Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Att tro på framtiden, att tro på teknik

Med modern teknik kommer nya utmaningar och nya chanser – goda såväl som onda. Ny medicin och förbättrade odlingstekniker förlänger och räddar miljarder liv, samtidigt som vätebomber och allt dödligare vapen kan förinta mänskligheten. Bilar ledde till en enorm effektivisering av hela samhället, samtidigt som bilismen nu kräver hundratusentals liv varje år.1

Teknik kan vara fantastiskt. Teknik kan vara förödande. Och allt beror på hur vi som civilisation, vi som människor, implementerar den. Vill vi se internet som en källa för kommunikation, utbyte av information, undervisning och glädje? Eller som ett sätt att bevaka befolkningen, att styra deras tankar genom att censurera och ändra informationen som når dem, och ett sätt att leta rätt på oliktänkande med syftet att fängsla eller döda dem?

antonnordenfur-jagarpirat Med modern forskning får vi chansen att gräva oss djupare i universums absoluta grund, samtidigt som vi aldrig får sluta bry oss om varandra. Som Carl Sagan skrev – ”For small creatures such as we the vastness is bearable only through love.” Det är vi, inte tekniken, som är goda eller onda. Det är vi som fattar våra beslut, och vi som bestämmer om vi ska fatta dessa beslut baserat på kärlek, omtänksamhet, ett vurmande för personlig frihet och en tro på en bättre framtid. Eller om vi vill se varje människa som en potentiell fiende, om vi vill fängsla alla vi är oense med med målet att själva styra över vårt lilla hörn av kosmos.

Vi får aldrig fastna i att se teknik som någonting fundamentalt farligt. Vi får aldrig hamna i ett konservativt hål där vi blockerar allting nytt för att det kan bli fel. Vi måste alltid se på ny teknik med ett barns ögon, och drömma om möjligheterna. Vi måste alltid ge oss efter att göra det bästa vi kan av vår korta tid på jorden, innan vi också försvinner och blir damm på nytt.

Piratpartiet är det enda parti som faktiskt tror på framtiden. Vi ser modern teknik som verktyg som kan ta mänskligheten framåt – snarare än en bur där vi kan fängsla den. För att återigen citera Carl Sagan – ”somewhere, something incredible is waiting to be known”. Det är därför jag är pirat.