Daesh stoppas inte med ord, men det har inte heller någon påstått

I dagarna blev det klart att svenska regeringen gör som en rad andra före dem, och officiellt börjar titulera terrororganisationen tidigare känd som IS / ISIS / ISIL som Daesh.

A member of the Islamic State in Syria and the Levant.Ordet kommer från arabiskans داعش och är en förkortning på organisationens tidigare fullständiga namn Islamiska staten i Irak och Levanten, och har växt i popularitet samtidigt som Daesh själva blivit allt tydligare med att de hatar det, främst på grund av hur ordet är snarlikt arabiskans ord för ”krossa”. De har bland annat förordat att den som använder ordet ska straffas med att få sin tunga avskuren.

I en krönika i SvD kritiseras beslutet av Ivar ”Sauron” Arpi, med en rad tokiga argument baserade antingen på missförstånd eller medvetna halmgubbar. Arpi skriver bland annat att namnet gör att vi underskattar hotet organisationen utgör, eftersom det baserar sig på det geografiska området ”i Irak och Levanten”, som Daesh redan sträckt sig bortom – han anser därför att IS (Islamiska staten) som de själva använder sedan de utropade ett världsomfattande kalifat i juli 2014, är ett bättre namn.

Här verkar Arpi själv tro på just den ordmagi och Harry Potter-ifiering han själv kritiserar regeringen för. Vem är det som bedömer Daesh styrka efter deras namn? Hur många vet ens vad Daesh betyder, eller vad IS, ISIS eller ISIL står för? På vilka sätt påverkar vad vi kallar dem hur allvarligt vi ser på dem?

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Arpi argumenterar vidare att ”[…] vi kommer inte att besegra IS genom att kalla dem Daesh. De kommer inte ta så illa upp att de tappar stridsmoralen. Så nedsättande är inget ord. Denna nästan vidskepliga tro på ordmagi är mer skadlig än konstruktiv. Om vi skulle börja kalla Ryssland för Lilla Björn skulle det knappast hjälpa oss varken militärt eller diplomatiskt.”

Här verkar Arpi om något helt missförstå syftet med namnet. Ingen som jag sett – annan än just Arpi själv – har påstått att syftet med att använda namnet Daesh är att krossa dem. Jag har inte sett någon som naivt tror att man kan krossa en terrororganisation genom att kalla dem ett skällsord.

Namnbytet fyller två syften. För det första gör det att vi använder samma namn som en massa andra länder, vilket gör det lättare att samarbeta och gör allt mer tydligt. För det andra gör det dem arga. Och att göra terrorister arga är precis det vi behöver göra. Målet med terrorism är just att genom skräck leda en befolkning att begränsa sig själva, vilket är just det som de allt för ofta lyckas med. Genom att säga, rakt ut, att vi inte tänker tolerera det, och att vi inte tänker acceptera dem för något annat än de myror de är, är vi på en god väg att lyckas i kampen mot terrorismen.

Å andra sidan vet jag inte om man kan vänta sig så mycket av den krönikör som anser att Sauron är hjälten i Sagan om ringen.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”

Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Men lite skärpning, för helvete

Ibland vill jag bara skrika.

Jag ville skrika när terrorister attackerade Charlie Hebdos kontor och skjöt ihjäl satiriker. Och där verkade världen (tack gud) hålla med mig. Men jag vill också skrika när politiker, både svenska, europeiska och amerikanska, vill stoppa dessa hot mot yttrandefriheten genom att, ja, begränsa yttrandefriheten.

Det finns något gammalt adage om att inte förhandla med terrorister. Så varför i helvete går vi gång på gång och förhandlar med terrorister? Varför blir svaret på ”har ni frihet bombar vi” ett vänligt ”alright, då slutar vi med det där med frihet”? När blev det här över huvud taget okej? Exakt när började alla tänka att det var vettigt att flytta resurser från misstänkta till icke misstänktamed så många dödsfall som följd?

Hur kan ett parti som Miljöpartiet gå till val på att stå upp för rätten till privatliv, gå till val på att stå emot massövervakningen, och sen ha en IT-minister som Mehmet Kaplan som vågar påstå att Sverige har ”en tydlig lagstiftning som bygger på att inte censurera internet”? Hur kan vi ha en inrikesminister som Anders Ygeman (s) som vågar påstå att vi inte ska införa några fler filter på internet i Sverige, samtidigt som han är helt överens med resten av EUs inrikesministrar om att införa just sådana filter?

Jag är på allvar inte ens säker på om vår regering är så inkapabel och korkad att den inte ens förstår vad den gör, eller om den bara ljuger sig blå för att slippa säga sanningen. Men oavsett vad – lite skärpning, för helvete.

Bild CC BY-SA Dan Mihai Pitea.

Övervaka, men övervaka rätt

Ibland, och speciellt efter så fruktansvärda händelser som terrordåden i Paris, får jag frågan hur vi verkligen kan stå för minskad övervakning. Svaret är enkelt – det gör vi inte. Piratpartiet vill inte sluta övervaka. Vi vill bara övervaka på rätt sätt.

De som genomförde dådet i Paris var inte vanliga människor som en dag bestämde sig för att döda människor de inte tyckte om. De som genomförde dådet var terrorister, och de var redan kända av polisen innan dådet ägde rum. Det var också en av anledningarna till att de kunde identifieras så snabbt.

En dag som denna, när över ett dussin oskyldiga personer aldrig mer kommer att vakna, när tusentals tecknare och journalister världen över fruktar för sina liv, och flera fortfarande kämpar för sina liv i sjukhuset, har jag en enda fråga.

Varför har Frankrike fokuserat allt mer på att massövervaka de oskyldiga, de som idag står upp för friheten på Paris gator, och inte terroristerna?

Varför satsar allt fler EU-regleringar på att övervaka din och min mobiltelefon, istället för att följa människor som Saïd Kouachi och Chérif Kouachi? Människor som tränat med Al-Qaeda i Yemen och dömts efter att ha skicka jihadister till kriget i Irak?

Övervakning är en grundläggande och otroligt viktig aspekt av polisarbetet. Vi måste följa misstänkta, spåra misstänkta, och gripa misstänkta. Och vi måste sluta slösa miljarder på massövervakningen av oskyldiga.

Läs även Hax, Anna Troberg.

Bilden: Det franska, massövervakade, oskyldiga folket samlas på Place de la République i Paris för att hedra de döda. CC BY-SA JeSuisGodefroyTroude.