I förra veckan var jag med på talkshowen 20 Minuter, som anordnades av studenter vid Kaggeholms Folkhögskola, och pratade om fildelning och The Pirate Bay. Under talkshowen är det också med en låt av några fantastiska musiker. Det ligger uppe på YouTube.
Medan nidbilden av en fildelare är en girig filur som inte vill betala för vad hen tar åt sig, så visar ett flertal objektiva studier att sanningen är raka motsatsen – fildelare spenderar snarare mer pengar på kultur än vad andra gör.
Många jag har pratat med förklarar själva att de ofta laddar ned en skiva för att de vill ha den i MP3-format, vilket en köpt CD-skiva inte erbjuder. Andra rapporterar att de ofta går och ser en film på bio för att sedan ladda ned den för att se den igen. Många som laddar ned musik går sedan och ser konserter med banden, eller köper deras t-shirts, posters och knappar. Många ser inte poängen med fysiska skivor i den digitala världen, och vill inte gå igenom många lagliga alternativs DRM-infekterade korridorer. Det enda alternativet som är kvar är då att ladda ned musiken olagligt, och stödja bandet på andra sätt.
Självklart finns det de som laddar ned en hel del som de aldrig köper. För många handlar det dock om att man omöjligen kan köpa allt man laddar ned, utan att de istället laddar ned exempelvis tio skivor på en månad och köper två. Alternativet skulle ha varit att de skulle ha köpt två skivor, inte laddat ned någon, och således skulle de aldrig ha lyssnat på de andra åtta. Huruvida dessa åtta laddas ned påverkar inte industrin ett dugg, eftersom de ändå inte skulle ha blivit köpta. Enda skillnaden är att nedladdaren får mer musik, och ingen förlorar.
För andra handlar nedladdningen om att testa musiken som de sedan köper. Om en nedladdad skiva är bra så köper de den, men om den är dålig slängs filerna och skivan glöms innan den köptes. De som förlorar på detta är artister som släpper dåliga album, och de som vinner på detta är de som släpper bra album.
Mycket av detta är rena anekdoter, vilka inte ska betraktas som bevis. De stödjs dock av konkreta fakta. En studie visar att amerikanska fildelare betalar 30 % mer för kultur än amerikanska icke-fildelare, och att tyska fildelare betalar en bra bit över dubbelt så mycket som tyska icke-fildelare [källa, läs mer]. Flera andra visa att kulturskapare idag tjänar lika mycket eller mer än de gjorde innan fildelningens genombrott. En samling med alla funna studier som undersökt fildelning finns att läsa hos La Quadrature. En analys av studier om hur bra artister tjänar nu jämfört med innan fildelningen hittar du i kapitel 5 av Falkvinges och Engströms bok “The Case for Copyright Reform”, som går att läsa online på copyrightreform.eu.
Kortfattat: fildelare tycker om att betala för sig, gör det mer än icke-fildelare, och för artisterna finns helt enkelt ingen kris.
Edit: Jag skrev först att iTunes använder DRM, vilket inte längre stämmer. Ber om ursäkt för missen. /2012-11-03
Bild är CC BY-SA Chris Isherwood.
Data från “Copy Culture in the USA and Germany”, som visar att fildelare betalar 30 % mer för kultur än de som inte fildelar [länk].
Det påstås ofta att fildelning är stöld, någonting som helt enkelt inte stämmer. Även om du anser att fildelning är omoraliskt och bör vara olagligt, så måste du acceptera att det är ett helt annat brott än stöld.
Vid stöld byter ett objekt ägare, vilket orsakar direkt förlust för den originalägaren. Vid delandet av en fil utan betalning till skaparen så byter inte objektet ägare, utan själva objektet replikeras. Originalobjektet påverkas inte.
Visst kan det argumenteras för att det orsakar ekonomisk skada i alla fall, men det gör det i så fall på ett helt annat sätt än stöld. Fildelning och stöld är två helt skiljda diskussioner, oavsett om du tycker att båda är fel.
Det här kan kännas uppenbart, men det finns många som ser frasen “fildelning är stöld” som ett riktigt argument mot fildelning. Det är också just den attityden som används när många försöker beräkna hur mycket skadestånd de ska betalas för ett fildelningsbrott – fildelningen likställs med en fysisk stöld av en skiva.
“Men det är som stöld” är ett vanligt svar på ovanstående text. “Självklart tror jag inte på allvar att det är stöld.” Problemet här är att orden vi använder gör en enormt stor skillnad, och om vi vet att någonting inte stämmer bör vi låta bli att påstå det. Kritisera gärna fildelning, och argumentera gärna för att det ska vara olagligt, men var inte oärlig på vägen.
Sedan Polisen genomförde en razzia mot PRQ och tog ned dussintals fildelningssidor, bland annat Tankafetast, har Piratpartiet sett sin största medlemsökning sedan 2009. Från att ha haft 7 600 medlemmar för en vecka sedan har vi nu över 10 000, och de fortsätter att ramla in.
Något PP misslyckats med förut är att ta hand om sina nykomna aktivister. Det kommer inte att ske den här gången. Sedan i söndags har många av oss suttit nästan nonstop och svarat på frågor på Facebook, Twitter, Google+, mail och annat. Vi har skickat runt folk till rätt kommunansvariga och vi har hjälp folk att komma igång. Många är exalterade över allt nytt, och det ser ut som om det kommer bli aktivism igen i föreningar sedan länge döda. För att inte tala om uppstarten av Ung Pirat Götebog, en välbehövd förening som tidigare saknats.
I stil med detta anordnas nu mängder av afk-träffar runtom i Sverige. I torsdags var jag på piratfika i Norrköping med flera nya ansikten, och i går (lördag) var jag på fika och tipspromenad i Linköping (bilder!). Det har verkligen blivit fart i rörelsen på nytt, och vi gör nu allt för att det inte ska börja gå nedåt igen.
Välkomna!
Läs mer: EnRiz, Rick Falkvinge, Anna Troberg.
Jag var på Linköpings stadsbibliotek idag för första gången på länge. Jag upptäckte att de inte hade bara en utan tre osäkrade WIFI-nätverk, och tänkte att det ju var väldigt trevligt för de många studenter och liknande som sitter där om dagarna. När jag gick in på google.com efter att ha anslutat till nätverket på min telefon möttes jag dock av denna sida.
Det finns i sig ingenting fel med att ett bibliotek påminner om Sveriges lagar. Jag skulle aldrig protestera mot någonting som “Kom ihåg att det är olagligt att sprida upphovsrättsskyddat material, om du är osäker på lagarna klicka här för att läsa mer.” Det biblioteket däremot har gjort här är att ta på sig Polisens roll i att övervaka all aktivitet och kommunikation, utifall att någon en gång gör något olagligt. Detta ska inte vara en bibliotekaries jobb, det ska vara en polis.
För att inte tala om att det sabbar enormt för de som vill surfa under skyddad identitet – texten förbjuder specifikt att “försöka dölja sin användaridentitet”. De förstör också för det fullt lagliga fria ordet som behövs i kritik mot ideologier och politiska system, när de förbjuder att “söka i extrempolitiska [...] texter” och att “förolämpa eller förnedra andra”. Det borde aldrig vara förbjudet att söka i extrempolitiska texter – det är av en anledning som både nazism och rasism är lagligt hur mycket vi än må avsky det. När slutade bibliotek vara arenor för alla åsikter och tankar, både populära och avskydda?
uppdatering: PP Linköping har skickat ett öppet brev till biblioteket om frågan, läs mer här.
Den digitala världen närmar sig allt mer. Allt fler företag inser de enorma fördelarna med att så mycket som möjligt hålla till på nätet. Nu senast är det spelföretaget Electronic Arts som i en intervju nyligen sade att de en dag kommer att övergå 100 % till försäljning av digitala spel – inga skivor, ingenting, bara nedladdning online. Det är ingen överraskning – digitalförsäljning ökar kraftigt, och företagen satsar också allt mer med det. Skivorna blir idag allt mer irrelevanta. För tio år sedan krävde de flesta producenter att spelaren hade skivan i vid spelet, men nu körs nästan alltid allting direkt från datorn eller Internet. Det senaste fysiska spelet jag köpte, Diablo III, har jag bara haft i en gång – när jag installerade.
Tyvärr leder övergången till det digitala också till en allt bredare övergång till DRM (Digital Rights Management), det vill säga diverse sätt för företagen att säkerställa att spelet inte kan kopieras eller spelas olagligt. Det får oanade konsekvenser med spel som det tidigare nämnda Diablo III, som bara går att spela när spelaren är uppkopplad till internet med en specifik inloggning. Resultatet blir att spelet är helt värdelöst när spelets servrar går ned (ett stort problem med Diablo III) samt att spelaren inte till exempel kan ta med spelet till sommarstugan eller på en semester utomlands.
Det finns lösningar. Jag lovar. Diablo III är ett utmärkt exempel på ett spel som kunde ha DRM:ats mycket bättre – varför inte kräva internet för multiplayerspel, och inte kräva det för single player? En enorm del av spelet är just multiplayer, vilket gör att de som inte vill betala missar något enormt. Resultatet blir då att ett fåtal fildelar det och aldrig betalar, men att många fler fildelar singledelen, gillar det, och köper spelet för multiplayerdelen.
Digitala nedladdningar är fantastiska. Det är ett ofrånkomligt nästa steg i spelutvecklingen. Men det är inte bara guld och gröna skogar, och det kräver lite arbete från spelföretagens sida.
Steg ett är att börja lita på konsumenterna. På oss. Vi älskar er faktiskt.
Läs mer: GamesIndustry - Ars Technica
Kommersiell digitalmusik – affären bakom att sälja musik i sin digitala form och inte som fysisk CD – har ett otroligt dåligt rykte. Det förtjänar det. Vi är just nu i en övergångsfas när digital teknik används allt mer, och allt fler lyssnar på musik genom datorer, mobiltelefoner, musikspelare, och så vidare. Jag äger själv sedan flera år tillbaka ingen stereo, utan lyssnar på all musik genom min dator eller min iPod, både nedladdad och med skivor i datorns CD-spelare. Stereon är en döende form, liksom är antagligen CD-skivan. Vi behöver se nya vägar.
Anledningen till att det går så långsam är i mångt och mycket baserat på en rädsla för tekniken. Det finns en underliggande rädsla för att ge lyssnarna för mycket kontroll över det de köper, en rädsla som försäljarna av digital musik måste släppa om de någonsin ska kunna tjäna tillräckligt för att överleva. Musik som köps genom alla större tjänster är idag förstörd av DRM-skydd och är omöjlig att använda som man vill. Jag vill kunna få de filer jag köper, och vill kunna göra en backup på min externa hårddisk, vill kunna föra över dem till min iPod för att lyssna när jag åker inlines till skolan. När jag köpt den är det min musik.
Idag köpte jag en digital skiva av Symphony of Science, i en process som förbluffade mig eftersom den upfyllde precis alla mål en bra modell för kommersiel digitalmusik ska uppfylla. Låt oss gå igenom dem.
- Jag klickar mig in på en nedladdningssida på deras webbsida. Där kan jag lyssna på all musik online, eller klicka “Buy Now”.
- Jag får skriva hur mycket jag vill betala, från ingenting alls till hur mycket jag känner för. Jag betalar direkt genom bankkort eller Paypal.
- Jag kommer till en nedladdningssida där jag får välja mitt favoritformat – allt från MP3 320 till FLAC, Ogg, ACC och mer.
- Jag får välja ännu ett format. Jag laddar ner både FLAC och MP3, eftersom min iPod inte klarar FLAC. Jag kan välja fler, men det räcker.
Jag köpte inte musiken för att jag ville ha musiken egentligen. Det är det som är poängen. Jag kunde få den hur som helst. Precis som att jag kan få tag på Katy Perrys senaste album gratis om jag vill – skillnaden är att hon inte vill det. Anledningen till att jag köpte musiken var för att jag ville sponsra skaparen, och för att jag ville att det skulle gå enkelt. En torrentnedladdning hade inte gått alls lika snabbt, jag hade inte kunnat vara säker på kvalitén, och jag hade inte helt säkert kunnat hitta FLAC, som trots allt är relativt ovanligt, speciellt för mindre kända skivor.
Symphony of Science kan erbjuda gratis musik för att de vet att folk vill betala, och att de som inte vill betala ändå inte skadar dem ekonomiskt. Att sälja över internet i digital form är helt gratis, och det finns inget som helst förlustvärde när någon låter bli att betala. Detsamma gäller inte i fysisk form, där det faktiskt kostar att trycka upp varje CD-skiva. När ska detta inses, och när ska varje försäljare av digital musik inse dessa enkla grunder?
När han pratar om vikten att besegra vidskepelse och pseudovetenskap i vårt samhälle, brukar illusionisten James Randi prata om vad han kallar för “unsinkable rubber ducks” – osänkbara gummiankor. Det är de fenomen som nästan alltid har funnits, och som antagligen alltid kommer att finnas kvar. Det är fenomen och idéer som vi kan visa inte stämmer om och om igen, men som alltid kommer att finnas kvar. De kanske går i perioder, där de sjunker och sedan stiger igen, precis som en gummianka i ett badkar, men de kommer onekligen alltid att stiga igen.
Randi använder detta just när han pratar om vidskepliga fenomen som astrologi eller homeopati, men osänkbara gummiankor förekommer inom i princip alla områden i världen, inklusive politik och inklusive piratism.
Osänkbara gummiankor grundar sig i okunskap. Anledningen till att miljoner människor tror att dagen de föddes gör en skillnad för deras beteende (astrologi) är grundat i en bristande kunskap i hur biologi och fysik fungerar, samt en otillräcklig förståelse av psykologiska fenomen som konfirmeringsbias. På samma sätt tror jag att anledningen till att så många är emot piratismen, är brist på kunskap om vad den faktiskt går ut på, och brist på kunskap i vad det innebär.
Som rörelse kommer vi aldrig att bli av med de frågor som vi har besvarat hundratusentals gånger förut. Varje gång jag pratar om att förändra upphovsrätten eller att gå emot övervakningslagarna, får jag exakt samma frågor, och mycket sällan får jag en helt ny fråga. Det är till att inse att folk alltid kommer att fråga saker som “hur ska då musikerna få betalt?” och “men den som har rent mjöl i påsen har väl ingenting att dölja?” Och det är vår skyldighet att lära oss att svara dessa frågor rättvist.
Mina svar har börjat bli automatiska, och det gäller nu att lära sig att svara dem ärligt och korrekt utan att låta oförskämd eller uttråkad. Den som är på den andra sidan, den som inte är det minsta insatt i piratismen eller Piratpartiet, är inte en idiot. Det här är ärliga, intresserade, ofta intelligenta och utbildade människor, som helt enkelt inte vet vad det går ut på, och som inte tänkt tillräckligt mycket på saken eller gjort tillräckligt mycket efterforskningar för att inse att det finns en poäng bakom det vi säger. I många fall har jag upptäckt att den som i början är mycket kritisk mot Piratpartiets mål totaländrar sig när jag faktiskt förklarar varför vi vill vad vi vill. I relativt få fall håller personen på andra sidan fast vid sin kritik efter att ha lämnat lite utrymme att få svar på sina frågor.
Det finns någonting mycket viktigt att ta med sig om detta. Det är väldigt lätt att börja se hela den icke-piratiska populationen som en gemensam grupp, men det är naturligtvis inte fallet. Om du spenderar en halvtimme med att förklara för antipiraten Adam att Datalagringsdirektivet är dåligt, betyder detta absolut ingenting när du pratar med antipiraten Ingrid tio minuter senare. Det är fortfarande en helt ny person, med en helt annan uppfattning av vår politik. Med precis samma missförstånd.
Det räcker inte med att vi förklarade allt det här under förra valrörelsen. Klockan tickar och snart är det val igen, och 2014 får vi förvänta oss att återigen besvara potentiella väljare om vad vi vill göra och varför.
Och det är extremt fördelaktigt för oss om vi har några svar när det gäller.
Här är talet jag höll på ACTA-demonstrationen i Norrköping igår (lördag 17 mars). Andra som pratade var Torbjörn Wester (pp), Mathias Sundin (fp), Gustav Nipe (pp) och Lucas de Vivo (v).
Jag heter Anton Nordenfur, och jag har varit aktiv piratpartist i snart fyra år. Piratpartiet ses ofta som ett enfrågeparti, ett parti fyllt med snoriga ungjävlar som vill ha allting gratis. Jag vet att många partimedlemmar blir något förolämpade av den här förenklingen, och jag tror att jag speciellt blir det.
Ett av mina första minnen med Piratpartiet stod vi vid ett torg i Linköping och delade ut flyers och pratade med förbipasserande, när en äldre farbror kommer förbi. Han tittar lite i våra broschyrer och efter en stund går jag vänligt fram och frågar om han har några frågor jag kan hjälpa honom med.
Plötsligt ryter han till. Han tittar ilsket upp mot mig och ryter att vi är alla en bunt jävla hippieidioter som inte förstår hur världen fungerar. Jag försöker lugna honom och frågar – medan jag backar undan ett steg – vad exakt i vår politik som han inte gillar. Han fortsätter – “ni vill ha allting gratis och fattar inte hur lyckliga ni är. Varför åker ni inte iväg till Afrika och hjälper svältande barn istället?”
Jag är på väg att svara honom men kommer inte långt innan han avbryter mig och hastigt går vidare längs torget, viftandes med en käpp som i en gammal stumfilm, fortfarande ropandes efter oss. “Jävla hippieungar.”
Att försvara rätten till fri piratkopiering, att ta bort upphovsrätten, är antagligen det mest ointressanta i politiken för mig. Det är viktigt, visst, men det är småpotatis. Det spelar ingen roll om upphovsrätten totalförändras, om vi inte har ett privatliv. Om vi inte har en grundläggande rättssäkerhet.
Att vara emot ACTA handlar inte om att vara för fildelning, eller att vara emot musikbranschen. Att vara emot ACTA handlar om att stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter, och försvara allas vår rätt att slippa vara övervakade, och att slippa ständigt vara misstänkta för brott.
Om ACTA går igenom, kommer tullen när du åker till ett annat land ha rätt att kolla igenom alla dina privata hårddiskar – USB-minnen, datorer, din telefon – och leta efter olaglig information. Vad innebär det här för alla journalister som precis avslöjat en tyrannisk regim? Vad innebär det för en författare med en ny, superhemlig bok? Vad innebär det för din dagbok eller alla annan information som inte är olaglig, men som du vill hålla för dig själv?
Om ACTA går igenom, kommer internet att dö. Jag skämtar inte. Internet är den vackraste sak som mänskligheten någonsin skapat. Internet är öppningen. Vägen till både en alternativ verklighet och till ett annat sätt att nyttja världen vi lever i. Internet är det det ultimata vapnet mot autokrati, för demokrati och uttrycksfrihet. Om ACTA går igenom, riskerar internet att dö, och mänsklighetens framtid med den.
I ett demokratiskt land som Sverige, och i en demokratisk union som den Europeiska unionen, ska inte staten ha kontroll över folket. Folket ska ha kontroll över staten.
Nu har det gått ett par veckor sedan den stora torrentsiten The Pirate Bay upphört helt med att hosta torrentfiler, och istället helt kör på magnetlänkar. Tyvärr har det inte bara resulterat i fördelar (som att deras bandbredd minskat till 30 %) utan också fått en hel del kritik. Tidigare kunde man välja att ladda ner enskilda filer (t ex ett avsnitt av tio i en nedladdning för en hel säsong av en serie), vilket blivit lite mer omständigt nu.
I grund och botten måste du starta nedladdning, och sedan gå in på inställningarna i efterhand och ändra om. Det är som sagt mer omständigt än förut, men inte till graden att det är omöjligt. Det jag brukar göra (och gjorde förut) är helt enkelt att prioritera filer jag vill ha, men ändå ladda ner de andra för att kunna hjälpa till att seeda dem vidare. Det beror förstås på hur bra bredband och hur mycket hårddiskminne du har.
För att förenkla processen släpptes en kort YouTube-tutorial. Den är speciellt till för uTorrent-klienten, men det ser ungefär likadant ut i de flesta klienter.
Om du har problem med att få magnetlänkar att fungera över huvud taget rekommenderas denna video som visar från början till slut hur du gör (återigen i uTorrent och Firefox, men det är ungefär likadant för andra klienter).
