Att komma tillbaka

Ibland kommer livet i vägen, och engagemang får ta en paus för det viktigare – att för stunden överleva, att prioritera det som är viktigt. Så har fallet varit för mig de första två månaderna av året, och i mitt fall har prioriteringarna varit hälsa och jobb.

Som följd har mitt engagemang i Piratpartiet varit lite vilande, som en del märkt och som jag meddelat partistyrelsen.

Den goda nyheten, jag är tillbaka. Det är en konstig känsla, men väldigt uppfriskande. I närmare två veckor har jag försökt komma in steg för steg, och sakta men säkert kommit till insikten att jag måste dyka i sjön av partiarbete för att jag verkligen ska komma tillbaka. Idag har jag suttit och gått igenom mail, fört samtal jag skjutit upp, planerat framtiden, och så mycket mer.

Jag är tillbaka. Nu fortsätter vi.

Årskrönika 2016

Så här kommer min extremt långrandiga sammanfattning av 2016. Rekommenderad läsning är även Fabians, inte bara för att den är intressant utan för att den även handlar en del om mitt år. 🙂

Jag och min dåvarande flickvän Felicia, maj 2016.

2016 var ett stort år för mig relationsmässigt, både vad gäller vänskapliga och romantiska relationer. 2015 var året då jag verkligen vidgade min sociala sfär, och 2016 började det realiseras på ett helt nytt sätt. I slutet av 2015 hade jag flyttat till Stockholm, och snart började jag bygga upp ett helt nytt nätverk med vänner.

Jag började engagera mig mer på BDSMF-scenen och träffade fantastiska människor som Ruben, Karin, Fredrik, Hanna, Felicia och många fler. Felicia och jag utvecklade ett romantiskt förhållande under våren, utöver mina pågående relationer med Fabian och Ali, ett förhållande som dog när sommaren kom men som låtit oss förbli vänner. Någonstans här bestämde jag mig dessutom för att gå över från polyamori till relationsanarki, och sedan dess har jag känt mig sjukt mycket mer fri.

Under hösten fick jag någon slags social revolution, och på väldigt kort tid träffade jag två människor som kom att betyda mycket för mitt liv – Toni och Nikki. Ni tog snabbt över stora delar av min hjärna, och fortsätter att göra det för var dag som går. Under slutet av året träffade jag en person som kom att betyda väldigt mycket för mig, men där vår relation fick slås sönder innan den började röra sig dit jag hoppades. Och sist men inte minst träffade jag under slutet av året Lovisa, som börjat bli en allt större del av mitt liv.

Jag, Ali och Orlando dagen vi flyttade in på Kungsholmen, oktober 2016.

Relationer dog också. Under hösten separerade jag och Fabian, som jag var tillsammans med sedan början av 2015, och jag flyttade istället ihop med min fantastiska nya sambo Ali i en ny lägenhet på Kungsholmen. Fabian och jag förblir dock väldigt nära vänner, han är rentav den jag skulle klassa som min allra bästa vän.

Det här var också året jag fick en helt ny familjemedlem i min otroliga älskling Orlando. Jag och Fabian köpte vår lilla leonbergervalp under sommaren, men efter två månader valde Fabian att dra sig ur, samtidigt som vi separerade. Sedan dess har Ali blivit någon slags bonusförälder, och Fabian hälsar ofta på och ger honom presenter som en mysig morbror.

Men 2016 var också ett kasst år för mig vad gäller mina mentala problem. Det var året jag på allvar började få hjälp mot min bipolära sjukdom, men det var också året mina problem fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression i september, som slutade med att jag blev inlagd i en vecka. Sedan dess har jag varit halvtidssjukskriven, något jag hoppas kunna ta mig ur nu i början av 2017.

Politiskt har mycket hänt. Det har varit ett händelserikt år globalt – brexit, PPs framgångar på Island, det amerikanska valet, främlingsfientlighet och situationen kring Daesh. Men det har också hänt en del för mig, inte minst att jag under våren gick och blev vald till partisekreterare för Piratpartiet. 2017 blir ett spännande år – det sista året innan nästa val!

Fabian och jag på väg till Bryssel, december 2016.

Jobbmässigt har det också hänt mycket. Jag har fått allt mer ansvar, lärt mig hantera mina uppgifter allt bättre, och utvecklats sjukt mycket som människa. Jag bytte under året titel från projektledarassistent till byggkoordinator, och fick dessutom en trevlig löneförhöjning. Allt går framåt!

I min djupa depression kände jag hur jag hade förlorat allt. Jag hade precis blivit dumpad av någon jag älskat mer än jag trodde jag kunde älska någon. Jag visste inte hur jag skulle klara av att ta hand om Orlando. Jag hade blivit vräkt. Det kändes som att alla på jobbet hatade mig. Att alla mina vänner hatade mig. Jag kände att jag var tillbaka där jag var för fyra år sedan.

Allt det har förändrats, och den jag kan ge creds åt för en väldigt, väldigt, väldigt stor del av det är Ali Gasanin. Du har hjälpt mig. Du har funnits där. Du har skyddat mig. Tröstat mig. Räddat mig. Det var du som gjorde 2016 till året jag överlevde en gång till. Tack.

Nu kör vi på, 2017.

Sömn

Jag har alltid haft problem med sömn.

Nähä, tänker du, vem fan har inte problem med sömn?

Men mina problem är lite konstiga. Och fördelaktiga. Och ja, det här är ännu ett inlägg i den serie inlägg där jag i alla fall försöker belysa och uppmärksamma mentala problem som relativt få egentligen känner till eller tänker på.

Young beautiful woman sleeping in bed close-up

Jag har alltid haft ett betydligt mindre sömnbehov än i princip alla andra jag känner, någonting som jag det senaste året insett beror på bipolär sjukdom, som kraftigt påverkar sömnmönster. Under uppeperioder av sjukdomen tenderar kroppen att hantera allt med mycket mer energi, vilket i många fall resulterar i att inte behöva sova alls lika länge som under friska eller depressiva perioder.

I mitt fall sover jag under en uppeperiod ungefär 3-4 gånger så lite som under en nereperiod, och då behöver jag inte sova speciellt mycket under en nereperiod, kanske främst för att mina sådana inte är alls lika tunga som uppeperioder . I en depression sover jag runt 7-9 timmar, när jag är frisk sover jag runt 7-8.

I en uppeperiod – alltså inte en full fledged mani utan snarare hypomana episoder, det vill säga perioder där jag är mer speedad och energisk men det inte påverkar mitt liv avsevärt negativt – sover jag i genomsnitt 3-6 timmar, extremt sällan över sex och relativt sällan över fyra. I djupare manier sover jag sällan över tre timmar, och ofta inte mer än en och en halv eller två timmar.

Det spännande med de sömnmönster som bipolär sjukdom ofta resulterar i är att de sällan orsakar några större problem. Det är inte så att jag sover ett fåtal timmar för att jag inte kan somna, och sen går jag trött hela dagen. Jag sover ett fåtal timmar för att jag inte behöver mer. För att jag vaknar utvilad efter bara ett par timmar, redo att sätta mig och jobba. Det här är alltså den typ av sömnproblem som är rätt cool och riktigt praktisk. Ännu ett exempel på hur priviligerad jag är.

Så vad gör jag med tiden? Mestadels är jag bara uppe sent och går upp när andra med jobb går upp. Jag och min pojkvän går och lägger oss ungefär samtidigt, de flesta dagar runt 2-4. Jag går sedan upp 7 och jobbar, medan han sover vidare och börjar jobba 10-12. Han ligger och sover just nu, liggandes bredvid mig i sängen medan jag bloggar. Det är kul att det kan öppna upp nya sociala möjligheter som att bjuda hem till en fest oberoende av huruvida jag ska jobba dagen efter.

Men periodvis har jag gjort vad jag generellt känner är snäppet mer produktivt – att gå och lägga mig vid normal tid och gå upp skrämmande tidigt. Jag hade en period när jag var runt nitton år, där jag gick upp 4 varje morgon. I en annan brukade jag gå upp vid sextiden när jag sov hos min dåvarande flickvän, och satte mig att programmera eller läsa i några timmar innan hon gick upp.

Så jag vet inte, jag kanske borde prova samma sak igen. Somna någon gång mellan midnatt och två på natten. Gå upp runt 4-6 och gå ut och jogga, börja jobba tidigare, umgås med vår hund. Det kanske skulle fungera.

Så nu börjar jag. Klockan är 23:13. Godnatt.

En twitterrant om bipolär sjukdom

Jag har menat att skriva mer om mina bråk med mental ohälsa sedan jag skrev ett inlägg om att leva med bipolär sjukdom. Men ibland händer det istället bara spontant på Twitter.

Att komma ut som bipolär

Jag har kommit ut så många gånger nu, på så många vis och för så många saker – ett utmärkt bevis på vår individualiserade, intersektionella värld, där alla faktiskt har någonting som får dem att sticka ut från massorna. Jag har pratat om mina politiska åsikter, om sexualitet och förhållandeformer, och om mitt liv. Men jag har sällan riktigt gett mig in på mental ohälsa.

Roller coaster

Under mina tonår, med start när jag var runt 14, begravdes jag i en serie djupa depressioner som påverkade mitt skolarbete och mitt sociala liv något enormt. Under den femårsperiod som följde var mitt liv en blandning av fysiskt självskadebeteende och självmordsförsök, vilket jag diskuterade i min bok ”Home”.

Jag lyckades, trots minimal hjälp från sjukvården, ta mig ur den onda cirkeln. Jag började på gymnasiet och sedan universitetet och lärde mig hur jag kunde hantera mina allt mer extrema humörsvängningar. Jag lärde mig att söka hjälp när jag behövde, lärde mig att sätta upp regler för mig själv för att minska skadorna. Allt började gå bra.

Under hösten 2015 besökte jag en vårdcentral efter konstant tjat från bägge mina partners. När jag berättade om mina problem (extrem viktnedgång, minskad aptit, varierande sömnmönster, skakningar, plötslig medvetslöshet utan förvarning) skickades jag nästan genast vidare till en psykiatriker som efter tester diagnoserade mig med bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom och helt enkelt stress.

bipolar

Bipolär sjukdom är ganska så förjävligt. Grunden i bipolaritet (tidigare känd som manodepressivitet) är kraftiga humörsvängningar, där patienten pendlar mellan en period av depression och en period av hypomani. Hypomani, som när det är kraftigt nog övergår till mani, är en period då patienten är mer upprymd och rastlös och, om det inte går för långt, mer produktiv och har ett mindre sömnbehov.

På den nivån kan en hypomanisk episod vara fördelaktig och trevlig. Det är skönt att inte behöva sova lika mycket, att vara motiverad, glad och effektiv. Problemet uppstår när det övergår till allvarligare manier, som riskerar att resultera i en total psykos och verklighetsfrånvända vanföreställningar och extrem megalomani att likna med gudskomplex.

Det är vanligt att sjukdomen först visar sig i form av depressioner, för att sedan supplementeras av maniska perioder i tjugoårsåldern – som det varit för mig. Jag har gått från att ha haft kortare depressioner till att det senaste året i princip fullt ut styrts av min sjukdom på ett väldigt obehagligt sätt. Jag lever idag nästan varje dag antingen i en depression eller ett ansträngande maniskt tillstånd, och när det inte räcker kommer dessutom kraftiga och oanmälda panikångestattacker. Det rekommenderas inte.

Det senaste året har jag steg för steg känt hur mitt liv blivit allt svårare att hantera. Mina humörsvängningar har förvärrats, och mina depressioner har blivit något lindrigare mot att mina maniska episoder förvärrats till den graden att jag regelbundet undviker mänsklig kontakt bara för att jag inte litar på mitt beteende. Mina mer extrema manier har lett till att jag fått arbeta extremt mycket under korta perioder för att komma ifatt vad jag missat under sjukdomsperioderna, vilket i sig ökat stressen och lättare utlöst nya sjukdomsperioder.

tl;dr: Det är hemskt.

Men – jag har äntligen kommit så pass långt som att börja få behandling. Tack vare en fantastisk psykiatriker på Uppsalas avdelning för unga vuxna påbörjade jag i veckan behandling med quetiapin, en stämningsstabiliserande substans som mer eller mindre ska ta bort extremerna och, ja, stabilisera humöret någonstans i mitten. Den stora nackdelen är quetiapins sövande effekter, som gör att jag (även om det förhoppningsvis snart går över) nu går runt och känner mig som en zombie. Jag har också börjat ta prometazin för ångest, även om jag inte tycker de påverkar avsevärt.

Saker rör sig framåt, och jag är hoppfull. Jag vill inget hellre än att må bra igen, och det gör ont att veta att det aldrig kommer att bli helt perfekt. Medicin kan lindra, terapi kan lindra, och genom att anpassa livet går det att minska på de negativa konsekvenserna. Men det försvinner aldrig helt och hållet. Det är det som är plågsamt.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

De intressantaste motionerna till Ung Pirats förbundskongress 2012

Nu har jag gått igenom samtliga motioner till Ung Pirats förbundskongress 2012, och jag slänger in mina två cent om de intressantaste motionerna. Kommentera gärna egna åsikter, vare sig de är med eller mot mig – anledningen till denna post är både att influera andra och att få höra kritik!

05. Medborgarskap till alla!

Motionen vill att PP ska ”driva att Sverige blir ett samhälle där man gör det lättare för personer på flykt att stanna i Sverige, samtidigt som man utreder hur snabbt gränserna kan öppnas helt så att det är öppet för alla att erhålla ett svenskt medborgskap”, någonting jag länge varit en proponent av. Tyvärr tror jag att denna motion får svårt att passera. Den stora fördelen med den är att den är vag nog att inte kunna göra någon större skillnad, men den är ändå tydlig nog för att bestämma vad vi ska diskutera framöver.

06. En progressiv rymdpolitik

Jag skrev mer om detta igår, och håller fast vid att det är en av de intressantaste frågorna för mig. I grunden söker motionen att utöka EU:s koncentration av pengar och ansträngning på sitt rymdprojekt, någonting som i min mening är en av de allra viktigaste forskningsområden de närmsta århundraden. Jag ska inte gå in för mycket på det här eftersom jag redan diskuterat det, men jag håller fast vid att det är ett bra förslag.

14. Regelbundna kuratorkallelser i grundskolan

Motionären ger exemplet på hur Sveriges fantastiska tandvård är ett resultat av regelbundna kollar från ung ålder, vilket var unikt när det genomfördes. Tänk om vi införde ett liknande system vad gäller barn och besök hos kurator? Då kan vi mycket lättare upptäcka och motverka problem som depression, anorexia, och andra problem som idag allt för ofta upptäcks för sent. Samtidigt skulle detta hjälpa att ta bort den stigma som finns kring psykologisk ohälsa, men som inte finns inom bland annat tandvård.

19. Informationsneutral narkotikaproblematik

Denna motion vill att PP tillkännager och arbetar emot problematiken bakom den nolltolerans mot narkotika som idag färgas Sverige. Medan jag är emot nolltoleranssystemet (och för en liberalare drogpolitik) håller jag fast vid min tidigare slutsats, att detta inte är någonting som PP ska ge sig in på – dels för att det inte skulle vara strategiskt, och dels för att vi har viktigare saker att arbeta för. Medan motionären är tydlig med att detta inte skulle betyda att PP vill legalisera narkotika, är det onekligen så det kommer att tolkas. Detta är ett problem som kan lösas utan PP:s inblandning.

25. Staten skyldig att följa folkomröstningar

Jag har hört prat om detta förut, och det är kul att höra att det kommer en motion om det nu. Motionären vill som rubriken säger att staten ska bli skyldig att följa genomförda folkomröstningar, samt ett par extra detaljer. Jag är för motionen, förutom att den är en aning oklar. Jag tycker om något att staten ska tvingas avgöra i förväg om de tänker följa en omröstning eller om den bara ska vara en rådgivning, och sedan tvingas de göra vad de bestämde från början. Jag kan se poängen med folkomröstningar för det rådgivande syftet, och tycker inte att dessa ska behöva utraderas helt – det viktiga är att det är klart för folket till att börja med.

26. Motion om bostadspolitik

Motionen vill att PP ger sig in i att skapa en bostadspolitik, främst för att förhindra de stora bostadsköerna för studenterna just nu. Jag vet själv det jobbiga problemet – min plan var att flytta hemifrån när jag började studera i augusti, och hittills har jag inte kunnat få tag på någonting – men jag är osäker på om politiskt tryck är lösningen. Liberalen inom mig anser att bostadsbygge ska komma av en kapitalistisk vinning från företagens sida, inte ett politiskt tryck som bara kostar pengar. Jag är dock osäker.