Drömmar på sistone

Har kommit ihåg många drömmar på sistone, vilket är ovanligt.

1. Terrororganisationen och Nikki

Drömde att jag var med i någon slags överstatlig organisation som skulle jaga och avrätta medlemmar ur en vänsterterroristorganisation.

När jag sedan får veta att Nikki är med i organisationen och är mitt senaste uppdrag försöker jag vägra döda min flickvän (jag var helt okej med att hon dog, men ville inte göra det själv). Jag flydde och blev jagad på moped upp för några snöiga klippor.

2. Ali överger mig

I en annan dröm hade Ali övergett mig, men jag minns inte mycket mer än så. Vaknade helt förstörd i tårar.

3. Slottet med Matti (den långa och någorlunda logiska drömmen)

Jag, Fabian, Isabelle och Lovisa var på något event med Ung Pirat i ett slott utanför Stockholm. När Isabelle och Lovisa drog iväg och letade efter dem hittade jag en söt kille som hette Matti. jag skulle precis gå ned på honom när Lovisa såg oss, fick panik och sprang iväg. Jag sprang efter.

Sen träffade jag på Fabian på ett café, han hade tydligen tagit MDMA och jag frågade hur det var med honom. Han sade att sånt frågar man ju inte, och när jag frågade varför blev han allt mer högljudd och folk på caféet började titta på oss varpå jag blev nojig. När Fabian vägrade sluta skrika på mig gick jag därifrån.

Sen insåg jag att vi skulle med samma buss hem, så jag väntade på honom utanför caféet. När han inte dök upp tänkte jag att han redan var på busshållplatsen och att jag nästan skulle missa bussen, så jag sprang dit.

Jag hann precis med en buss men var väldigt förvirrad över vart den egentligen skulle. När jag såg ”Stockholm Cityterminalen” annonseras ut i bussen hoppade jag snabbt av, råkade först få med någon annans väska men hann byta till min.

När bussen åkte igen såg jag från busshållplatsen att den inte alls stannat vid Cityterminalen – jag hade sett slutstationen, inte nästa stopp. Så jag började kolla efter nästa avgång, men hittade en cool digital busstabell som bytte mellan busslinjer när man drog i en spak.

Plötsligt hade jag en sjuk massa packning vid busshållplatsen, som jag hade stulit. Först tänkte jag att det ju var nice, sen påmindes jag om konceptet att det gav mig väldigt lite medan de jag stulit av förlorade väldigt mycket. Så jag lämnade allt efter mig på hållplatsen.

4. Ali och telefonen

Sen skulle Ali fånga min telefon och lovade att om hon missade kastet skulle hon betala en ny om den gick sönder. Sen började hon chatta, och när jag kastade slog den i marken och skärmen sprack. Hon höll sitt löfte och köpte en ny.

5. Cigg och Disney på MoS

Sedan var jag på Mall of Scandinavia, men ännu mer turistigt än det är nu. Jag skulle köpa cigg och hann precis till en kiosk innan de stängde (de hade börjat släcka). När priset för John Silver var överprisade 77 kronor blev jag sur, sen blev det något fel med kortet precis när nästa kund kom, så medan kassören var distraherad med hen tog jag kortet och ciggen och stack utan att betala. Ciggen var sedan söndriga och våta, så det var värt att stjäla dem.

Bredvid kiosken var en tom affärsyta som jag listade ut hade varit en Disney-shopp, som hade kvar en massa prydnader, DVD-skivor och böcker. Jag gick igenom vad jag kunde stjäla (jag börjar se ett mönster). Sen kom Stoffe Marry Hultman förbi och filosoferade om vad vi skulle stjäla.

Och that’s about it.

Problemet med nykterhetsorganisationer

Diverse nykterhets- och antidrogföreningar fortsätter av okänd anledning ha ett skrämmande stort stöd från befolkningen i stort, helt enkelt för att de är för nykterhet och mot droger. För hur kan det vara fel att vara för nykterhet och mot droger?

drogmissbrukHela situationen är i grunden väldigt sorglig. Det finns många människor som har problem med droger – allt från lagliga droger som alkohol och nikotin, och vidare till olagliga, extremt beroendeframkallande opiater och benzodiasepiner. För att inte tala om de som har problem med droger som inte i sig är fysiskt beroendeframkallande – cannabis, psilocybinsvamp, LSD, MDMA, och mycket mer. Problem som i många fall kommer ifrån att informationen kring olagliga droger som följd av regeringens nolltolerans ofta är felaktig eller otillräcklig.

Människor som tar MDMA alltför ofta och riskerar att bränna ut kroppens seratoninlager, vilket kan skapa allvarlig depression. De som tar en hög dos LSD eller psykedelisk svamp utan att förstå att substansen trots att den inte skadar dig fysiskt kan skapa ett allvarligt psykologiskt trauma i fel sammanhang. De som röker på till den graden att det blir en dyr och mentalt beroendeframkallande del av deras vardag.

Dessa människor – både de med ett allvarligt fysiskt beroende, och de som mår dåligt av sitt bruk, oavsett beroende – behöver hjälp. Så varför hatar jag ständigt på nykterhetsorganisationer?

Problemet med nykterhetsorganisationer såväl som antidroglobbyorganisationer, är just att de är emot drogen i grunden, inte de problem som kommer från drogen. På många sätt är det lätt att förstå och förlåta det – jag växte själv upp med alkoholmissbruk i familjen, vilket länge fick mig att helt undvika alkohol, innan jag insåg att man faktiskt kan bruka alkohol på ett säkert och trevligt sätt. Lukten av alkohol får mig fortfarande att tänka på jobbiga händelser i min barndom, på kraschade bilar och kastade flaskor. Jag har all förståelse för att direkt insikt i drogmissbruk kan skapa ett slags hat mot drogen i alla dess former.

Frågan är om det faktiskt finns någonting bra att få från detta spontana och irrationella hat. Kan vi genom detta hat faktiskt hjälpa de som behöver hjälp?

För antidrogföreningar som Anhöra mot droger verkar det snarare skapa situationer som gör allt annat än hjälpa. Det skapas ett hat inte bara mot substansen, utan mot dess brukare. Och självklart gör det att brukarna låter bli att söka hjälp, låter bli att engagera sig. I veckan såg vi exempelvis citatet till höger från just Anhöriga mot drogers ordförande Lena Larsson – att drogbrukare inte förtjänar vård, utan att denna ska villkoras på att patienten håller sig borta från droger.

amdTo be fair syns samma argumentation även mot brukare av lagliga droger. Jag har hört nykterister säga att tobaksrökare själva borde bekosta sin behandling för lungcancer. Att alkoholister själva ska bekosta den sjukvård de behöver. Det kan låta bra i grunden – att man själv ska bekosta den vård man själv skapat ett behov av. Det stora problemet är förstås att det är ett väldigt svartvit sätt att se droger på.

Vi gör alla en massiv mängd beslut som i stort sett avgör hur friska vi är. Den som äter väl, tränar regelbundet och håller sig borta från cancerframkallande cigaretter lever i de flesta fall betydligt längre än de flesta, och kostar sjukvården mindre. Men betyder det att vi bara ska ha sjukvård tillgängligt för de som tränar? För de som undviker farliga sporter? För de som aldrig dricker alkohol? För de som inte går ut och festar på helgerna? Var exakt ska vi dra gränsen?

De som brukar droger kommer i en hel del fall behöva stöd. Både input och information för att se till att deras bruk förblir hälsosamt men även, i de mer extrema fallen, hjälp med att sluta använda nikotin, alkohol, opiater, och andra farliga ämnen. Vi behöver organisationer som hjälper dessa människor. Och det finns sådana föreningar, exempelvis Svenska brukarföreningen som arbetar med harm reduction och att stoppa missbruk, snarare än att stoppa droger i sig. Det är lockande att se alla nykterhetsorganisationer och alla antidrogorganisationer som goda krafter – medan det snarare handlar om människor som bryr sig mer om att stoppa en drog än att hjälpa människor.

För att parafrasera ett citat från Carl Johan Rehbinder – att rösta på Sverigedemokraterna för att de bryr sig om invandringsfrågor är som att stödja pedofiler för att de bryr sig om barn. Eller som att stödja Anhöriga mot droger för att de bryr sig om drogfrågor.