aki’s blog 2006-2016

Jag vågar vara lite ego ett tag.

Därför att för tio år sedan startade jag en blogg.

En blogg som hette aki’s blogg, på domänen blog.mangaworld.se. Jag, en patetisk fjortonåring som inte riktigt förstod vad världen var. Under en tid när jag för första gången utvecklat vänskap, allt på #hoggy-kanalen @ Efnet på IRC. Jag startade en blogg, något alla gjorde 2006. Som ett fåtal andra fortsatte jag att skriva, och i tio års tid har jag skrivit löpande med minst ett inlägg i månaden.

Jag fattade aldrig syftet med bloggen. Jag är inte helt säker på om jag förstår nu heller. Den täckte allt. ALLT.

Vänskap. Filmer. Spel. Allmän frustration.

Den följde mig i allt jag aldrig berättade om. Min sexdebut. Självskadebeteenden. Självmordsförsök. Många förhållanden och få vänner.

Den följde mig genom glädje och sorg, liv och dödkärlek och hat. Den följde mig genom min ständiga, underliggande vilja att lida. Den som var 2006. Den som är 2016.

Allt mer kom den att handla om politik. Om alla mina åsikter och tankar som är för många för att räkna med här. Två år in i bloggens historia blev jag pirat. Efter fyra till satt jag i partistyrelsen. Fyra år efter det är jag partisekreterare.

Den följde mig genom terror och sorg. Genom så jävla många tårar.

Den här bloggen är min äldsta vän. Den är, med undantag för min familj, det enda jag har kvar efter de här tio åren. Min vän. Min älskare. Min dagbok. Någonting att återvända sig till när allt annat förstörs, någonting som alltid finns där och alltid väntar på mig. Och ja, en smula patetiskt är det. En smula sorgligt. En smula pinsamt. Och en smula fantastiskt.

För tio år sedan startade jag en blogg. Jag vet inte om någon förstår hur viktig den varit för mig.

Tack.

Hur var internet när du var ung?

Internet har funnits ett tag nu. Och webben – som revolutionerade hur internet användes – börjar också åldras en hel del. Det börjar sträcka sig över generationer. Det slutar vara något nytt. Det börjar vara en allt starkare självklar kraft i vår civilisations nutid.

Så hur var internet när du var ung?

internetVi tänker redan på det sättet kring så mycket. Hur var det att växa upp i 1970-talets Sverige? Hur såg skolan ut på 1990-talet? Vilka leksaker var populära när du var åtta?

Men internet.

Hur var internet när du var ung?

När jag växte upp och började leka på nätet – i slutet av 1990-talet och (speciellt) början 2000-talet – var internet väldigt annorlunda. Streamade filmer var en omöjlighet innan YouTube kom. Sociala media började bli en grej, men de skiljde sig något enormt från dagens jättar. Idag är det norm att vara exakt samma person på nätet, att skylta med sitt namn och ha det som något väldigt sökbart. Vill någon hitta mig online – då hamnar de snabbt på min facebookprofil.

Vi hade forum. Forum finns inte längre. Vi hade IRC. IRC finns inte längre.

Jag träffade min första, andra och tredje seriösa partner på IRC. Det känns lite udda idag. Vi träffades under en tid när jag hette mitt nick, aki / akii / Aki Shinji (senare stundtals Quispiam, dessförinnan Zudde). Det var mitt namn. Det var det alla kallade mig, i en tid när jag hade exakt noll vänner som jag inte primärt kände genom internet.

Idag heter jag Anton Nordenfur. Det är vem jag är. Trots att jag alltid varit betydligt mer bekväm med aki, och fortfarande är det.

Hur var internet när du var ung?

Jag blir lätt nostalgisk. Och jag försöker undvika det. Internet var bättre förr på en tid sedan, på vissa sätt – den anonyma världen är någonting jag saknar, möjligheten att tala öppet om precis allting, möjligheten att ha djupa, vänskapliga relationer med människor du aldrig kommer att träffa. Någonting som kanske låter dumt, men som jag verkligen saknar. Och de plattformar som fanns, som inte finns idag. Chattverktyg som IRC, opinionsspridande bloggar, diskussionsforum. Mycket som en gång var utspritt är idag centraliserat.

Men allt blir också bättre. Snabbare. Streaming är något som vi bara kunde drömma om för bara några år sedan. Smarta lösningar på olika problem, och ett internet som inte längre bara är till för datorer utan blir en viktig aspekt i allas våra liv. Smartphones, tablets, smarta hem och enheter. Internet är starkare än någonsin förut. Och svagare.

Allt blir bättre med tiden, i det stora hela. Vi lever längre, har mer kultur, utforskar universum mer, och färre lever i krig och misär än någonsin förut. Och enligt enkla principer måste detsamma gälla med internet, något vi ganska lätt kan påvisa. Men det är också subjektivt. Det finns aspekter jag fortsätter tycka nästan objektivt var bättre – som bloggar – men jag förstår att det stora hela går framåt.

Vi har en era. Vi hade en era. Vi kommer ha en era. För första gången i världshistorien inkluderas internet som en världstäckande region där alla får delta. Och det är ju ganska coolt.

Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Bloggdesign version ingen-aning

Så har bloggen fått ett nytt facelift. Positivt imo, mer modernt, stilrent och lättare att överblicka och läsa. Med tanke på att bloggen snart fyller nio (herregud) är det kanske inte så konstigt att den genomgått en rad förändringar under tiden den flyttat runt (från att ursprungligen ha legat på blog.mangaworld.se).

Temat är 2014, utan någon vidare modding. Headerbilden kopierad från okänd källa och tillfixad med Lato-font. Flattr tillagd till vänster, arkivet borttaget (ingen klickade på det i alla fall).

Kom gärna med tips på förbättringar, jag är inte något vidare på design.

Nu ska jag hem och lägga mig.

Edit: Okej, en massa detaljer ändrade igen.

158 dagar kvar till EU-valet

2013-12-03 20.06.1518 december 2013, 158 dagar kvar till EU-valet. Vad gjorde jag för Piratpartiet idag?

På något vänster glömde jag helt bort att blogga om vad jag gjorde igår. Första gången det händer sen jag började den här skumma grejen jag håller på med.

I alla fall! Jag skrev i Pirate Times om fildelaren som får böta 4.3 miljoner, och sen hängde jag med Piratpartiet Norrköping, där jag är revisor, på deras julfika.

Vad har du gjort för Piratpartiet idag? Eller, ja, igår?

32 % för Piratpartiet om Cornucopias väljare får bestämma

Bild av Cornucopia.

Bild av Cornucopia.

Cornucopia, en av Sveriges absolut största bloggare om ekonomi och politik, presenterar idag en undersökning om hur hans läsare skulle rösta i EU-valet 2014. Piratpartiet får otroliga 32 %, jämfört med de 7 % vi fick i det riktiga valet 2009.

Nu är förstås Cornucopia helt öppen med att det knappast är en representativ undersökning, men det är ändå spännande att se hur stora vi kan bli hos en så välkänd bloggare (som alltså inte bloggar speciellt om piratfrågor). Cornucopia uppskattar själv att vi allra minst får behålla våra två mandat, och kanske även få ytterligare mandat.

Bild är CC BY-NC secretlondon123.

172 dagar kvar till EU-valet

4 december 2013, 172 dagar kvar till EU-valet. Vad gjorde jag för Piratpartiet idag?

Någon gång i natt var jag ute och satte upp ett par affischer. Sen har jag skrivit om en debattartikel som inte togs in till blogginlägg, den kan ni läsa här. Sen har jag också suttit och lyssnat på Ung Pirats internationella arbetsgrupp när de haft möte i Mumble.

Vad har du gjort?