We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Att älska

Det finns så många jag älskat. Som lärt mig så mycket. Som försvunnit ur mina liv. Det här är det närmsta jag kommer ett tack till er.

healthy-relationships

Ellen, du lärde mig hur fint det är att vara kär.

Emelie, du lärde mig vad kärlek är. Och att den kan infinna sig även när man har absolut ingenting gemensamt.

4, you taught me that two mentally instable people might be the worst combination there is. That nothing is solved by pain and lying. Uh, and how awesome sex can be.

Alice, du lärde mig vad musik äldre än tio år är. Och att Simon & Garfunkle inte spelar längre.

Stina, du lärde mig att jag faktiskt kan göra skillnad, att jag kan vara någonting mer.

W, du var på väg att lära mig vad 4 lärde mig på nytt. Och jag är så glad att det inte hände.

Cécile, you taught me to think completely differently about life, my place in this world, and monoamory.

Fabian, du lärde mig att leva livet på ett helt nytt sätt. Du lärde mig att jag är värd någonting. Du introducerade mig till BDSM i en tid när jag tappat allt intresse för sex.

Sarah-Lee, du lärde mig att för att hjälpa någon måste man ibland ta ett steg tillbaka. Och ibland ett steg närmare.

Ali, du lärde mig hur en filt kan vara magisk. Du lärde mig vad jag kan göra, och du lärde mig mina begränsningar.

Johanna, du lärde mig att jag inte alltid kan få precis vad jag vill ha. Jag kommer alltid att hata och älska dig lite för det.

Felicia, du har precis börjat lära mig så mycket nytt. Jag kan inte vänta på att få veta vad det är.

Jag kanske var lite otydlig

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om spontana tankar dagen efter Antipiratbyråns hotbrev. I det tog jag bland annat upp chocken över att ha fått en stor hög hatmail från nära och kära pirater.

Jag kanske var lite otydlig. Både innan dess och efter det har jag fått många många fler väldigt snälla meddelanden, mail, telefonsamtal, SMS och annat. Mängder med stöd, mängder med kärlek. Jag vill inte minimera detta – pirater är helt otroliga människor. Rädsla kan göra det värsta med alla, men många klarar fortfarande av att skriva ut sådant här:

”Anton, skit i dem. De har fel.”

 

”Jag kan inte fatta hur hårt du måste arbeta för partiet just nu. Du är fantastisk.”

 

Stay strong; är mitt budskap till dig! Vad du än väljer, vilken väg du och/eller styrelsen än väljer att gå gällande den här frågan så har du mitt fulla stöd. Du kan inte göra fel, så länge du gör det som är bäst för dig som person. Jag tvivlar inte en sekund på att du vore mindre Pirat eller skulle ha mindre kämparglöd om kablarna klipps – det skulle mig förfalla helt oresonabelt att tänka annat än så.

 

”Nu kommer du att se, vilka som är dina riktiga vänner.”

 

”Jag skulle ha avgått direkt. Jag förstår inte hur starka ni är.”

 

”Vi kommer att klara det här. Vi kommer att stå enade. <3”

 

”Jag låter ingenting hända dig. Inte utan att kämpa för dig.”

Jag menade inte att vara otydlig, men jag tror jag var det i stressen när jag skrev mitt förra inlägg. Det sista jag vill göra är att nedvärdera er. Jag älskar er.