Försmak av min kommande bok

Någon gång under hösten 2016 släpper jag min nya bok, ”Dagen då Kajsa försvann: Stjärnors död och den eviga ensamheten”, och jag vill redan nu lägga upp en liten teaser. Det kommer antagligen att komma några fler löpande.

Den första av tre delar av boken heter ”Fuck cancer”, och handlar just om det. Här kommer två kapitel, ”Döden, del 2” och ”Fuck cancer”. Enjoy.


n-21. Döden, del 2

Jag levde länge utan död.

När min farfar dog hade jag inte ens insett att jag hade en farfar.

När Freddy dog av den där jävla vågen förstod jag knappt vad det betydde. Jag bara saknade min vän.

Sen träffade jag dig.

Sen träffade jag dig hos den där käpphästen i Hagsätra.

Sen började jag älska dig. Jag började förstå det lilla jag hade någon chans att förstå av din komplexitet, din skönhet, din vänlighet, all den kärlek du utstrålade.

Hur vi hatade varandra. Hur jag trots det på något vis kom att älska dig. Hur du skrek på mig när jag retweetade fel. Hur oense vi var om allt två personer kan vara oense om.

Jag fick förstå din sjukdom. Jag fick förstå vad det betydde.

Du kom undan ett tag. Jag trodde det var över. Du sade att det aldrig är över. Du sade att det kommer tillbaka. Jag vägrade tro dig.

Jag förstod den absoluta grunden i det som kallas nihilism, i en förvirrande värld där du vägrade acceptera det. Där du vägrade sluta leva. Där du vägrade sluta festa.

Där du fortsatte när jag knappt orkade fortsätta.

Och du hade rätt.

Det kom tillbaka.

Det kommer alltid tillbaka.

Jag minns festen vid Mariatorget där jag såg dig igen. Jag minns hur du kändes när jag höll om dig. Hur smal du var. Hur bräcklig du var. Hur förstörd du kändes. Och hur du log. Hur du levde livet som den jävla kämpe du var.

Hur jag kämpade för att inte gråta, kämpade för att inte säga ett ord. Jag inbillade mig att det var för din skull, och insåg inte förrän det var för sent att det var för mig, för mitt ego. Hur jag lät bli att fråga hur du mådde, för jag stod inte ut med att höra ditt svar.

Jag lovade att jag skulle besöka dig. Jag lovade att vi skulle ses igen.

Jag hörde att det var dags. Att sjukdomen skulle svälja din kropp till sist. Jag visste att det bara var dagar kvar. Jag skulle besöka dig den dagen. Jag skulle träffa dig en sista gång. Du sade att du skulle uppskatta det. Att du ville det, trots att vi inte ens var så nära som jag ibland vill intala mig.

Och det gick snabbare än jag hade trott. Och jag sköt upp det och jag fuckade upp.

Jag fick beskedet. Jag förstod att det hade hänt, och samtidigt förstod jag ingenting. Och jag skämdes. Jag hatade mig själv. Jag försökte föreställa mig att jag missförstod. Att det inte var sant.

n-20. Fuck cancer

Allt för många beskriver cancer som en kamp. Att den som dör “förlorat kampen”. “Förlorat striden”. En poetisk tolkning av sjukdomen som ett slag, något man förlorar eller vinner.

Men ingen vinner. Ingen klarar sig. Vi är alla små barnsoldater inför döden. Och att vinna striden insinuerar mer än något annat att det finns någonting att tjäna. En borg att ta över. En medalj att vinna.

Men det enda priset du får är det du får betala. Oavsett hur det går.

Att kalla cancer en strid är att förminska alla de som slagits, om man nu ska använda det dumma ordet. Att säga att den som förlorade inte kämpade tillräckligt hårt. Inte stod ut tillräckligt länge. Inte var tillräckligt stark.

Och att den hade något att förlora förutom sig själv.

Du var stark. Du var starkare än livet. Du log in i det sista. Du stod ut in i det sista. Och ändå låg du där och förlorade allt. Du förlorade dig sjäv, och mänskligheten förlorade en av sina starkaste kämpar.

Inte för att du var svag. Utan för att döden når oss alla, förr eller senare. Och för de flesta är det allt annat än något vi har minsta lilla möjlighet att påverka.

Du var stark. Och du stod ut, inte minst för dina vänner, för de som slogs för dig men aldrig hade en chans att vinna den strid som aldrig var.

Och den kärleken de visade dig, den glädje de visade dig, den matade din själ in i det sista.

Jag älskar de som hjälpte dig. Som var hos dig. Som tog chansen att älska dig till döden skiljde er åt.

Jag saknar dig så jävla mycket.

Och jag fick… nej.

Jag tog aldrig chansen att säga det.

Ny blogg om skrivande och läsande

Denna blogg har under åren kommit att handla allt mer om politik, trots att jag den senaste tiden (ett år? två år?) satsat allt mer på mitt författande, inklusive att jag just nu försöker släppa min bok Home.

Därför har jag gjort en till blogg, på quispiam.se, för att jag dels ska skriva om hur det är att skriva, och även ha med de bokrescensioner jag tidigare brukat ha med här.

Ray Bradbury: Den illustrerade mannen

Här är en rescension av Bradburys ”Den illustrerade mannen” som jag skrev för ett par år sedan (2010-03-09).

Utvecklingen framskrider. Människan av idag och människan av imorgon är långt ifrån densamme, och jämför då människan av idag med människan av hundratals år framåt i tiden…

Många författare och andra typer av kreatörer har under all mänsklig tid filosoferat över mänsklighetens framtid: H. P. Lovecraft med sitt mytos, där mänskligheten blott är ett fragment av universum, en vetskap som driver den starkaste karaktär till galenskapens brant; Jules Verne, vars böcker i enorm utsträckning har uppfinningar och upptäckter som sedan dess blivit till uppfyllelse; H. G. Wells, som allra mest grundade idéerna om mänsklighetens krig med raser från andra världar.

Amerikanen Ray Bradbury—född 1920 och än i livet och än aktiv—inspirerades av alla dessa, och många fler, och är nu känd som en våra allra mest inflytelserika science fiction-författare. När den alldaglige läsaren tänker Ray Bradbury tänker hon ofta på kända verk som Fahrenheit 451 (1953), som beskriver en framtid där böcker är förbjudna, eller Invasion på Mars (1950), som kronologiskt berättar om människan när hon i början av 2000-talet emigrerar till planeten Mars, men en ofta förbisedd pärla är semi-novellsamlingen Den illustrerade mannen från 1951.

I boken möter vår icke namngivne berättare en mystisk man täckt i tatueringar – Den illustrerade mannen – under en fjorton dagars hajkingtur. De beslutar sig att sova tillsammans intill vägen där de möttes, och när de samtalar berättar Den illustrerade mannen om sina tatueringar, som han påstår är magiskt skapta av en kvinna från framtiden. Han berättar att de faktiskt rör sig om nätterna, och alla berättar de var sin berättelse. Utöver tatueringarna finns dock även ett virrvarr av färger, mitt emellan hans skulderblad, och Den illustrerade mannen berättar att ser man där tillräckligt länge, så ser man hela sitt liv spela framför ens ögon, från vagga till grav…

De lägger sig att sova, men vår berättare kan inte somna. Han ser på tatueringarna på den sovande mannen, och var och en berättar sin historia, arton historier om allt från människans djupaste mentala svaghet till maskinernas och naturens angrepp mot vår ras.

Bradburys böcker är till stor del verklighetstrogna, med författarens egna idéer om vad framtiden kan komma med för filosofier och uppfinningar, men till skillnad från författare som Arthur C. Clarke hade han heller inga problem med att böja lite på sanningen för att få historierna mer spännande. Ett exempel är berättelsen Det långa regnet, som beskriver en expedition på planeten Venus där det alltid regnar, någonting som vi definitivt vet att det inte gör (och som även Bradbury visste när han skrev berättelsen). Berättelsen ger visserligen inte något årtal, vilket kan betyda att den utspelar sig på en tid när Venus klimat av diverse orsaker ser annorlunda ut, men detta är föga troligt eftersom karaktärerna påpekat att det regnet ”i miljontals år”, och de flesta av Bradburys berättelser utspelar sig under första hälften av det andra milleniet.

Bradbury själv anser sig inte vara en författare inom science fiction, utan snarare fantasy, eftersom ”science fiction är en tolkning av verkligheten, fantasy är en tolkning av fantasin” (Grandfather Time: An Interview with Ray Bradbury, Weekly Wire). Enligt honom själv har han bara skrivit en science fiction-historia, Fahrenheit 451, som är det just för att den handlar om vad han fruktar kommer hända. Trots att många berättelser i Den illustrerade mannen är orealistiska, skulle jag dock vilja påstå att vissa är mycket plausibla, exempelvis Kaleidoskopet, som utforskas några austronauters sista timmar innan de möter vad de vet är en säker död, eller Ingen särskild morgon eller kväll, om en man i en utforskargrupp som blir galen av rymdens storhet, och tar livet av sig.

Ett exempel på motsatsen är Mannen, som skiljer sig från de andra betydligt eftersom den trots att den utspelar sig i rymden och i framtiden är religiöst anspelande. I berättelsen anländer några rymdutforskare från jorden en fjärran planet. Speciellt den ena ser sig som en gud det ociviliserade folket borde avguda, och blir därför rasande när de inte är intresserade av nykomlingarna, utan en man som kommit till dem dagen innan. Tjurskalligt väljer jordborna att stanna i sitt rymdskepp, bara för att senare få veta att mannen – som då lämnat planeten igen – var Jesus Kristus som här gjorde samma besök som han gjort Jorden 2200 år tidigare. När jordborna inser sitt misstag beslutar en av dem sig för att ge sig av att söka efter honom, vetandes att han alltid kommer komma för sent, om än bara en millisekund. De andra beslutar sig för att stanna, och blir belönade med vetskapen att Mannen faktiskt aldrig lämnade planeten. Denna berättelse, tillsammans med bland andra Raketmannen som handlar om en pojkes saknad till sin far efter att han dog i rymden, är helt tydligt inte science fiction, och varför Bradbury tvunget använder rymden som en faktor i alla berättelser är okänt för mig.

Trots att många berättelser är olika varandra, är Bradburys syn på framtiden ytterst tydlig. Liksom Invasion på Mars fungerar alla berättelser att tillsammans beskriva små händelser i samma enorma värld, trots att det inte förekommer några berättelser som direkt berör varandra. Vi presenteras ett omfång av miljöer, från framtidens familjeliv på Jorden i Savannen och Raketmannen, till utforskningen av rymden i Mannen och Eldballongerna, vidare till enorma uppfinningar som tidsmaskinen i Räven och skogen. Bradburys framtid är en högutvecklad mänsklighet, på gott och ont. Människans hem ses ofta som utvecklat till den grad att människan själv inte gör någonting utan hjälp, speciellt beskrivet i Savannen. I berättelsen köper en familj en barnkammare som förvandlas till olika miljöer beroende på barnens önskemål, men barnkammaren förvandlas till en afrikansk savann med lejon, som utlöser barnens aggresivitet till den grad att de nyttjar den till att döda sina föräldrar. Barns leksaker och dess påverkan på barnens sinne är fortfarande under diskussion, men var säkert ett än större bekymmer under tiden då berättelsen skrevs, när television alldeles nyligen blivit standard i ett hem.

Skildringen av jordens yttre miljö är dock mycket otydlig. Endast ett fåtal berättelser utspelar sig på jorden, och den allmänna beskrivningen av miljöer är relativt minimalistisk, förutom Venusskildringarna i Det långa regnet och Marsskildringarna i Eldballongerna, som är ovanligt tydliga för Bradbury. Det kan dock tolkas ha en anledning; i de övriga berättelserna befinner sig karaktärer främst i sterila rymdskeppsmiljöer eller i rymden, som inte kräver mycket beskrivning på grund av sin tomhet. Väl på jorden verkar det som om Bradbury drar sig för att fastna i ett dilemma, där han om han börjar beskriva måste berätta om väldigt mycket irrelevant för historien. I Savannen talar han exempelvis om flera dagligt använda uppfinningar okända i läsarens öron, men utan vidare beskrivning än namnet. I samma berättelse påpekar han dessutom att människan sällan vistas utomhus, eftersom det inte finns någon anledning. Det är okänt under vilket år Savannen utspelar sig, men Räven och skogen, som utspelar sig 2100-talet, visar en värld nästan helt förstörd av atomkrig.

Ett atomkrig är även med redan under andra hälften av 1900-talet i Ombytta roller, som även är den berättelse som redan nu blivit mest utdaterad. I denna berättelse skickades alla svarta människor till Mars under slutet av 1900-talet, för att göra mer plats åt den vita rasen. Strax därefter påbörjades dock ett långt krig, som förintade nästan samtliga resurser, och sjuttio procent av jordens befolkning. Tjugo år efter krigets slut åker en raket med vita till Mars, för att be om hjälp, efter att de insett ondskan de fört på världen, både mot de svarta och mot sig själva. Det svarta folket tänker först plåga de vita, och låta dem ta alla de slavjobb som de svarta fick göra under 1900-talet, men de inser att de då bara sänker sig till de vitas nivå i onödan. Denna berättelse reflekterar tydligt världen av 1950-talet, och hur Bradbury föreställde sig att det kunde gå i fortsättningen, både med vardagsrasismen och med det hotande kärnvapenkriget.

Sättet Bradbury skriver på är mycket annorlunda från mycket annat jag läser, främst eftersom det är så simplistiskt och minimalistiskt. Istället för att sväva ut med långa, beskrivande historier med analyser av irrelevanta ting går han till stor del rakt på sak. I en intervju sade Bradbury att ”allt [han] skriver är manuskript” (Weekly Wire). Detta stämmer; han skriver med relativt enkelt språk och skriver vad som skulle kunna vara instruktioner för en aktör. Miljöerna beskrivs inte mer än behövligt, och vi får sällan se in i en karaktärs tankar utan kan endast förstå historien baserat på vad de gör och vad de säger. Ett undantag är Raketmannen, som narreras av huvudpersonen i efterhand, med reflektionen över vad han tänkte och vad han ångrar att han gjorde eller inte gjorde.

Den berättelse som mer än någon annan sticker ut (och den jag skulle kalla min favorit) är den betydligt mer poetiska Det långa regnet. Som redan nämnt handlar berättelsen om ett gäng rymdutforskare som kraschlandar på Venus, där det alltid regnar. Klimatet är vått och grönt, bestående dels av hav och dels av den enda kontinenten, med träd och buskar så nedslagna av regnet att det i princip är likadant överallt. Männen vandrar, skräckslagna för att dö av köld eller av de fruktade Venusborna, som drar ned sina offer i havet och dränker dem. Deras enda hopp är Solgloben, som är människornas station på Venus, en oas mitt i öknen. I berättelsen liknas det långa regnet med den kinesiska vattentortyren, där vatten droppas en gång i halvtimmen på en fånge, tills hen blir galen i väntan på nästa… och likväl blir astronauterna galna, en efter en, av det långa regnet.

Det som allra mest skiljer denna era av science fiction från dagens, är att så mycket numera är övergjort. Vilken som helst av dessa berättelser skulle, släppta idag, kännas mycket klysché, vilket visserligen också är vad som gör Den illustrerade mannen så klassisk. Vad som idag skrivs inom science fiction är sällan inte blandat med andra genrer – en av mina favoritserier är Det mörka tornet av Stephen King, en författare till stor del inspirerad av Ray Bradbury. Här används liknande idéer vad gäller framtida uppfinningar, men utblandat i klimat av vilda western och fantasy. Jag tror det är svårt för litteratur allt för centrerad att överleva idag, i alla fall inom en genre som funnits i över hundra år. Allt sedan filmer som Star Wars (1978) har även science fiction fått en ny, populärare stil. Inom science fiction talas det ofta om två idéer – den smutsiga och den rena. Den rena är den etablerad av tidiga författare och tydligt speciellt i TV-serier som Star Trek: här är människan en framstående ras, softistikerad och rik till följd av sina upptäckter. Den smutsigare delen är den värld som ligger i krig – ett kollapsat samhälle där människan steg och sedan började falla, antingen av sig själv, av interna krig eller av interplanetära krig; exempel på detta är Star Wars och Terminator. Detta är ett tydligt exempel på hur genrer ständigt behöver uppdateringar för att fungera, och det är detta som omöjliggör skriften av författare som Ray Bradbury att åter resa sig.

Victor Hugo: Ringaren i Notre Dame

Jag hittade en tre år gammal (2009-03-13) recension av Hugos ”Ringaren i Notre Dame”, och tänkte att den kanske är av intresse. Recensionen skrevs från början som en tredelad läslogg, jag för ihop dem här. Recensionen skrevs i skolan för ett arbete om ”att växa upp”, det är därför jag vid något tillfälle diskuterar hur boken relaterar till det temat.

Jag lärde först känna historien om Ringaren i Notre Dame när jag såg Disneyfilmatiseringen när jag var i femårsåldern, och som liten var det en av mina favoritfilmer, och det är det än idag. Jag lärde mig med tiden att filmen faktiskt var baserad på en bok, och jag lärde mig också att trots att filmen är ganska mörk, grym och sorglig är boken än värre. Mycket mer än så visste jag inte, förrän jag nu för två veckor sedan bestämde mig för att läsa boken som skrevs 1831 av Victor Hugo.

Boken liksom filmen utspelar sig år 1482 i och runt den berömde Notre Dame-katedralen i Paris. Till skillnad från filmen och många missuppfattningar (boken heter på orginalspråk ”Notre Dame” och nämner inte en ringare i titeln) handlar inte boken speciellt om en person, utan om miljön i Paris på 1400-talet. Den berättar romantiskt om den vackra katedralen, och uppmuntrar konstant till att sluta modernisera och förändra den, vilket var väldigt konstant under 1700- och 1800-talen. Hugo skrev boken som en homage till katedralen, som han själv kallar den ”egentliga huvudpersonen”.

Boken inkluderar mycket djupa beskrivningar av byggnader och platser, och mindre karaktärer, ofta med namn och långa bakgrundshistorier även om de bara har en enstaka rad att säga och sedan försvinner. Allt detta visar tydligt författarens förkärlek i Paris och Notre Dame, och boken är ett typexempel av romantiskt litteratur med längtan tillbaka till de bättre tiderna innan allt förändrades och moderniserades. Hugo gör allt för att ge en verklig bild av livet på 1400-talet, och trots att majoriteten av berättelsen är påhittad finns många historiska karaktärer med. Han påminner samtidigt mycket om när det är det utspelas, säger ofta ”fjortonhundratalet”, årtalet specifikt, eller – som i introduktionen – ”för trehundrafyrtioåtta år, sex månader och nitton dagar sedan”.

De karaktärer som är mest centrerade är ringaren själv, den missformade puckelryggen Quasimodo, som blivit uppfostrad av ärkedjäknen Claude Frollo då ingen annan ville ha att göra med ”ett monster”, och som bor i kyrkan och som blivit döv av att ringa i klockorna. Till skillnad från bland annat den ljusare Disneyversionen beskrivs Quasimodo som han är i folkets ögon – ett hänsynslöst, ondskefullt monster utan egentliga känslor.

Esmeralda är en sextonårig vacker zigenerska som dansar och tigger i Paris. Quasimodo, som generellt hatar alla människor för att de ser honom som ett monster, blir kär i Esmeralda och försöker kidnappa henne. Hon är istället förälskad i Febus, som hon anser är en sann man. Hon har också en tam get, Djali, som hjälper till i hennes tiggande konster genom att stava i marken, stampa dagen av månaden och så vidare.

Claude Frollo är den gamle ärkedjäknen och Quasimodos adoptivfader. Han har tagit hand om honom sedan barnaben och han är den enda person utöver Esmeralda som Quasimodo anser vara god – helt enkelt för att han blivit lärd att det är så. Frollo inser snart att han är förälskad i Esmeralda, trots sitt celibatlöfte som präst och trots att han hatar zigenare.

Pierre Gringoire är en misslyckad poet och pjäsförfattare delvis baserad på Victor Hugo själv. Det är ur hans syn majoriteten av historian beskrivs. Han upptäcker av misstag zigenarnas hemliga gömställe, och för att inte avslöja det måste han antingen avrättas eller gifta sig med en zigenerska. Han gifter sig med Esmeralda, till hans glädje och hennes sorg.

Febus de Chateaupers är en kapten i kungens armé, som räddar Esmeralda när Quasimodo försöker kidnappa henne. Han blir förälskad i Esmeralda, som älskar honom tillbaka, till Quasimodos och Frollos sorg och ilska. Han beskrivs som alfahannen i boken, stilig och en ”perfekt man”.

Ringaren i Notre Dame är en väldigt komplex historia, med många både mindre och större handlingar inblandade. Enligt Hugo själv handlar inte boken just om Quasimodo, som den svenska titeln säger, utan den handlar om själva Notre-Dame och folket omkring den. I bokens andra akt finns det många utvecklade problem och konflikter; Pierre Gringoire, den misslyckade författaren, råkar gå in i Mirakelgården, och för det blir han nästan avrättad. Samtidigt stegras Esmeraldas udda förhållande med Febus där hon älskar honom mer än världen, och han bara utnyttjar henne som en bland alla andra vackra kvinnor. Här går vi också djupare in i vad Claude Frollo, huvudantagonisten i berättelsen, som vi förut bara sett skalet på.
Det slår mig hur karaktärerna i boken i regel är enkla typfigurer, men ändå lyckas vara väldigt djupa och komplicerade på samma sätt. Esmeralda växlar ständigt mellan den platonska vita ros som alla vill åt men ingen kan nå, och det oskyldiga föräldralösa barnet som trots att hon är sexton år är otroligt naiv och rentav korkad, eller i alla fall godtrogen. Det blir aldrig helt klart om hon faktiskt tror att Febus älskar henne, eller om hon bara tycker om honom så mycket att hon är nöjd med att få dela på honom: ”jag skall vara din älskarinna, din förströelse, ditt nöje, när du vill, en flicka du kan göra vad du vill med […] och när jag blir gammal och ful, när jag inte duger till att älska dig längre, skall du låta mig få tjäna dig.” [1] Samtidigt slits Esmeralda mellan sina egna tankar, på grund av den gamla traditionella myten att hon inte kommer kunna hitta sina föräldrar igen om hon bryter sitt kyskhetslöfte, någonting hon till sist beslutar sig för att strunta i. Hon beslutar att när hon väl har Febus, då har ingenting annat den minsta betydelse.
På samma sätt kan även Febus delas in i två. Han är karikatyren av en ädel riddare av hög rang, men egentligen är han självisk, egenkär, okänslig och – även han – ganska korkad. Han utnyttjar tydligt Esmeralda för hennes skönhet (”Om jag älskar dig, du mitt livs ängel! […] Kaptenen hade så många gånger tidigare uttalat samma ord att han svepte dem ur sig i ett enda andedrag utan att staka sig en enda gång.” [2]) och han säger vid ett annat tillfälle att ”hur kan man älska en som inte är blondin” (å andra sidan är Esmeralda svarthårig, men det förtäljer inte denna historia). Han döljer deras förhållande, delvis på grund av Esmeralda som inte vill att det kommer ut hos sina egna, men också för sin egen skull då hon ju bara är en zigenare.
Claude Frollo, den kyska ärkedjäknen som hatar zigenerskor, och människor i allmänhet för den delen, debatterar konstant med sig själv hur han ska göra. Han är i sanning förälskad i Esmeralda, men gör allt för att dölja det och låta bli att falla för frestelsen. Han sitter under stora delar av boken i sin kammare och försöker arbeta, men kan inte låta bli att tänka på henne.
Exakta konflikter är i övrigt svåra att märka ut på grund av det sätt boken är skriven. Boken har en enorm mängd huvudkaraktärer varav vissa bara nämns i korta men andra får långa berättelser om sitt ursprung och sin samtid. I många åseenden är inte Ringaren i Notre-Dame riktigt en bok, utan en samling med berättelser som alla utspelar sig dessa månader i Paris.

Jag själv blev väldigt förvånad för bokens vändpunkt, trots att den hade planerats och utvecklats helt perfekt och placerades i just den tidpunkt när den behövdes.

När Claude Frollo får veta att Febus och Esmeralda har ett förhållande, förföljer han dem och gömmer sig i en garderob invid rummet där de har ett hemligt kärleksmöte, och spionerar på dem. Han ser på under en lång tid och hör deras samtal, och till sist står han inte ut längre, och han kommer ut med en dolk, med vilken han hugger ned Febus i bröstet flera gånger. Esmeralda svimmar och Frollo flyr, och när det sedan blir upptäckt antas det att det var Esmeralda, som redan antagits för att ha varit en ond häxa.

Vändpunkten var plötslig och förvånande, speciellt för mig som bara sett Disneyfilmen innan och inte hade en aning om vad som skulle hända. Härefter följde en rad med händelser. Ursäkta att det är en väldigt förvirrande och antidramatisk text som följer, men det är det mest kortfattade jag kan författa för en som inte läst boken. Esmeralda blir arresterad och dömd för mordförsök, ty Febus överlevde. Frollo, högt stående i kyrkan som han är, besöker henne i sin fängelsehåla och säger henne att han kan skona henne från döden om hon tar honom som sin make, någonting hon vägrar. Så ska hon avrättas. Vid avrättningen kommer den episka scenen när Quasimodo svingar sig ned för katedralens väggar, slår sig förbi soldaterna, kidnappar Esmeralda och tar in henne till katedralen, varpå han skriker ”fristad!”. I månader efter bor Esmeralda hos honom i Notre-Dame, dit de inte får träda in och ta henne. Till slut kommer dock den dagen då domaren fått tillstånd av kungen själv, och natten därinnan planerar zigenarna att bryta sig in i katedralen och ta tillbaka henne innan hon blir dödad. På natten stormar de kyrkan och Quasimodo, troendes att de vill skada antingen Notre-Dame eller Esmeralda, gör allt för att stoppa dem genom att kasta ned enorma stenar och hälla smält bly på folkmassorna. Till sist tas ändå Esmeralda till fånga av zigenarna, efter många människooffer, men därefter blir hon på nytt tagen av den kungliga armén. Quasimodo ser ned från Notre-Dames tak, där även Frollo står, och ser hur de på torget nedanför avrättar Esmeralda innan han hinner göra något. Frollo, ovetandes om att Quasimodo står bakom honom, börjar skratta av skadeglädje, varpå Quasimodo inser hela händelseförloppet, och knuffar ned sin fosterfar för taket. Ett fall på sextio meter dödar honom, och Quasimodo ser ut över de två människorna han någonsin älskat, bägge döda. Ringaren i Notre-Dameär en tydlig tragedi. Det är en berättelse som är sorgsam och deprimerande från första till sista sidan. Det är Skönheten och Odjuretdär Skönheten överger Odjuret, där sista rosbladet faller och han dör, helt enkelt för att han var för ful. Trots att Quasimodo kämpade som han gjorde från början till slut bestraffades han bara med mer tragedi i ett slut så långt ifrån Disneyfilmen (där alla utom Frollo överlever, och Quasimodo blir hyllad av Paris som en hjälte) som man bara kan komma. Boken avslutas av en sorts epilog av två korta kapitel, Febus Bröllopoch Quasimodos Bröllop. Här berättas om hur folket antog att Quasimodo var Djävulen som dräpte prästen, och om hur Esmeralda fick hänga kvar på torget i två dagar innan hon slängdes i en håla. Här berättas om Gringoire, som i sista stunden hade chansen att rädda Esmeralda men istället räddade hennes get Djali. Vi får också i en enda mening få veta Febus öde: ”Febus de Châtaupers fick också ett tragiskt slut. Han gifte sig.[3] Quasimodos slut är något av det sorgsnaste jag läst. Det berättas om hur man åratal efter händelserna vid Notre-Dame var i hålan där de slängde de som ej förtjänade en begravning, och där hittade man skelettet av en mycket krokryggig, enögd man med ett ben kortare än det andra, omfamnande en avrättad kvinna. Detta var Quasimodos bröllop.

Jag tyckte att Ringaren i Notre-Dame var ett utmärkt val i temat jag valde, Att Växa Upp, just för att det är en så otroligt unik uppväxt.

Visst skulle jag ha kunnat valt en bok om en vanlig uppväxt - även dessa är i många fall ypperliga och det är lätt att känna igen sig och känna nostalgi, speciellt när man är äldre än jag, skulle jag kunna föreställa mig.
Sedan hade jag kunnat välja en uppväxt som var realistisk till den grad att många är med om den hela tiden, men tillräckligt få för att jag inte ska ha varit det. Barn som blivit misshandlade av psykotiska föräldrar, exempelvis. Men jag tror ändå att mitt val var betydligt intressantare.
Man får veta relativt lite om Quasimodos uppväxt jämfört med vad jag skulle önska, men å andra sidan är det kanske en bra del av romanen att den lämnar en hel del öppet för läsaren själv att föreställa sig.
Quasimodo föddes som barnet av en zigenare tjugo år innan romanen tar sin början. Han var dock alldeles för ful för att bli accepterad, och byttes ut mot ett "vackrare" barn av en vanlig medborgare av Paris. När även hon vägrade acceptera barnet som sitt eget tänkte hon först döda honom, men hon övertalades till sist att lämna in honom till kyrkan. Även de ville först döda honom, men ärkedjäknen Claude Frollo, då blott sexton år gammal, valde istället att ta hand om honom som sin egen. Frollo försökte först att undervisa barnet i vetenskapen och religionen, båda vilka han var gravt passionerad i, men med tiden gav han upp detta, och när Quasimodo (namnet Frollo gav honom betyder halvformad) växte upp fick han jobbet att ringa i klockorna och göra småarbeten i katedralen, främst hantverksjobb, som att laga trasiga tak. Med tiden lärde sig Quasimodo att folket höll sig undan från honom, hatade honom utan att känna honom enbart på grund av hans utseende, och som svar höll han sig ifrån dem och hatade dem alla, förutom Frollo - hans mästare och fader. Det är den typiska Skönheten och Odjuret-legenden född på nytt men verkligare - ty allt som händer i boken är ju egentligen realistiskt och skulle kunna hända. Quasimodo är det fula odjuret som egentligen har ett gott hjärta, och han skulle egentligen inte ha någonting emot människorna. Men nu är det inte så enkelt, utan människorna är fördomsfulla och hatar honom, och vad svarar han då med? Jo, hat. För hat föder hat. Och detta är precis vad som händer i mindre omfattning varje dag exempelvis i skolan, speciellt då grundskolan: vissa blir utstötta, och när de inser att folket håller sig undan från dem börjar de också hålla sig undan från folket, och de börjar känna ett fördomsfullt hat mot dessa. Förhoppningsvis slutar ju inte dessa händelser i samma sorgsamma draman som det vid Notre-Dame i diktens värld år 1482, men de är likväl ständiga tragedier.
Det är på det sättet som jag tycker att Ringaren i Notre-Dame var det bästa valet jag kunde ha gjort i temat: det är både verkligt och vardagligt till den graden att många, inklusive jag, varit med om det, och det är samtidigt överdrivet och uppbyggt för att göra det till en mycket mer intressant och dramatisk historia.
När jag började läsa Ringaren i Notre-Dame var det enda jag visste om berättelsen vad som funnits i Disneyfilmen från 1997. Jag hade hört ett par andra saker om det, men ingenting speciellt avgörande för historien. Och det är jag glad för.
Att jag inte visste mycket mer exakt om boken, speciellt slutet, gjorde att jag blev betydligt mer överraskad när vändningar skedde, och det lämnade mig betydligt mer tårögd av slutet. Allt för att jag inte väntat mig det.
Allra tydligast som exempel är vändpunkten, när Claude Frollo kommer fram bakom Febus och hugger ned honom, skyller på zigenaren Esmeralda och lämnar honom att dö. Detta hade jag inte alls väntat mig, och det ändrade på många sätt min syn på Frollo helt. I filmen blev Febus dödligt skadad när han flydde från Frollo efter att ha vägrat döda en oskyldig familj. Han blev jagad ned i en flod och skadade sig där. Även här skadades han med andra ord av Frollo, men enligt min mening är det en stor skillnad på att jaga ned någon i en flod och att hugga denne upprepat med dolk. Dessutom var anledningarna olika; i filmen ville han döda Frollo för att han vägrat lyda order, i boken på grund av en kvinna. Att det i boken handlade om en kvinna visar tydligt Frollos besatthet av Esmeralda på ett annat sätt än i filmen.
Jag blev också överraskad av boken när Esmeralda till sist fann sin sedan länge förlorade moder i slutet av boken, strax innan sin avrättning - detta var inte med det minsta i filmen (jag borde dock ha anat det eftersom de flera gånger innan diskuterade hur mycket Esmeralda ville återse sina föräldrar, men så smart är jag tydligen inte).
Även slutet var helt annorlunda, men dessvärre hade jag redan läst om stora delar av det i förväg. Jag visste att Esmeralda och Quasimodo skulle dö, och tyvärr förstörde det en hel del. Men ändock visste jag inte omständigheterna, och när jag kom till slutet var det tillräckligt episkt och sorgligt för att det ska räknas som en helt otrolig bok.

Fotnoter
[1] Sida 272
[2] Sida 269
[3] Sida 429

Faktoiddagen

Jag var lite efter mina RSS-läsningar och således missade jag att i  förrgår var Faktoiddagen! Faktoiddagen är den första tisdagen i februari, och hyllas genom att Peter Olausson på sin blogg listar ett rejält gäng kortfattade faktoider – föreställningar som är allmänt accepterade som sanning, men som egentligen inte är det. Kolla in årets utgåva här och förra årets utgåva här.

Kolla även in Olaussons webbsida Faktoider.nu och köp hans böcker.

Bokanalys: ”Färden till västern 1: Den gyllene cikadan” (Wu Cheng’en, 1590)

Följande är en av läsmodulerna (läsmodul 2) jag skrev till kursen ”Nordostasienkunskap I – historisk och kulturell bakgrund” (NOA1) på Linköpings universitet under höstterminen 2011. Observera att texten inte får användas i elaka syften – du får inte påstå ägandeskap, du får inte använda den i kommersiellt syfte. Anledningen till att jag släpper den är om det finns de som är intresserade av att läsa om boken, och om det finns de som är intresserade av vad jag tyckte om den. Analysen finns även i PDF-format (bättre stiliserad) här. Och när du läst klart här, se även Olle Linges recension.

Färden till västern är indelad i sammanlagt 100 kapitel, vilket i denna svenska utgåva (Wu Chengen (1995) Färden till västern 1: Den gyllene cikadan”, Bra böcker, översättning Göran Malmqvist) är uppdelat i fem volymer. Boken börjar med att under kapitel 1-7 introducera huvudpersonen: Sun Wukong, en apa född ur ett stenägg av de fem elementen, som växer upp att söka efter odödlighet, vilket han finner i ett tempel. Wukong lär sig övernaturliga krafter och stor styrka, men eftersom han är stöddig och ständigt gör hyss som stör gudarna – bland annat hotar han Drakkungen till att ge honom vapen och rustning, och han raderar sitt eget namn från Livets och dödens bok – så blir han till sist omhändertagen av Buddha själv, som fängslar honom under ett berg.

Därefter berättas om Xuanzang, om hur han föds till en mor som måste skicka iväg honom vid födseln, och om hur han växer upp i kloster och blir en buddhistisk munk. Samtidigt berättas om hur Buddha ber boddhisattvan Guanyin att söka i Kina efter någon villig att resa västerut för att hämta buddhistiska heliga texter tillbaka till öst. Det är Xuanzang som slutligen blir vald till uppdraget, och bland hans medhjälpare på resan finns Wukong. “Färden till västern” följer gruppen på äventyret då de reser efter texterna, men på vägen stöter på mängder av vidunderliga varelser, gudar och miljöer.

Boken skrevs av Wu Cheng’en på 1590-talet, under Mingdynastin, men många av de berättelser som utgör kapitel i boken är kända sedan långt tidigare i folkmun – liksom många verk under denna tiden, speciellt med mytiska teman, fungerade boken snarare som en sammanslagning av existerande berättelser än en helt nyförfattad saga. Det är dock svårt att säga vad som var nytt material och vad som var äldre folksagor, eftersom så många karaktärer och teman i boken är kraftigt inspirerade av kinesisk religion, tradition och kultur.

Författaren gjorde något så ovanligt som att skriva boken inte på formell, äldre kinesiska, utan på “vulgärt” vardagsspråk som vanligt folk talade. Detta gjorde att Wu valde att publicera anonymt, men både tradition och modern forskning säger ganska bestämt att vi kan veta att Wu är författaren.

Den äldsta kända utgåvan av boken, från sent 1500-tal.

Man vet relativt mycket om Wus liv jämfört med många andra historiska personer. Han växte upp i en mindre by, och trots att han visade intresse för att studera var detta svårt på grund av familjens fattigdom. Flera gånger försökte han examinera för att få en bra anställning, men han misslyckades flertalet gånger. Till sist fick han anställning som byråkrat, men han trivdes inte med sitt jobb och drog sig snart tillbaka för att skriva. Utöver Färden till västern, som är hans största och mest kända verk, skrev han även många andra dikter och berättelser. Trots detta var han fattig genom hela sitt liv, och i efterhand har relativt få av hans verk överlevt tidens tand.

Mingdynastin har i senare tid blivit känd som den kinesiska litteraturens era – under denna period skrevs de fem stora kinesiska verken (som inkluderar Färden till västern) som alla är mycket viktiga för den kinesiska kulturen idag. Religionen på denna tid hade blivit en naturlig blandning av förfadersdyrkan, daoism, buddhism och den traditionella folktron som inkluderade många olika mytologiska varelser och ett brett spektrum av gudar. Den värld som presenteras i Färden till västern är en värld genomsyrad av både buddhism och denna folktro, och under läsningen slogs jag ibland av att religionerna föll ihop ganska ologiskt. Det är intressant att se hur Buddha, som började som en filosofisk lärare utan några övernaturliga krafter, i den kinesiska folktron förvandlats till en mäktig gud som alla andra. Buddha representeras här som en arketypisk persongud med känslor och viljor, någonting som går rakt emot den Siddharta Gautama som beskrivs i den nutida buddhismen som den ofta framställs. Var detta ett sätt för buddhismen att lättare genomsyra det kinesiska samhället, på samma sätt som kristendomen förändrades för att inkludera inte en “Gud” utan en “Himlens kejsare”?

En annan intressant aspekt, som jag också ofta mött i exempelvis japansk manga och anime (speciellt Miyazakis verk), är den passiva synen på övernaturlighet. Medan den västerländska reaktion på övernaturliga element oftast är förvåning när det förekommer i sagor, förekommer det här som någonting fullt väntat i vardagen. Flera gånger genom bokens gång nämns Fågel Fenix flygandes i himlen, och när en gud intervenerar i handlingen är ingen speciellt överraskad. Detta påminner i mångt och mycket om den västerländska fantasygenren, där dessa element är att vänta sig i exempelvis Tolkiens verk, men skillnaden är att dessa verk utspelar sig i fiktiva världar, medan berättelser som Färden till västern har en relativt bestämd lokalisering. Verk som utspelar sig i vår värld (exempelvis i ett bestämt land) innehåller sällan övernaturliga element utan att de framgår som överraskande vändningar i historien. De sagor som innehåller övernaturliga element passivt, utspelar sig däremot ofta i ett obestämt fantasiland “långt, långt borta”.

Det är också intressant att berättelsen använder sig av en sådan antihjälte som Sun Wukong, som användes relativt sällan i andra verk på denna tiden. Medan huvudpersoner ofta framställs som genomgoda superhjältar utan några allvarliga nackdelar, framställs Sun Wukong genom berättelsen som en ganska otrevlig och irriterande typ. Trots att hans krafter genom berättelsen är enorma, försvagas han av sitt barnsliga psyke, vilket gör att han lätt kan besegras av Buddha när han gått för långt. Det är en karaktär med sina styrkor och sina svagheter, en karaktär som inte nödvändigtvis ska gillas av läsaren, utan som snarare irriterar med sin envishet och sin kaxiga attityd.