Bok och bibliotek med Piratpartiet

Jag kom precis hem från en långhelg med Piratpartiet på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Mässan är riktigt kul i sig, men det som är desto roligare är att se vilket bemötande vi får där. Under hela helgen var det bara ett par som dök upp för att säga att de verkligen ogillade oss, men extremt många kom fram för att säga att de älskade oss eller var nyfikna på oss. I många fall kände de till oss och var glada när de fick veta mer om vår politik och hur det går för oss. I andra fall var det människor som aldrig hört talas om oss, men som blev förälskade direkt när de fick veta mer.

För ungefär ett år sedan fick partiet ett komplett bibliotekspolitiskt program, och det har nu tryckts upp i en snygg folder som delades ut på mässan. Många verkade uppskatta att vi hade ett syfte bakom att vara på mässan och att vi faktiskt hade politik i relevanta områden. De två andra partierna som var där, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, hade inte med sig det utan diskuterade istället helt andra frågor som inte hade med kultur att göra.

Under lördagen pratade jag med sångaren i hårdrocksbandet Brimstone, som skällde ut oss för vår syn på upphovsrätt. Efter en lång diskussion kom vi dock överens om att vi ändå höll med varandra om mycket och hade ungefär samma syn på skapande, även om vi skiljde oss på slutpunkten om hur lagarna skulle se ut.

Under söndagen – sista dagen – kom det fram en kvinna som var helt förbluffad över vår existens. Efter att ha fått höra att vi funnits sedan 2006 och har två mandat i EU-parlamentet  frågade hon flera gånger om, ”men var har jag hållit hus som missat det?” Då vi gått igenom politiken var hon såld, och frågade om hur hon kunde börja bli aktiv.

Det allra viktigaste med att vara med på events som Bokmässan är att vi når ut till de som röstade på oss i EU-valet 2009. Om de som gjorde det inte hör talas om oss mellan att de röstade och nästa val, kommer de självklart att anta att vi dog och inte är värda ännu en röst. Om vi däremot låter dem veta att ja, vi finns och ja, vi gör skillnad – då kan vi få ytterligare en möjlighet att fortsätta med just detta. Bara en ”hej, vi lever” gör en enorm skillnad.

Självklart är det också viktigt att synas hos de som aldrig hört talas om oss, och att göra ett så gott första intryck som möjligt. Dessa kommer antagligen inte att rösta på oss bara för att de såg oss en gång, men det ökar chanserna att de lägger större märke till oss nästa gång de ser oss, oavsett om det är på ännu en mässa, på ett torgmöte, på internet, eller på en valsedel i vallokalen.

”Den som fildelar vill inte betala för sig”

Medan nidbilden av en fildelare är en girig filur som inte vill betala för vad hen tar åt sig, så visar ett flertal objektiva studier att sanningen är raka motsatsen – fildelare spenderar snarare mer pengar på kultur än vad andra gör.

Många jag har pratat med förklarar själva att de ofta laddar ned en skiva för att de vill ha den i MP3-format, vilket en köpt CD-skiva inte erbjuder. Andra rapporterar att de ofta går och ser en film på bio för att sedan ladda ned den för att se den igen. Många som laddar ned musik går sedan och ser konserter med banden, eller köper deras t-shirts, posters och knappar. Många ser inte poängen med fysiska skivor i den digitala världen, och vill inte gå igenom många lagliga alternativs DRM-infekterade korridorer. Det enda alternativet som är kvar är då att ladda ned musiken olagligt, och stödja bandet på andra sätt.

Självklart finns det de som laddar ned en hel del som de aldrig köper. För många handlar det dock om att man omöjligen kan köpa allt man laddar ned, utan att de istället laddar ned exempelvis tio skivor på en månad och köper två. Alternativet skulle ha varit att de skulle ha köpt två skivor, inte laddat ned någon, och således skulle de aldrig ha lyssnat på de andra åtta. Huruvida dessa åtta laddas ned påverkar inte industrin ett dugg, eftersom de ändå inte skulle ha blivit köpta. Enda skillnaden är att nedladdaren får mer musik, och ingen förlorar.

För andra handlar nedladdningen om att testa musiken som de sedan köper. Om en nedladdad skiva är bra så köper de den, men om den är dålig slängs filerna och skivan glöms innan den köptes. De som förlorar på detta är artister som släpper dåliga album, och de som vinner på detta är de som släpper bra album.

Mycket av detta är rena anekdoter, vilka inte ska betraktas som bevis. De stödjs dock av konkreta fakta. En studie visar att amerikanska fildelare betalar 30 % mer för kultur än amerikanska icke-fildelare, och att tyska fildelare betalar en bra bit över dubbelt så mycket som tyska icke-fildelare [källa, läs mer]. Flera andra visa att kulturskapare idag tjänar lika mycket eller mer än de gjorde innan fildelningens genombrott. En samling med alla funna studier som undersökt fildelning finns att läsa hos La Quadrature. En analys av studier om hur bra artister tjänar nu jämfört med innan fildelningen hittar du i kapitel 5 av Falkvinges och Engströms bok ”The Case for Copyright Reform”, som går att läsa online på copyrightreform.eu.

Kortfattat: fildelare tycker om att betala för sig, gör det mer än icke-fildelare, och för artisterna finns helt enkelt ingen kris.

Edit: Jag skrev först att iTunes använder DRM, vilket inte längre stämmer. Ber om ursäkt för missen. /2012-11-03 

Bild är CC BY-SA Chris Isherwood.

Data från ”Copy Culture in the USA and Germany”, som visar att fildelare betalar 30 % mer för kultur än de som inte fildelar [länk].

Vad har beslutats hittills på PP:s höstmöte? (första voteringen)

Just nu är Piratpartiets höstmöte i full gång, och vi har precis kommit ur den första voteringen. Främst behandlades ändrings- och tilläggsyrkanden, men ett fåtal motioner bifölls eller avslogs direkt. Eftersom det är rätt många omröstningar och yrkanden att hålla reda på tänkte jag försöka sammanfatta det här. Till den andra voteringen har Henrik Brändén sammanfattat riktigt fint vad som finns kvar att göra, så det ska jag inte försöka ge mig på!

Målet med detta är inte att inflika mina personliga åsikter, så säg till om jag råkat göra det. Säg också gärna till om jag råkat missa något, eller missrepresenterar ett yrkande. Thx!

Kultur

Om kulturpolitik: Vi vill ha en infrastruktur som gör kultur lättillgängligt för alla. Kultur ska komma in i bland annat skola, arbetsliv och vård. Kulturarter som graffiti och gaming ska sluta diskrimineras. De som får statligt stöd för sin kulturutveckling ska arbeta för att släppa denna fri för befolkningen att njuta av. All statligt finansierad kultur ska få spelas in och tillgängliggöras. Ökat stöd till bl a muséer, bibliotek och musikfestivaler. Kultur ska satsas på unga och inom vården. Vi tar ställning för öppna utställningsplatser för kultur.

Vård

Om integritet och delaktighet i vården: Vi behöver ett rikstäckande journalsystem som tillgodoser både den medicinska patientsäkerheten och patientens personliga integritet. Vi vill ha ett elektroniskt journalsystem där alla ”akutöppningar” utan patientens medverkan meddelas till patienten. Staten ska ta ett ökat ansvar för att förmedla information om medicinska frågor. Sjukvården måste bli bättre på att hantera och utnyttja att patienter själva skaffar sig kunskaper om sina symptom och sjukdomar. Informationsplikten av HIV-smittade ändras till en mer rimlig proportion till riskerna.

Om omsorg för äldre och funktionsnedsatta: Gamla, sjuka och funktionsnedsatta måste få möjligheter till mänsklig samvaro, tillgång till grönområden/natur och möjligheter att uppleva och utöva kultur. De ska få bo med sin livspartner även på ålderns höst. De ska få ökad möjlighet att använda och njuta av den digitala världens möjligheter.

Tillsynsmöjlighet för kriminalvården: det ska införas en särskild tillsynsmyndighet för Kriminalvården.

Skola och utbildning

Elevutvärderingar i skolan: Vi vill att elever ska få ökat inflytande i skolan genom utvärderingar och allmän möjlighet att ta iniativ till frågor som påverkar deras utbildning.

Om kunskapssyn i skola och utbildning: Skolans viktigaste uppgift är att lära elever att hitta, tolka, analysera och värdera information, och ge dem de grunder och referensramar som behövs för att kunna förädla informationen till kunskap, skapa förståelse och att dra slutsatser från denna. Skolan ska lära elever att navigera i informationsväven, ska stimulera elevers kreativitet, samarbetsförmåga, initiativtagande och källkritik. Alla elever ska få möjlighet att utvecklas optimalt. På alla praktiska gymnasieprogram ska det vara möjligt att skaffa sig högskolebehörighet. Alla ska ges möjlighet att lära sig nya saker för det höga nöjets skull. För att läsa på högskola ska det räcka med att ha relevanta förkunskaper, inte nödvändigtvis ett speciellt antal poäng. Vi vill införa obligatorisk datorkunskap med ökat djup, och tidigt ge elever chansen att programmera under lektimmarna.

Försvaret

Försvarets mål och syfte: Vi vill verka för en bred och blocköverskridande överenskommelse angående stabil och långsiktig försvarspolitik. Dess mål ska vara att värna befolkningens liv och hälsa, att värna samhällets funktionalitet, att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. Dess huvuduppgift ska vara att verka för detta genom att försvara Sveriges territoriella intergritet på marken i luften, till sjöss och på andra arenor där vi kan hotas med angrepp.

Forskning

Publicering av rådata från forskning: Vi vill införa en policy om open research, vilken uppmanar forskare att släppa all sin rådata fri på internet. Skattefinansierade forskare krävs göra det.

Om värdering och finansiering av forskning: Forskning är viktigt både för att kunskap har ett egenvärde, och för att den kan göra nytta. Resurser till forskning ska fördelas i transparenta, genomskinliga system, där olika forskare ska konkurrera på lika villkor efter i förväg fastslagna kriterier, och det i efterhand ska vara lätt att se på vilka grunder besluten fattats.

Immaterial- och upphovsrätt

Om internationella immaterialrättsliga avtal: Vi upphäver det tidigare beslutet att vi är emot ACTA, och är nu istället mot ”alla försök att införa ny immaterialrättslig lagstiftning via handelsavtal som förhandlats fram utan demokratisk insyn” (i vilket ACTA rimligtvis inbegrips).

Om immaterialrättsligt skydd: Vi är emot allt immaterialrättsligt skydd av offentligt finansierad verksamhet. I övrigt ska det endast accepteras då fördelarna överväger nackdelarna.

Ändra lagen om skydd för landskapsinformation: Vi vill att flygfoton i normalfall ska få spridas lagligt och fritt.

HBTQ-rättigheter

Samkönade äktenskap i Sverige och i EU: Vi är för att fortsätta tillåta samkönade äktenskap i Sverige, och att vi vill göra det tillåtet i hela EU.

Bidragssystem

Om bidragssystemen för ideella organisationer: Reformering av bidragssystemen till ideella organisationer till ett mer enhetligt system som ger stöd på samma villkor oavsett vilket typ av verksamhet en organisation ägnar sig åt.

Migrations- och utrikespolitik

Mänskliga rättigheter och transparens vid vapenexport: Vapenexport till diktaturer eller andra länder som kränker mänskliga rättigheter ska inte tillåtas. Eventuell vapenexport ska ske helt transparent.

Mänskliga rättigheter i migrationspolitiken: Mänskliga rättigheter måste respekteras inom migrationspolitiken. Utvisningar av människor till stater drabbade av naturkatastrofer, våldsamma konflikter, mycket dåliga levnadsförhållanden eller brist på respekt för mänskliga rättigheter är inte acceptabelt.

Rättssäkerhet, polis och domstol

Resningsdomstol i Sverige: Vi vill sätta upp en resningsdomstol i Sverige.

Instans för beslut om husrannsakan: Endast en domstol ska kunna besluta om ordningsmakt får rätt till att göra en husrannsakan.

Ekonomi

Reglering av bankverksamhet: Vi tar ställning mot en europeisk bankunion. Banker och finansinstitut som har inlåning som omfattas av bankgaranti ska förbjudas att handla med värdepapper och valutor i egen räkning.

Om statens nivåer på bidrag och arbetsskatter, samt budgetbalans: Vi vill ha en budget i balans över konjunkturcykler och motverka budgetunderskott.

Bankers kapitalisering och krav vid bostadslån: Vi vill verka för ett stabilare finansystem med bättre kapitaliserade banker: vi ska införa ett kreditförlustkonto dit bankerna måste avsätta hälften av sina vinster tills det motsvarar halva egna bundna kapitalet. Pengar från kontot får endast tas ut de år banken går med förlust.

Organisation i stat, kommun och EU

Om det lokala och regionala självstyret, samt kommunikation med invånarna: Det kommunala självstyret ska förstärkas. Kommuner måste införa medborgarförslagsystem på sina hemsidor. Kommuner ska på sina hemsidor presentera framtida beslut och medborgarna ska kunna ge input på detta.

Procentspärr vid Europaparlamentsvalet: Vi vill avskaffa 4 %-spärren vid EU-valet, och vill göra det otillåtet för andra medlemsländer att använda sådana spärrar.

Krav på oberoende revision av myndigheter: Vi tar ställning för att myndigheter inte bör utreda sitt eget agerande, utan att de istället ska underställas så oberoende granskning eller revision som möjligt.

Skilj stat och religion åt: Kyrka och stat ska vara åtskilda, staten ska vara sekulär och lagar och regler i stat och kommuner ska vara anpassade därefter.

Partiinternt

Maktfördelning mellan partiet och folkvalda: Styrelsen ska till nästa medlemsmöte förbereda ett förslag på hur maktfördelningen kommer att se ut mellan partistrelsen och de som eventuellt väljs in i EU-parlamentet och riksdagen 2014.

Vad har internet gjort för dig?

Jag föddes 21 mars 1992 – med andra ord påbörjades mitt skapande samma månad som Tim Berners-Lee postade det första meddelandet på webben i augusti 1991. Jag har växt upp med internet. Jag hade möjligheten att växa upp under en tid när en uppkopplad dator utvecklades från att vara en häftig grej som bara ett fåtal familjer i området hade, till att vara någonting som alla har och använder. Internet har sakta men säkert tagit över mig. På ett fantastiskt sätt.

Internet har fått mig att hålla kontakten med gamla vänner billigare och mer effektivt. Innan internet blev lika vardagligt sms:ade jag hela tiden, en extrem kostnad. Nu har det långsamt ersatts av chatt, antingen genom datorn eller telefonen. Jag sms:ar aldrig med de vänner som använder Google – vi använder ett gratis Google Talk på telefonen. Samtidigt kan jag hålla kontakter genom Facebook, Google+ och Skype på ett sätt som aldrig skulle ha fungerat förut. Jag kunde ha ett gratis videosamtal i två timmar häromnatten med en gammal vän som bor i Norge.

Internet har fått mig att sluta slösa pengar på serietidningar. Jag älskar serier, och jag brukade köpa rätt enorma mängder av dem. Inte mer. Genom internet kan jag följa fantastiska serier som släpps online och överlever på reklam och merchandise, serier som xkcd, SMBC och Wumo. Jag kan följa dem och bara betala när jag kan och när jag vill, och läsa dem när jag vill, hur jag vill, utan att de tar plats.

Internet har fått mig att hjälpa indiekulturen. Genom system som Flattr och Kickstarter kan jag stödja allt från bloggare till musiker och filmskapare med allt från några kronor till flera hundra, helt enkelt för att jag vill se dem fortsätta göra vad de gör. Jag, tillsammans med resten av världen, kan hjälpa musiker, filmskapare, författare och speldesigners att genomföra projekt de aldrig skulle ha kunnat klara av med ett bolag, projekt som ofta är av smal karaktär men som kan hitta sin publik genom internet.

Internet har fått mig att sluta konsumera traditionella media. När jag använt internet allt mer har jag också allt mer upptäckt hur dålig mycket traditionell media är. Du kan aldrig få en fullständig och objektiv syn på världshändelser av att läsa en enda tidning eller en enda TV-kanalen, oavsett om det är Aftonbladet, New York Times, TV4 eller Fox. Genom internet kan jag följa hundratals kanaler, både enorma företag och mindre, ideella grupper. En hel del är ideologiska, men det fungerar om man använder sund skepticism som man ska göra i alla fall. Jag läser idag aldrig tidningar, och jag ser aldrig på TV. Allt sker på internet.

Internet har gjort mig till en aktivist. Jag brukade vara fullständigt ointresserad av politik. Nu brinner jag för det. Internet har hjälpt mig att upptäcka vad som är fel med världen, och har pekat på vad som går att göra. Jag kan donera vaccin till Afrika. Jag kan stå på rätt sida i kriget mot censur. Jag kan gråta för de döda, jag kan slåss för att vi aldrig ska få se det igen, och jag kan stödja de som kämpar för fred i en brinnande värld.

Jag älskar dig, internet. Jag älskar er som utgör internet. Jag älskar den värld vi siktar mot, den värld vi kommer att nå.

Vad har internet gjort för dig?

Det rör sig i piraternas vatten

De senaste veckorna har det börjat talas upp ordentligt om antipiratlagarna, både i Sverige och internationellt. Världens största internetdemonstration hölls 18 januari, där bland annat Wikipedia, Google och tusentals andra stod emot upphovsrättslobbyisterna, samtidigt som flera framstående kulturskapare ställde sig på piraternas sida. Lobbyistgruppen MPAA talade ut och bad USA:s kongress att få demonstranterna att sluta. På hemmaplan lanserades i januari Brottskod 5101, en webbsida av Ung Pirat där man kan få information om fildelningens status i lagen samt följa pågående fall. Högsta domstolen avslog Pirate Bay-grundarnas bön om en ny rättegång och de döms således till fängelse och 46 miljoner i böter. Både Pirate Bay och deras fans höjde snart rösterna. Samtidigt har torrentsajten en ny (temporär) logga och taglinen ”the galaxy’s most resilient BitTorrent site”.

Det rör sig i piratrörelsen. Vattnen börjar skumma oroligt, en storm annalkar i horisonten och piratskeppen lastas med förnödigheter. Svarta segel och Jolly Roger-flaggor höjs och mörker ut solen. Henrik Pontén kliar sig nervöst i hårbotten.

Flera demonstrationer ska anordnas i helgen i protest mot de nya och de gamla piratlagarna. Den största blir förstås i Stockholm, där bland andra Piratpartiets ordförande Anna Troberg och EU-parlamentariker Christian Engström ska tala. Enligt Facebook deltar nästan 9 000, och trots att det förstås är överdrivet är det ett tecken på en stor sammanslutning. För den som känner sig oinspirerad har en urbra Charlie Chaplinig promovideo släppts på YouTube (se nedan). För den som har långt från Stockholm anordnas demonstrationer även i Malmö, Helsingborg, Göteborg, Umeå, Kalmar, Sundsvall, Värmland och Borlänge.

För den som inte känner sig tillräckligt insatt i debatten finns utmärkta länkar på Stockholmsdemonstrationssidan.

Bokanalys: ”Kina: den haltande kolossen” (Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist, 2008)

Följande är en av läsmodulerna (läsmodul 1) jag skrev till kursen ”Nordostasienkunskap I – historisk och kulturell bakgrund” (NOA1) på Linköpings universitet under höstterminen 2011. Observera att texten inte får användas i elaka syften – du får inte påstå ägandeskap, du får inte använda den i kommersiellt syfte. Anledningen till att jag släpper den är om det finns de som är intresserade av att läsa om boken, och om det finns de som är intresserade av vad jag tyckte om den. Analysen finns även i PDF-format (bättre stiliserad) här. Fotnoter står listade längst ned på sidan.

“Kina: den haltande kolossen” av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist är en brett täckande beskrivning av 2000-talets Kina, med ständiga hänvisningar till och förklaringar av de förändringar som skett under andra hälften av 1900-talet. Boken är indelad i tre sektioner med ett antal mer specificerade kapitel var:

I sektionen Centrum diskuteras storstäder som Peking, som på kort tid utvecklats från en traditionell stad till en “megastad på tillväxtdrog”,[1] där tillökandet av stora byggnader och invånare går före många invånares vilja. Författarna har intervjuat pekingbor, vissa positiva och andra negativa till förändringarna. De tar upp fördelar som kulturen,[2] förbättrade levnadsstandarder och ökade möjligheter att bli rik och individuell,[3] och nackdelar som den miljon människor som tvingats bort från sina hem,[4] och minnesmärkta byggnader som rivits när de stått i vägen.[5] De diskuterar den förstärkta kinesiska ekonomin, och tar upp korruptionen som hjälpt många nya miljardärer att ta sig framåt.[6]

I sektionen Periferi diskuteras bondesamhället, de “växande klyftor[na]” mellan rika och fattiga som uppkommit sedan storstäder som Peking brett ut sig och blivit rikare.[7] Medan pekingbor blir rikare, sträcker sjukdomar ut sig över byarna, och 300 miljoner kineser lever under existensminimum.[8] Försöken till ökad demokrati, då bönder får möjlighet till någorlunda självkontroll, diskuteras i detalj,[9] liksom korruptionen som följt,[10] och blodgivarskandalen som började 1992, då hundratusentals bönder blev HIV-smittade då de sålde blod.[11] Författarna diskuterar situationen i Tibet, sökandet efter självständighet,[12] förstörandet av tempel och den sjunkande befolkningen av lamor,[13] och försöken att göra Tibet kinesiskt.[14] Författarna har även genomfört en intervju med tibetanernas ledare Dalai Lama,[15] i vilken han ger sin syn på Tibets läge och framtid. De diskuterar även de många byarna som velat se sig som inspirationen till James Hiltons Shangri-la,[16] och de tar upp balansen mellan en traditionell civilisation och turism.[17]

I den avslutande sektionen Fågelperspektiv diskuteras Kinas nutid och framtid ur ett internationellt perspektiv. Den kinesiska kulturen och politiken har stort utrymme, och författarna tar upp tolv orsaker till att Kina inte demokratiseras.[18] I en epilog gör författarna ett försök att sammanfatta de viktigaste slutsatserna i boken, samt diskutera Kinas politiska och ekonomiska framtid.[19]

Som någon som aldrig varit i Kina, och som aldrig läst speciellt mycket om Kina, slås jag lätt av de enorma nyanserna som författarna ger av landet.

När jag tänker på Kina tänker jag genast på de enorma städerna och de stora folkmassorna. I andra hand tänker jag på uråldriga tempel och traditionella kläder. Jag missar lätt de hundratals miljoner människor som bor utanför städerna, majoriteten av den kinesiska befolkningen. Jag visste förstås att dessa grupper fanns, och jag visste att de var många, men jag hade inget som helst grepp på hur många de var, hurdan den sociala och fysiska miljön var, och hur de klarade sig. I den längsta sektionen av boken, Periferi, diskuteras bondesamhället i detalj, och det var denna sektion som var mest intressant och tankeväckande för mig. Jag finner det fascinerande vad avstånden mellan byarna och städerna kan göra för att förstöra böndernas chanser till ett liv över existensminimum – författarna berättar bland annat om hur de var tvungna att överge sin bil när de reste mellan olika byar och den körde fast, och hur de fick ställa in besök till närliggande byar av den anledningen.[20] Detta visar ett tydligt exempel på vad vardagen kan innebära för bönderna. Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva i en värld där maten på bordet i mångt och mycket är ständigt beroende av ren och skär tur, och där du själv varje dag måste kämpa för liv och lem.

Trots att det jag främst tänker på när jag tänker på Kina är storstäderna som Peking, så har jag missat vad som hamnat i kläm. Vilka som hamnat i kläm. Författarna berättar om den dryga miljon människor som vräkts från sina hem i Peking på bara femton år, mot summor som i många fall bara skulle räcka till en mindre lägenhet i en förort flera mil från centrum.[21] På bara ögonblick blir tusentals människor av med sina jobb, sina studier, hela sin inkomst och stora delar av sin familj, sina vänner, sitt kontaktnät. Återigen är det i mångt och mycket rena avstånd som avgör vem som umgås med vem, vilket jobb som arbetarna har, och som direkt resultat vad de kan tjäna – det är inte nödvändigtvis någons fel, det är bara ett direkt resultat av en megastad på tillväxtdrog, som författarna kallar Peking.[22] Det är ett problem som vi inte har i Sverige, ett problem som är svårt att förstå för någon som mig, någon som tycker det är blodigt att behöva cykla en halvtimme till universitetet på morgonen.

Boken ger också en ganska bra introduktion till tibetkonflikten, i alla fall för den som redan är lite insatt i kulturrevolutionen och den tibetanska historian. För någon som inte är det, som jag, innebar det dock en del googlande för att få en ordentlig överblick, när författarna slängde sig med händelser och begrepp som om de var allmän kunskap även för en västerlänning med liten kunskap om nordostasiatisk historia. Jag gladdes över att författarna var med i den minoritet som inte hyllade Dalai Lama som en övermänsklig varelse, utan pekade ut brister, som hans ställning mot homosexualitet.[23]

Den avslutande sektionen ger en intressant överblick som till skillnad från vissa andra delar av boken[24] ger en tydlig förståelse av Kinas politiska och kulturella klimat i nutiden och framtiden. Den lista med anledningar till att Kina inte demokratiseras är speciellt intressant, och tydliggör i sig delar av boken i stort. Jag är här främst intresserad av de delar som utförligt diskuterar Kinas egna version av Internet. Författarna tar upp att medan många ser Internet och mobiltelefoni som vad som kommer att demokratisera Kina, så ser det inte ut som om det är så enkelt.[25] De diskuterar den enorma filtreringen som partiet gör på Internet, och hur partiet tycks se Internet som ett enkelt sätt att hitta politiska kritiker innan de gör för mycket skada.[26] Jag håller till viss del med författarna, men jag tycker mig också se att de förenklar diskussionen, och har svårt att se nyanserna. Jag tror att ett medium som Internet till stor del kommer att föra människor samman, inte slänga dem i fängelserna. Medan en kommunistisk regim alltid kommer att skapa martyrer som de som tas upp i boken,[27] tror jag det är ännu viktigare att de skapar tusentals vardagsmänniskor som ställer sig emot regimen, och som har röster som är starka nog att väcka åsikt, men som inte är farliga nog att straffa någon. Medan Internet till viss del kan användas som ett medel mot invånarna, tror jag att författarna underskattar vad det också kan göra för invånarna, mot regimen. Internet är i mina ögon inte en anledning till att Kina inte demokratiseras, det är en anledning till att Kina kan demokratiseras.

Bilden författarna ger av Kina är mångfasetterad men mörk – en realistisk och frank bild som vågar visa även de dunklaste hörnen. Det är ett Kina med stora klasskillnader, med svältande bönder och med storstadsmiljardärer. Författarna skriver själva i prologen till boken att deras mål inte var “att skriva en heltäckande Kinabok”, utan att “[ta] fasta på frågor som [de] inte tycker har belysts tillräckligt”.[28] Boken ger en överblick av de stående problemen i 2000-talets Kina, problem som Kina behöver åtgärda för att kunna bli en riktig ekonomisk och politisk stormakt, och för att undvika intern splittring. Samtidigt lyser optimismen ständigt igenom, när målet med boken inte alls är att göra narr av regimen och det politiska och sociala läget, utan snarare att belysa problemen för att de lättare ska kunna åtgärdas.[29]

Författarna hoppar hastigt mellan de positiva och de negativa aspekterna av storstädernas snabba utveckling, och intervjuer stadsbor av bägge åsikter. De låter påskina de komplexa system som ligger bakom en enorm stad som Peking,[30] och visar att det inte finns några enkla svar, istället för att finna ett enda kugghjul att skylla allting på. De visar på stora och förvirrande städer, där enskilda medborgare i många fall inte betyder någonting för maskinernas framfart,[31] samtidigt som de även pekar på de enorma möjligheter i dagens Kina som hade varit otänkbara för bara tjugo år sedan – möjligheter att starta upp egna företag och förtjäna förmögenheter,[32] möjligheter att uttrycka sig friare och mer individuellt.[33]Bilden som författarna ger av Kina är omöjligen helt rättvis – poängen med boken är som sagt inte att vara rättvis, utan att peka på de brister som finns och visa vad som kan göras. Inte att berätta vad som redan är utmärkt. Det kan mycket väl skapa en lätt pessimistisk bild, där HIV-epidemier[34] och svält[35] blir den enda bilden läsaren får av bondesamhället, men även om den är pessimistisk och mörk, så är den en ärlig bild.

Fotnoter

  1. Leijonhufvud, Göran och Engqvist, Agneta: “Kina: den haltande kolossen” (Albert Bonniers förlag, 2008), s. 11
  2. Leijonhufvud och Engqvist, s. 15
  3. Leijonhufvud och Engqvist, s. 16-18
  4. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35-36
  5. Leijonhufvud och Engqvist, s. 43
  6. Leijonhufvud och Engqvist, s. 54
  7. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81
  8. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81
  9. Leijonhufvud och Engqvist, s. 105
  10. Leijonhufvud och Engqvist, s. 111
  11. Leijonhufvud och Engqvist, s. 118
  12. Leijonhufvud och Engqvist, s. 143
  13. Leijonhufvud och Engqvist, s. 148
  14. Leijonhufvud och Engqvist, s. 155
  15. Leijonhufvud och Engqvist, s. 171
  16. Leijonhufvud och Engqvist, s. 189-190
  17. Leijonhufvud och Engqvist, s. 199
  18. Leijonhufvud och Engqvist, s. 230-247
  19. Leijonhufvud och Engqvist, s. 249-267
  20. Leijonhufvud och Engqvist, s. 82
  21. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35
  22. Leijonhufvud och Engqvist, s. 11
  23. Leijonhufvud och Engqvist, s. 173
  24. Speciellt diskussionen kring Tibet i kapitel 7 och 8, som tycktes anta en viss förkunskap hos läsaren, samt delar av sektionen “Centrum”, som tycktes anta en viss förkunskap om Kinas politiska klimat.
  25. Leijonhufvud och Engqvist, s. 237
  26. Leijonhufvud och Engqvist, s. 238-240
  27. Leijonhufvud och Engqvist, s. 239
  28. Leijonhufvud och Engqvist, s. 7
  29. Detta är tydligast i sektionen Centrum (s. 11-78), då författarna ständigt varierar mellan att diskutera storstädernas problem och offer, och deras fördelar och vinnare. De ger en bild av ett land på rätt väg, med enorm potential, men med problem.
  30. Dessa komplexa system och den förvirrande men oundvikliga byråkratin har störst del i kapitel 3 “Staden som försvann” (s. 31 – 52), som diskuterar vräkningarna och förstörandet av det klassiska Peking. Författarna går dock aldrig in i detalj på problematiken, vilket är förståeligt eftersom detta i sig skulle gå emot poängen (att den är omänskligt svår att förstå).
  31. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35: “Över en miljon människor har tvingats bort från centrum sedan rivningsvågen började på allvar 1993. Myndigheterna har rätt att expropriera mark och fastigheter. Men ofta använder de brutala metoder och kränker då invånarnas mänskliga rättigheter när de ska tvinga boende att flytta.”
  32. Leijonhufvud och Engqvist, s. 59-60: “‘För 20 år sedan uppstod den första generationen entrepenörer i Kina. Men vi är den första generationen egna företagare som av egen kraft tjänar pengar och kan investera i nya affärer’, säger Yuan Dasheng.”
  33. Detta uttrycks återkommande genom boken, speciellt i sektionen Centrum (s. 11-78). Exempel på detta:

    • Leijonhufvud och Engqvist, s. 13-14: “[Shen Qing] var bland de första advokaterna som tog examen efter kulturrevolutionens laglöshet. Ett inslag i kulturrevolutionen 1966-1976 var att ifrågasätta alla auktoriteter, inklusive rättsväsendet. Godtycket och laglösheten ökade, men nu är advokatyrket på god väg att återupprättas.”
    • Leijonhufvud och Engqvist, s. 17: “Han har ingenting emot att grannarna får se att han har utlänningar på besök. När vi sedan sätter oss i konstlädersoffan framför den stora platt-teven säger han: ‘Om jag hade bjudit hem er när vi träffades för 25 år sedan hade jag blivit straffad.
  34. Leijonhufvud och Engqvist, s. 116-142 (kapitel 6. “Humanitärt skeppsbrott”).
  35. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81-101 (kapitel 4. “Vanmakt och protester”).

Monty Python släpper allt fritt på YouTube – försäljningar ökar med 23 000 %

Den vanligaste fråga jag får när jag säger att fildelning för privat bruk ska legaliseras är hur upphovsrättsinnehavarna ska kunna få betalt. Det har visats gång på gång att man visst kan få betalt för saker man även gör gratis – folk kommer alltid att vilja betala för kultur. Det allra bästa exemplet på detta är förmodligen att människor fortfarande köper böcker trots att så många böcker finns helt gratis på bibliotek.

Det är också visat gång efter gång att fildelning ökar intäkter för kulturskapare. Spridningen av kultur på Internet skapar gratis reklam som sedan leder till inköp av orginalprodukten, antingen för att köparen gillar att ha fysiska objekt, eller för att hen vill vara snäll och stödja skaparen. Jag både laddar ner och köper skivor, böcker och filmer till exempel. Många författare, exempelvis Neil Gaiman, har provat på att både sälja sina böcker som vanligt och släppa dem fritt på nätet, och sett ökade försäljningssiffror.

Trots dessa många tecken blir jag alltid lycklig när jag hör fler glädjehistorier. Det legendariska komikerteamet Monty Python, som jag och många andra växte upp med att älska, har ofta klagat på hur blåsta de blev av sina producenter på sin storhetstid (jag fick se detta first-hand när jag fick chansen att se John Cleese uppträda i Linköping förra året, halva showen handlade om att smutskasta sina producenter). Nu (en smågammal nyhet, men jag är efter) har de kvarvarande medlemmarna insett möjligheterna i fildelningsreklam, och de valde att släppa allt material fritt på videotjänsten YouTube. Som förklaring skrev de:

“We’re letting you see absolutely everything for free. So there! But we want something in return. None of your driveling, mindless comments. Instead, we want you to click on the links, buy our movies & TV shows and soften our pain and disgust at being ripped off all these years.”

Uppenbarligen fungerade uppmaningen att köpa deras material utöver att se det online, för på nolltid ökade försäljningssiffror med 23 000 %.

Så hur ska kulturskaparna få betalt? Jadu, de verkar sköta det ganska så bra utan politikers inblandning. Det gäller bara att släppa taget om gamla ideal och förstå att framtiden är här för att stanna.

Behovet av kontroll

Ett vanligt argument mot fildelning är att det genast gör att skaparen förlorar kontrollen över sin skapelse. Den kanske släpper ett album i special edition i 1000 exemplar, och argumentet är alltså att skaparen därefter borde kunna veta att det finns just 1000 exemplar av varan, men att piratvärlden förstör detta. Försäljningssiffror betyder helt plötsligt ingenting på 2000-talet, vilket görs uppenbart av artister som Devil Doll, som bara gav ut sina album i exemplar om 1000 men enligt Last.fm har 725 000 lyssnare.

Men varför behöver skaparen ha detta kontrollbehov till att börja med? Och har skaparen någonsin haft kontroll?

En skapare har aldrig haft mer kontroll än år 2010.

En kulturskapares värsta fiende har alltid varit plagiariseringen. Sedan den första lerfiguren för tiotusentals år sedan har kulturen levt på kopiering. Kopiering är i grund och botten mycket bra – att ta en produkt och göra den bättre är grunden till precis allt skapande. Som både kompositör och författare själv vet jag att jag inte skulle kunna göra någonting utan de författare och musiker jag inspireras av och härmar – jag tar pianosolon av Beethoven, fiolkomp av Mozart, symphrockdualitet av Therion och så vidare. Det är ingen hemlighet.

Det ständigt återkommande problemet är dock inte den bra delen av kopiering, utan den dåliga. Om jag under antiken var en kringresande trubadur kunde jag höra en melodi spelas i Brittania och härma den i Rom, där jag själv utgav mig för att vara skaparen. Kanske blir jag en kändis, och turnerar Romarriket runt. När jag sedan far förbi Brittania kan den stackars trubaduren som skapade stycket sitta där och hävda att det är han som ska vara känd, men vem tror honom? Jag var först, och jag var proffsigare på PR och blev känd med det.

Det är fortfarande osäkert vem som skapade många kända stycken under den klassiska eran, för att inte tala om många psalmer och texter. Berättelser som Homeros Odyssén tror historiker idag inte att han hittade på – han bara skrev ned en gammal muntlig saga. Han plagierade.

När världen blev allt mer modern blev också världen allt mer globaliserad. Stammar blev till länder och flertal länder blev till utarbetade allianser, ofta sammanförda av handel och strävan efter världsfred. Telefonen, flyget och Internet är alla enorma utökningar av globaliseringen, och idag kan jag enkelt kontakta en afrikan på sekunder, någonting som för inte länge sedan tog många månader. Och för att komma tillbaka till mitt påstående: Idag kan jag inte hitta en melodi i Storbritannien och släppa en skiva med låten på hur som helst. Idag är det hur enkelt som helst för originalartisten att söka upp mig på nätet och dagar efter släppet bevisa att han var först. Idag har artister mer kontroll än någonsin.

Skivsläpp skapades som ett supplement. Detta är någonting få antipirater verkar vilja förstå. Skivor var aldrig tänkta att ersätta konsertspelningar. Under exempelvis den klassiska perioden när storheter som Mozart turnerade, var det dessutom ett fruktansvärt dåligt samarbete mellan länder, och om jag kände för det kunde jag börja spela någon av hans operor i Stockholm utan att han kunde göra något. Det enda som fanns att falla tillbaka på var att hoppas att fans skulle respektera hans vilja, eller hoppas att kopian aldrig skulle bli riktigt lika bra som originalet.

Kopiering idag har inte alls samma syfte som under denna period. Kopiering på nätet handlar inte om att tjäna pengar på någon annans jobb (de flesta sidor, exempelvis The Pirate Bay, är helt ideella, trots att det alltid också kommer finnas de som inte är det), eller att utge sig för att vara författaren till ett verk – om någon gör det tar det inte lång tid innan det avslöjas. Fildelning handlar inte om att tjäna någonting på det hela. Det handlar om att dela med sig, för sharing is caring, hur cheesy det än må låta.

Behöver en skapare kontroll över sitt verk?

Men om vi nu bortser från ren plagiarisering, och ser över att skaparen helt enkelt bara vill att hans verk ska släppas i just 1000 exemplar. Har vi rätt att gå emot viljan? Till att börja med måste vi fråga oss varför skaparen skulle vilja detta.

Jag kommer på tre argument för att vilja detta, och därför tar jag upp just dessa tre. Om du som läsare av detta vet fler, tro inte att jag har hoppat över dem för att jag inte hade ett svar – jag tänkte helt enkelt inte på dem. Skriv till mig och jag svarar, jag lovar.

Hitlistor

Hitlistor har blivit en allt större del av mångas vardag under 1900-talet. Från dagen då vinylskivor började säljas har en artists popularitet kunnat mätas i sålda enheter, och det är först på 2000-talet som detta börjat falla. Det finns halvkändisar som inte släppt en enda skiva utan slagit igenom via torrentsiter, Last.fm eller YouTube. Det finns band som var små men efter att de lagt ned blivit Internetfenomen, som tidigare nämnda gothbandet Devil Doll. Och artister som förut sålde sina skivor till alla som ville lyssna går nu att ladda ned online, och antalet som köper skivorna är inte längre antalet som lyssnar, utan just antalet som köper skivorna. 2000-talet är hitlistornas död. Men behövs hitlistor? Jag personligen bryr mig inte ett dugg om dem, men det finns säkert också de som baserar sina inköp endast efter vad andra tänker och inte efter deras egna åsikter. Kommer de plötsligt inte inse vad de ska köpa? Nej. Kolla bara in The Pirate Bays top 100.

Special editions

Special editions är nästa argument. Jag själv är ingen riktig sucker för dessa album, som jag mest tycker är giriga, men jag förstår om andra är det. Special editions är för de som inte vet en ofta dyrare, mer exklusiv version av ett album eller en film, där det ofta finns en extra låt eller en plus-DVD med en video eller liknande – helt enkelt något tillägg. Ofta ges albumet ut i en bestämd upplaga, exempelvis 10 000 exemplar, vilket ju gör att om det släpps fritt överallt försvinner poängen. Vad som är grundläggande fel med detta är just tanken med en begränsad upplaga. Tanken att kulturen av okänd anledning ska hållas inom en viss grupp människor. Kultur ska vara fri, och om möjligt tillgänglig för precis alla. Om vi tänker oss ett perspektiv där extramaterialet är helt enastående, revolutionerande för mänskligheten, och kopiering är omöjligt. Vad händer? Någon ställer sig och spelar in en olaglig kopia. Ett plagiat. Så vad är värst, en likvärdigt bra kopia eller en sämre variant på samma sak?

Artisten vill inte släppa det till att börja med

Detta är någonting jag har full förståelse för – jag har själv både texter och musikverk jag inte skulle vilja att andra läste eller hörde, i alla fall inte förrän efter min död. Vissa artister har musik de inte vill släppa. Tidigare nämnda Devil Doll har ett första album som trycktes i ett exemplar som överhuvudet själv har, exempelvis, med argumentet att han bara tycker den är pinsam. Men hur fungerar det om artisten släpper en skiva i sin ungdom och senare ångrar sig? Tyvärr faller allt tillbaka till att det är för sent ögonblicket det släpps. Det går bara inte att försöka begränsa det på det sättet. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Men material som aldrig släpps. Tja, du kanske borde gå tillbaka och läsa Anne Franks dagbok och överväga om hon faktiskt planerade att publicera det hela.