Framtidens narkotikapolitik

blot293Piratpartiets partiledare Magnus Andersson skriver på sin blogg om en progressiv, skademinimerande narkotikapolitik med legaliserad cannabis och avkriminalisering av all narkotika för privat bruk. Det här är ett fantastiskt första steg för Piratpartiet att ta, men jag tror också att vi kan gå längre.

En legalisering bör rimligtvis täcka fler droger än cannabis, speciellt med tanke på att det finns gott om substanser som är säkrare än cannabis och tycks ha än större medicinsk potential.

Ett bra exempel på det är hallucinogena droger, vars främsta effekt är att tillfälligt ändra brukarens tankesätt. Detta innefattar substanser som LSD, MDMA, ketamin och psylocybinsvamp, som visats icke beroendeframkallande och väldigt säkra vid ansvarsfullt bruk.

Hallucinogener som LSD, svamp och MDMA har däremot visats hjälpa mot bland annat ångestsyndrom och postdramatiskt stressyndrom samt vid avvänjning från beroende. Det upptäcktes i ett antal studier under 1950- och 1960-talet, innan 1960-talets moralpanik ledde till ett nästan världsomfattande förbud. Forskningen pausades av förbudet, och återupptogs först för ett par år sedan. Vid en avkriminalisering kan studierna återupptas på riktigt, och vi kan hitta mer effektiva behandlingssätt mot ett stort antal mentala sjukdomar.

beckley-lsd-researchDet finns risker med alla droger, och samma sak gäller här. Bland annat LSD och psylocybinsvamp kan utlösa medfödda mentala problem samt leda till posttramatiskt stressyndrom vid dåliga trippar, och höga eller för täta doser MDMA ser ut att kunna leda till serotonergt syndrom.

Men här är legalisering lösningen, inte problemet. En legalisering kan kan uppmärksamma fler om riskerna, så att färre faller in i ett oansvarigt bruk. En annan risk vid hallucinogenbruk är att brukaren säljs liknande men farligare produkter som 25I-NBOMe, något som kan förhindras om det skapas en reglerad marknad.

Vi har här en chans att minimera lidande samtidigt som vi kan utforska ett så välbehövt medicinskt område som mental ohälsa.

Vad har vi att förlora?

Debatt 101 – cannabis, veganism och rasbiologi

Det är få saker jag stör mig lika mycket på som när någon helhjärtat stödjer min åsikt, men argumenterar för den med helt felaktiga argument.

Inte att de inte håller med mig om varenda steg mot argumentet, alltså. Jag kan komma överens med kommunister om vilka företag vi ska bojkotta trots att vi inte är överens om exakt varför vi ska bojkotta dem. Nej, det jag stör mig på är när någon håller med mig ideologiskt hela vägen men tvunget ska ta fram ett logiskt felaktigt argument på vägen dit.

veganism-out-of-hereDet finns två riktigt bra exempel – cannabis och veganism. Jag är en stolt förespråkare av både cannabislegalisering och av veganism – men många ur de grupper som håller med mig tenderar också att presentera urbota korkade argument, speciellt när de ska börja dra in medicin i det hela.

Låt oss göra det enkelt, och låt oss för en kort stund helt förbise vad du som läser själv tycker om dessa två ämnen. Det enda som, enligt min ideologiska kompass, krävs för att argumentera för cannabislegalisering är att det inte skadar någon annan än brukaren, och att det därför bör vara upp till var och en att stoppa precis vad hen vill i sin egen kropp.1 Och det enda som, i min mening, krävs för att argumentera för veganism är att det är fel att skada andra varelser mer än vad som behövs för att själv leva ett drägligt liv.

Problemet uppstår när diverse cannabis- och veganismförespråkare går bortom dessa argument, som i grunden är baserade i moral och filosofi, och istället drar in betydligt mer komplexa frågor. Det är vanligt att som del av en debatt om cannabis höra påståenden om hur växten kan bota cancer,2 och det är precis lika vanligt att i en debatt om veganism höra påståenden om hur veganer lever längre och bättre liv och att människan ”egentligen inte är till för att äta kött”.

rasbiologi-bushkvinna-apaMan kan tänka att argumentationsfelet uppstår när förespråkaren väljer att ta till ett argument som de inte själva studerat klart utan bara förutsätter stämmer för att de hörde det någonstans, men det är faktiskt inte ens så enkelt. Argumentationsfelet uppstår när förespråkaren väljer att gå bortom de principer med vilka hen började, och väljer att ta till någonting mer.

Ibland är det väldigt lockande att, som del av en argumentation, presentera en väldigt lång rad olika argument. Tyvärr blir resultatet i princip alltid att kvantitet väljs framför kvalitet, och att de argument som är någorlunda starka försvagas av de som går att slå hål på. Du öppnar också upp för att tvingas utvärdera din ståndpunkt om argumenten motbevisas, någonting de flesta inte är beredda att göra. Vad händer när det står helt klart att cannabis inte alls botar cancer? Slutar du förespråka det då? Eller går du vidare till nästa argument? Om du gör det senare, så har du gjort fel hela tiden.

Ett avslutande exempel presenterades av Steven Novella på podcasten The Skeptic’s Guide to the Universe, och tog upp hur vissa antirasister argumenterade för lika värde genom att arbeta för att motbevisa de rasbiologiska semistudierna som i sin tur försökte vissa att svarta var dummare eller mindre moraliska än vita.

Så låt oss öppna Pandoras ask. Om det visar sig, trots all nuvarande forskning, att mörkhyade människor är något mindre intelligenta än ljushyade – betyder det att rasism blir okej?

Ska PP rota i cannabisfrågan?

Jag är för en legalisering av cannabis. Huruvida jag är för att Piratpartiet ska vara för en legalisering av cannabis är en helt annan fråga.

Det har diskuterats förr och har nu börjat komma upp på bordet igen. Våra motparter i Tyskland, Piratenpartei som onekligen lyckats bättre än oss röstmässigt, är drogliberala. Sherif Mangal tog upp frågan till breddningsbloggen, där han förespråkar en legalisering, och det ledde till en kommentarsstorm – i skrivandets stund 101 kommentarer, och de fortsätter att komma. Bara ett fåtal är negativa, och en förvånande majoritet är överväldigande positiva till Mangals förslag. En hel del verkar missförstå breddningsbloggens syfte – att det är förslag och inte beslut – och flera har redan lovat bort sin röst till oss 2014 nu när vi ”tagit upp” frågan.

Nicholas Miles svarade först med en kommentar och sedan med en bloggpost, i vilken han uttrycker att han själv är för en legalisering, men att det är bäst för Piratpartiet att låta frågan vila och inte bestämma ett håll eller ett annat, för att undvika att fokus lämnar våra hjärtefrågor – integritet, kultur och kunskap.

Jag höll först med Miles, men efter att ha sett alla positiva kommentarer börjar jag att tveka. Ska Piratpartiet kanske ta an denna fråga i alla fall, både för de skäl som Mangal redan tagit upp (jag ska inte upprepa varför jag är för en legalisering, när han redan beskrev det så väl) och för en chans att vinna väljare? En chans att vinna tid hos media och tid i medborgarnas hjärnor, för att kunna smyga in de viktigare frågorna om upphovsrätt och integritet?

Är detta smutsigt tänkt? Har jag fel? Och viktigast av allt: vad tycker våra medlemmar? Är det ett sätt att vinna medlemmar och röster, eller är det Piratpartiets dödsdom?

Om vi låter kommentarerna på Mangals inlägg vara ett lämpligt urval, vinner vi en definitiv majoritet i valet 2014. Nu tror jag knappast att detta är ett lämpligt urval, men jag tycker att det tåls att tänkas på. Jag anser därför att det finns en enda vettig lösning – låt medlemmarna rösta på nästa möte, och låt medlemmarna bestämma om vi är för en legalisering, mot, eller om vi ska bestå neutrala.

Jag är otroligt nyfiken på resultatet, och jag är otroligt nyfiken på var min egna röst landar.