I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”

De intressantaste motionerna till Ung Pirats förbundskongress 2012

Nu har jag gått igenom samtliga motioner till Ung Pirats förbundskongress 2012, och jag slänger in mina två cent om de intressantaste motionerna. Kommentera gärna egna åsikter, vare sig de är med eller mot mig – anledningen till denna post är både att influera andra och att få höra kritik!

05. Medborgarskap till alla!

Motionen vill att PP ska ”driva att Sverige blir ett samhälle där man gör det lättare för personer på flykt att stanna i Sverige, samtidigt som man utreder hur snabbt gränserna kan öppnas helt så att det är öppet för alla att erhålla ett svenskt medborgskap”, någonting jag länge varit en proponent av. Tyvärr tror jag att denna motion får svårt att passera. Den stora fördelen med den är att den är vag nog att inte kunna göra någon större skillnad, men den är ändå tydlig nog för att bestämma vad vi ska diskutera framöver.

06. En progressiv rymdpolitik

Jag skrev mer om detta igår, och håller fast vid att det är en av de intressantaste frågorna för mig. I grunden söker motionen att utöka EU:s koncentration av pengar och ansträngning på sitt rymdprojekt, någonting som i min mening är en av de allra viktigaste forskningsområden de närmsta århundraden. Jag ska inte gå in för mycket på det här eftersom jag redan diskuterat det, men jag håller fast vid att det är ett bra förslag.

14. Regelbundna kuratorkallelser i grundskolan

Motionären ger exemplet på hur Sveriges fantastiska tandvård är ett resultat av regelbundna kollar från ung ålder, vilket var unikt när det genomfördes. Tänk om vi införde ett liknande system vad gäller barn och besök hos kurator? Då kan vi mycket lättare upptäcka och motverka problem som depression, anorexia, och andra problem som idag allt för ofta upptäcks för sent. Samtidigt skulle detta hjälpa att ta bort den stigma som finns kring psykologisk ohälsa, men som inte finns inom bland annat tandvård.

19. Informationsneutral narkotikaproblematik

Denna motion vill att PP tillkännager och arbetar emot problematiken bakom den nolltolerans mot narkotika som idag färgas Sverige. Medan jag är emot nolltoleranssystemet (och för en liberalare drogpolitik) håller jag fast vid min tidigare slutsats, att detta inte är någonting som PP ska ge sig in på – dels för att det inte skulle vara strategiskt, och dels för att vi har viktigare saker att arbeta för. Medan motionären är tydlig med att detta inte skulle betyda att PP vill legalisera narkotika, är det onekligen så det kommer att tolkas. Detta är ett problem som kan lösas utan PP:s inblandning.

25. Staten skyldig att följa folkomröstningar

Jag har hört prat om detta förut, och det är kul att höra att det kommer en motion om det nu. Motionären vill som rubriken säger att staten ska bli skyldig att följa genomförda folkomröstningar, samt ett par extra detaljer. Jag är för motionen, förutom att den är en aning oklar. Jag tycker om något att staten ska tvingas avgöra i förväg om de tänker följa en omröstning eller om den bara ska vara en rådgivning, och sedan tvingas de göra vad de bestämde från början. Jag kan se poängen med folkomröstningar för det rådgivande syftet, och tycker inte att dessa ska behöva utraderas helt – det viktiga är att det är klart för folket till att börja med.

26. Motion om bostadspolitik

Motionen vill att PP ger sig in i att skapa en bostadspolitik, främst för att förhindra de stora bostadsköerna för studenterna just nu. Jag vet själv det jobbiga problemet – min plan var att flytta hemifrån när jag började studera i augusti, och hittills har jag inte kunnat få tag på någonting – men jag är osäker på om politiskt tryck är lösningen. Liberalen inom mig anser att bostadsbygge ska komma av en kapitalistisk vinning från företagens sida, inte ett politiskt tryck som bara kostar pengar. Jag är dock osäker.