En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Hen – en personlig resa

writing1Jag har tänkt en hel del på det där med hen. Och med ”en hel del” menar jag nästan för mycket. Och med tiden har jag insett hur viktigt det här ordet är. 

När ordet började bli populärt och hamna i massmedia för några år sedan var jag fortfarande inne i min ”feminism är inte riktig jämställdhet”-fas, och jag såg mest ordet som ännu en fruktansvärd konspiration för att förstöra för vita kränkta män. Jag förstod inte syftet med ordet, och såg alla användare som extremfeminister som ville utrota kön.

För kanske ett och ett halvt eller två år sedan började jag på allvar inse hur praktiskt ordet kan vara i många meningar, där kön eller okänt – alltså mer eller mindre som en ersättare av ”han eller hon”. Det är också så jag sedan dess argumenterat för ordet – en hjälp i meningsuppbyggnader för att underlätta skrivandet och få det att flyta bättre. Drar man det ett steg längre hjälper det också eftersom det inte bara ersätter ”han” och ”hon”, utan det utökar också de potentiella pronomina till att täcka exempelvis queerpersoner. Men utöver detta fortsatte jag kritisera de som använde det mer utökade användningsområdet, tidigare nämnda extremfeminister som ville använda det för att helt utrota de andra pronomina.

De senaste månaderna har jag kommit allt närmare en ny revolution i mitt personliga hentänk (som, återigen, tar upp lite för stor del av min vakna tid), och jag har då också insett att jag hade fel. Jag har insett hur jag underskattat värdet av detta fantastiska ord.

Jag har insett hur laddade ord som han och hon är. Jag har insett att när jag hör berättas om en han får jag helt andra vibbar än när jag hör berättas om en hon. En omedveten sexism som alltid ligger där och vilar i mitt undermedvetna, där män beter sig annorlunda än kvinnor. Samtidigt har jag insett att jag inte kan komma på ett enda skäl att använda könsdefinierade pronomina istället för hen, förutom komplexa grammatiska situationer som känns strukturerade enbart för att lura henälskaren.

Det handlar inte om att utrota kön. Jag är helt okej med att folk ser sig som man eller kvinna eller vad som helst. Men jag är också helt okej med att folk vill se sig som vit, svart, jude, asiat, spanjor, eller arab – utan att för det kräva att en sådan vikt tillskrivs etniciteten att den ges ett eget pronomen.

Därför säger jag nu farväl till både han och hon. Därför slutar jag nu använda dessa ord i mitt vardagliga och mitt formella tal. Jag antar att jag blir en sån där extremfeminist som jag hatade trots allt.