Det är du som är eliten, och det är okej

povertyOxfam släppte nyligen en ny rapport som fick stort spel i media, där de riktar grov kritik mot världens rikaste 62 personer, som enligt deras statistik äger mer än världens fattigaste 3.6 miljarder.

Det här gav utan tvekan en del vatten på kvarnen åt de som gillar att kritisera rika mer eller mindre enbart för att de är rika, någonting som ständigt förbluffar och förvirrar mig. Oxfam har – precis som tidigare – fått en hel del kritik för sina märkliga metoder, bland annat för att de räknat med skulder vilket gör att en random svensk medelklasstudent är fattigare än någon som varje dag kämpar för att äta.

Som Johan Norberg påpekar i Metro finns det dock ett större bekymmer i sättet som allt fler vill beskylla världens rikaste för världens fattigdom. Den trend vi sett under 1900-talet och framåt är att andelen som lever i fattigdom minskat drastiskt, och fortsätter att minska. Rika blir, som Oxfam noterar, allt rikare, men detsamma gäller för fattiga. Enligt World Bank har andelen som lever i extrem fattigdom (tjänar $1.90 eller mindre per dag) minskat från 37% 1990 till 12.7% 2012, vilket är betydligt bättre än de mål som satts upp i kampen mot fattigdom – det storslagna målet att halvera andelen i extrem fattigdom innan 2015, något vi lyckades med fem år tidigare än planerat.

Världen blir för varje dag som går bättre och bättre, med alla objektiva mått som går att mäta. Människor lever längre och har mer pengar att leva på, färre dör i våldsbrott och situationen för minoritetsgrupper som HBTQ-personer blir allt bättre, även om det fortfarande finns mycket att göra. Vi blir inte lika sjuka som förr, och har större frihet än förr. Världen blir ständigt en bättre plats, även om det med nostalgi i instagramfiltret kan vara svårt att se det när vi själva lever så korta tid och påverkas så pass av subjektiva minnen och tankar, för att inte tala om politisk propaganda.

Det viktigaste att ta hem från allt detta, är att om någon är världens elit så är det du. Du, du, du. Kan du bara läsa det här betyder det att du kan svenska, vilket med största sannolikhet gör dig till en av de friaste, rikaste människorna på jorden. Och de rikaste? De rikaste är också de som betalar mest i skatt, som driver de företag som enorma delar av världens befolkning får sin lön av. De som skapar de komplex du handlar i. De som byggt din lägenhet. De som byggt det där flyget du tar till semesterön, som byggt de hotell som du bor i. Och guess what? Det är du som ger dem pengar, av fri vilja, för att de levererar någonting du gillar.

Sluta basha dig själv.

Fuck jante.

Repeat.

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”