Det är du som är eliten, och det är okej

povertyOxfam släppte nyligen en ny rapport som fick stort spel i media, där de riktar grov kritik mot världens rikaste 62 personer, som enligt deras statistik äger mer än världens fattigaste 3.6 miljarder.

Det här gav utan tvekan en del vatten på kvarnen åt de som gillar att kritisera rika mer eller mindre enbart för att de är rika, någonting som ständigt förbluffar och förvirrar mig. Oxfam har – precis som tidigare – fått en hel del kritik för sina märkliga metoder, bland annat för att de räknat med skulder vilket gör att en random svensk medelklasstudent är fattigare än någon som varje dag kämpar för att äta.

Som Johan Norberg påpekar i Metro finns det dock ett större bekymmer i sättet som allt fler vill beskylla världens rikaste för världens fattigdom. Den trend vi sett under 1900-talet och framåt är att andelen som lever i fattigdom minskat drastiskt, och fortsätter att minska. Rika blir, som Oxfam noterar, allt rikare, men detsamma gäller för fattiga. Enligt World Bank har andelen som lever i extrem fattigdom (tjänar $1.90 eller mindre per dag) minskat från 37% 1990 till 12.7% 2012, vilket är betydligt bättre än de mål som satts upp i kampen mot fattigdom – det storslagna målet att halvera andelen i extrem fattigdom innan 2015, något vi lyckades med fem år tidigare än planerat.

Världen blir för varje dag som går bättre och bättre, med alla objektiva mått som går att mäta. Människor lever längre och har mer pengar att leva på, färre dör i våldsbrott och situationen för minoritetsgrupper som HBTQ-personer blir allt bättre, även om det fortfarande finns mycket att göra. Vi blir inte lika sjuka som förr, och har större frihet än förr. Världen blir ständigt en bättre plats, även om det med nostalgi i instagramfiltret kan vara svårt att se det när vi själva lever så korta tid och påverkas så pass av subjektiva minnen och tankar, för att inte tala om politisk propaganda.

Det viktigaste att ta hem från allt detta, är att om någon är världens elit så är det du. Du, du, du. Kan du bara läsa det här betyder det att du kan svenska, vilket med största sannolikhet gör dig till en av de friaste, rikaste människorna på jorden. Och de rikaste? De rikaste är också de som betalar mest i skatt, som driver de företag som enorma delar av världens befolkning får sin lön av. De som skapar de komplex du handlar i. De som byggt din lägenhet. De som byggt det där flyget du tar till semesterön, som byggt de hotell som du bor i. Och guess what? Det är du som ger dem pengar, av fri vilja, för att de levererar någonting du gillar.

Sluta basha dig själv.

Fuck jante.

Repeat.

Nationaldagen

I natt sov en man från Etiopien över hos mig, och jag satt i tystnad när han berättade om första gången han reste från sitt hemland till Sverige. Hur det kändes som att komma till himlen. Hur allt var perfekt här. Hur det var två olika världar. Jag kände mig bortskämd och var glad för hans skull att han fick den chansen många från hans hemland, och från många andra länder, saknade. Chansen att komma till Sverige.

Jag är glad att bo i Sverige. Jag vet att en majoritet av världens befolkning lever och dör i fattigdom, under hårt arbete och med brist på näringsrik mat och rent vatten. Och när jag är utomlands, även i Europa, känner jag en skarp kontrast i kulturen och atmosfären – jag är mer hemma i Sverige. Kulturellt liksom etniskt och juridiskt, visst är jag svensk.

Men ändå.

När jag skulle gå hem från jobbet igår frågade min arbetskamrat hur jag skulle fira nationaldagen. Det blev en sån där pinsam tystnad när jag smått arrogant svarade ”det finns väl inget riktigt att fira?”

Och det finns ingenting att fira.

Jag är glad att ha växt upp i en familj som alltid haft pengar att kunna ge mig häftiga leksaker, datorer och kläder. Jag vet att en majoritet av världens befolkning inte har den lyxen, och jag har haft många vänner som levt upp utan dessa saker.

Jag skulle aldrig få för mig att träffas med andra i min samhällsklass och fira detta. Det skulle ärligt talat kännas vidrigt mot de med mindre tur. Det skulle vidareutveckla det vi-och-dom-samhälle som redan finns. Och i ärlighetens namn gör nationalismen exakt samma vidriga sak.

national

Ovanstående är ett av exemplen från dagens facebookfeed som visar på den svartvita synen på nationaldagen:

Antingen är du hypernationalist som spelar Ultima Thules version av Du gamle du fria medan du reser flaggan och äter jordgubbar vars saft skvätter i ansiktet på alla svältande utlänningar.

Eller så hatar du allt vad Sverige står för och firar nationaldagen med att skälla ut dina grannar medan du bränner en flagga.

Det är inte riktigt så enkelt. Som så mycket annat är det mer komplicerat än så. Jag firar inte nationaldagen, och min globala världssyn får mig lite illamående när jag ombeds ge en flagga salut. Jag anser att kungahuset är en antidemokratisk skymf. Jag vill riva landets gränser. Jag tycker att medborgarskap är en rasistisk kvarleva som måste dö.

Men jag älskar Sverige. Jag är glad att bo här. Jag tycker om den interna atmosfären och kulturen och jag känner mig hemma. Jag är glad att ha varit född här. Jag är glad att vi har ett förhållandevis demokratiskt system med ganska starka rättigheter, även om det finns en del kvar att göra.

national2

Kan vi vara glada utan att fira? Kan vi vara lyckliga som vi är utan att känna oss bättre, utan att vara överlägsna? Kan vi uppskatta vår omgivning utan att det gör oss till rasister?

Låt oss försöka.