Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Tioåringen

2016 är året Piratpartiet fyller tio år. Det är en speciell känsla, en mäktig känsla.

När jag blev pirat i november 2008 – för hela sju år sedan – hade jag ingen aning om att jag skulle lägga såhär mycket tid och energi på partiet. Jag har blivit så överraskad, både positivt och negativt. Men när jag ser tillbaka på det ångrar jag inte en sekund. Det har varit fantastiskt. Jag har träffat så många människor som blivit mina kollegor och nära vänner. Människor jag älskat, som försvunnit från mitt liv eller kvarstått.

jubileumsloggaSå himla många – Malin, emma, Rick, Christian, Torbjörn, Elin, Erik, Wanja, Fabian, Gonte, Evelyn, mlg, Emelie, Anna, Leffe, Henrik, Troed, Magnus, Göran, Sarah, Johannes, Katarina, Tobie, Anastasia, Sanna, Jacob, Markus, Calle, Niklas, Hampus, Lars, Sergej, Nicholas, Esther… och precis alla andra. Det är ni som gör det här äventyret så värt att leva, dag för dag in i oändligheten.

Jag spenderade nyårsafton på en fest hos min partistyrelsekollega och vän Calle Rehbinder, tillsammans med ett gäng pirater, bland dem min pojkvän Fabian, partiets grundare Rick Falkvinge och vår förra EU-parlamentariker Christian Engström. Vid årsskiftet skålade vi och hyllade 2016 som året vi försöker igen. Det var en nostalgisk och bitterljuv känsla.

Det är ett hårt arbete att förändra världen. Det går inte alltid som man vill. Vi har många, långa, slitsamma år framför oss. Och jag är beredd att slita för framtiden.

Nu fortsätter vi.

header4

Det där med att inte synas

2013-11-29 16.03.44Nästan varje gång Piratpartiet tas upp i en diskussion hörs en av två saker – ”Piratpartiet? Vad är det?” eller ”Jaha, man hör ju aldrig om er längre.”

Det är både trist och intressant, men sanningen är att de allra flesta inte ser oss tillräckligt. Det här är helt okej – det är upp till oss att ändra på. Vad som är mer trist och lite mer intressant är att vissa (alltså sympatisörer eller aktiva) blir riktigt arga på att ”vi är dåliga på att synas”.

Jag tänker på det här samtidigt som jag lägger in något nytt inlägg på Nyhetsbloggen, där vi tar med precis alla mediaframträdanden vi kan hitta. Det är flera gånger varje vecka, ofta varje dag, som vi har med artiklar eller omnämns i stora tidningar som Expressen och SvD eller syns i TV med SVT eller TV4.

Och ändå syns vi inte.

Idag skriver partiledare Anna Troberg om att hon bjudits in till TV4s partiledardebatt i maj. Förutom det listar hon fem andra framträdanden i nationell TV och radio som redan är inbokad mellan 19 och 25 maj.

2013-11-26 18.20.45Och ändå syns vi inte.

Det är spännande att vi kan synas så mycket och ändå så lite. Det finns en hållhake, någonting som går snett, någonting som hindrar oss.

Nästan alla framträdanden, nästan alla debattartiklar, nästan alla gånger vi syns, så är det antingen Anna eller våra två europaparlamentariker. Tre enstaka människor med lika många timmar på dygnet som du och jag.

Sättet att synas är att sprida ut arbetet i massorna. Om bara var tionde av partiets medlemmar skrev en insändare i veckan, och om bara var tionde insändare faktiskt kom in i en tidning (lite mer pessimistiskt än sanningen) skulle vi ha tio insändare per dag.

Om bara var tionde av partiets medlemmar hörde av sig till lokal-TV och berättade om någonting spännande som hände, och om bara var hundrade sådant tillfälle uppmärksammades och kom med på TV, då skulle vi synas i lokal-TV en gång om dagen.

Det handlar inte om att saker är omöjliga. Det handlar om att de kräver tid och energi. Lägger vi den tid och den energi som krävs, då kommer vi också att lyckas. Jag är beredd att lägga den tiden och den energin. Är du?

Partistyrelsen besöker Bryssel (igen)

I förra veckan besökte Piratpartiets partistyrelse vår europaparlamentariska representation i Bryssel igen. Det är andra året i rad vi gör det, och vi har redan bestämt att det blir av igen innan EU-valet nästa år.

Brysselresorna är intressanta i det att de är väldigt effektiva, praktiska och (för mig) känns väldigt lyxiga, samtidigt som de är de billigaste styrelsemöten vi har under året. Som det ser ut nu kostar ett vanligt partistyrelsemöte ungefär 15 000 kronor (inräknat resor, mat och boende för ungefär femton personer), medan brysselmötet enligt Mab såg ut att landa på runt 2 000 kronor.

Anledningen till det är att vår representation i EU-parlamentet har möjlighet att bjuda in informationsgrupper som bekostas av parlamentet. Parlamentet ger då ut en schablonsumma för flyg, mat och boende. Denna summa är dessutom högre än vi brukar bekosta för mat och boende (boende försöker vi få på noll genom att låna soffor, mat ligger på någon tjuga per måltid och person), så under brysselresorna äter vi jämförelsevis fin mat och bor på (billiga, men ändå) hotell. (Innan någon frågar, vi får inte behålla mellanskillnaden, utan pengarna som vi får i schablon måste göras slut på. Annars hade det varit ett trevligt tillfälle att fortsätta leva spartanskt och få in extra inkomster till partiet.)

Parlamentets villkor för detta är att vi är där under minst en vardag och besöker parlamentet samt lyssnar på deras informationsföreläsning om hur parlamentet fungerar. Sist var detta på fredagen, denna gång var det på måndagen. Det är trevligt, men informationen börjar bli repetitiv nu när jag hört den fyra gånger.

Förra gången vi gjorde denna resa var ganska dåligt timad. Det var styrelsemötet innan partiets höstmötet 2012, så den stora punkten var att gå igenom ett fyrtiotal olika sakpolitiska propositioner. Lägg till extrem hetta som svenskar inte är vana vid att ha i september, och vi satt instängda i ett kontor och pratade politik konstant två dagar i sträck, inklusive sena sluttider för att vi hade ont om tid. Parlamentsbesöket till trots hade det mötet egentligen lika gärna kunnat hållits i Sverige, och vi hade nog inte märkt mycket skillnad.

Denna gång var det mycket bättre timat. Till detta möte var de viktigaste punkterna att diskutera sådana som direkt rörde nästa års EU-val, och vi hade tur att få med bägge parlamentariker Christian Engström och Amelia Andersdotter på det mötet. Det var trevligt och konstruktivt och vi fick mycket gjort, och denna gång kändes det att det faktiskt fanns en riktig poäng med att vara just i Bryssel. Dessutom hade vi denna gång mycket mer tid – eftersom det var i semestertider passade många ledamöter på att åka ned en eller ett par dagar tidigare och stanna några dagar till (på egen bekostnad, förstås). Vi hade många trevliga konversationer vid middagar och sent in på nätterna, några åkte iväg på muséer och jag fick gott om tid att sitta på parlamentet (med Amelias stulna skrivbord) och skriva ihop mötesprotokollet.

En viktig poäng är att denna typ av möten dessutom leder till ökad social sammanhållning, vilket är mycket viktigt i en styrelse. Jag hade långa diskussioner med ledamöter som jag egentligen inte pratat så mycket med utöver ren politisk diskussion på möten, bland annat Troed Sångberg och Dennis Holm. Det är svårt att överskatta vikten av dessa rent sociala sammanhållningar.

Hax är sent ute om fria kandidater

Henrik Alexandersson (Hax) postade häromdagen ett förslag till hur Piratpartiet ska dra nytta av ”fria kandidater från ‘höger’ och ‘vänster'” på valsedeln till nästa års EU-val. Förslaget har bland annat stöttats av Christian Engström på hans blogg. Tyvärr är Hax lite sent ute i den här diskussionen, och eventuellt motsägs hans förslag av vad medlemsmötet redan beslutat om hur kandidater ska tas fram:

”För alla platser är det viktigt att förvissa sig om att kandidaterna delar partiets grundläggande värderingar, visat ett engagemang för partiets frågor till exempel genom att skriva eller framträda i traditionella media, har förmåga att företräda partiet på ett sätt som väcker respekt och att de har en långsiktighet i sitt engagemang, så att de kan förväntas vara beredda att arbeta aktivt för partiet under de kommande fem åren, oavsett om de blir invalda i parlamentet eller ej.”

Frågan är hur fria Hax menar att kandidaterna ska kunna vara. Piratpartiet tar ju inte ställning i grundläggande höger-vänster-politik, men vi har faktiskt tagit ställning i en del enskilda frågor som kan tolkas som höger eller vänster. Jag ser inga stora problem med en kandidat som motsätter sig vissa enskilda ställningstaganden (jag kommer antagligen kandidera och jag motsätter mig vår politik om public service, till exempel).

Problemet kommer när en kandidat är emot en väldigt central del av våra värderingar. Vi kan enligt medlemsbeslutet ovan, och enligt mitt och många andras samvete, inte ta in kandidater som exempelvis är mot all invandring, även om dessa håller med oss om vår grundläggande EU-politik. Vi kan inte ha kandidater som är emot demokrati som styrningssätt, eller mot homosexuellas rättigheter.

Det går säkert att hitta fria kandidater som stödjer vårt principprogram helhjärtat. Men i diskussionen måste vi betona att det faktiskt är väldigt viktigt.

Uppdatering

Troed påpekade att citatet ovan handlar om valberedningens förslag. Självklart kan medlemmarna rösta in vem de vill på vallistan, det gäller bara att komma med ett alternativ till valberedningens förslag. Jag tycker dock att det finns en mycket god poäng i att följa direktiven till valberedningen överlag i kandidatprocessen, eftersom de faktiskt har ett väldigt gott syfte – medan vi kan ha kandidater som inte håller med oss om varje ställningstagande (det förekommer i alla partier), kan vi inte ha en kandidat som inte håller med om de mest grundläggande principerna. Det vore ett sätt att svika medlemmarna som röstade igenom principerna, och det vore ett sätt att se korkade ut i media. Självklart kan dessa kandidater röstas in, men de borde inte.

”Den som fildelar vill inte betala för sig”

Medan nidbilden av en fildelare är en girig filur som inte vill betala för vad hen tar åt sig, så visar ett flertal objektiva studier att sanningen är raka motsatsen – fildelare spenderar snarare mer pengar på kultur än vad andra gör.

Många jag har pratat med förklarar själva att de ofta laddar ned en skiva för att de vill ha den i MP3-format, vilket en köpt CD-skiva inte erbjuder. Andra rapporterar att de ofta går och ser en film på bio för att sedan ladda ned den för att se den igen. Många som laddar ned musik går sedan och ser konserter med banden, eller köper deras t-shirts, posters och knappar. Många ser inte poängen med fysiska skivor i den digitala världen, och vill inte gå igenom många lagliga alternativs DRM-infekterade korridorer. Det enda alternativet som är kvar är då att ladda ned musiken olagligt, och stödja bandet på andra sätt.

Självklart finns det de som laddar ned en hel del som de aldrig köper. För många handlar det dock om att man omöjligen kan köpa allt man laddar ned, utan att de istället laddar ned exempelvis tio skivor på en månad och köper två. Alternativet skulle ha varit att de skulle ha köpt två skivor, inte laddat ned någon, och således skulle de aldrig ha lyssnat på de andra åtta. Huruvida dessa åtta laddas ned påverkar inte industrin ett dugg, eftersom de ändå inte skulle ha blivit köpta. Enda skillnaden är att nedladdaren får mer musik, och ingen förlorar.

För andra handlar nedladdningen om att testa musiken som de sedan köper. Om en nedladdad skiva är bra så köper de den, men om den är dålig slängs filerna och skivan glöms innan den köptes. De som förlorar på detta är artister som släpper dåliga album, och de som vinner på detta är de som släpper bra album.

Mycket av detta är rena anekdoter, vilka inte ska betraktas som bevis. De stödjs dock av konkreta fakta. En studie visar att amerikanska fildelare betalar 30 % mer för kultur än amerikanska icke-fildelare, och att tyska fildelare betalar en bra bit över dubbelt så mycket som tyska icke-fildelare [källa, läs mer]. Flera andra visa att kulturskapare idag tjänar lika mycket eller mer än de gjorde innan fildelningens genombrott. En samling med alla funna studier som undersökt fildelning finns att läsa hos La Quadrature. En analys av studier om hur bra artister tjänar nu jämfört med innan fildelningen hittar du i kapitel 5 av Falkvinges och Engströms bok ”The Case for Copyright Reform”, som går att läsa online på copyrightreform.eu.

Kortfattat: fildelare tycker om att betala för sig, gör det mer än icke-fildelare, och för artisterna finns helt enkelt ingen kris.

Edit: Jag skrev först att iTunes använder DRM, vilket inte längre stämmer. Ber om ursäkt för missen. /2012-11-03 

Bild är CC BY-SA Chris Isherwood.

Data från ”Copy Culture in the USA and Germany”, som visar att fildelare betalar 30 % mer för kultur än de som inte fildelar [länk].

Piratpartiet initierar att flytta 172 miljarder till grundforskning

Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström och Amelia Andersdotter har nu föreslagit att flytta 20 miljarder euro, cirka 172 miljarder kronor, från EU:s jordbruksstöd till grundforskning. Jordbruksstödet har tidigare kritiserats, och att vi vill satsa det på forskning framgick under vårmötet 2012, då pengarna istället föreslogs finansiera rymdforskning.

Läs mer.

Det rör sig i piraternas vatten

De senaste veckorna har det börjat talas upp ordentligt om antipiratlagarna, både i Sverige och internationellt. Världens största internetdemonstration hölls 18 januari, där bland annat Wikipedia, Google och tusentals andra stod emot upphovsrättslobbyisterna, samtidigt som flera framstående kulturskapare ställde sig på piraternas sida. Lobbyistgruppen MPAA talade ut och bad USA:s kongress att få demonstranterna att sluta. På hemmaplan lanserades i januari Brottskod 5101, en webbsida av Ung Pirat där man kan få information om fildelningens status i lagen samt följa pågående fall. Högsta domstolen avslog Pirate Bay-grundarnas bön om en ny rättegång och de döms således till fängelse och 46 miljoner i böter. Både Pirate Bay och deras fans höjde snart rösterna. Samtidigt har torrentsajten en ny (temporär) logga och taglinen ”the galaxy’s most resilient BitTorrent site”.

Det rör sig i piratrörelsen. Vattnen börjar skumma oroligt, en storm annalkar i horisonten och piratskeppen lastas med förnödigheter. Svarta segel och Jolly Roger-flaggor höjs och mörker ut solen. Henrik Pontén kliar sig nervöst i hårbotten.

Flera demonstrationer ska anordnas i helgen i protest mot de nya och de gamla piratlagarna. Den största blir förstås i Stockholm, där bland andra Piratpartiets ordförande Anna Troberg och EU-parlamentariker Christian Engström ska tala. Enligt Facebook deltar nästan 9 000, och trots att det förstås är överdrivet är det ett tecken på en stor sammanslutning. För den som känner sig oinspirerad har en urbra Charlie Chaplinig promovideo släppts på YouTube (se nedan). För den som har långt från Stockholm anordnas demonstrationer även i Malmö, Helsingborg, Göteborg, Umeå, Kalmar, Sundsvall, Värmland och Borlänge.

För den som inte känner sig tillräckligt insatt i debatten finns utmärkta länkar på Stockholmsdemonstrationssidan.

Sverige förlorade i natt

Det finns mycket att säga om valnatten. Jag satt själv tillsammans med fantastiska vänner i PP Linköpings valvaka på The Champ, med lila balonger och flaggor runt om i rummet, med sex TV-skärmar med Twitter och valresultat. Vi alla såg på hur Piratpartiet sjönk och Sverigedemokraterna höjdes. Vi alla såg hur Nazistpartiet 2.0 reste sig upp som det gäng snoriga skitungar det är, och hejade ramsor om vårt lands pinsammaste val någonsin. Men jag är inte helt orolig över Sverigedemokraterna. De är för små. De andra vill inte samarbeta med dem, och de flesta av dem är helt enkelt för blåsta för att göra en skillnad.

Men vi alla såg också hur Piratpartiet föll och brann. Jag var nära att gråta när valresultaten kommit halvvägs igenom och vår högsta prognos var 0.7 %. Jag skrev ett par timmar tidigare på Twitter att jag trodde – inte hoppades – på 2.49 %. Jag var verkligen helt övertygad om att vi skulle hamna en bra bit över 1 %, jag var övertygad om att vi skulle komma långt. Men det gjorde vi inte. Men det var också då som (jag tror) Marit sade, ”jaha, dags för nästa val”.

Hon har rätt. Precis som Anna Troberg har rätt. Vi är en Fågel Fenix som nu reser sig ur askorna. Vi har lärt oss mycket av denna bästa valrörelse hittills, och vi vet vad vi behöver ändra. Jag blev oerhört lycklig av stämningen när valresultatet var framme i går, för det vi pratade om var inte förlust – det var hur vi skulle ta oss vidare. Yan pratade om hur mycket han kunde göra för sina frågor i kommunen även utan mandat. Henry började prata samhällsinformation om FRA och IPRED, att släppa den information som regeringen och EU-parlamentet ständigt kämpar för att komplicera som en statsbudget.

Vi börjar vår mobilisering nu. The Pirate Bay-rättegången börjar om åtta dagar och då kommer vi inte vara tysta. Jag vet att vi kommer få mer stöd väldigt plötsligt. Jag vet att jag kommer ha lust att säga Vad var det jag sade?, men det kommer jag inte. Jag måste ständigt påminna mig om att jag röstade Vänsterpartiet i skolvalet 2006, med argumentet Jag stödjer PP i sina frågor men det är inte tillräckligt viktiga frågor. Det var inte förrän 2008 jag blev aktiv pirat. Men våra frågor är viktiga.

Vi måste kämpa vidare. Inte för att vi annars lagt ned fyra år av våra liv på ingenting (och det har vi inte – vi har nu flera kommunmandat och förstås Christian Engström i EUP), utan för att vi behövs. Vi behövs i riksdagen oavsett vad de andra partierna försöker påstå, och det kommer vi snart att märka ytterligare. Tyvärr.


Anton Nordenfur