Så vad är crowdfunding?

Efter tisdagens bloggande om den nya (mja, typ, men läs inlägget) beskattningen av crowdfunding uppkom en något oväntad diskussion på Facebook.

crowdfundingVad är crowdfunding?

Eller snarare, vad skiljer crowdfunding från de två mest närliggande begreppen – donationer och förskottsbetalningar?

Efter långa diskussioner med olika parter, efter en del tänkande och en del research, har jag försökt formulera någon slags definition. Problemet är att det blir lite som att klargöra en skillnad mellan en vara och en tjänst – det är evigt flytande. När någon jobbar som översättare kan hen antingen argumentera att det är en tjänst att hen översätter, eller så kan hen argumentera att det som säljs är en färdig vara – den översatta texten. En restaurang erbjuder både tjänsten att servera kunden en trevlig upplevelse, och själva maten. Allt är inte svart och vitt, trots att Skatteverkets regler gärna försöker klämma in allt i fack.

Crowdfunding är, i de allra flesta fall och med en rad undantag, en slags blandning mellan en donation och en förhandsbeställning. En crowdfundingkampanj försöker samla in mindre summor från en mängd individer som tillsammans gör någonting möjligt, och den bästa särskiljningen jag kan göra från förhandsbeställningar är att det där ofta redan är möjligt att åstadkomma grunden, och att beställningarna mest säkrar företaget ifråga från att göra stora förluster då det står klart från början att produkten går att sälja i tillräckliga volymer. När det gäller crowdfundingen så brister eller bär projektets framgång på om tillräckligt stora summor samlas in.

apple_money

I en diskussion på Facebook påstods det att en crowdfundingkampanj måste ske utan någon motprestation, och att de som ger någonting i utbyte egentligen inte genomför crowdfunding utan snarare möjliggör förhandsbeställningar.

Rent krasst är det inte så enkelt – det finns i stället ett spektrum av olika exempel på allt från en ren förhandsbeställningskampanj, vidare till en crowdfundingkampanj, vidare till en donationskampanj. Allt som inte riktigt är vare sig en förhandsbeställningskampanj eller en donationskampanj, utan hamnar mitt emellan, är i mina ögon en crowdfundingkampanj. En kampanj på Kickstarter tenderar exempelvis att få rena donationer utöver de belöningsnivåerna som ger produkten ifråga, och skiljer sig på det viset från en traditionell förhandsbeställningskampanj (vem donerar $10 till Apple istället för att lägga till mellanskillnaden och förhandsbeställa en iPhone?).

Frågan är varför det är viktigt. Vad är betydelsen av vad vi kallar det? Det är här det blir riktigt intressant, när man tänker på exemplet ovan. Det är näst intill galenskap att donera pengar till ett storföretag som Apple, men när en kickstarterkampanj görs av ett annat storföretag är det acceptabelt (och vanligt!) att människor väljer att donera utan motprestation, helt enkelt för att de gillar idén och vill stödja den.

Det är mycket som ligger i ord, och ett ord som crowdfunding har fått en väldigt speciell betydelse. Det är någonting som görs av folket, för folket – en gemensam insats där vi hjälps åt.

Crowdfunding är, spännande nog, precis där vi hamnar när kapitalism och kommunism möter varandra och skakar hand.

Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Hela grejen med lila

Imorgon demonstrerar Piratpartiet mot Obamas övervakning när han besöker Stockholm. Andra som demonstrerar tillsammans är bland annat en hög vänsterextrema och kommunistiska partier. Några är väldigt arga över det.

qeruiem skriver om hur ”Piratpartiet girar babord” (vilket jag måste ge henom är en väldigt bra titel) och tar upp exempel på politiska ställningstaganden partiet tagit som i hens mening är lite väl åt vänster.

JRL, som jag sedan tidigare vet står en bit ifrån mig försvarspolitiskt, skriver bland annat om hur det är fel att demonstrationen även kritiserar USA:s krigspolitik.

Bältet spändes åt ett snäpp till när SvDs ledarskribent Per Gudmundson idag skrev om hur partiet borde byta namn till ”Piratpartiet (revolutionärerna)”. Det torde vara lite av en symbol för hur långt denna debatt tas – sist jag minns tidningar skriva om vår interna diskussion var det någon liten barnporrsincident för runt tre år sedan.

Det alla dessa skribenter har gemensamt, och det som ärligt talat gör mig väldigt besviken på både qeruiem och JRL, är att de inte fattar hela grejen med lila. Än värre är de fast i en 1900-talssyn på politik. Och sist men inte minst förstår de inte poängen med Piratpartiet.

Någon (mlg?) påpekade i helgen för mig att det faktum att qeruiem ens skriver att vi ”girar babord” är ett tecken för att hen missförstår hela konceptet. Om vi går åt höger eller åt vänster betyder det att vi har börjat någonstans på skalan. Jag skulle vilja påstå att hela grejen med lila är att vi aldrig funnits på skalan. Det handlar inte om att lila är ett mellanting precis i mitten mellan rött och blått. Det handlar om att vi är varken eller, och att vi förnekar hela den barnsliga idén om en så simplistisk skala.

skalanNär random person på gatan frågar mig var PP står i skalan brukar jag väldigt stolt säga det intränade ”ingenstans alls – vi väljer den politik som är bäst för samhället enligt våra grundläggande principer om mänskliga rättigheter och kulturdelning, oberoende av hur andra skulle vilja placera dessa ställningstaganden på en skala.”

I nio fall av tio möts detta av ett leende och nickande. Det möts av en glädje över hur nytänkande vi är som inte religiöst följer simplistiska idéer som alla andra partier gör.

Nackdelen med detta är förstås att den som identifierar sig som höger eller vänster måste stå ut med att idéer som inte traditionellt är just detta kommer att läcka in i partipolitiken om det är bra idéer. Således har vi ett gäng vänster ställningstaganden.

Således har vi ett gäng höger ställningstaganden.

Således demonstrerar vi med högerpartier när vi är överens.

Således demonstrerar vi med vänsterpartier när vi är överens.

Det är inte en nyhet – vi har demonstrerat med andra partier flera gånger förut. Jag har själv anordnat demonstrationer där både höger- och vänsterpartier varit med. Hela grejen med lila är att inte bry oss om stämpeln, utan att bry oss om vad som är vettig politik som kan göra samhället fantastiskt.

Att gilla det när det är överens med din identifiering men inte när det inte är det, är ingenting annat än rent hyckleri.

Bilder i public domain.

Bokanalys: ”Kina: den haltande kolossen” (Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist, 2008)

Följande är en av läsmodulerna (läsmodul 1) jag skrev till kursen ”Nordostasienkunskap I – historisk och kulturell bakgrund” (NOA1) på Linköpings universitet under höstterminen 2011. Observera att texten inte får användas i elaka syften – du får inte påstå ägandeskap, du får inte använda den i kommersiellt syfte. Anledningen till att jag släpper den är om det finns de som är intresserade av att läsa om boken, och om det finns de som är intresserade av vad jag tyckte om den. Analysen finns även i PDF-format (bättre stiliserad) här. Fotnoter står listade längst ned på sidan.

“Kina: den haltande kolossen” av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist är en brett täckande beskrivning av 2000-talets Kina, med ständiga hänvisningar till och förklaringar av de förändringar som skett under andra hälften av 1900-talet. Boken är indelad i tre sektioner med ett antal mer specificerade kapitel var:

I sektionen Centrum diskuteras storstäder som Peking, som på kort tid utvecklats från en traditionell stad till en “megastad på tillväxtdrog”,[1] där tillökandet av stora byggnader och invånare går före många invånares vilja. Författarna har intervjuat pekingbor, vissa positiva och andra negativa till förändringarna. De tar upp fördelar som kulturen,[2] förbättrade levnadsstandarder och ökade möjligheter att bli rik och individuell,[3] och nackdelar som den miljon människor som tvingats bort från sina hem,[4] och minnesmärkta byggnader som rivits när de stått i vägen.[5] De diskuterar den förstärkta kinesiska ekonomin, och tar upp korruptionen som hjälpt många nya miljardärer att ta sig framåt.[6]

I sektionen Periferi diskuteras bondesamhället, de “växande klyftor[na]” mellan rika och fattiga som uppkommit sedan storstäder som Peking brett ut sig och blivit rikare.[7] Medan pekingbor blir rikare, sträcker sjukdomar ut sig över byarna, och 300 miljoner kineser lever under existensminimum.[8] Försöken till ökad demokrati, då bönder får möjlighet till någorlunda självkontroll, diskuteras i detalj,[9] liksom korruptionen som följt,[10] och blodgivarskandalen som började 1992, då hundratusentals bönder blev HIV-smittade då de sålde blod.[11] Författarna diskuterar situationen i Tibet, sökandet efter självständighet,[12] förstörandet av tempel och den sjunkande befolkningen av lamor,[13] och försöken att göra Tibet kinesiskt.[14] Författarna har även genomfört en intervju med tibetanernas ledare Dalai Lama,[15] i vilken han ger sin syn på Tibets läge och framtid. De diskuterar även de många byarna som velat se sig som inspirationen till James Hiltons Shangri-la,[16] och de tar upp balansen mellan en traditionell civilisation och turism.[17]

I den avslutande sektionen Fågelperspektiv diskuteras Kinas nutid och framtid ur ett internationellt perspektiv. Den kinesiska kulturen och politiken har stort utrymme, och författarna tar upp tolv orsaker till att Kina inte demokratiseras.[18] I en epilog gör författarna ett försök att sammanfatta de viktigaste slutsatserna i boken, samt diskutera Kinas politiska och ekonomiska framtid.[19]

Som någon som aldrig varit i Kina, och som aldrig läst speciellt mycket om Kina, slås jag lätt av de enorma nyanserna som författarna ger av landet.

När jag tänker på Kina tänker jag genast på de enorma städerna och de stora folkmassorna. I andra hand tänker jag på uråldriga tempel och traditionella kläder. Jag missar lätt de hundratals miljoner människor som bor utanför städerna, majoriteten av den kinesiska befolkningen. Jag visste förstås att dessa grupper fanns, och jag visste att de var många, men jag hade inget som helst grepp på hur många de var, hurdan den sociala och fysiska miljön var, och hur de klarade sig. I den längsta sektionen av boken, Periferi, diskuteras bondesamhället i detalj, och det var denna sektion som var mest intressant och tankeväckande för mig. Jag finner det fascinerande vad avstånden mellan byarna och städerna kan göra för att förstöra böndernas chanser till ett liv över existensminimum – författarna berättar bland annat om hur de var tvungna att överge sin bil när de reste mellan olika byar och den körde fast, och hur de fick ställa in besök till närliggande byar av den anledningen.[20] Detta visar ett tydligt exempel på vad vardagen kan innebära för bönderna. Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva i en värld där maten på bordet i mångt och mycket är ständigt beroende av ren och skär tur, och där du själv varje dag måste kämpa för liv och lem.

Trots att det jag främst tänker på när jag tänker på Kina är storstäderna som Peking, så har jag missat vad som hamnat i kläm. Vilka som hamnat i kläm. Författarna berättar om den dryga miljon människor som vräkts från sina hem i Peking på bara femton år, mot summor som i många fall bara skulle räcka till en mindre lägenhet i en förort flera mil från centrum.[21] På bara ögonblick blir tusentals människor av med sina jobb, sina studier, hela sin inkomst och stora delar av sin familj, sina vänner, sitt kontaktnät. Återigen är det i mångt och mycket rena avstånd som avgör vem som umgås med vem, vilket jobb som arbetarna har, och som direkt resultat vad de kan tjäna – det är inte nödvändigtvis någons fel, det är bara ett direkt resultat av en megastad på tillväxtdrog, som författarna kallar Peking.[22] Det är ett problem som vi inte har i Sverige, ett problem som är svårt att förstå för någon som mig, någon som tycker det är blodigt att behöva cykla en halvtimme till universitetet på morgonen.

Boken ger också en ganska bra introduktion till tibetkonflikten, i alla fall för den som redan är lite insatt i kulturrevolutionen och den tibetanska historian. För någon som inte är det, som jag, innebar det dock en del googlande för att få en ordentlig överblick, när författarna slängde sig med händelser och begrepp som om de var allmän kunskap även för en västerlänning med liten kunskap om nordostasiatisk historia. Jag gladdes över att författarna var med i den minoritet som inte hyllade Dalai Lama som en övermänsklig varelse, utan pekade ut brister, som hans ställning mot homosexualitet.[23]

Den avslutande sektionen ger en intressant överblick som till skillnad från vissa andra delar av boken[24] ger en tydlig förståelse av Kinas politiska och kulturella klimat i nutiden och framtiden. Den lista med anledningar till att Kina inte demokratiseras är speciellt intressant, och tydliggör i sig delar av boken i stort. Jag är här främst intresserad av de delar som utförligt diskuterar Kinas egna version av Internet. Författarna tar upp att medan många ser Internet och mobiltelefoni som vad som kommer att demokratisera Kina, så ser det inte ut som om det är så enkelt.[25] De diskuterar den enorma filtreringen som partiet gör på Internet, och hur partiet tycks se Internet som ett enkelt sätt att hitta politiska kritiker innan de gör för mycket skada.[26] Jag håller till viss del med författarna, men jag tycker mig också se att de förenklar diskussionen, och har svårt att se nyanserna. Jag tror att ett medium som Internet till stor del kommer att föra människor samman, inte slänga dem i fängelserna. Medan en kommunistisk regim alltid kommer att skapa martyrer som de som tas upp i boken,[27] tror jag det är ännu viktigare att de skapar tusentals vardagsmänniskor som ställer sig emot regimen, och som har röster som är starka nog att väcka åsikt, men som inte är farliga nog att straffa någon. Medan Internet till viss del kan användas som ett medel mot invånarna, tror jag att författarna underskattar vad det också kan göra för invånarna, mot regimen. Internet är i mina ögon inte en anledning till att Kina inte demokratiseras, det är en anledning till att Kina kan demokratiseras.

Bilden författarna ger av Kina är mångfasetterad men mörk – en realistisk och frank bild som vågar visa även de dunklaste hörnen. Det är ett Kina med stora klasskillnader, med svältande bönder och med storstadsmiljardärer. Författarna skriver själva i prologen till boken att deras mål inte var “att skriva en heltäckande Kinabok”, utan att “[ta] fasta på frågor som [de] inte tycker har belysts tillräckligt”.[28] Boken ger en överblick av de stående problemen i 2000-talets Kina, problem som Kina behöver åtgärda för att kunna bli en riktig ekonomisk och politisk stormakt, och för att undvika intern splittring. Samtidigt lyser optimismen ständigt igenom, när målet med boken inte alls är att göra narr av regimen och det politiska och sociala läget, utan snarare att belysa problemen för att de lättare ska kunna åtgärdas.[29]

Författarna hoppar hastigt mellan de positiva och de negativa aspekterna av storstädernas snabba utveckling, och intervjuer stadsbor av bägge åsikter. De låter påskina de komplexa system som ligger bakom en enorm stad som Peking,[30] och visar att det inte finns några enkla svar, istället för att finna ett enda kugghjul att skylla allting på. De visar på stora och förvirrande städer, där enskilda medborgare i många fall inte betyder någonting för maskinernas framfart,[31] samtidigt som de även pekar på de enorma möjligheter i dagens Kina som hade varit otänkbara för bara tjugo år sedan – möjligheter att starta upp egna företag och förtjäna förmögenheter,[32] möjligheter att uttrycka sig friare och mer individuellt.[33]Bilden som författarna ger av Kina är omöjligen helt rättvis – poängen med boken är som sagt inte att vara rättvis, utan att peka på de brister som finns och visa vad som kan göras. Inte att berätta vad som redan är utmärkt. Det kan mycket väl skapa en lätt pessimistisk bild, där HIV-epidemier[34] och svält[35] blir den enda bilden läsaren får av bondesamhället, men även om den är pessimistisk och mörk, så är den en ärlig bild.

Fotnoter

  1. Leijonhufvud, Göran och Engqvist, Agneta: “Kina: den haltande kolossen” (Albert Bonniers förlag, 2008), s. 11
  2. Leijonhufvud och Engqvist, s. 15
  3. Leijonhufvud och Engqvist, s. 16-18
  4. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35-36
  5. Leijonhufvud och Engqvist, s. 43
  6. Leijonhufvud och Engqvist, s. 54
  7. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81
  8. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81
  9. Leijonhufvud och Engqvist, s. 105
  10. Leijonhufvud och Engqvist, s. 111
  11. Leijonhufvud och Engqvist, s. 118
  12. Leijonhufvud och Engqvist, s. 143
  13. Leijonhufvud och Engqvist, s. 148
  14. Leijonhufvud och Engqvist, s. 155
  15. Leijonhufvud och Engqvist, s. 171
  16. Leijonhufvud och Engqvist, s. 189-190
  17. Leijonhufvud och Engqvist, s. 199
  18. Leijonhufvud och Engqvist, s. 230-247
  19. Leijonhufvud och Engqvist, s. 249-267
  20. Leijonhufvud och Engqvist, s. 82
  21. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35
  22. Leijonhufvud och Engqvist, s. 11
  23. Leijonhufvud och Engqvist, s. 173
  24. Speciellt diskussionen kring Tibet i kapitel 7 och 8, som tycktes anta en viss förkunskap hos läsaren, samt delar av sektionen “Centrum”, som tycktes anta en viss förkunskap om Kinas politiska klimat.
  25. Leijonhufvud och Engqvist, s. 237
  26. Leijonhufvud och Engqvist, s. 238-240
  27. Leijonhufvud och Engqvist, s. 239
  28. Leijonhufvud och Engqvist, s. 7
  29. Detta är tydligast i sektionen Centrum (s. 11-78), då författarna ständigt varierar mellan att diskutera storstädernas problem och offer, och deras fördelar och vinnare. De ger en bild av ett land på rätt väg, med enorm potential, men med problem.
  30. Dessa komplexa system och den förvirrande men oundvikliga byråkratin har störst del i kapitel 3 “Staden som försvann” (s. 31 – 52), som diskuterar vräkningarna och förstörandet av det klassiska Peking. Författarna går dock aldrig in i detalj på problematiken, vilket är förståeligt eftersom detta i sig skulle gå emot poängen (att den är omänskligt svår att förstå).
  31. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35: “Över en miljon människor har tvingats bort från centrum sedan rivningsvågen började på allvar 1993. Myndigheterna har rätt att expropriera mark och fastigheter. Men ofta använder de brutala metoder och kränker då invånarnas mänskliga rättigheter när de ska tvinga boende att flytta.”
  32. Leijonhufvud och Engqvist, s. 59-60: “‘För 20 år sedan uppstod den första generationen entrepenörer i Kina. Men vi är den första generationen egna företagare som av egen kraft tjänar pengar och kan investera i nya affärer’, säger Yuan Dasheng.”
  33. Detta uttrycks återkommande genom boken, speciellt i sektionen Centrum (s. 11-78). Exempel på detta:

    • Leijonhufvud och Engqvist, s. 13-14: “[Shen Qing] var bland de första advokaterna som tog examen efter kulturrevolutionens laglöshet. Ett inslag i kulturrevolutionen 1966-1976 var att ifrågasätta alla auktoriteter, inklusive rättsväsendet. Godtycket och laglösheten ökade, men nu är advokatyrket på god väg att återupprättas.”
    • Leijonhufvud och Engqvist, s. 17: “Han har ingenting emot att grannarna får se att han har utlänningar på besök. När vi sedan sätter oss i konstlädersoffan framför den stora platt-teven säger han: ‘Om jag hade bjudit hem er när vi träffades för 25 år sedan hade jag blivit straffad.
  34. Leijonhufvud och Engqvist, s. 116-142 (kapitel 6. “Humanitärt skeppsbrott”).
  35. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81-101 (kapitel 4. “Vanmakt och protester”).

Varför Piratpartiet behövs

Allt för ofta hör jag som piratpartist att vi står för vettiga saker men vi inte har ett nog brett synsätt. Att vi är ett enfrågeparti, att en röst för oss skulle vara en röst i havet, för oavsett våra åsikter kommer vi aldrig att ändra världen. Men vi är inte ett enfrågeparti – vi är ett fokusparti.

Många kallar Piratpartiet är en bunt slynglar som bara vill ha gratis musik. Men denna debatt handlar inte om illegal nedladdning – problemet som startade vårt parti var att regerande politiker ansåg Internet vara ett laglöst land vi var tvungna att sätta upp nya regler för, och att det behövdes en reaktion. Vi tror att de som just nu tar hand om världen helt enkelt bara ser hur Internet kan hota ett totalitärt samhälle. Det Internet gör är att tillåta en realtidskommunikation som inte bara stödjer vänskap och relationer, spel, arbete och studier, utan dessutom tillåter en utökad politisk debatt och spridning av information såsom Muhammedbilderna i Jyllandsposten eller Wikileaks spridning av krigsresultat. Självklart är detta ett politiskt vapen världens ”härskare” söker kontroll över. Du behöver inte söka länge för att få veta hur många miljoner sidor som är blockerade i Kina.

Thomas Jefferson sade att när en myndighet växer minskar folkets frihet. Vi har vant oss vid frihet och demokrati; jag vet att jag kan vara emot vårt lands vanligaste religion, vår regering eller till och med grundläggande vetenskapliga åsikter. Aldrig skulle jag bli avrättad eller fängslad för mina åsikter. Ändå var det först nyligen som vi fick denna lyx, och i stora delar av världen är de inte där än. Ännu avrättas antikommunister i Kina, och homosexuella och ickeislamister i mellanöstern.

Ett samhälle där du inte får säga din åsikt känns avlägset, men det hotar alltid runt hörnet. Och övervakningskameror, datalagringsdirektiv och FRA-lagar bara stödjer en eventuell revolution.

När en myndighet växer minskar folkets frihet.

Tycker du inte vår myndighet börjar bli skrämmande stor?


Anton Nordenfur, Ordförande i Ung Pirat Linköping och röstande piratpartist 19 september

Detta inlägg var med i lokaltidningen Extra Östergötland för en vecka sedan.