region of Emilia-Romagna for Italian class, and reading through a text I read:

”Venture out into the countryside on a Saturday night and you’re bound to hear the strains of a polka or mazurka, played on a local invention: the accordion.” 

Since when is the accordion Italian, and from the Emilia-Romangian country-side? According to Wikipedia it originates from Berlin, and a Google search on ”emilia-romagna accordion” shows previous mentioned site at #1 and then a lot of websites talking about local Italian accordion players, etcetera. If anyone knows the reason of initaly.com lying so heavily (tourism? Oh please), comment this post or e-mail me.