Hur var internet när du var ung?

Internet har funnits ett tag nu. Och webben – som revolutionerade hur internet användes – börjar också åldras en hel del. Det börjar sträcka sig över generationer. Det slutar vara något nytt. Det börjar vara en allt starkare självklar kraft i vår civilisations nutid.

Så hur var internet när du var ung?

internetVi tänker redan på det sättet kring så mycket. Hur var det att växa upp i 1970-talets Sverige? Hur såg skolan ut på 1990-talet? Vilka leksaker var populära när du var åtta?

Men internet.

Hur var internet när du var ung?

När jag växte upp och började leka på nätet – i slutet av 1990-talet och (speciellt) början 2000-talet – var internet väldigt annorlunda. Streamade filmer var en omöjlighet innan YouTube kom. Sociala media började bli en grej, men de skiljde sig något enormt från dagens jättar. Idag är det norm att vara exakt samma person på nätet, att skylta med sitt namn och ha det som något väldigt sökbart. Vill någon hitta mig online – då hamnar de snabbt på min facebookprofil.

Vi hade forum. Forum finns inte längre. Vi hade IRC. IRC finns inte längre.

Jag träffade min första, andra och tredje seriösa partner på IRC. Det känns lite udda idag. Vi träffades under en tid när jag hette mitt nick, aki / akii / Aki Shinji (senare stundtals Quispiam, dessförinnan Zudde). Det var mitt namn. Det var det alla kallade mig, i en tid när jag hade exakt noll vänner som jag inte primärt kände genom internet.

Idag heter jag Anton Nordenfur. Det är vem jag är. Trots att jag alltid varit betydligt mer bekväm med aki, och fortfarande är det.

Hur var internet när du var ung?

Jag blir lätt nostalgisk. Och jag försöker undvika det. Internet var bättre förr på en tid sedan, på vissa sätt – den anonyma världen är någonting jag saknar, möjligheten att tala öppet om precis allting, möjligheten att ha djupa, vänskapliga relationer med människor du aldrig kommer att träffa. Någonting som kanske låter dumt, men som jag verkligen saknar. Och de plattformar som fanns, som inte finns idag. Chattverktyg som IRC, opinionsspridande bloggar, diskussionsforum. Mycket som en gång var utspritt är idag centraliserat.

Men allt blir också bättre. Snabbare. Streaming är något som vi bara kunde drömma om för bara några år sedan. Smarta lösningar på olika problem, och ett internet som inte längre bara är till för datorer utan blir en viktig aspekt i allas våra liv. Smartphones, tablets, smarta hem och enheter. Internet är starkare än någonsin förut. Och svagare.

Allt blir bättre med tiden, i det stora hela. Vi lever längre, har mer kultur, utforskar universum mer, och färre lever i krig och misär än någonsin förut. Och enligt enkla principer måste detsamma gälla med internet, något vi ganska lätt kan påvisa. Men det är också subjektivt. Det finns aspekter jag fortsätter tycka nästan objektivt var bättre – som bloggar – men jag förstår att det stora hela går framåt.

Vi har en era. Vi hade en era. Vi kommer ha en era. För första gången i världshistorien inkluderas internet som en världstäckande region där alla får delta. Och det är ju ganska coolt.

Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Bloggdesign version ingen-aning

Så har bloggen fått ett nytt facelift. Positivt imo, mer modernt, stilrent och lättare att överblicka och läsa. Med tanke på att bloggen snart fyller nio (herregud) är det kanske inte så konstigt att den genomgått en rad förändringar under tiden den flyttat runt (från att ursprungligen ha legat på blog.mangaworld.se).

Temat är 2014, utan någon vidare modding. Headerbilden kopierad från okänd källa och tillfixad med Lato-font. Flattr tillagd till vänster, arkivet borttaget (ingen klickade på det i alla fall).

Kom gärna med tips på förbättringar, jag är inte något vidare på design.

Nu ska jag hem och lägga mig.

Edit: Okej, en massa detaljer ändrade igen.

174 dagar kvar till EU-valet

2 december 2013, 174 dagar kvar till EU-valet. Vad gjorde jag för Piratpartiet idag?

I dag har jag bloggat om hur bra det ser ut för Piratpartiet i de senaste opinionssiffrorna. Sen petade jag vidare med en lite diffus debattartikel som jag inte riktigt vet om den är på väg någonstans. Kanske blir den ett blogginlägg istället.

Vad har du gjort?

Det där med kvinnor och sexualitet

Det där med kvinnor och sexualitet igen. Ja, igen. Förlåt, men jag måste tydligen ta det igen.

När jag var kanske tolv-tretton år åkte jag en längre bussresa med vänner, bland dem en äldre kompis som kanske var runt arton. Med på resan hade han en porrtidning. Eller, ja, vad min tolv-trettonåriga hjärna tolkade som porr, vilket kan ha varit en softcoretidning eller hårdporr eller en modetidning med halvnakna människor på omslaget. Jag vet inte. Men det är mindre relevant. Jag minns i vilket fall som helst att min reaktion redan då inte var att han var en hemsk hemsk människa, utan att han var häftigt frigjord som kunde bära med sig den på en buss utan att skämmas. Det var på något vis riktigt häftigt.

Sen spolar vi framåt tio år i tiden, och i dagens Nyheter24 rapporteras om att ”bloggstjärnan tar med dildon på semestern” som en stor nyhet med suddade ansikten och allt (trots att paow är helt öppen med bilder på sig själv på sin blogg).

Jag ska nog upprepa en gång till, för allt för många tycks inte riktigt förstå:

Kvinnor kan också känna sexuell njutning. Det är inget manligt monopol. Det är okej att kvinnor gillar sex, antingen med en partner eller med sig själva eller med ett föremål.

Jag har börjat inse hur mycket det här faktiskt är en enormt viktig kamp för jämställdheten. Medan det blir allt mer accepterat att kvinnor får rösta, arbeta och yttra sig, finns det fortfarande enormt många som inte förstår eller accepterar att även kvinnor delar den mycket grundläggande sexualitet som alla (eller ja, de flesta) människor delar. Jag har fortfarande många vänner som inte riktigt accepterar att det även finns kvinnor som tittar på porr. Att det finns kvinnor som onanerar. Att det finns kvinnor som kan bli upphetsade av sex.

Detta är enormt skadligt eftersom det leder till ett samhälle där kvinnor inte vågar vara öppna med vad de är. Jag känner kvinnor som inte skulle våga ragga på killar på puben för att de är rädda för att skämma ut sig som ”horor”. Allt detta bidrar till ett slutshamingsamhälle, där de kvinnor som är lika öppna om sin sexualitet som många män är, ses som översexuella freaks som förtjänas att se ned på, som förtjänas att göras narr av, som förtjänas att våldta.

Jag tror vi får falla tillbaka på en ganska grundläggande devis en gång till: kvinnor är människor. Det är dags att sluta göra en stor grej av det varje gång det syns.

Och det värsta av allt? Jag gör bara en större grej av det genom att blogga om det.

DN:s makt att tysta politiska satiriker, och Disneys makt att tysta mig

På något sätt bryter alla mot lagen i stort sett hela tiden. Som upphovsrätten idag fungerar är enorma delar av speciellt internet rent olagliga, även om detta i otroligt få fal resulterar i någon anklagelse eller dom. Jag får inte hur som helst lägga upp en bild som den till vänster här. Den är skyddad (och jag hittade den på en sida som antagligen inte har rätt att finnas av Disney).

På något vis bröt den politiska bloggaren Sven-Erland Västros mot lagen när han i januari använde en bild från Dagens Nyheter som del av en satirisk bloggpost om socialdemokraterna. Således blev han 20 januari varnad att ta bort bilden, och idag fick han hem ett brev där DN krävde att han inte bara tog bort bilden utan dessutom betalade 5000 kronor i ersättning – om detta inte sker på två dagar kommer WordPress att ombes stänga ner hans blogg. Om DN anmält honom till polis eller liknande nämns inte ens i brevet.

Både på Facebook och på sin blogg skojar Sven-Erland om att DN ”tystar en politisk satiriker”. Det kan väl diskuteras hur mycket av detta som är av politiska skäl, och hur mycket det snarare handlar om att DN har maktbegär eller inte förstår sig på humor, men faktum kvarstår – om ett företag helt enkelt inte gillar någons politiska ideologi är det otroligt enkelt för dem att hitta något litet brott som kan få dem att tysta dem. Är det en sådan upphovsrätt vi vill leva med, där alla är skyldiga och väntar på att anklagas? Det är svårt att inte dra paralleller till hur Al Capone kunde fällas för skattefusk när han inte kunde fällas för sin maffiaverksamhet.

Och på samma sätt finns det en liten gnagande känsla inom mig som säger att Disney kommer att fälla mig för någonting.

Lite extra dubbelsatir från A finns också här.

So sue me.