Det är du som är eliten, och det är okej

povertyOxfam släppte nyligen en ny rapport som fick stort spel i media, där de riktar grov kritik mot världens rikaste 62 personer, som enligt deras statistik äger mer än världens fattigaste 3.6 miljarder.

Det här gav utan tvekan en del vatten på kvarnen åt de som gillar att kritisera rika mer eller mindre enbart för att de är rika, någonting som ständigt förbluffar och förvirrar mig. Oxfam har – precis som tidigare – fått en hel del kritik för sina märkliga metoder, bland annat för att de räknat med skulder vilket gör att en random svensk medelklasstudent är fattigare än någon som varje dag kämpar för att äta.

Som Johan Norberg påpekar i Metro finns det dock ett större bekymmer i sättet som allt fler vill beskylla världens rikaste för världens fattigdom. Den trend vi sett under 1900-talet och framåt är att andelen som lever i fattigdom minskat drastiskt, och fortsätter att minska. Rika blir, som Oxfam noterar, allt rikare, men detsamma gäller för fattiga. Enligt World Bank har andelen som lever i extrem fattigdom (tjänar $1.90 eller mindre per dag) minskat från 37% 1990 till 12.7% 2012, vilket är betydligt bättre än de mål som satts upp i kampen mot fattigdom – det storslagna målet att halvera andelen i extrem fattigdom innan 2015, något vi lyckades med fem år tidigare än planerat.

Världen blir för varje dag som går bättre och bättre, med alla objektiva mått som går att mäta. Människor lever längre och har mer pengar att leva på, färre dör i våldsbrott och situationen för minoritetsgrupper som HBTQ-personer blir allt bättre, även om det fortfarande finns mycket att göra. Vi blir inte lika sjuka som förr, och har större frihet än förr. Världen blir ständigt en bättre plats, även om det med nostalgi i instagramfiltret kan vara svårt att se det när vi själva lever så korta tid och påverkas så pass av subjektiva minnen och tankar, för att inte tala om politisk propaganda.

Det viktigaste att ta hem från allt detta, är att om någon är världens elit så är det du. Du, du, du. Kan du bara läsa det här betyder det att du kan svenska, vilket med största sannolikhet gör dig till en av de friaste, rikaste människorna på jorden. Och de rikaste? De rikaste är också de som betalar mest i skatt, som driver de företag som enorma delar av världens befolkning får sin lön av. De som skapar de komplex du handlar i. De som byggt din lägenhet. De som byggt det där flyget du tar till semesterön, som byggt de hotell som du bor i. Och guess what? Det är du som ger dem pengar, av fri vilja, för att de levererar någonting du gillar.

Sluta basha dig själv.

Fuck jante.

Repeat.

Vem är liberal idag?

Så nu har, som så många påpekat, ironin nått sin höjdpunkt. Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna.

En del har jämfört namnbytet med hur Feministiskt initiativ på kort tid lyckades shanghaja begreppet ”feminist”, så till den grad att jag nu hör allt fler distansera sig från begreppet – inte för att de inte är feminister, inte för att de är ”jämställdister”, och alla andra gamla larviga argument, utan helt enkelt för att de inte stödjer FIs auktoritära vänsterpolitik. Jag själv känner allt oftare att jag när jag säger att jag är feminist måste förtydliga att jag inte är vänster.

Men det är inte riktigt samma sak som händer med Liberalerna och ordet liberal. Det finns faktiskt en skillnad i att Feministiskt initiativ faktiskt är feminister, om än en väldigt specifik typ av feminist som inte är representativ för alla feminister. Jag drar mig däremot verkligen för att kalla Liberalerna för liberaler.

liberalernapiraterna

Ordet liberalism har bytt betydelse om och om igen. Den ursprungliga definitionen, som är den jag känner mig vid, är det som idag kallas klassisk liberalism eller nyliberalism. Här betonas dels kapitalism och ett vurmande för den fria marknaden, men även ett starkt fokus på individens frihet i stort – rätten till sitt liv och egendom, rätten att bestämma över sitt liv utan att bli påtvingad regler och regleringar. På andra sidan Atlanten har ordet ”liberal” kommit att hamna på vänstersidan av det politiska spektrat, närmare det vi i Sverige skulle kalla socialdemokrati.

De större partier i Sverige som fortfarande verkar känna sig vid ordet liberal är i första hand Liberalerna (fd Folkpartiet) och Centerpartiet, men bägge dessa partier har sedan länge nedtonat de ickeekonomiska aspekterna, trots att jag känner att Centerpartiet börjat svänga rätt. Speciellt Folkpartiet har, rakt emot sina påstådda värderingar, gång på gång vurmat för en ytterst auktoritär politik med stort fokus på att bestämma över individen, både i sin skolpolitik, sitt vurmande för massövervakning, sin narkotikapolitik och sin sexarbetespolitik. Det finns helt enkelt väldigt få liberala värderingar att tala om.

Jag blir allt mer osäker på om jag ens ska fortsätta kalla mig liberal, när ordet så totalt bytt betydelse under så lång tid. Jag kanske inte är liberal enligt den nya betydelsen, men jag ställer mig å det starkaste för individens frihet. Jag ställer mig stolt för det parti som faktiskt konsekvent gjort det sedan grundandet – som ställer sig mot övervakning av icke misstänkta individer, som ställer sig mot onödiga statliga register av könsidentitet, som vill säkra rätten att både köpa och sälja sex, och som vill avkriminalisera all narkotika för privat bruk.

Jag är medlem i Piratpartiet. Och det borde precis alla liberaler som tröttnat på Folkpartiets orwelliska nyspråk vara.

www.BliPirat.nu

Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Någonting saknades i Annie Lööfs tal

Annie Lööfs (c) tal i Almedalen har hyllats av många, både centerpartister och utomstående såsom analytiker,  som lagt fokus på att hon för varje tal blir allt tydligare i den klassiskt liberala ideologin. 

Jag har full förståelse för många liberalers tankar om talet – det var onekligen ganska hardcoreliberalt på sina ställen, med prat om hur skatten inte är statens ägodel som en uppenbar highlight. Men att Centerpartiet siktar på att utgöra en liberal kraft i ett vänstervridet politiskt klimat får mig samtidigt att sätta hårdare krav, någonting jag betonade när jag igår var med i Frihetspodden och diskuterade ur ett både piratpartistiskt och liberalt perspektiv.

Någonting saknades, Annie Lööf, och det som saknades var den allra största liberala frågan i modern tid, en fråga som människorättskämpar ur både den liberala och socialistiska falangen bör kunna enas om. Du missade integritetsfrågan. Det faktum att en ny generation växer upp under en stat som övervakat alla deras digitala rörelser sedan 2008 är skrämmande ur ett generellt perspektiv, men speciellt ur ett frihetligt och liberalt perspektiv. Hur kan ett parti som står för ”närodlad politik” och individens frihet från staten samtidigt tala utan att ens nämna FRA-lagen? Eller för den delen binda starkare relationer till den amerikanska staten samtidigt som de avslöjas spionera på flera europeiska statschefer?

Centerpartiet har historiskt ställt sig emot bland annat FRA-lagen, baserat på just deras liberala värdegrund – att låta staten spionera på sin egen befolkning innan det ens finns en misstanke går helt enkelt inte ihop med grundläggande liberala principer om individens frihet från majoritetens förtryck. Under FRA-omröstningen 2008 fick de uppleva ett enormt tryck från Alliansens partipiska, en piska som fortfarande hänger i luften trots att Annie Lööf och Centerpartiet vinner allt mer makt och i stort sett närmar sig att ta över som ledande alliansparti.

Men ursäkten att Centerpartiet måste anpassa sig efter Moderaterna håller helt enkelt inte längre, speciellt inte under ett mellanvalsår. När Centerpartiet satsar allt hårdare på klassiskt liberala värderingar och att stå ut som det enda ickeauktoritära allianspartiet har de också chansen att vara mer kontroversiella i områden som integritet och övervakning, vilket kan låta dem vinna väljare och öka sitt förtroende i god tid innan de måste börja kompromissa med övriga allianspartier inför valåret 2018. Ursäkten håller inte, och det finns bara en kvar.

Centerpartiet bryr sig inte, för att integritetsfrågorna inte ger några röster. Det är den sorgliga, enkla, frustrerande sanningen. Och med den insikten är jag beredd att högaktningsfullt förkasta Lööfs prat om liberala värderingar som struntprat. Jag känner inte ett uns av tillit. Jag förstår kompromisser. Jag förstår prioriteringar. Men att prioritera bort en så grundläggande liberal fråga är oförlåtligt.

Ni har era chanser att visa att ni bryr er, Centerpartiet. Börja ta dem.

Bilden: Annie Lööf talar i Almedalen 2015. Bild av Per Pettersson, Frihetssmedjan.

Så jag tog om the Political Compass

I november förra året tog jag the Political Compass för första gången, och nu idag bestämde jag mig för att ta om det. För den som inte vet är Political Compass ett onlinetest för att se vart man hamnar på en tvådimensionell politisk skala, där den vertikala dimensionen är auktoritär-frihetlig och den horisontella är klassisk vänster-höger.

Förra gången klassades jag som vänsterliberal, och det gjorde jag även denna gång, en smula längre vänsterut men i stort sett likadant.

crowdgraphpng

 

Under testet får du i princip svara på en serie påståenden, där du antingen ”håller med fullständigt”, ”håller med”, ”inte håller med”, eller ”fullständigt inte håller med”. (OT: varför har inte svenskan ett ord för ”disagree”?) Påståenden skiftar i sin neutralitet, från exempelvis ”what’s good for the most successful corporations is always, ultimately, good for all of us” till ”abortion, when the woman’s life is not threatened, should always be illegal”.

Det största problemet med testet i min mening är att det är otydligt vilken skala det rör sig om – när frågor ställs om huruvida rika beskattas för mycket, så är det otydligt om de menar i ens eget land, i exempelvis USA, eller överlag i hela världen. Det finns även ett par tvetydiga påståenden som ”An eye for an eye and a tooth for a tooth”. Jag svarade enligt originalsyftet med begreppet – bestraffa aldrig någon mer än vad den förtjänar, exempelvis genom att döda någon som ”bara” stulit. Men många tolkar den säkert som den vanliga missuppfattningen, att den menar att man måste betala tillbaka lika mycket som förtjänas.

Vissa påståenden är uppenbara. Självklart säger jag nej till exempelvis att ”vissa sorter ska hålla sig för sig själva” eller att ”första generationens invandrare kan aldrig integreras in i ett samhälle”. Men en del är betydligt svårare, som ”no broadcasting institution, however independent its content, should receive public funding”. Jag är emot public service, men samtidigt är jag för statligt stöd till kultur. Var går gränsen? Hur kan jag antingen hålla med eller inte hålla med om en så komplex fråga? Detsamma återkommer i många andra. På påståendet att ”krig som går emot internationell lag är ibland försvarbart” höll jag med, eftersom jag förstår att myteri ibland är behövligt för att fälla en tyrann. Men betyder det att jag håller med om 99 % av alla fruktansvärda krig där ute? Nej, självklart inte.

Det är ett komplext och tvetydigt test, men det kan vara kul att se ungefär var man hamnar.

Nyspråk efter nyspråk i riksdagen om DLD

Idag sker debatten och omröstningen om Datalagringsdirektivet i riksdagen, och det kan följas direkt eller i efterhand genom SVT.

Förespråkarna kämpar med svåra frågor från kritikerna (främst MP och V), och de allra flesta inom M och S argumenterar för att ”vi måste införa det” eftersom EU kräver det. Sanningen är mycket mer komplicerad än så, men slutpunkten är att vi inte alls måste, utan vi har ett val. Den böter som kommer av att vägra är ingenting i jämförelse med vad det skulle kosta att införa det.

Johan Pehrson (FP) är en man som av någon bisarr anledning jag ännu inte förstått kallar sig för liberal, och han är antagligen den värsta motståndaren till integritet och frihet i DLD-frågan. Efter att bland annat sagt att det är en ”effektiv teknik” trots att undersökningarna tyder på att den inte är det, och efter att han sagt att det ”är viktigt” att vi inte får säga vad som helst på internet, kastar han ut sig nyspråk efter nyspråk i sann orwellisk anda.

För det första är det tydligen inte en politisk åsikt att stå för integritet, utan ”det är väl alla?”. I nästa andetag bevisar Pehrson däremot att han själv uppenbarligen avskyr integritet.

När sedan Maria Ferm (MP) gör allt för att pusha honom att inse hur integritetskränkande extrem övervakning är, utbrister han riktigt argsint ”övervakning? Vi pratar inte om övervakning.” Enligt Pehrsons förvirrade tunga är övervakning vad det kallas när man har kameror, men när det handlar om ren information – då säger man ”datalagring”. I slutändan är de exakt samma sak, men vad spelar det för roll? Det viktiga är ju att folket inte hör ”övervakning” nu när det börjat bli ett skrämmande ord.

”Säg inte övervakning, Maria Ferm!”, ropar Johan Pehrson i riksdagens salar, och skrämmer vettet ur mig.