Här är mitt tredje bidrag till Piratpartiets breddningsblogg. Kommentarer är avstängda här, men gå gärna till den sidan och kommentera!
Under punkt 3.1 i vårt antagna Principprogram (4.0) står det:
Piratpartiet tror på alla människors lika värde och att alla människor därför ska ha samma rättigheter. Det betyder att vi inte villkorar friheter, rättigheter och möjligheter utifrån exempelvis etnicitet, handikapp, härkomst, kön, religion, politisk åskådning eller sexuell läggning. Alla individer ska behandlas lika, åtnjuta likhet inför lagen och ha samma rätt att påverka samhällsutvecklingen.
Det är en utmärkt formulering, och en utmärkt grund för vår breddning i frågor om jämställdhet och HBTQ. Med den breddning vi ser idag behöver vi snart börja sammanföra flera konkreta förslag i en bredare sakpolitik. I denna sakpolitik behövs alla relevanta idéer, nya som gamla och självklara som kontroversiella. Tyvärr finns det många förslag som i mina och många andras ögon är självklara, men inte är det för alla.
I en enorm majoritet av världens länder är det idag omöjligt för två personer av samma kön att gifta sig. Detsamma gällde i Sverige ändra fram till för bara tre år sedan. Detta är en enorm skam utan reson, men än värre innebär det fruktansvärd skam och stress för miljoner homosexuella par runtom i världen, vars förhållande staten i varje fall på pappret ser som undervärt ett heterosexuellt förhållande. Detta är idag en självklarhet för en stor del av det svenska folket, men det är ingenting vi alltid kan lita på är en självklarhet. Jag ser det som mycket viktigt att Piratpartiet klargör att vi står för den nuvarande möjligheten för samkönat borgerligt äktenskap i Sverige.
Däremot anser jag inte att det är vår plats att arbeta för att börja tvinga kyrkan och präster att genomföra kyrkliga ceremonier, eftersom det ska vara upp till deras organisation. Än viktigare än läget i Sverige, anser jag att läget är i Europa. I EU är det idag bara Sverige, Belgien, Nederländerna, Spanien och Portugal som tillåter samkönade äktenskap, medan ett flertal länder till och med har det speciellt inskrivet i sin grundlag att äktenskap ska råda mellan en man och en kvinna. Jag ser det som mycket viktigt att vi i Europaparlamentet ska arbeta för att det blir en europeisk standard att tillåta samkönade äktenskap, och att vi äntligen blir av med den medeltidsfason som så många länder sitter fast i.
När Marcus Birro skriver att Sverige behöver hans kristna gud verkar han missa två ganska enorma punkter. För det första gör han det enorma misstaget vi ser om och om igen i religiösa argument – han antar att gud existerar. Kan vi inte komma överens om grunden innan vi går vidare till steg två – vad vi ska göra av saken? Eller ska vi bara lita blint på att Birro känner på sig att han har rätt? Även om vi vänder på steken och gör något så absurt som att ha en global folkomröstning om huruvida hans gud existerar, har han fel. Majoriteten av världens sex miljarder människor tror inte på den kristna guden. Än färre håller med om hans konservativa, böghatande, sexistiska vita man till en gud. Ge mig en anledning att tro på gud som är baserad i logik, och sen kan vi börja diskutera vad vi ska göra åt saken.
Birros andra fel är minst lika stort. Även om vi accepterar guds existens och allsmäktighet (vilket vi inte gör, men play along), antar Birro att vi ska följa honom och göra vad han (gud) säger, oavsett om vi håller med. Birro vill göra oss alla till trogna följare av en tyrann. Birro baserar moraliska argument om homosexualitet och abort, på vad en tyrann säger åt honom. Varför låter vi honom, och många andra religiösa, komma undan med detta? Skulle vi säga detsamma om argumentet istället löd “presidenten med fingret på kärnvapenknappen säger att vi ska förbjuda homosexualitet och abort”? Eller är det någonting speciellt med att denna tyrann får epiteten “Gud”?
Jag säger inte att homosexualitet och abort per definition är rätt. Eller, ja, det gör jag också. Men även om vi antar att det inte är det, måste vi diskutera det rationellt. “Jag tycker att homosexualitet känns omoraliskt” är ett okej argument. Jag håller inte med det, men det är i alla fall ett argument där personen i fråga står för vad han säger. “Jag tycker att homosexualitet är fel för att Kalle/presidenten/mamma/läraren/Gud sade till mig att det är fel” är däremot inte ett argument som bär någon grund i ett demokratiskt samhälle.
Se också Pekka S (Orsakverkan) i Humanistbloggen.
Diskussionen om borttagen anonymitetsrättighet och övervakningsbehovet har sakta men säkert eskalerat, har växt från att vara ett fåtal ifrågasättare till att bli en allmänt accepterad idé. När jag började aktivera mig politiskt för två-tre år sedan skulle jag aldrig ha trott att folk tänkte som de gjorde, och det skrämmer mig. Alldeles för många gånger får jag höra, men det gör väl inget om du inte har någonting att dölja?
Jag har blivit uppväxt på en mycket vettig grund, och det tackar jag min familj och mitt samhälle för. Jag kan säga att mitt uppväxande har grundats på ett fåtal mycket tänkvärda principer:
- Learning by doing – hellre skära sig lätt på kniven en gång än aldrig röra en kniv i sitt liv.
- Fötroende ska tjänas eller förloras, inte antas – så länge ingen skadats av mina handlingar har jag alltid fått göra som jag velat.
- En auktoritetsfigur är alltid bara en figur – att ha en tjusig titel eller en hög hatt gör dig inte mindre av en människa.
Och det är just den tredje punkten som alldeles för få verkar förstå. Idag får du inte demonstrera med ansiktsmask i Sverige. Varför? Ja du. För att det ska vara lättare att bekämpa våldet tydligen. Men vad offrar vi?
Rick Falkvinge (pp) påpekar i en blogg att om denna syn på demonstrationer funnits på 1930-talet hade inte homosexualitet någonsin blivit lagligt. Och det finns fler exempel. Det är ett argument som detta som känns mest jordnära idag, men tyvärr finns även värre situationer.
Igår var det den femte november, och det är en dag som till allt högre grad börjat kopplas till den fantastiska filmen V For Vendetta (och serien som jag inte läst). Det är en historia om uppror mot en allt för felande myndighet, en historia om ett uppror som ägde rum just tack vare maskerna. För maskerna tar bort individen, och bygger upp en gemensam vägg som visar folket. Och medan detta på sitt sätt kan vara oerhört förfärligt (jag tänker skoluniformer), så finns också de tillfällen när det är nödvändigt.
Vi kan inte försöka leva i en värld där allt är en perfekt utopia. Det finns inte. Vi kan inte låtsas om som om det aldrig framöver kommer att finnas en korrupt svensk regering. Det går bara inte. Vi kan inte stifta lagar som gör att vi lämnar över allt vårt ansvar till en autokritetsfigur bara för att det är en auktoritetsfigur. För så enkelt är det bara inte.
Alla har vi någonting att dölja. Kanske är du Britney Spears största fan. Kanske stal du en Snickers en gång när du var tio. Kanske slog du ner en man på fyllan för trettio år sedan och kollade aldrig att han var okej. Kanske är du otrogen mot din fru. Kanske kan du inte få erektion utan våldsam BDSM-porr.
Vi kan inte låtsas som om alla är änglar. För det är vi inte. Och även det som inte är lagligt kan vi ibland vilja dölja. Vi är människor, och som människor har vi rätten att dölja vad vi vill, fram till det att det finns en allvarlig misstanke att vi har begått ett brott. Fram till dess ska staten skita fullständigt i om vi har en mask på oss eller vad vi har i resväskan.
Allt för ofta hör jag som piratpartist att vi står för vettiga saker men vi inte har ett nog brett synsätt. Att vi är ett enfrågeparti, att en röst för oss skulle vara en röst i havet, för oavsett våra åsikter kommer vi aldrig att ändra världen. Men vi är inte ett enfrågeparti – vi är ett fokusparti.
Många kallar Piratpartiet är en bunt slynglar som bara vill ha gratis musik. Men denna debatt handlar inte om illegal nedladdning – problemet som startade vårt parti var att regerande politiker ansåg Internet vara ett laglöst land vi var tvungna att sätta upp nya regler för, och att det behövdes en reaktion. Vi tror att de som just nu tar hand om världen helt enkelt bara ser hur Internet kan hota ett totalitärt samhälle. Det Internet gör är att tillåta en realtidskommunikation som inte bara stödjer vänskap och relationer, spel, arbete och studier, utan dessutom tillåter en utökad politisk debatt och spridning av information såsom Muhammedbilderna i Jyllandsposten eller Wikileaks spridning av krigsresultat. Självklart är detta ett politiskt vapen världens “härskare” söker kontroll över. Du behöver inte söka länge för att få veta hur många miljoner sidor som är blockerade i Kina.
Thomas Jefferson sade att när en myndighet växer minskar folkets frihet. Vi har vant oss vid frihet och demokrati; jag vet att jag kan vara emot vårt lands vanligaste religion, vår regering eller till och med grundläggande vetenskapliga åsikter. Aldrig skulle jag bli avrättad eller fängslad för mina åsikter. Ändå var det först nyligen som vi fick denna lyx, och i stora delar av världen är de inte där än. Ännu avrättas antikommunister i Kina, och homosexuella och ickeislamister i mellanöstern.
Ett samhälle där du inte får säga din åsikt känns avlägset, men det hotar alltid runt hörnet. Och övervakningskameror, datalagringsdirektiv och FRA-lagar bara stödjer en eventuell revolution.
När en myndighet växer minskar folkets frihet.
Tycker du inte vår myndighet börjar bli skrämmande stor?
—
Anton Nordenfur, Ordförande i Ung Pirat Linköping och röstande piratpartist 19 september
