Hur var internet när du var ung?

Internet har funnits ett tag nu. Och webben – som revolutionerade hur internet användes – börjar också åldras en hel del. Det börjar sträcka sig över generationer. Det slutar vara något nytt. Det börjar vara en allt starkare självklar kraft i vår civilisations nutid.

Så hur var internet när du var ung?

internetVi tänker redan på det sättet kring så mycket. Hur var det att växa upp i 1970-talets Sverige? Hur såg skolan ut på 1990-talet? Vilka leksaker var populära när du var åtta?

Men internet.

Hur var internet när du var ung?

När jag växte upp och började leka på nätet – i slutet av 1990-talet och (speciellt) början 2000-talet – var internet väldigt annorlunda. Streamade filmer var en omöjlighet innan YouTube kom. Sociala media började bli en grej, men de skiljde sig något enormt från dagens jättar. Idag är det norm att vara exakt samma person på nätet, att skylta med sitt namn och ha det som något väldigt sökbart. Vill någon hitta mig online – då hamnar de snabbt på min facebookprofil.

Vi hade forum. Forum finns inte längre. Vi hade IRC. IRC finns inte längre.

Jag träffade min första, andra och tredje seriösa partner på IRC. Det känns lite udda idag. Vi träffades under en tid när jag hette mitt nick, aki / akii / Aki Shinji (senare stundtals Quispiam, dessförinnan Zudde). Det var mitt namn. Det var det alla kallade mig, i en tid när jag hade exakt noll vänner som jag inte primärt kände genom internet.

Idag heter jag Anton Nordenfur. Det är vem jag är. Trots att jag alltid varit betydligt mer bekväm med aki, och fortfarande är det.

Hur var internet när du var ung?

Jag blir lätt nostalgisk. Och jag försöker undvika det. Internet var bättre förr på en tid sedan, på vissa sätt – den anonyma världen är någonting jag saknar, möjligheten att tala öppet om precis allting, möjligheten att ha djupa, vänskapliga relationer med människor du aldrig kommer att träffa. Någonting som kanske låter dumt, men som jag verkligen saknar. Och de plattformar som fanns, som inte finns idag. Chattverktyg som IRC, opinionsspridande bloggar, diskussionsforum. Mycket som en gång var utspritt är idag centraliserat.

Men allt blir också bättre. Snabbare. Streaming är något som vi bara kunde drömma om för bara några år sedan. Smarta lösningar på olika problem, och ett internet som inte längre bara är till för datorer utan blir en viktig aspekt i allas våra liv. Smartphones, tablets, smarta hem och enheter. Internet är starkare än någonsin förut. Och svagare.

Allt blir bättre med tiden, i det stora hela. Vi lever längre, har mer kultur, utforskar universum mer, och färre lever i krig och misär än någonsin förut. Och enligt enkla principer måste detsamma gälla med internet, något vi ganska lätt kan påvisa. Men det är också subjektivt. Det finns aspekter jag fortsätter tycka nästan objektivt var bättre – som bloggar – men jag förstår att det stora hela går framåt.

Vi har en era. Vi hade en era. Vi kommer ha en era. För första gången i världshistorien inkluderas internet som en världstäckande region där alla får delta. Och det är ju ganska coolt.

Vad jag älskar med Snapchat

Jag hamnade i en diskussion om Snapchat. Om hur suboptimal hela idén är – att ingenting sparas, ingenting dokumenteras, vilket gör det svårt att föra konversationer där man lätt glömmer vad motparten tyckte eller pratade om.

snapchat2Men mitt i det insåg jag också att det är det jag älskar med Snapchat. Det där att det försvinner omedelbart.

Snapchat är, som jag kan uppfatta det, det sociala medium som på bästa sätt kunnat återskapa de sociala interaktioner afk som internet sedan till stor del ersatte. Det finns nackdelar med dessa afk-samtal, och det finns nackdelar med den traditionella digitala kommunikationen där allt sparas. Snapchat bevarar inte information. Vilket är vad afk inte heller gör. Vilket gör konversationen mer intressant.

I traditionell digital kommunikation är jag alltid försiktig med vad jag skriver – jag läser igenom det, tänker igenom det, försöker förstå hur det kan tolkas. Och det är ju bra – men i flera sociala sammanhang är det förödande. Jag vill inte alltid känna att jag kan gå tillbaka och eftertolka vad min vän skrivit. Jag vill kunna snacka löst, där jag spekulerar och brainstormar utan att det, som så lätt händer, i efterhand kan läsas igenom och tolkas som min beslutade åsikt.

Det är det jag älskar med Snapchat.

Plus att jag vill kunna skicka och få nakenbilder på ett socialt accepterat sätt.

Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Kinnunens friande, eller: Antons lag

I veckan blev det klart att Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen frikänns från de misstankar om ekobrott som lyftes i och med bokföringsfelaktigheter i SD-bolaget Samtid & Framtid, som förutom bristande bokföring även låtit bli att betala nästan en miljon i moms.

Jag har inte följt rättegången tillräckligt väl för att kunna fatta någon åsikt om huruvida jag anser att det fattades rätt beslut – jag har helt enkelt ingen aning om Kinnunen är att betrakta som skyldig eller ej. Det som skrämmer mig är däremot hur många det är som verkar befinna sig i precis samma situation som jag, men som är övertygade om att han är skyldig.

Det är egentligen flera problem som är värda att lyfta i hela debatten. För det första är det underligt hur många som omedelbart blandar in sina politiska åsikter och helt enkelt förutsätter att en person som är aktiv i ett parti de ogillar måste vara skyldig. För det andra, och det här hänger verkligen ihop, lyfter hela fallet på nytt problematiken med att Sverige fortfarande använder ett rent krasst medeltida system med politiskt tillsatta nämndemän, någonting Mårten Schultz kritiserade läsvärt i DN.

Det hela blev speciellt aktuellt i detta fall, där en välkänd politiker stod inför rätten och fick möta nämndemän som uteslutande tillhörde de rödgröna partierna – några som inte sällan klassar sig själva som Sverigedemokraternas fiende. Jag har dessvärre väldigt svårt att tro att dessa nämndemän i de flesta fall lyckas bevara någon som helst objektivitet, även om det är helt omedvetet.

För det tredje lyfter det hela någonting som jag tror ytterst få som inte är engagerade i företagsvärlden egentligen tänker på – bokföring är jävligt komplicerat, och vilken idiot som helst får starta företag.

Poes lag är en idé myntad av Nathan Poe, som mer eller mindre säger att tillräckligt välgjord satir är omöjlig att särskilja från ren idioti. I utmärkta exempel som Flat Earth Society, en grupp som bestämt hävdar att jorden är platt, är det helt omöjligt att avgöra om de skämtar eller bara är dumma.

poeslaw

På samma vis är det i bokföring ofta svårt att avgöra om någon medvetet begår ekobrott, eller om personen i fråga bara är kass på bokföring – någonting jag rent egoistiskt nu myntar som Antons lag. I min mening är de svenska bokföringslagarna snäppet för byråkratiska, utrymmet för rena misstag är för litet, och straffen för dessa misstag (både i form av diverse avgifter men även rättsliga åtgärder), vilket löper stor risk att hämma utveckling och innovation. För rent krasst, vem vill starta företag – speciellt på fritiden och med begränsat tid – väl medveten om de risker som förekommer?

På det viset är det nästan bra att Kinnunen frias. Ju fler som fälls för de ekobrott som ligger i gråzonen mellan slarv och medvetet fusk, ju starkare blir den rättsliga praxis som möjliggör för fler att fällas för rena misstag. Och sen är bollen igång.

Ny beskattning av crowdfunding är inte så kontroversiellt som det låter

Idag införs, som rapporterat av bland andra IDG, bestämmelser över hur mervärdesskatt (moms) ska gälla för crowdfunding. Det hela verkar missförstås vitt och brett av många som gillar crowdfunding och som är upprörda över beslutet, men rent krasst är det här en väldigt logisk utveckling.

Det beslutet i grunden säger är att om dConcept of a plant and a lot of golden coins isolated on white backgroundu genom crowdfunding säljer en vara (exempelvis genom att crowdfunda ett album och ge albumet till de som donerar en viss summa), så ska moms tas ut på försäljningen. Om du däremot inte ger någonting i gengäld, eller ger någonting rent symboliskt som uppenbart är värt betydligt mindre än pengagåvan, så ses det som en donation, vilken är fri från moms.

Det som nu görs är med andra ord att reglerna klargörs efter en lång period då många helt enkelt förutsatt att en kickstarterkampanj på något viss skiljer sig från liknande försäljning. För den som vill se alla varor och tjänster behandlas lika, oberoende av medium, är det problematiskt att skatten ignorerats för vissa nya tjänster som uppstått på nätet – vi ser liknande problematik med exempelvis Airbnb, där inkomsten är skattepliktig över ett visst årsbelopp, trots att många struntar i det, och Uber, där förare får en inkomst de själva väntas skatta för, och där en del helt enkelt låter bli.

Vissa verkar se det här beslutet som någon slags ”extraskatt” på crowdfunding, eller någonting som särskiljer crowdfunding från andra typer av inkomster. Så är alltså inte fallet, utan resultatet blir snarare att crowdfunding ses som precis vilken intäkt som helst – när varor eller tjänster säljs beskattas inkomsten, och en del av intäkten består av moms på 6, 12 eller 25% som senare deklareras.

Den stora skillnaden är att de som använt crowdfunding som ett sätt att sälja varor och tjänster utan att skatta ordentligt nu tvingas skatta. Vilket, återigen, inte bör vara ett problem för de av oss som vill att skattereglerna ska behandla alla lika oavsett medium. Och de som använder crowdfunding som ett rent donationsverktyg, eller som ger en rent symbolisk gåva i gengäld, slipper som tidigare undan helt. Precis som det ska vara.

Grattis till Wikipedia på femtonårsdagen!

Wikipedia är en av de där sidorna som bara tas för givet av så enorma delar av befolkningen, en av de få sidor som nästan är som en statlig institution.

För min generation av 1990-talister är Wikipedia något som nästan alltid funnits där, något som alltid hjälpt oss när vi letat efter snabba fakta och detaljerad information. Ett ställe där man kunnat hitta en bra, tydlig överblick tillsammans med källhänvisningar och bra tips på hur man kan lära sig mer. Det är lätt att glömma att det faktiskt inte är en kubrisk (nymyntat ord, grattis världen) monolit utan snarare produkten av miljoner människor som samarbetar och genom hårt arbete lyckas skapa något fantastiskt.

Jag har tappat bort mitt ursprungliga wikimediakonto, men minns hur jag började redigera någon gång på högstadiet. Jag lade upp bilder och blev överlycklig när de spreds, med eller utan creds till mig. Jag minns hur överlycklig jag blev när en veteran tackade mig för mitt hårda arbete på någon ursprungligen liten artikel (antagligen någonting om fysik eller kvantmekanik). Att vara med och hjälpa till på en wiki, helt gratis, helt utan något obligatoriskt tack, är en fantastisk känsla. Och det är någonting jag planerar att fortsätta med.

Wikipedia fyller idag femton år, och jag är väldigt optimistisk för framtiden.Wikipedia är det perfekta exemplet på vad som kan åstadkommas med ett fritt internet, hårt arbetande individer, och en stark svärm. Med min gamla kollega Anna Troberg som ny verksamhetschef för Wikimedia Sverige är jag otroligt spänd inför vad som komma skall, både för Wikipedia i stort och den svenska sidan.

Femton år till!

Läsvärt på Wikimedias blogg 1, 2.

Sveriges första blockeringsfall

Igår och idag ägde huvudförhandlingarna rum i Sveriges första blockeringsfall, där en fällande dom kan resultera i en ny praxis där bredbandsleverantörer får rollen som polis på nätet, med uppdraget att blockera sidor som bedöms vara medhjälp i brott, speciellt upphovsrättsbrott. Jag var på tingsrätten idag med ett gäng pirater och passade på att livetwittra från Piratpartiets konto.

Sidan som är i centrum är (förstås) The Pirate Bay, och bredbandsleverantören är Bredbandsbolaget. Det finns en rad anledningar för varför det hela är en dålig idé, men här är några highlights:

1. Blockeringen vore helt ineffektiv, och slösar därför bara på resurser

Det vi sett i de länder som redan provat denna typ av blockering är att det helt enkelt inte fungerar. Blockeringen kostar – inte minst i att den kräver en stor rättegång – och har absolut ingen effekt. Den som vill fildela kommer att fortsätta fildela, och är sidan blockerad hittar man helt enkelt sätt att kringgå det. Det är inte svårt.

2. Bredbandsleverantörer får enorm makt över internet 

Genom att ge bredbandsleverantörer det här ansvaret får de också genom praxis ett ansvar att ständigt agera polis på nätet. Plötsligt är det en bredbandsleverantör, inte en rättegång, som bestämmer om en sida är olaglig. Utöver det öppnar det också upp ytterligare för att bredbandsleverantörer baserat på sina kommersiella intressen eller sina ideologiska åsikter blockerar eller saktar ned sidor de inte gillar – ett stort hot mot nätneutralitet, en värld där internet kan se olika ut beroende på hur mycket pengar du har och var du bor.

3. Riktiga problem riskerar att bagatelliseras istället för att tas på allvar

Det faktum att blockeringen inte fungerar gör också att det bagatalliserar riktiga problem, eftersom man har idén om att det räcker att blockera. Om vi använder ineffektiva metoder för att hantera lagbrott skapas antingen en falsk trygghet, eller så tappas respekten för lag och polis. Bägge är hemskt dåliga.

4. Det öppnar en farlig praxis för andra sidor

Sist men inte minst, och någonting Bredbandsbolagets försvar tog upp under rättegången – om vi börjar med Pirate Bay, var ska det då sluta? Det finns gott om sidor som bryter mot lagen i någon grad, speciellt när vi pratar om upphovsrätt. Vill Bredbandsbolaget kan de använda samma argumentation för att stänga ned Facebook, där det finns tusentals bilder som laddats upp utan tillstånd. Eller random politisk blogg. Ett partis webbsida. Eller WikiLeaks.

Så är det värt det? Vad har vi att vinna på det?

27 november släpps domen.

Bild av Elin Andersson.

Ryssland, Reddit, Sodom, Gomorra

Uppdatering 17:40: Det är oklart hur pass bannat Reddit är just nu. Flera redditörer i Ryssland uppger att sidan antingen är helt onåbar utan proxy, eller att de bara inte kommer åt posten i fråga. Meduza uppger att sidan inte längre är bannad av staten.


 

I natt togs ett något historiskt beslut då Ryssland valde att banna Reddit – en av världens populäraste webbsidor.

Trots att Ryssland de senaste åren skaffat allt värre lagar mot yttrandefrihet av olika slag, tenderar de att låta bli de större sidorna för att undvika allt för mycket kritik. Nu kom tydligen droppen, efter ett inlägg av en ryss som berättar hur man odlar psykedelisk svamp, vilket är olagligt enligt rysk lag. Personen som postade inlägget, rsocfan, har sedan dess skapat ett utomordentligt roligt inlägg på Reddit med rubriken ”Today I fucked up by getting Reddit banned in Russia”.1

bannedDet är svårt att egentligen göra en vettig jämförelse av vad det innebär att stänga ned någonting så stort som Reddit, eller för den delen, som pågår just nu i Sverige, att stänga ned något som The Pirate Bay. Vissa gör jämförelsen att det är som att slå igen en butik som fällts för att sälja olagliga droger. Men det stämmer ju inte – själva Reddit har inte gjort någonting olagligt, den som brutit mot lagen (även om det är en dum lag) är användaren rsocfan. Så en bättre jämförelse är kanske en klubb, där ägarna inte gör något olagligt men där de tolererar att vissa besökare helt öppet begår diverse brott.

Men det är inte heller en vettig jämförelse. Antalet unika besökare på Reddit förra månaden var närmare 200 miljoner, från 215 olika länder – betydligt fler än vad som är möjligt att ha någon som helst koll på. Så låt oss dra jämförelsen ett steg längre – tänk på Reddit (och för den delen på Facebook, The Pirate Bay, Wikipedia, eller Twitter) som en enorm stad. Enorm som i bra mycket större än någon existerande geografisk stad, ett utomordentligt ekosystem av hundratals miljoner människor som kommunicerar, samarbetar, bråkar, och sprider tankar och idéer.

Precis som i vilken stad som helst kommer en del innehåll vara otroligt godhjärtat – som r/SuicideWatch, där redditors går samman för att hjälpa okända människor som överväger självmord. Ett forum som jag själv sökt och fått hjälp på. Och precis som i vilken stad som helst kommer en del innehåll vara elakt, oförskämt, eller ondskefullt. Det finns de som är rasistiska, sexistiska, homofoba. Det finns de som postar hämndporr, uppmuntrar till våld, förstör andras liv. Reddits moderatorer tar bort det värsta, men lämnar en hel del som anses okej – vilket bland annat inkluderar innehåll om droger (cf r/trees).

Det Ryssland gör just nu är att bomba en storstad för att slå ned en svartklubb.

Självklart finns det farligheter på nätet, självklart finns det hemskheter som vi måste bekämpa – precis som i vilken stad som helst. Men det gäller att få till prioriteringarna. Är det värt att sänka en stad i eld och lågor, Gud-style, för att bekämpa en svartklubb? Och är det värt att sänka en av världens populäraste sidor, en sida som bevisligen används för gott, för att stoppa en ryss från att käka psykedelisk svamp?

Men lite skärpning, för helvete

Ibland vill jag bara skrika.

Jag ville skrika när terrorister attackerade Charlie Hebdos kontor och skjöt ihjäl satiriker. Och där verkade världen (tack gud) hålla med mig. Men jag vill också skrika när politiker, både svenska, europeiska och amerikanska, vill stoppa dessa hot mot yttrandefriheten genom att, ja, begränsa yttrandefriheten.

Det finns något gammalt adage om att inte förhandla med terrorister. Så varför i helvete går vi gång på gång och förhandlar med terrorister? Varför blir svaret på ”har ni frihet bombar vi” ett vänligt ”alright, då slutar vi med det där med frihet”? När blev det här över huvud taget okej? Exakt när började alla tänka att det var vettigt att flytta resurser från misstänkta till icke misstänktamed så många dödsfall som följd?

Hur kan ett parti som Miljöpartiet gå till val på att stå upp för rätten till privatliv, gå till val på att stå emot massövervakningen, och sen ha en IT-minister som Mehmet Kaplan som vågar påstå att Sverige har ”en tydlig lagstiftning som bygger på att inte censurera internet”? Hur kan vi ha en inrikesminister som Anders Ygeman (s) som vågar påstå att vi inte ska införa några fler filter på internet i Sverige, samtidigt som han är helt överens med resten av EUs inrikesministrar om att införa just sådana filter?

Jag är på allvar inte ens säker på om vår regering är så inkapabel och korkad att den inte ens förstår vad den gör, eller om den bara ljuger sig blå för att slippa säga sanningen. Men oavsett vad – lite skärpning, för helvete.

Bild CC BY-SA Dan Mihai Pitea.

Polisen på Twitter, ett vara eller icke vara?

En av de många häftiga saker som internet lyckats slänga åt oss är myndigheters närvaro på sociala medier. Det är faktiskt otroligt intressant att få en inblick i både polisers, tjänstemäns och politikers vardagsarbete, och det skapar otroliga möjligheter till direktkommunikation på ett sätt som aldrig förut varit möjligt.

Men ibland brister det, och det är då jag blir lite mer kritiskt. I måndags fick polisen i Värmland rejält med kritik efter att ha jämställt LSD och heroin som lika farliga på sin facebooksida. Någonting som både bidrar till mångas misstro för polisen, och som faktiskt är skadligt i hur privatpersoner, poliser och vårdcentraler behandlar individer som är påverkade av de olika drogerna.

Vad som antagligen är värre, tidigare idag (torsdag) fick polisen i Södermalm rejält med skit på Twitter efter att de skrivit om hur en krögares överservering av alkohol ”bidrog till en våldtäkt”.

Det är ett enormt problem att polisen, som håller i våldsmonopolet och har som sin enda uppgift att skydda folket, skuldbelägger saker som alkohol och oansvariga drickare och krögare snarare än att prata om problemet med att folk våldtar. Det är aldrig, aldrig, aldrig alkohol som står som ansvarig bakom en våldtäkt – det är en våldtäktsman som är den enda ansvarige, alltid. Alkohol, eller för den delen en överserverande krögare, ”bidrar” lika mycket till våldtäkt som en kort kjol bidrar, lika mycket som en flört bidrar. Det bidrar lika mycket som att jag inte har galler för mina fönster bidrar till ett inbrott.

Polisen försökte självklart snabbt påpeka att skulden helt ligger på den som våldtog, men att det ”troligtvis inte [skulle ha] inträffat om inte alkohol funnits med”. Med andra ord ungefär samma sak som att jag inte skulle ha blivit nedslagen i åttan om jag bara hade låtit bli att hänga med en vän som var bög (true story).

Nej, alkohol bidrog inte. Och vi kan inte börja ge oss efter de som faktiskt bidrog, förrän vi kunnat upphöra med den här sortens simplistiskt tänkande.