Följande debattartikel publicerades aldrig, så jag postar den här istället.
Sedan det i fredags kom fram att Sveriges Radios program Ring P1 systematiskt åsiktsregistrerat de som ringt in, har media slagit kalabalik, och många uttrycker både ilska och förvåning över hur detta fått äga rum.
Jag är inte alls förvånad. Detta stämmer väldigt fint överens med de senaste årens förändrade syn på människors privatliv. De senaste åren har vi sett integritetskränkande lagar som FRA-lagen, som gör att Försvarets radioanstalt samlar in och analyserar bland annat alla e-mail du skickar. Tidigare i år såg vi Datalagringsdirektivet, som gör att din telefon ständigt spåras, utan att du har misstänkts för ett brott i förväg. Dessa lagar genomför redan statlig åsiktsregistrering, till tusentals gånger större utsträckning än Sveriges Radio.
I ett samhälle där staten tillåts spåra och åsiktsregistrera sina medborgare, blir det allt svårare att kritisera ett privat företag som gör detsamma. Det stora problem med åsiktsregistrering av Ring P1:s typ är tvefaldig: för det första är det integritetskränkande att hamna i register efter sin politiska åsikt eller religiösa tillhörighet, och för det andra löper registret risk att hamna i fel händer.
Exakt dessa problem finns även med den statliga åsiktsregistreringen, men på en betydligt större skala. Om denna typ av register läcker och hamnar i fel händer, innehar dessa händer information om alla svenska medborgares politiska åsikt, sexuella läggning, religiösa tillhörighet, och många andra känsliga uppgifter. Medan vår nuvarande regering kanske inte skulle missbruka denna information, så finns det gott om organisationer och personer som skulle göra det om de fick tag på den.
Skillnaden mellan dessa lagar och skandalen runt Ring P1, är att det plötsligt ligger rakt framför oss. Det finns konkreta uppgifter insamlade av Sveriges Radio, allt är svart på vitt och det går inte att förneka. Exakt samma typ av uppgifter samlas varje minut in av FRA, men det görs i det tysta, och utan en konkret upplistning. Det är precis samma åsiktsregistrering, men inte lika lättupptäckt och inte lika svart på vitt.
Vi har ofta väldigt svårt att acceptera någontings seriositet förrän det slängs i vårt ansikte. Ett samhälle med hög brottslighet verkar plötsligt mycket farligare när du själv väl blivit rånad utanför ditt hem. Ett samhälle där konstant åsiktsregistrering accepteras verkar plötsligt mycket verkligare när du själv inser att din politiska tillhörighet registrerats av ett radioprogram.
I ett samhälle där staten tillåts spåra och åsiktsregistrera sina medborgare, blir det allt svårare att kritisera ett privat företag som gör detsamma. Det vi ser idag är en kultur som förändras framför våra ögon, en kultur där åsiktsregistrering och massövervakning av oskyldiga medborgare är okej. Skulden kan läggas på många olika enheter som alla gjort sitt, men den främsta skulden för implementeringen av övervakningslagarna ligger på svenska riksdagen.
Som det, något parafraserat, stod i Bibeln: låt den utan synd kasta den första stenen på Ring P1. Vilka är utan synd i ett demokratiskt övervakningssamhälle? Inte de folkvalda som införde lagarna. Inte de medborgare som fortsatte att rösta in partierna efter att de gjorde detta, och lät dem fortsätta.
De utan synd är de som stod ute i kylan och protesterade. De män och kvinnor som stod i riksdagen och slogs för att bevara det fria samhället. De som vägrade att rösta på partierna igen efter vad de hade gjort.
Det är vi som kastar den första stenen.
Ett av de mest fundamentala koncepten i global juridik, rätten att ses som oskyldig till motsatsen bevisats, har de senaste åren försvunnit allt mer. Sedan FRA-lagen infördes 2007 finns nu ett antagande om att alla medborgare är potentiella brottslingar, och att bara genom att spåra alla precis hela tiden kan vi motverka brott. Detta var ett steg i helt fel riktning, ett steg som togs trots enorma protester från det svenska folket. Den 21 mars 2012, om bara två veckors tid, kan nästa steg in i mörkret tas.
Denna typ av spårning av vanliga medborgare görs bokstavligt talat möjlig om DLD går igenom.
Den 21 mars röstar riksdagen om datalagringsdirektivet (DLD), som är FRA-lagen på steroider. Om DLD införs, blir din telefon till en spårare, och all information lagras undan. All information om var du rör dig, vem du pratar med, vem du sms:ar, vem du e-mailar sparas undan i ett arkiv, för att sedan kunna granskas och avlyssnas av statliga myndigheter.
Anledningen till att detta införs är att lagförarna tror att det ska stoppa terrorism. Men de allvarligare brottslingarna är antingen för skickliga för att luras av tekniken, eller för desperata för att bry sig om de åker dit. Den som ska iväg och begå ett brott kan kringgå detta mycket enkelt – lämna mobiltelefonen hemma. De som kommer att åka dit är småtjuvar, men om vi vill få dit dem kan vi istället lägga pengarna på gatupoliser än på datalagring.
Det är lätt att säga att den som är laglig inte har någonting att dölja. Men den information som sparas undan avslöjar inte bara brott – den kan visa vilken läkare du besöker, vilket politiskt parti du röstar på, vilken trosuppfattning du har – dessa är uppgifter som en demokratisk regering inte ska ha om sina medborgare.
I ett demokratiskt land som Sverige ska inte staten ha kontrollen över folket. Folket ska ha kontrollen över staten. Kontakta dina riksdagsledamöter – idag är alla riksdagspartier för DLD, men genom folkets protester kan mycket ändra.
Datalagringsdirektivet fick en minoritetsbordläggning i dagens omröstning, vilket innebär att vi får en ny röstning 2012. Detta är till enorm fördel för direktivets motståndare – vi får se om EU-domstolen anser att den strider mot mänskliga rättigheter, vi får se tydligare hur ineffektivt det är i andra länder, och vi får hjälpa Sveriges medborgare att förstå hur viktig frågan är. Jag hoppas att vi inför nästa röstning kan hålla lika stora demonstrationer och bloggbävningar som inför FRA-röstningen 2007.
Jag vill tacka Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som alla röstade för en bordläggning (trots att SD:s skäl var att de ville ändra DLD innan det gick igenom, inte ta bort det helt som MP och V). Jag vill också tacka Piratpartiet, som trots att de står utanför riksdagen lyckats skriva många bra debattartiklar, blogginlägg och vidare opinionsbilda och undervisa.
Vad händer nu?
Ja, vi får inte inbilla oss att vi har vunnit. Detta är ett riktigt stort steg mot ökad demokrati och integritet, men vi kan bli av med det lika fort igen. Nästa gång detta dyker upp måste vi vara bättre beredda, och vi måste börja tidigt med att få folk att inse vad Datalagringsdirektivet innebär. Demonstrationer låter radikalt, men jag tror också att det är det som bäst hjälper.
Fast nu får vi vila några dagar tycker jag.
Så nu har det kommit fram att regeringen hela tiden kände till USA:s spionage. Och jag känner mig blåst. Men det där med att känna sig blåst håller inte länge, för snart börjar jag googla runt på nätet och hittar alla artiklar om det – tidning efter tidning, bloggare efter bloggare som nämner det som en detalj. Och jag börjar bli rädd för detta lands befolkning.
Det här är vad som brukar kallas landsförräderi. Det här är politiker som arbetat hand i hand med främmande makter för att genomföra olaglig spionage. Det här är sådant som förr i tiden innebar landsförvisning eller halshuggning. Nu är ju jag mot bägge dessa straff, så det är ju självklart att förrädarna bara ska avgå… eller vänta nu lite. De tar inte ens på sig vad de har gjort. Beatrice Ask förnekar fortfarande att hon visste någonting! Samma Beatrice Ask som för inte länge sedan uttryckte sig positivt till att återinföra skampåle för icke fällda, bara misstänka brottslingar. Och hon är… justitieminister?
Det var inte länge sedan jag skulle säga att Sverige inte är korrupt. Jag hade fel. Våra politiker är tydligen bra på att ta på sig att inte betala tv-licens eller snatta Toblerone, såna där småsaker, men att sälja ut landets säkerhet till främmande makter, det är helt okej.
Vi är deras arbetsgivare. De ska vara våra folkvalda. Då kan de fan inte hålla på hur som helst. Ut med dem. Allihop. Och kasta in en tillförlitlig politiker för en gångs skull.
Anton Nordenfur, stolt medlem i Piratpartiet (som verkar vara det enda partiet som gillar sitt land).
Läs även Anna Troberg, Henry Rouhivuori, Svensk Myndighetskontroll.
Allt för ofta hör jag som piratpartist att vi står för vettiga saker men vi inte har ett nog brett synsätt. Att vi är ett enfrågeparti, att en röst för oss skulle vara en röst i havet, för oavsett våra åsikter kommer vi aldrig att ändra världen. Men vi är inte ett enfrågeparti – vi är ett fokusparti.
Många kallar Piratpartiet är en bunt slynglar som bara vill ha gratis musik. Men denna debatt handlar inte om illegal nedladdning – problemet som startade vårt parti var att regerande politiker ansåg Internet vara ett laglöst land vi var tvungna att sätta upp nya regler för, och att det behövdes en reaktion. Vi tror att de som just nu tar hand om världen helt enkelt bara ser hur Internet kan hota ett totalitärt samhälle. Det Internet gör är att tillåta en realtidskommunikation som inte bara stödjer vänskap och relationer, spel, arbete och studier, utan dessutom tillåter en utökad politisk debatt och spridning av information såsom Muhammedbilderna i Jyllandsposten eller Wikileaks spridning av krigsresultat. Självklart är detta ett politiskt vapen världens “härskare” söker kontroll över. Du behöver inte söka länge för att få veta hur många miljoner sidor som är blockerade i Kina.
Thomas Jefferson sade att när en myndighet växer minskar folkets frihet. Vi har vant oss vid frihet och demokrati; jag vet att jag kan vara emot vårt lands vanligaste religion, vår regering eller till och med grundläggande vetenskapliga åsikter. Aldrig skulle jag bli avrättad eller fängslad för mina åsikter. Ändå var det först nyligen som vi fick denna lyx, och i stora delar av världen är de inte där än. Ännu avrättas antikommunister i Kina, och homosexuella och ickeislamister i mellanöstern.
Ett samhälle där du inte får säga din åsikt känns avlägset, men det hotar alltid runt hörnet. Och övervakningskameror, datalagringsdirektiv och FRA-lagar bara stödjer en eventuell revolution.
När en myndighet växer minskar folkets frihet.
Tycker du inte vår myndighet börjar bli skrämmande stor?
—
Anton Nordenfur, Ordförande i Ung Pirat Linköping och röstande piratpartist 19 september
