Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

En otrolig vecka

Jag sitter på tåget från Göteborg hem till Linköping och inser hur fantastisk den senaste veckan varit. Så jag måste skriva av mig, och tacka alla som gjort den så otrolig.

Sammanfattning av denna fantastiska vecka : Åkte hemifrån på torsdagen, hade en mysig dejt i Stockholm, åkte hem till Elin och hade fantastiska diskussioner över vin. Lunchade med Janne på fredagen, åkte till Uppsala och jobbade på kansliet med Mikael och Gustav. UP östs kongress lördag-söndag med fantastiska människor och ansvarsfrihet. Söndag kväll drar jag direkt vidare på roadtrip med Lars, Elin och Erik till Båstad där vi spenderar ett gäng dagar i en stuga med Niklas och Sara.

Onsdag kväll roadtrip på nytt, nu till Göteborg. Meg torsdag-fredag, Internet Freedom Weekend lördag, partistyrelsemöte över videolänk söndag. Fantastisk dag med Fabian måndag. Och nu sitter jag här på ett tåg mot en tom lägenhet för att lägga veckan på att spela Theme Park World och jobba.

Det här har varit en helt otrolig vecka av så många olika anledningar. Så många vänner, så mycket vin, så många brädspelsomgångar, så många kramar, så många intelligenta tal, så mycket god mat. Jag vill tacka roadtripgänget för idén med Båstad, vill tacka Björn, Mab, Annika, Sofia och många fler för arrangerandet av Meg och Internet Freedom Weekend, alla fantastiska talare på detsamma. Tacka Milla för att hon gång på gång visar sig vara en så kapabel och trevlig människa (rösta på henne till Ung Pirats förbundsstyrelse nästa helg!). Tack till Sofia som lät mig bo hos henne trots att vi knappt fick någon tid att prata.

Tack till Fabian för att jag fick bo där några dagar och för att du är en så nästan perfekt människa. Tack till Erik för att du lyckas så väl att vara riktigt kapabel och professionell och samtidigt en utomordentlig vän. Tack till Elin för att du alltid säger så perfekta saker som nästan får mig att gråta varje gång.

Tack alla nya människor som jag fick träffa. Jag blev helt otroligt impad över hur häftiga ni är. Alla jag inte träffat afk förut – Mikael, Starow, Frans, Sanna… och många många fler. Tack alla jag glömt.

Det är tack vare sådana som er som jag älskar att vara politiskt aktiv. Det är tack vare sådana som er som piratrörelsen är så otrolig. Tack.

Partistyrelsen besöker Bryssel (igen)

I förra veckan besökte Piratpartiets partistyrelse vår europaparlamentariska representation i Bryssel igen. Det är andra året i rad vi gör det, och vi har redan bestämt att det blir av igen innan EU-valet nästa år.

Brysselresorna är intressanta i det att de är väldigt effektiva, praktiska och (för mig) känns väldigt lyxiga, samtidigt som de är de billigaste styrelsemöten vi har under året. Som det ser ut nu kostar ett vanligt partistyrelsemöte ungefär 15 000 kronor (inräknat resor, mat och boende för ungefär femton personer), medan brysselmötet enligt Mab såg ut att landa på runt 2 000 kronor.

Anledningen till det är att vår representation i EU-parlamentet har möjlighet att bjuda in informationsgrupper som bekostas av parlamentet. Parlamentet ger då ut en schablonsumma för flyg, mat och boende. Denna summa är dessutom högre än vi brukar bekosta för mat och boende (boende försöker vi få på noll genom att låna soffor, mat ligger på någon tjuga per måltid och person), så under brysselresorna äter vi jämförelsevis fin mat och bor på (billiga, men ändå) hotell. (Innan någon frågar, vi får inte behålla mellanskillnaden, utan pengarna som vi får i schablon måste göras slut på. Annars hade det varit ett trevligt tillfälle att fortsätta leva spartanskt och få in extra inkomster till partiet.)

Parlamentets villkor för detta är att vi är där under minst en vardag och besöker parlamentet samt lyssnar på deras informationsföreläsning om hur parlamentet fungerar. Sist var detta på fredagen, denna gång var det på måndagen. Det är trevligt, men informationen börjar bli repetitiv nu när jag hört den fyra gånger.

Förra gången vi gjorde denna resa var ganska dåligt timad. Det var styrelsemötet innan partiets höstmötet 2012, så den stora punkten var att gå igenom ett fyrtiotal olika sakpolitiska propositioner. Lägg till extrem hetta som svenskar inte är vana vid att ha i september, och vi satt instängda i ett kontor och pratade politik konstant två dagar i sträck, inklusive sena sluttider för att vi hade ont om tid. Parlamentsbesöket till trots hade det mötet egentligen lika gärna kunnat hållits i Sverige, och vi hade nog inte märkt mycket skillnad.

Denna gång var det mycket bättre timat. Till detta möte var de viktigaste punkterna att diskutera sådana som direkt rörde nästa års EU-val, och vi hade tur att få med bägge parlamentariker Christian Engström och Amelia Andersdotter på det mötet. Det var trevligt och konstruktivt och vi fick mycket gjort, och denna gång kändes det att det faktiskt fanns en riktig poäng med att vara just i Bryssel. Dessutom hade vi denna gång mycket mer tid – eftersom det var i semestertider passade många ledamöter på att åka ned en eller ett par dagar tidigare och stanna några dagar till (på egen bekostnad, förstås). Vi hade många trevliga konversationer vid middagar och sent in på nätterna, några åkte iväg på muséer och jag fick gott om tid att sitta på parlamentet (med Amelias stulna skrivbord) och skriva ihop mötesprotokollet.

En viktig poäng är att denna typ av möten dessutom leder till ökad social sammanhållning, vilket är mycket viktigt i en styrelse. Jag hade långa diskussioner med ledamöter som jag egentligen inte pratat så mycket med utöver ren politisk diskussion på möten, bland annat Troed Sångberg och Dennis Holm. Det är svårt att överskatta vikten av dessa rent sociala sammanhållningar.