Hen – en personlig resa

writing1Jag har tänkt en hel del på det där med hen. Och med ”en hel del” menar jag nästan för mycket. Och med tiden har jag insett hur viktigt det här ordet är. 

När ordet började bli populärt och hamna i massmedia för några år sedan var jag fortfarande inne i min ”feminism är inte riktig jämställdhet”-fas, och jag såg mest ordet som ännu en fruktansvärd konspiration för att förstöra för vita kränkta män. Jag förstod inte syftet med ordet, och såg alla användare som extremfeminister som ville utrota kön.

För kanske ett och ett halvt eller två år sedan började jag på allvar inse hur praktiskt ordet kan vara i många meningar, där kön eller okänt – alltså mer eller mindre som en ersättare av ”han eller hon”. Det är också så jag sedan dess argumenterat för ordet – en hjälp i meningsuppbyggnader för att underlätta skrivandet och få det att flyta bättre. Drar man det ett steg längre hjälper det också eftersom det inte bara ersätter ”han” och ”hon”, utan det utökar också de potentiella pronomina till att täcka exempelvis queerpersoner. Men utöver detta fortsatte jag kritisera de som använde det mer utökade användningsområdet, tidigare nämnda extremfeminister som ville använda det för att helt utrota de andra pronomina.

De senaste månaderna har jag kommit allt närmare en ny revolution i mitt personliga hentänk (som, återigen, tar upp lite för stor del av min vakna tid), och jag har då också insett att jag hade fel. Jag har insett hur jag underskattat värdet av detta fantastiska ord.

Jag har insett hur laddade ord som han och hon är. Jag har insett att när jag hör berättas om en han får jag helt andra vibbar än när jag hör berättas om en hon. En omedveten sexism som alltid ligger där och vilar i mitt undermedvetna, där män beter sig annorlunda än kvinnor. Samtidigt har jag insett att jag inte kan komma på ett enda skäl att använda könsdefinierade pronomina istället för hen, förutom komplexa grammatiska situationer som känns strukturerade enbart för att lura henälskaren.

Det handlar inte om att utrota kön. Jag är helt okej med att folk ser sig som man eller kvinna eller vad som helst. Men jag är också helt okej med att folk vill se sig som vit, svart, jude, asiat, spanjor, eller arab – utan att för det kräva att en sådan vikt tillskrivs etniciteten att den ges ett eget pronomen.

Därför säger jag nu farväl till både han och hon. Därför slutar jag nu använda dessa ord i mitt vardagliga och mitt formella tal. Jag antar att jag blir en sån där extremfeminist som jag hatade trots allt.

Rapport om kön och ålder i Piratpartiets styrelse, version 2

I april 2013 gjorde jag en rapport över hur köns- och åldersfördelningen sett ut i Piratpartiets partistyrelse från grundandet 2006 till nutiden. Det här är den uppdaterade versionen, som tar med fyllnadsvalda under 2013 samt de som valts till 2014 års styrelse. Jag har också fyllt i informationshål från förra versionen, bland annat födelseår för flera, vilket dramatiskt ändrar åldersfördelningen.

Partistyrelsen har totalt haft 42 olika medlemmar, ej räknat de suppleanter som har funnits med vissa år. Då medlemmar hoppat av under pågående verksamhetsår har de räknats som med i styrelsen till och med det år de hoppar av. Den som varit med i flest styrelser är partiets grundare Rick Falkvinge, som varit med i alla åtta styrelser 2006-2013 (men inte är vald för 2014). Därefter kommer Christian Engström (sex, 2006-2011), Mårten Fjällström (fem, 2007-2011), och Torbjörn Wester (fyra, 2011-2014).

Styrelsemedlemmar valdes i början ett år i taget. Numera väljs ledamöter med tre års mandat. Innan 2013 valdes även en sammankallande på ettårsmandat. Jag räknar alla medlemmar en gång per år de varit med.

Först en disclaimer

För de senaste årens styrelser (2011-2014) har det ägt rum fler fyllnadsval. Jag har tagit med alla som suttit i styrelsens ens en sekund under dessa år, för att undvika att behöva dra en bra gräns. Exempelvis räknas Malin Karlsson med i 2013 års statistik, trots att hon valdes först i november.

Under tidigare år har jag utgått från den information jag hittat, vilket ofta exkluderat de som varit med men hoppat av styrelsen i förtid. Jag tror exempelvis Göran Widham och Jan Lindgren suttit med tidigare, men jag har inte hittat vilka år. Om någon vet det får ni väldigt gärna kommentera nedan.

Åldersfördelning

Redan 2007 och 2008 hade styrelsen blandad ålder, med medlemmar i 20-, 30-, 40. Bo Leuf var under denna tid 55-56, och höjde genomsnittet en hel del.

2009 blev styrelsen mer homogen, där en majoritet var i mitten av 30-årsåldern. Denna trend förstärktes både 2010 och 2011. 2012 började styrelsen bli yngre igen, då fyra nyinvalda var i 20-årsåldern, om än främst i dess senare hälft. 2013 valdes ytterligare några äldre in medan en tillkom i 20-årsåldern. 2014 års styrelse har en ganska jämn fördelning, där den mest predominerande gruppen är i övre 20-års-åldern men där det även finns ett stort antal i 30- och 40-årsålderm, samt en skillnad på trettio år mellan yngsta och äldsta medlemmen (22 mot 52).

Yngsta åldern att sitta i styrelsen är Sofia Dahlgren, 18 år 2009, följt av Anton Nordenfur, 20 år 2012. Äldsta åldern är Bo Leuf, 56 år 2008, följt av C Magnus Berglund, 52 år 2014. Genomsnittsåldern för att sitta i partistyrelsen ligger på 34.6 år.

 

fig. 1

Könsfördelning

Könsfördelningen i partistyrelsen är en sorglig historia för kvinnor. Andelen kvinnor som suttit i styrelsen är cirka 30 %. Kvinnor har dock en historia över att bara vara med i partiet korta perioder. De som suttit längst i styrelsen har främst varit män – Rick Falkvinge har suttit i åtta styrelser, Christian Engström i sex, och Mårten Fjällström i fem, och Torbjörn Wester i fyra.

De kvinnor som suttit i flest styrelsen – Johanna Julén, Marit Deldén, Anna Troberg, och Anna Svensson – har suttit i tre. Om vi räknar antalet styrelser var medlem suttit i är det endast 25 % kvinnor (se fig. 2), vilket visar på hur kvinnor tenderar att stanna mindre än män när de väl blir invalda.

fig. 2

Grafen ovan ger en total sammanfattning, men den säger knappast hela bilden. Partistyrelsens könsfördelning har tidvis varit betydligt värre än så. 2006 hade partiet endast en kvinnlig ledamot, vilket dock kan försvaras med att styrelsen enbart bestod av fyra personer, vilket gav henne genomsnittets 25 %. 2007-2008, då styrelsen bestod av fem ledamöter, hade partistyrelsen inte en enda kvinnlig medlem.

2009 kom en stor boom då styrelsen expanderade och fick nytillskott med Anna Svensson, Klara Tovhult, Sofia Dahlgren, och Anna Troberg. Efter 2009 har antalet styrelsemedlemmar ökat och legat på mellan 14 och 17 per år. Antalet kvinnor har dock varit oförändrat och legat mellan 4 och 5, som mest 29 %.

fig. 3

Sammanfattning

Åldersfördelningen ser i min mening bra ut i nuläget. Jag ser gärna en eller ett par äldre att representera åldersgruppen 50+, men i övrigt är det bra fördelning från ungefär 25 och uppåt. Många bra och aktiva pirater i yngre ålder engagerar sig i vårt ungdomsförbund, antingen i dess förbundsstyrelse eller på annan plan, och jag ser inga problem i att vi är underrepresenterade de första 25 åren på grund av detta.

Könsfördelningen är mycket värre. Det står tydligt att detta inte är en statistisk slump, utan att det måste ha en reell bakomliggande orsak. Svaret på dessa siffror är antingen att det inte finns lika många kapabla kvinnor som män i piratrörelsen, eller att kvinnor blir diskriminerade.

Jag tror att Piratpartiet har mycket att förlora på att inte utreda dessa siffror, eftersom det eventuellt betyder att vi förlorar en hel del värdefulla resurser som vi skulle kunna ta hand om. Partistyrelsens fördelning är ganska överens med våra medlemmars könsfördelning, men detta är inte ett argument för att det ska fortgå – tvärtom verkar antagligen inte Piratpartiet så intresserade av kvinnliga medlemmar så länge vi har en så snedfördelad styrelse.

Jag förespråkar inte kvotering till styrelsen, dock uppmuntrar jag verkligen till en ökad diskussion om hur vi ska uppmuntra kvinnor att kandidera till och stanna i styrelsen.

Piratpartiet Feministerna

Pirater, låt oss prata feminism.

Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat så mycket redan, och det har andra också.

Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.

I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.

För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?

Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.

När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:

Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.

Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.

Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.

Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.

Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.

Pirater, låt oss prata feminism.

Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.

Konkreta politiska åtgärder för feminism

Innan du läser vidare och irriterar dig på att jag använder ordet ”feminism” och inte ”jämställdhet” – Göran Widham sammanfattade detta jättefint i en bloggpost. Läs den först.

För en tid sedan skrev jag en artikel om feminism och varför det är en viktig politisk rörelse i 2013 års Sverige. Där sammanfattade jag några av de största problem som kvinnor möter i dagens Sverige:

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Men jag skrev också det stora problemet när vi politiker försöker lägga oss i detta:

Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

I många och långa diskussioner med partikamrater har jag fått höra att det inte finns någonting politiken kan göra för att göra vårt samhälle mer jämställt, just på grund av detta. Det är helt åt skogen fel. Politik handlar om mycket mer än att skriva lagar – det handlar till exempel om att debattera och diskutera för att vända åsikter (någonting vi i Piratpartiet gör nästan uteslutande), och det handlar även om att lägga om resurser och planera statlig verksamhet.

Så vad kan vi göra, rent konkret?

Psykisk ohälsa

2013-03-18 15.44.25Psykiska problem som depression drabbar idag kvinnor betydligt mer än män, bland annat som resultat av postpartumdepression som inte drabbar män (det är oklart om exempelvis ojämställdhet i samhället eller krav ställda på kvinnor också inverkar). Psykisk ohälsa är ett extremt problem idag, som dels kräver många liv i självmord, och förstör ännu fler liv när offren tappar all vilja för jobb, skola och socialt liv. Psykisk ohälsa leder ofta även in i missbruk av mer eller mindre tunga droger, vilket både kräver och förstör liv i sin egen makt.

Vi behöver riva bort det stigma som finns kring bland annat depression och andra mentala sjukdomar, behöver informera bättre om mental ohälsa och dess negativa effekter, och behöver uppmuntra fler att söka hjälp så tidigt som möjligt. Detta är ett väldigt konkret exempel på någonting som behövs för  alla grupper i samhället, men speciellt för kvinnor som idag är de som drabbas värst av bland annat depression. Att arbeta mot psykisk ohälsa hjälper också enormt efter bland annat våldtäkter och sexuella övergrepp, som nästan uteslutande drabbar kvinnor.

Detta gäller inte heller enbart depression. Många andra mentala problem, exempelvis allvarliga ätstörningar som anorexia och bullemi, drabbar kvinnor mycket värre och mer frekvent än de drabbar män.

Lägga om polisresurser

Jag skrev i min förra artikel om att jag har fyra kvinnliga vänner som någon gång i sitt liv blivit våldtagna. I tre av fyra fall valde hon att anmäla till Polisen. I två av dessa tre fall lades förundersökningen ned nästan omedelbart. I det sista fallet som gick bortom förundersökning friades våldtäktsmannen trots vad jag tyckte verkade vara väldigt fällande bevis.

whatiwaswearingJag är inte juridiskt utbildad, så jag ska inte kommentera på individfallens slutliga utkomst. Det jag däremot gärna kommenterar på är det faktum att förundersökningar läggs ned trots så otroligt allvarliga brott, där det i flera fall fanns flertalet vittnen, där mannen vid ett av fallen erkände sexuella övergrepp. Jag kan inte se att detta är någonting annat än dåliga prioriteringar, där Polisen inte anser att våldtäkt är tillräckligt allvarligt för att ges en ordentlig rättegång.

Enskilda poliser agerar ofta exemplariskt vad gäller dessa saker. När en nära vän hade en man krypa ned i hennes tält när hon sov på en festival var Polisen där nästan omedelbart, tog hand om henne och pratade länge och väl med henne om polisanmälan, vad som kunde göras och så vidare. Men vad poliserna på plats gör är mindre relevant för hur allt går till i slutändan, hur polisanmälan tas omhand och hjälpen som fås efteråt.

Vi behöver ett fungerande rättsväsende som prioriterar allvarliga problem som våldtäkter, sexuella trakasserier och andra brott mycket högre än de gör idag. Ett rättsväsende som tar dessa brott på allvar, som tar hand om offren och som sköter sitt jobb.

Detta var två rent konkreta förslag.

Två förslag på slag vi kan slå för samhället, för mänskligheten, för alla, oavsett kön. Två förslag som samtidigt hjälper oss att att bekämpa sexismen, hjälper oss besegra symptomen på kort sikt och orsakerna på lång sikt. Hjälper oss slå ett slag för de mest drabbade.

Vad är dina förslag?

Patriarkatet som reser sig ur skuldens askor

Det vita patriarkatet föll. Kvinnor fick rösträtt, svarta fick sitta var de ville i bussen, bögar fick gifta sig. Plötsligt såg vi kvinnor på VD-poster, en svart man blev amerikansk president, och homosexuella höll hand på gatorna.

Vi vann. Grattis, Sverige. Grattis, världen.

Vi vann.

Men sen ser vi tillbaka på blodet och striden och mörkret och döden, sen ser vi framåt mot stridsfältet som väntar oss, och vi inser att vi inte alls har vunnit. Vi slog ned en barnsoldat, men framför oss står fortfarande resten av armén, redo att fortsätta slåss. Och vi är trötta.

Det har börjat förekomma en allt vanligare tro att feminismen i Sverige är död. Att den förtjänar att vara det. Att det är en fluga som surrade upp någon gång på 1900-talet, att den gjorde sitt och dog ut. De vann kriget, och kvar står några stollar och slåss mot väderkvarnar.

Allt vanligare ser jag någon förklaga sig på de verkliga striderna som finns kvar för feminismen – lika lön, rätt till sin kropp, rätt till preventivmedel och abort, rätt att yttra sig öppet utan att dömas, rätt att inte våldtas eller misshandlas – och jag ser att denna person sänks ned som om den slåss mot stråhattar.

Screenshot från Facebookkonversation.

Väldigt få i Sverige säger sig vara emot jämställdhet. Samtidigt finns alldeles för många som vägrar kalla sig ”feminist”, för att ”kvinnor ska inte ha större rättigheter än männen”. Nej, men det är inte det det handlar om. Kvinnor är diskrimenade mot i Sverige idag. Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Du behandlas annorlunda om du inte har en kuk. Du är mindre värd om du har bröst och en fitta. Det är den bistra verkligheten vi lever med i 2013 års Sverige.

Det har blivit allt vanligare att falla tillbaka på en fråga om skuld. När kvinnokämpar som ovan reser några av de verkliga problem kvinnor lider av idag, antar alltid någon genast att det är hans fel, att han anklagas och att han ska avrättas för sina brott mot mänskligheten.

Jag förstår känslan. Jag är själv en heterosexuell vit man uppvuxen i övre medelklassens Sverige. Jag vet hur det är att ha vunnit det genetiska och sociologiska spelet och vara tursammast i världen. Att känna att det är fel att klaga, att känna att när någon mindre tursam klagar så är det vi som gjort fel. Jag har själv gått och varit förbannad över feminister som kallat mig för ett djur. Men på samma sätt vet jag att det finns män som är idioter, det finns piratpartister som är idioter, det finns linköpingsbor som är idioter – den som tror att alla dessa kan klumpas ihop enkelt och utan vidare har helt enkelt fel.

Screenshot-13

Det är inte män som är problemet, och ingen sann feminist tror heller det. De som det är fel på är de som behandlar dig olika beroende på vilket kön du har. Det är de som är våra fiender. Det är den kulturen som vi måste förändra. Alla som vill ha lika rättigheter för alla människor, stå tillsammans för en gångs skull.

Res inte patriarkatet genom din skuld. Det är inte du som är nedtryckt. Kom och hjälp oss krossa patriarkatet, och låt det ligga nere.

Svärmmotioner till PP:s medlemsmöte

Nicholas Miles från Then Piratska Argus har initierat ett riktigt bra projekt, svärmmotioner till Piratpartiets kommande medlemsmöte i oktober. Inför mötet hoppas vi på enorma mängder motioner om sakpolitik, med tanke på den stora aktiviteten vi sett på Breddningsbloggen de senaste månaderna. Miles skriver:

I ett sådant virrvarr av politiskt engagemang är det lätt hänt att det uppstår redundans genom att flera personer skriver överlappande motioner utan varandras vetskap. Förutom det kommer det dessutom bli många timmars läsande för de som deltar på mötet, varför det är extra viktigt att alla motioner är välskrivna, så att vi slipper rösta igenom rena formförändringar. Jag har därför slängt ihop en liten padda jag skulle vilja att alla motionärer postar i.

Ni hittar paddan här. Idén fungerar redan utmärkt – den enda motion jag hunnit skriva klart (om samkönade äktenskap) var redan tagen av någon. Jag håller på med ett par andra motioner som inte har tagits upp ännu, så vi får se om svärmen eller jag hinner först med att få ut någonting fint på dessa områden.

Bild är CC BY-SA Anne Kekki.