Tänk om Breivik har rätt?

Jag vill verkligen inte bli den där bloggaren som alltid ställer mig bakom idioter. Men ibland är det faktiskt väldigt välbehövt att vara den som utgör någon slags djävulens advokat.

För ett tag sedan bloggade jag om hur Sverigedemokraternas Martin Kinnunen friades från skattebrott, och jag lyfte hur en person faktiskt kan vara oskyldig även om personen i fråga har hemska åsikter – det ska inte påverka rättssystemet. Nu har vi plötsligt en liknande situation i Norge, när massmördaren, terroristen och nazisten Anders Behring Breivik stämmer norska staten för att de – enligt honom – behandlat honom på ett människorättsvidrigt sätt.

breivikFirst things first – Anders Behring Breivik är en hemskt människa. Han är en massmördare med horribel människosyn, han kallar sig själv nazist, och han har tydligt uppgett en vilja att skapa ett etniskt krig att jämföra med Nazitysklands förintelse. Han har visserligen under sin fängelsetid sagt att han ångrat sig och vill införa nationalsocialism i Norge med ”demokratiska medel”, i form av ett nytt parti han startat, Nordiske Stat, men förtryck under demokrati är fortfarande förtryck.

Det sagt. Tänk om Breivik har rätt?

Inte i nazismen. Men i det grundläggande faktum att alla människor – även vidriga sådana – har vissa fundamentala mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter villkoras inte på hur någon betett sig. De kan inte fråntas, mer än vid nödfall när en person genom att utöva sina rättigheter löper stor risk att frånta andra sina rättigheter. Men det är inte något som fråntas av känsloskäl. Att säga att Breivik för att han kallblodigt mördat barn och planerat en etnisk rensning av de han anser vara orena inte förtjänar dessa rättigheter är att rakt gå emot de principer på vilka vi skrev dem till att börja med.

De rättigheter som fråntas Breivik måste, som med vilken fånge som helst, ha en anledning. Att brev han skickat till kända nazister, med syfte att utveckla det han påbörjade i Utöya, stoppats, är fullt rimligt. Men Breivik säger också att fängelset medvetet ger hans cell dålig luft, att den är mörk, att han får kallt kaffe, att han inte får träffa någon av de 200 personer han velat få besök från, och att han nekats skriva brev i hög utsträckning och inte får lov att publicera en bok.

Min poäng är inte att Breivik har rätt. Min poäng är att det finns en chans – som av många förnekas helt enkelt för att de inte gillar honom – att han har rätt, precis som med fallet Kinnunen.

Christers skuld

Idag var det trettio år sedan den socialdemokratiska statsministern Olof Palme mördades. Jag har under dagen mest frustrerats gång på gång över hur mycket mediautrymme årsdagen får, hur pass Palme efter dessa decennier upphöjts till en gudalik varelse, någon som räddade Sverige och någon vars död kastade ned landet i total kaos.

palmeDet är ännu mer spännande hur många som har åsikter om lite alla möjliga rent objektiva – inte subjektiva, inte godtyckliga – saker och ting. Hur många som inte vet när de bara ska säga ”ledsen, jag är inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig”. Som när så många är övertygade om att Martin Kinnunen (sd) är skyldig till ekobrott.

Eller som när Sveriges egna statsminister säger sig vara säker på att Christer Pettersson är Palmes mördare. Christer Pettersson, som redan varit misstänkt och sedan förklarats oskyldig till dådet.

Det är spännande hur lätt man tappar verklighetsförankringen när en händelse – kanske speciellt ett brott – blir så pass känt och en så pass stor del av vår gemensamma historia att det blir som en saga. Varför är det okej att – och speciellt som statsminister! – uttala sig om vem man tror är skyldig till ett så pass allvarligt brott? Hur är det okej att basera det på så otroligt svaga grunder som ”Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson”?

Att som politiker, och speciellt folkvald politiker, och speciellt som minister, och speciellt som statsminister, uttala sig om vem man tror är misstänkt i en pågående brottsutredning… är ganska jättekorkat.

Hur tänkte du nu, Stefan?

Kinnunens friande, eller: Antons lag

I veckan blev det klart att Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen frikänns från de misstankar om ekobrott som lyftes i och med bokföringsfelaktigheter i SD-bolaget Samtid & Framtid, som förutom bristande bokföring även låtit bli att betala nästan en miljon i moms.

Jag har inte följt rättegången tillräckligt väl för att kunna fatta någon åsikt om huruvida jag anser att det fattades rätt beslut – jag har helt enkelt ingen aning om Kinnunen är att betrakta som skyldig eller ej. Det som skrämmer mig är däremot hur många det är som verkar befinna sig i precis samma situation som jag, men som är övertygade om att han är skyldig.

Det är egentligen flera problem som är värda att lyfta i hela debatten. För det första är det underligt hur många som omedelbart blandar in sina politiska åsikter och helt enkelt förutsätter att en person som är aktiv i ett parti de ogillar måste vara skyldig. För det andra, och det här hänger verkligen ihop, lyfter hela fallet på nytt problematiken med att Sverige fortfarande använder ett rent krasst medeltida system med politiskt tillsatta nämndemän, någonting Mårten Schultz kritiserade läsvärt i DN.

Det hela blev speciellt aktuellt i detta fall, där en välkänd politiker stod inför rätten och fick möta nämndemän som uteslutande tillhörde de rödgröna partierna – några som inte sällan klassar sig själva som Sverigedemokraternas fiende. Jag har dessvärre väldigt svårt att tro att dessa nämndemän i de flesta fall lyckas bevara någon som helst objektivitet, även om det är helt omedvetet.

För det tredje lyfter det hela någonting som jag tror ytterst få som inte är engagerade i företagsvärlden egentligen tänker på – bokföring är jävligt komplicerat, och vilken idiot som helst får starta företag.

Poes lag är en idé myntad av Nathan Poe, som mer eller mindre säger att tillräckligt välgjord satir är omöjlig att särskilja från ren idioti. I utmärkta exempel som Flat Earth Society, en grupp som bestämt hävdar att jorden är platt, är det helt omöjligt att avgöra om de skämtar eller bara är dumma.

poeslaw

På samma vis är det i bokföring ofta svårt att avgöra om någon medvetet begår ekobrott, eller om personen i fråga bara är kass på bokföring – någonting jag rent egoistiskt nu myntar som Antons lag. I min mening är de svenska bokföringslagarna snäppet för byråkratiska, utrymmet för rena misstag är för litet, och straffen för dessa misstag (både i form av diverse avgifter men även rättsliga åtgärder), vilket löper stor risk att hämma utveckling och innovation. För rent krasst, vem vill starta företag – speciellt på fritiden och med begränsat tid – väl medveten om de risker som förekommer?

På det viset är det nästan bra att Kinnunen frias. Ju fler som fälls för de ekobrott som ligger i gråzonen mellan slarv och medvetet fusk, ju starkare blir den rättsliga praxis som möjliggör för fler att fällas för rena misstag. Och sen är bollen igång.