Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Det är du som är eliten, och det är okej

povertyOxfam släppte nyligen en ny rapport som fick stort spel i media, där de riktar grov kritik mot världens rikaste 62 personer, som enligt deras statistik äger mer än världens fattigaste 3.6 miljarder.

Det här gav utan tvekan en del vatten på kvarnen åt de som gillar att kritisera rika mer eller mindre enbart för att de är rika, någonting som ständigt förbluffar och förvirrar mig. Oxfam har – precis som tidigare – fått en hel del kritik för sina märkliga metoder, bland annat för att de räknat med skulder vilket gör att en random svensk medelklasstudent är fattigare än någon som varje dag kämpar för att äta.

Som Johan Norberg påpekar i Metro finns det dock ett större bekymmer i sättet som allt fler vill beskylla världens rikaste för världens fattigdom. Den trend vi sett under 1900-talet och framåt är att andelen som lever i fattigdom minskat drastiskt, och fortsätter att minska. Rika blir, som Oxfam noterar, allt rikare, men detsamma gäller för fattiga. Enligt World Bank har andelen som lever i extrem fattigdom (tjänar $1.90 eller mindre per dag) minskat från 37% 1990 till 12.7% 2012, vilket är betydligt bättre än de mål som satts upp i kampen mot fattigdom – det storslagna målet att halvera andelen i extrem fattigdom innan 2015, något vi lyckades med fem år tidigare än planerat.

Världen blir för varje dag som går bättre och bättre, med alla objektiva mått som går att mäta. Människor lever längre och har mer pengar att leva på, färre dör i våldsbrott och situationen för minoritetsgrupper som HBTQ-personer blir allt bättre, även om det fortfarande finns mycket att göra. Vi blir inte lika sjuka som förr, och har större frihet än förr. Världen blir ständigt en bättre plats, även om det med nostalgi i instagramfiltret kan vara svårt att se det när vi själva lever så korta tid och påverkas så pass av subjektiva minnen och tankar, för att inte tala om politisk propaganda.

Det viktigaste att ta hem från allt detta, är att om någon är världens elit så är det du. Du, du, du. Kan du bara läsa det här betyder det att du kan svenska, vilket med största sannolikhet gör dig till en av de friaste, rikaste människorna på jorden. Och de rikaste? De rikaste är också de som betalar mest i skatt, som driver de företag som enorma delar av världens befolkning får sin lön av. De som skapar de komplex du handlar i. De som byggt din lägenhet. De som byggt det där flyget du tar till semesterön, som byggt de hotell som du bor i. Och guess what? Det är du som ger dem pengar, av fri vilja, för att de levererar någonting du gillar.

Sluta basha dig själv.

Fuck jante.

Repeat.