Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Låt oss bygga ett piratparti, del 1 – har Piratpartiet somnat in?

Det är mycket som händer i Piratpartiet, och det är ännu mer som planeras. Det här är därför första delen i en serie där jag kommer att gå igenom vad som händer, och vad mina tankar och idéer är. Låt oss bygga ett piratparti.

Häromdagen skrev Hax ett blogginlägg, där han i förbifarten nämnde att ”Piratpartiet tycks ha somnat in”. Det är inte första gången det nämns, och det kommer inte heller att vara den sista, och det är en väldigt naturlig tanke från någon som bevakar partiet lite utanför – och tyvärr även till viss del för många av våra medlemmar.

Så varför ser vi döda ut? Varför verkar vi ha somnat in? Är det för att folk tröttnat, för att ingen arbetar längre? Eller är det, som jag skulle vilja påstå, att vi är fullt upptagna med det där grundarbetet som tyvärr är väldigt svårt att visa upp utåt?

2015 planerades tydligt att vara ett ganska introvert år, där vi skulle bygga om grunden i partiet och fixa mycket av det vi inte haft tid med innan supervalåret, som legat och stört och varit i vägen. Efter att ledningen avgick med så kort varsel blev det här ännu tydligare, och vi fick utöver allt vi redan hade stå utan en tydlig extern person, och dessutom internt behöva diskutera lösningen av de problemen.

Som följd tvingas vi lägga enorma resurser på internt arbete, som tyvärr syns väldigt lite dels till våra egna medlemmar men ännu mindre utåt. För den som bevakar partiet utifrån (eller ännu värre, den som inte alls bevakar oss utan bara rycker till när hen ser oss nämnas) ser vi verkligen döda ut just nu. Det är tråkigt, men det är i alla fall till en viss grad en naturlig följd av hur vi planerat att strukturera upp vårt arbete. Jag märker själv personligen hur jag till exempel verkligen inte har någon tid att kampanja eller skriva debattartiklar eftersom all min tid går till administration och internt arbete.

Så har vi somnat in? Nej. Men vad händer då? Var är transparensen? Här är transparensen.

Det i stort sett osynliga arbete som både partistyrelsen och jag som partiorganisatör jobbat på under året och fortsätter att jobba på skulle jag dela in i tre delar:

1. Hålla igång allt det administrativa

Det här är den tråkigaste punkten, men den är också sjukt viktig. Vi håller igång ekonomin, har medlemsmöten, hanterar medlemsservice, svarar på mail, uppdaterar partiets sidor i sociala media, sköter all IT, och så vidare och så vidare. Allt annat än sexigt, men väldigt viktigt.

2. Uppdatera det som börjat bugga

En hel del har börjat bugga de senaste åren, och det har skjutits upp eftersom vi inte alls hade tid för det precis innan och under det stora supervalåret 2014. Nu tar vi tag i det. Vårt ekonomisystem har buggat länge, vilket skapar en massa manuellt extraarbete – nu fixar vi ett nytt ekonomisystem. Hanteringen av möten har buggat ett bra tag – nu planeras nytt mötessystem.  Vi har stabiliserat ekonomin för att ha råd både med årets verksamhet och för framtiden. Vi har byggt upp ett nytt aktivistnätverk

3. Planera inför framtiden

Den mest spännande delen – det är nu vi bygger ett nytt piratparti. Piratpartiet efter valen 2014 är ett förändrat parti, inte för att vi bytt åsikter eller politik utan för att det krävs organisatorisk förändring. Vi står sedan januari utan partiledning för första gången sedan… ja, någonsin. Vi har väldigt tydliga tryck mot förändringar. Sättet vi arbetar på har inte fungerat. Det behövs förändring.

Nyckeln i en enorm del av detta är stadgerevisionen, som styrelsen beslutar om på sitt möte den 14 juni, och som kommer att läggas fram på medlemsmöte i höst. Bland de många saker som stadgerevisionsgruppen föreslagit vill de ta bort ledningen och istället införa en medlemsvald partiledare, vice och partisekreterare att sitta i ett arbetsutskott som en del av styrelsen. Den föreslår teknikneutrala möten, så att vi kan ha möten både online, afk, och i hybridform. Den föreslår ett mycket enklare regelverk kring lokala föreningar.  Och mycket, mycket annat. Enligt styrelsens tidsplan väljer vi nya stadgar i höst, och en medlemsvald partiledare innan året är slut.

2015 är ett år med många förändringar. Och ja, det gör att vi lägger krafterna inåt under en period och inte satsar fullt lika mycket på att synas externt. Man måste prioritera helt enkelt, och som jag ser det är det en bättre prioritering att säkerställa partiets framtid än att sikta kortsiktigt och sabotera framtiden.

Och när det är klart är jag helt otroligt sugen att dra mig ur och dela ut flyers, sätta upp affischer, skriva debattartiklar och prata piratpolitik.

Hax är sent ute om fria kandidater

Henrik Alexandersson (Hax) postade häromdagen ett förslag till hur Piratpartiet ska dra nytta av ”fria kandidater från ‘höger’ och ‘vänster'” på valsedeln till nästa års EU-val. Förslaget har bland annat stöttats av Christian Engström på hans blogg. Tyvärr är Hax lite sent ute i den här diskussionen, och eventuellt motsägs hans förslag av vad medlemsmötet redan beslutat om hur kandidater ska tas fram:

”För alla platser är det viktigt att förvissa sig om att kandidaterna delar partiets grundläggande värderingar, visat ett engagemang för partiets frågor till exempel genom att skriva eller framträda i traditionella media, har förmåga att företräda partiet på ett sätt som väcker respekt och att de har en långsiktighet i sitt engagemang, så att de kan förväntas vara beredda att arbeta aktivt för partiet under de kommande fem åren, oavsett om de blir invalda i parlamentet eller ej.”

Frågan är hur fria Hax menar att kandidaterna ska kunna vara. Piratpartiet tar ju inte ställning i grundläggande höger-vänster-politik, men vi har faktiskt tagit ställning i en del enskilda frågor som kan tolkas som höger eller vänster. Jag ser inga stora problem med en kandidat som motsätter sig vissa enskilda ställningstaganden (jag kommer antagligen kandidera och jag motsätter mig vår politik om public service, till exempel).

Problemet kommer när en kandidat är emot en väldigt central del av våra värderingar. Vi kan enligt medlemsbeslutet ovan, och enligt mitt och många andras samvete, inte ta in kandidater som exempelvis är mot all invandring, även om dessa håller med oss om vår grundläggande EU-politik. Vi kan inte ha kandidater som är emot demokrati som styrningssätt, eller mot homosexuellas rättigheter.

Det går säkert att hitta fria kandidater som stödjer vårt principprogram helhjärtat. Men i diskussionen måste vi betona att det faktiskt är väldigt viktigt.

Uppdatering

Troed påpekade att citatet ovan handlar om valberedningens förslag. Självklart kan medlemmarna rösta in vem de vill på vallistan, det gäller bara att komma med ett alternativ till valberedningens förslag. Jag tycker dock att det finns en mycket god poäng i att följa direktiven till valberedningen överlag i kandidatprocessen, eftersom de faktiskt har ett väldigt gott syfte – medan vi kan ha kandidater som inte håller med oss om varje ställningstagande (det förekommer i alla partier), kan vi inte ha en kandidat som inte håller med om de mest grundläggande principerna. Det vore ett sätt att svika medlemmarna som röstade igenom principerna, och det vore ett sätt att se korkade ut i media. Självklart kan dessa kandidater röstas in, men de borde inte.