Hela grejen med lila

Imorgon demonstrerar Piratpartiet mot Obamas övervakning när han besöker Stockholm. Andra som demonstrerar tillsammans är bland annat en hög vänsterextrema och kommunistiska partier. Några är väldigt arga över det.

qeruiem skriver om hur ”Piratpartiet girar babord” (vilket jag måste ge henom är en väldigt bra titel) och tar upp exempel på politiska ställningstaganden partiet tagit som i hens mening är lite väl åt vänster.

JRL, som jag sedan tidigare vet står en bit ifrån mig försvarspolitiskt, skriver bland annat om hur det är fel att demonstrationen även kritiserar USA:s krigspolitik.

Bältet spändes åt ett snäpp till när SvDs ledarskribent Per Gudmundson idag skrev om hur partiet borde byta namn till ”Piratpartiet (revolutionärerna)”. Det torde vara lite av en symbol för hur långt denna debatt tas – sist jag minns tidningar skriva om vår interna diskussion var det någon liten barnporrsincident för runt tre år sedan.

Det alla dessa skribenter har gemensamt, och det som ärligt talat gör mig väldigt besviken på både qeruiem och JRL, är att de inte fattar hela grejen med lila. Än värre är de fast i en 1900-talssyn på politik. Och sist men inte minst förstår de inte poängen med Piratpartiet.

Någon (mlg?) påpekade i helgen för mig att det faktum att qeruiem ens skriver att vi ”girar babord” är ett tecken för att hen missförstår hela konceptet. Om vi går åt höger eller åt vänster betyder det att vi har börjat någonstans på skalan. Jag skulle vilja påstå att hela grejen med lila är att vi aldrig funnits på skalan. Det handlar inte om att lila är ett mellanting precis i mitten mellan rött och blått. Det handlar om att vi är varken eller, och att vi förnekar hela den barnsliga idén om en så simplistisk skala.

skalanNär random person på gatan frågar mig var PP står i skalan brukar jag väldigt stolt säga det intränade ”ingenstans alls – vi väljer den politik som är bäst för samhället enligt våra grundläggande principer om mänskliga rättigheter och kulturdelning, oberoende av hur andra skulle vilja placera dessa ställningstaganden på en skala.”

I nio fall av tio möts detta av ett leende och nickande. Det möts av en glädje över hur nytänkande vi är som inte religiöst följer simplistiska idéer som alla andra partier gör.

Nackdelen med detta är förstås att den som identifierar sig som höger eller vänster måste stå ut med att idéer som inte traditionellt är just detta kommer att läcka in i partipolitiken om det är bra idéer. Således har vi ett gäng vänster ställningstaganden.

Således har vi ett gäng höger ställningstaganden.

Således demonstrerar vi med högerpartier när vi är överens.

Således demonstrerar vi med vänsterpartier när vi är överens.

Det är inte en nyhet – vi har demonstrerat med andra partier flera gånger förut. Jag har själv anordnat demonstrationer där både höger- och vänsterpartier varit med. Hela grejen med lila är att inte bry oss om stämpeln, utan att bry oss om vad som är vettig politik som kan göra samhället fantastiskt.

Att gilla det när det är överens med din identifiering men inte när det inte är det, är ingenting annat än rent hyckleri.

Bilder i public domain.

Hax är sent ute om fria kandidater

Henrik Alexandersson (Hax) postade häromdagen ett förslag till hur Piratpartiet ska dra nytta av ”fria kandidater från ‘höger’ och ‘vänster'” på valsedeln till nästa års EU-val. Förslaget har bland annat stöttats av Christian Engström på hans blogg. Tyvärr är Hax lite sent ute i den här diskussionen, och eventuellt motsägs hans förslag av vad medlemsmötet redan beslutat om hur kandidater ska tas fram:

”För alla platser är det viktigt att förvissa sig om att kandidaterna delar partiets grundläggande värderingar, visat ett engagemang för partiets frågor till exempel genom att skriva eller framträda i traditionella media, har förmåga att företräda partiet på ett sätt som väcker respekt och att de har en långsiktighet i sitt engagemang, så att de kan förväntas vara beredda att arbeta aktivt för partiet under de kommande fem åren, oavsett om de blir invalda i parlamentet eller ej.”

Frågan är hur fria Hax menar att kandidaterna ska kunna vara. Piratpartiet tar ju inte ställning i grundläggande höger-vänster-politik, men vi har faktiskt tagit ställning i en del enskilda frågor som kan tolkas som höger eller vänster. Jag ser inga stora problem med en kandidat som motsätter sig vissa enskilda ställningstaganden (jag kommer antagligen kandidera och jag motsätter mig vår politik om public service, till exempel).

Problemet kommer när en kandidat är emot en väldigt central del av våra värderingar. Vi kan enligt medlemsbeslutet ovan, och enligt mitt och många andras samvete, inte ta in kandidater som exempelvis är mot all invandring, även om dessa håller med oss om vår grundläggande EU-politik. Vi kan inte ha kandidater som är emot demokrati som styrningssätt, eller mot homosexuellas rättigheter.

Det går säkert att hitta fria kandidater som stödjer vårt principprogram helhjärtat. Men i diskussionen måste vi betona att det faktiskt är väldigt viktigt.

Uppdatering

Troed påpekade att citatet ovan handlar om valberedningens förslag. Självklart kan medlemmarna rösta in vem de vill på vallistan, det gäller bara att komma med ett alternativ till valberedningens förslag. Jag tycker dock att det finns en mycket god poäng i att följa direktiven till valberedningen överlag i kandidatprocessen, eftersom de faktiskt har ett väldigt gott syfte – medan vi kan ha kandidater som inte håller med oss om varje ställningstagande (det förekommer i alla partier), kan vi inte ha en kandidat som inte håller med om de mest grundläggande principerna. Det vore ett sätt att svika medlemmarna som röstade igenom principerna, och det vore ett sätt att se korkade ut i media. Självklart kan dessa kandidater röstas in, men de borde inte.