I Corren: ”Det stora sveket”

Jag kritiserar regeringens flyktingpolitik med Leo Calandrella Rudberg i Corren – ”Det stora sveket”.

”Regeringen har presenterat sina förslag på en förändring av Sveriges flyktingpolitik. Denna nya inriktning avviker från grundläggande humanistiska värderingar som länge rått i vårt land och försämrar för flyktingar på flera sätt.

1. Familjeåterföreningar försvåras. Regeringen begränsar möjligheterna för anhöriginvandring och omöjliggör detta för andra än de kärnfamiljer som kan försörja sina anhöriga. Gruppen alternativa skyddsbehövande – ofta syriska flyktingar – får inte återförenas överhuvudtaget. Familjer kommer således splittras om de inte lever upp till regeringens konservativa syn på kärnfamiljer. Det kan till exempel gälla homosexuella par som inte tillåtits gifta sig i sitt hemland. Vi väntar oss bättre från de som ser sig som Sveriges första feministiska regering.

2. Uppehållstillstånd tidsbegränsas. Denna förändring bidrar till stor oro hos alla som efter en farlig flykt måste bekymra sig för om de kommer tvingas tillbaka, istället för att i lugn och ro bygga ett nytt, tryggt liv i Sverige. Rädda Barnen, Röda Korset och Amnesty har alla kritiserat åtgärden på humanitära grunder. Därutöver ökar förändringen Migrationsverkets arbetsbelastning, eftersom varje beviljad asylansökan kommer prövas flera gånger istället för endast en. Handläggningstiderna lär också förlängas, vilket drabbar såväl de enskilda som myndigheten.

3. Id-krav införs. Alla kollektiva transporter till Sverige kommer att kräva id-kontroll. Därmed blir det omöjligt att ta sig till Sverige för flyktingar som till exempel förlorat sina id-handlingar under en farlig färd över Medelhavet eller aldrig fått några handlingar utfärdade i sitt ursprungsland. Indirekt innebär id-kraven ett brott mot rätten till asyl, eftersom asylsökande inte ens tillåts komma in i landet för att här lämna in sin asylansökan.

Uppräkningen utgör endast några av de förslag från regeringen som hotar flyktingars rättigheter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet begår här stora svek mot sina uttalade ideal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Regeringens politik går stick i stäv med tidigare löften, som Stefan Löfvens uttalade vid Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm om att hans Europa aldrig ”bygger murar”

Vi i Piratpartiet fördömer starkt regeringens politik. Regeringen måste omedelbart överge sina auktoritära förslag och istället införa åtgärder som syftar till att förbättra mottagandet, öka kapaciteten och hjälpa flyktingar. En särskilt nödvändig åtgärd är att införa lagliga vägar till Sverige och Europa, bland annat genom att utfärda humanitära skyddspass, göra fler undantag från Dublinförordningen och skicka bussar och båtar ut i Europa för att rädda flyktingar undan förtryck, lidande och död.

Sverige ska stärka de mänskliga rättigheterna – inte urholka dem.

Anton Nordenfur

partiorganisatör Piratpartiet

Leo Rudberg

asylrättsaktivist och engagerad i Piratpartiet”

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”

Hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga?

Jag var på väg att skriva en analys av Anna Kinberg Batras tal, men insåg att det var omöjligt utan att antingen upprepa det mesta jag sade om Annie Lööfs tal, eller att analysera i stort sett alla partiledare. So here goes – hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga? – inte så mycket en talanalys utan snarare en genomgång av det nuvarande politiska läget.

Annie Lööf (Centerpartiet)

Centerns Annie Lööf lyckas stå ut som en av de få starka personligheter i svensk toppolitik just nu – engagerande, personlig, och lagom kontroversiell. Även om jag har en hel del kritik mot vad hennes liberalism faktiskt innebär har hon på relativt kort tid lyckats få upp Centern på tapeten som ett tydligt politiskt alternativ, och det  är det som saknas i de flesta andra.

Stefan Löfvén (Socialdemokraterna)

Jag förstår inte Stefan Löfvén. Alls. Det fungerar bara inte. Han kanske är en skicklig förhandlare politiskt, men som en extern figur har han inga pluspoäng i min bok. Han missar helt både att lyckas vara en slipad, skicklig, professionell politiker, och för den delen att vara en relaterbar mysfarbror (någonting S lyckats bra med historiskt). Mest av allt är han bara gudomligt tråkig och frustrerande.

Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna)

Som jag sade häromdagen – om jag skulle få i uppdrag att fixa KDs fallande siffror och ge dem lite nya väljare (eller sina gamla tillbaka) skulle jag nog tillsätta en person i stil med Ebba Busch Thor. Hon är helt klart en annan personlighetstyp än Göran Hägglund, med annat fokus och andra idéer, och främst av allt betydligt mer konservativ och hårdare. Men samtidigt tror jag det är precis vad KD behöver. KD har om och om igen tappat sitt existensberättigande, och jag tror att det de behöver för att inte bli helt värdelösa är att bli mer konservativa och mer hårda, någonting Busch Thor hanterar ganska bra. Där finns det väljare, även  om politiken suger.

Jimmie Åkesson (Sverigedemokraterna)

Här har vi den andra tydliga utstickaren som verkligen gör sitt jobb och förtjänar sin plats, och som klarar av att vara allt annat än tråkig. Och det säger jag trots att jag verkligen avskyr hans konservativa, orealistiska och omänskliga politik. Han lyckas göra precis lagom mängd människor förbannade för att få extremt mycket mediaspel hela tiden, samtidigt som en skrämmande stor del av befolkningen älskar honom för det. Det är precis vad som behövs i en partiledare, och det är någonting som saknas i de andra partierna.

Gustav Fridolin och Åsa Romson (Miljöpartiet)

Återigen – så himla tråkiga. Den stora skillnaden  mellan de två är att Fridolin håller sig till att vara en tråkig politiker och aldrig väcker någon som helst kritik – helt enkelt för att ingen orkar lyssna – medan Romson tar steget längre och gör fel på sätt som får andra att reagera och  bli arga. Det hade  varit en bra sak, om det inte vore för att en stor del av de som blir arga är hennes egna väljare. När miljöpartister reagerar så negativt på så mycket som deras språkrör gör är någonting fel. För resten av befolkningen är hon antingen frustrerande eller tråkig. Inte bra.

Anna Kinberg Batra (Moderaterna)

Kinberg Batra lyckas sticka ut med att synas och väcka förtroende, men har samma fel som högerpolitiker haft länge i svensk politik – hon är maskinisk och svår att relatera till, någonting som hennes företrädare Reinfeldt fick arbeta hårt med att bryta. Hennes tal i Almedalen idag var speciellt i sin första halva väldigt rak i språket, och det var inte förrän slutet som man började höra några som helst känslor. Många väljare, speciellt inom högern, föredrar visserligen någon som kan tala rakt och direkt och utan några vidare känslor, men jag tror inte det räcker för att få en  majoritet – för majoriteten är hon bara, återigen, tråkig. Oavsett rakheten  i budskapen.

Jonas Sjöstedt (Vänsterpartiet) 

Sjöstedt har inte hållit sitt almedalstal än, men jag kan recensera hans generella stil i alla fall. Sjöstedt är partiledaren som Socialdemokraterna skulle ha haft – lugn, mysfarbrorig, rakt på sak, tar ingen skit. Men han fungerar i mina ögon inget vidare för Vänsterpartiet, som för att synas behöver någon mer kontroversiell och någon som vågar skrika lite. På den fronten fungerar inte Sjöstedt, även om han hade fungerat i det betydligt lugnare Socialdemokraterna, som kör på att ta ansvar snarare än att stå på barrikaderna och skrika – en bild som V kommer att ha svårt att skaka av sig, och som jag inte heller tror att V borde skaka av sig om de vill stiga över 6-8% i opinionsmätningarna.

Jan Björklund (Folkpartiet)

Björklund behöver försvinna. Folkpartiet tas steg för steg i ruinens brant, och det faktum att Björklund för varje år känns allt tröttare, tråkigare och mindre idérik gör det inte bättre. Folkpartiet har, likt KD, lyckats göra sig av med hela sitt existensberättigande. Från att ha kört på liberalism (och förlorat det fokuset till Centern) har de rört sig allt mer in på att vara skolexperterna, någonting som börjar likna en parodi på sig själv. Deras enda väg ut är att göra sig av med Björklund och hitta en ny nisch som en ny partiledare kan driva – kanske som  det auktoritära försvarspartiet som verkar saknas allt mer när rysshotet kommer närmare och Natofrågan blir större. Snälla Björklund, använd ditt almedalstal till att spela ut en ännu snyggare avgång än Hägglund gjorde!

Allt det här är egentligen tankar om hur bra de olika ledarna är för sina olika partier, oberoende av vad jag sedan tycker om  partierna och deras politik. Så med dessa ord, vilka gör sitt parti den största tjänsten?

  1. Jimmie Åkesson – om  han försvinner imorgon är jag otroligt nyfiken på vad som händer med SD. Han har tagit dem väldigt högt, och jag vet inte vem som kunnat göra det bättre.
  2. Annie Lööf – hon har lyft C från ett skitparti till ett parti att räkna med, och hon är nästan en tydligare alliansledare och statsministerkandidat än Anna Kinberg Batra.
  3. Anna Kinberg Batra – hon har helt klart problem, speciellt vad gäller att vara relaterbar, men hon har stor potential. Jag är väldigt nyfiken på att se hur hon växer som talare till valet 2018, då hon har en riktig chans att bli statsminister.
  4. Ebba Busch Thor – precis det KD behöver just nu för att bli lite kontroversiella och sticka ut, även om det innebär att fokusera på politik som går rakt emot mina värderingar. Syns mycket mer än en ledare för ett så litet parti förtjänar.
  5. Jonas Sjöstedt – känns som att han är i fel parti, men fungerar och drar det inte ned i avgrunden i alla fall. Jag är mest nyfiken på hur han kan få V att göra någonting nytt som får dem att synas igen, om det någonsin händer.
  6. Gustav Fridolin / Åsa Romson – tråkiga, kontroversiella för sina egna väljare, lyckas inte alls få fram sin politik i media, speciellt som regeringsparti vilket de inte alls  verkar axla bra. Kompetensnivån här är skrämmande låg.
  7. Stefan Löfvén – som sagt, jag förstår inte alls hur han ska kunna väcka något förtroende utan att drastiskt ändra hela sin stil.
  8. Jan Björklund – det är nästan orättvist att placera Björklund sist, då det enda som Löfvén gör bättre är att han i alla fall syns – vilket inte är speciellt svårt om man är statsminister. FP behöver förnyas, och Björklund behöver bytas ut. Nu.

Hur dåligt gick egentligen valet för privatlivet?

Valet är över. Det blir en liten minoritetsregering i de rödgröna, med SD som vågmästare och tredje största parti. Hur kasst är det egentligen från ett privatlivsperspektiv?

Rent krasst är det här vad jag skulle kalla det sämsta valet i svensk historia när man ser på det från privatlivets sida. Partiet som får uteslutande mest makt i den nya regeringen kommer utan tvekan att bli Socialdemokraterna – partiet som med Thomas Bodström började arbeta på allvar på övervakningssamhället, som byggde upp FRA-lagen och som inte rört sig en tum trots massiva protester.

Miljöpartiet har varit ett av få partier som ställt sig emot övervakningssamhället, men landar på under 7% och minskar sitt inflytande. När de trycks ned av S kommer de sannolikt få en otroligt liten roll i dessa frågor, utan då kommer de snarare prioritera sina frågor kring miljö och kärnkraft, där Socialdemokraterna är mer öppna att släppa fram dem.

Vänsterpartiet, som också de ställt sig frågande till övervakningen, får i princip samma resultat som 2010. Efter beskedet att S inte släpper in dem i regeringen får de ännu mindre inflytande än trott, och deras roll i att stoppa övervakningssamhället är i stort sett helt bortkastad – den lilla roll de eventuellt får i budgetförhandlingar har V dessutom tydligt sagt att de kommer använda för att stoppa vinster i välfärden.

Med Sverigedemokraternas dubblering av 2010 års valresultat landar de på 12.9% och får en stark vågmästarroll. Både de rödgröna och Alliansen har klarlagt att de inte tänker samarbeta med dem, men till en viss grad kommer det att bli oundvikligt. Detta gäller speciellt i frågor som de stora partierna inte prioriterar eller där de är kraftigt oense, och där släpps SD fram skrämmande mycket. Med en växande sverigedemokratisk andel av riksdagen blir övervakningssamhället allt farligare. FRA har redan rätt att lagra information som sexuell läggning, etniskt ursprung och politisk anslutning, information som blir otroligt lockande att använda för ett parti med de extremt odemokratiska vibbar som SD har som grund. Vi har redan sett SD rösta för ökat massövervakning, och när Datalagringsdirektivet gick igenom ville de ha det ännu hårdare. Sker liknande omröstningar nu finns det en stor möjlighet att de kan få sin vilja igenom.

Och Alliansen då? Mja, Alliansens inflytande den här mandatperioden är knappast att räkna med. Möjligheten är att Löfven får så svårt att skapa en fungerande regering att det blir nyval, och då är det omöjligt att veta vilka som ökar och hur det blir. Annars blir deras enda chans att få med SD på sin sida – de har tydligt sagt att de inte tänker samarbeta, men SD har ändå röstat med dem i många frågor. Men Alliansens största parti är i alla fall ett tag till Moderaterna, som varit tydliga i sitt övervakningsvurmande, och inget av de andra allianspartierna har brytt sig speciellt mycket alls om frågan.

Så hur går det för privatlivet? Tja, i princip helt åt skogen.

Missad chans att försvara det gemensamma kunskapskapitalet

Jag och Kristofer Pettersson skriver (under mitt namn) i dagens DN Debatt om jakten på ett gemensamt kunskapskapital. Jag återpublicerar den här så att den inte försvinner bort i internetland. Och kommentarer är avstängda här, så gå dit och kommentera istället.

För övrigt känns det jättedumt att stå som enda underskrift på en debattartikel jag skrivit tillsammans med någon så trevlig som Kristofer, men det var lösningen för att göra texten mer personlig, och jag är tydligen en offentlig figur som kan få in debattartiklar i DN.

Det händer, men inte ofta, att jag hittar en livboj i nyheternas strida floder av arbetslöshet, våldsbrott och främlingsfientlighet. En sådan boj erbjöd dagens DN.

Titeln var “hållbar forskning kräver samarbete mellan blocken” och signerades en socialdemokrat och en miljöpartist. Två etablerade partier som funnit en smal väg bort från en bred, polariserad och tråkig debatt mellan högerhattar och vänstermössor. Underbart! Livet är större och det går att föra politik om möjligheter istället för katastrofer!

Förvånad blev jag när den föreslagna linjen missar att ta tillvara chansen att försvara det gemensamma kultur- och kunskapskapitalet. På ett nästan anti-socialdemokratiskt sätt förefaller syftet vara att stärka enskilda och ofta penningstarka intressen. Jag gick med i Piratpartiet just därför att jag anser att socialism ska kunna förenas med liberalism och inte styras av auktoritet.

Klavertrampet genljuder som starkast i meningar som “innovation innebär att gå från kunskap till värde”. Hur kan de glömma kunskapens alldeles egna värde? Tjänar inte ett samhälle, vårt samhälle, på förstärkt vetenskap och utökad kunskap oavsett den ekonomiska vinsten?

Piratpartiet vill reformera upphovsrätten så att framtidens forskare även i fortsättningen kan dela kunskap med varandra. Vi vill att skattefinansierad forskning kommer alla till nytta genom att släppas fritt. Vi vill att nya företag utan skräck för att bli stämda ska kunna utforska nya forskningsrön och utveckla nya produkter.

Forskningen kommer aldrig att kunna ta sitt nästa steg utan utökat samarbete, vetenskaplig öppenhet, och en helt ny syn på innovation och upphovsrätt. Medan MP och S skriver att ett problem för nyskapare är att finna rätt riskkapital i utvecklingsfaserna, menar vi att det finns betydligt större problem än så. Idag plågas innovation av absurda patentlagar som gör det dyrt och svårt för nya innovatörer att ta sig ut på marknaden, speciellt utan det riskkapital som S och MP nämner.

Patent används inte längre för att skydda grundläggande nyskapelser, utan för att peka ut marginella likheter mellan en ny produkt och ett existerande patent och använda dem för att stoppa konkurrens. Detta belystes nyligen när försäljning av mobiltelefonen Galaxy Nexus stoppades i USA för att den var för lik iPhonen. Liknande problem återkommer ofta i både forskning och innovation. En ordentlig patentreform krävs omgående för att förbättra forskningsmiljön.

För att inspirera samarbetet bör också skattefinansierade universitet bidra till det allmänna kunskapskapitalet genom att offentliggöra sina resultatet på lättåtkomliga och öppna ytor, där intresserade forskare och privatpersoner kan studera och arbeta vidare på den senaste forskningen. Om vi på allvar vill nå nya vetenskapliga och teknologiska höjder måste vi komma ifrån ett primitivt, individualistiskt system och vi måste arbeta tillsammans med ett gemensamt kunskapskapital.

Individuell jakt på ekonomisk vinst är naturligtvis lovvärt men transparens, samarbete och det nyfikna strävandet efter kunskap måste prioriteras. Innovativ framåtanda och förstärkt ekonomi kommer då att följa naturligt, tillsammans med de många andra fördelar som kommer av en allmänbildad befolkning.

Anton Nordenfur, styrelseledamot Piratpartiet

Open access på svenska universitet och institutioner (motion inför PP:s vårmöte)

Detta är originalversionen av den rapport jag skrev om open access-läget i Sverige och vad Piratpartiet jag kan göra för att förbättra det. En förkortad version som tar upp de viktigaste delarna, men utan fördjupning eller källhänvisningar, är en motion vid Piratpartiets vårmöte 2012. Kommentera gärna här eller (om du är medlem) på mötet.

Bakgrund

I forskarvärlden har sedan länge demokrati och transparens varit återkommande teman, och i realiteten kan vem som helst, oavsett utbildning eller position, utföra forskning och komma med resultat som publiceras i prestigefyllda tidskrifter som Science och Nature, och därmed ha en reell påverkan på den vetenskapliga världen.
På samma sätt har det länge varit ett mantra att vem som helst ska kunna läsa vilken vetenskaplig artikel som helst, så länge den har släppts i en refereegranskad tidskrift. Detta ska göra det enkelt för vem som helst, forskare som student som privatperson, att dubbelkolla källor om påståenden som att aspirin fungerar, eller att leta rätt på originalrapporten för att kunna replikera en studie, en grundpelare i forskning.

Detta har sedan länge följts – i teorin. Visserligen är i princip alla tryckta artiklar tillgängliga för alla, oavsett om de är forskare, studenter eller privatpersoner, men de är inte tillgängliga gratis. Den som idag kollar upp en artikel på nätet (där de flesta som tur är läggs upp, ofta till och med snabbare än i den fysiska tidskriften) möts av en kort sammanfattning på mindre än en sida, samt förfrågan om man vill köpa artikeln. Idag kostar en artikel på 5-40 sidor i de flesta tidskrifter ungefär $30-35 US (ungefär 210-250 SEK), och i de flesta fall är det man får möjligheten att läsa artikeln online i ett fåtal dagar. Att prenumerera på papperstidningen varierar, från cirka $100 (700 SEK) per år för de billigaste till över $500 (3 500 SEK) i de dyraste lagen. [1]

Detta är inte allt för mycket om året för de flesta arbetande forskarna, men vi måste också räkna med att en bra forskare inte bara läser en tidskrift, utan håller koll på vad dussintals olika tidskrifter publicerar. Och även en enda tidskrift blir genast för dyr för den privatperson som inte har annat än personligt intresse att vinna på en prenumeration. Samtidigt är det inte så att de utan licens inte är intresserade av forskningen – tidskriftdatabasen JSTOR rapporterar att de årligen nekar tillträde för 150 miljoner försök att nå artiklar utan licens. [7]

Många universitet köper in både papperstidningen och onlinelicenser som kan nås av lokala studenter och forskare, och för de flesta universitet kostar detta årligen en väsentlig del av bibliotekens budget. 2012 budgeterade KTH 21.8 miljoner kronor till tidskrifter, varav merparten gick till e-licenser. [16] LiU lade samma år 19 miljoner kronor, varan “en mycket liten del av den summan” gick till papperstidskrifter. [17]

Framsteg hittills

Allt fler universitet har på senare tid börjat stödja open access, rörelsen för att släppa alla forskningsrapporter och alla paper fritt. Många svenska universitet uppmuntrar idag sina studenter och forskare att förutom vanliga tidskrifter också släppa sina arbeten i universitetens elektroniska verk, vilket gör arbeten tillgängliga åt alla som vill läsa dem utan kostnad. Målet för detta är just att göra det enklare för andra elever och forskare, oavsett läroverk, att läsa arbeten, replikera studier och arbeta vidare på det arbete som påbörjats.

”]Undersökningar har även visat andra fördelar, som att artiklar som släppts i open access citeras betydligt oftare än artiklar som släppts i låsta tidskrifter (se figur 1 nedan).  [4]  [11]  Citeringar är ett simplistiskt sätt att mäta en artikel och en forskares kvalitet, men det är också ett sätt att mäta hur tillgänglig en artikel är, vilket i sin tur resulterar i ökad kunskap och vidare forskning. Det är svårt att förneka att inlåsta artiklar hämmar både forskningen och allmänbildningen.

Redan 1991 grundades arXiv.org, som släpper arbeten under open access. I dagsläget finns nästan 750 000 artiklar registrerade. [2] Institutioner som släpper alla eller vissa artiklar under open access kan även registrera sig på ROARMAP, där allt fler institutioner registrerat sig konstant sedan starten 2003 (se figur 2 nedan). [3a]

I Sverige har 10 institut registrerat sig i ROARMAP. [3b] Detta är imponerande i jämförelse med resten av Europa, där många länder har färre än så och där bara 21 av 50 länder är representerade, [3c] och det är än mer imponerande om vi jämför med USA, där enorma andelar tidskrifter kommer ut, men som bara har 97 registreringar på ROARMAP jämfört med Europas 217. [3d] Men trots att dessa siffror reflekterar gott på Sverige, kan de vara mycket starkare. Finland har nästan tre gånger så många open access-registreringar som vi, trots sin mindre befolkning. Detsamma gäller med Italien, och Storbrittanien (som visserligen är betydligt större på forskningsfronten) har fem gånger så många registreringar som vi. [3c]

”]

Under den senaste tiden har allt fler akademiker börjat protestera mot storproducenter av tidskrifter, speciellt Elsevier, som årligen står bakom tusentals olika tidskrifter. [5] Förutom att ta ut hutlösa priser har Elsevier dessutom stött SOPA, PIPA och RWA (Research Works Act) [14] för att säkerställa kontrollen på sina artiklar. På grund av en massprotest i vilken över 8 000 forskare lovat att bojkotta Elsevier, har de nu valt att låta bli att stödja RWA, men de står fortfarande bakom ett flertal liknande lagar, inklusive SOPA och PIPA, och deras priser har ännu inte sänkts. [6]

Det finns även andra tecken på viljan till en förbättring. Den enorma och ideella tidskriftsdatabasen JSTOR, tog i januari 2012 det första steget mot open access. Besökare kan nu registrera sig gratis och läsa artiklar online, dock bara tre artiklar per 14 dagar, och bara från ett 70-tal utvalda tidskrifter. Det här kan vara ett första steg mot mer open access, men det är ett alldeles för litet steg. [8]

Läget i Sverige

De som främjar open access i Sverige är OpenAccess.se, ett program som drivs av Kungliga biblioteket i samarbete med bland andra Vetenskapsrådet och Kungliga Vetenskapsakademien. Programmet uppmuntrar institutioner till att släppa verk under open access, samt driver en väl uppdaterad blogg med nyheter och tankar om open access i Sverige och internationellt. [9a]

10 svenska institutioner är registrerade i databasen ROARMAP: Blekinge Institute of Technology, Chalmers University of Technology, Karolinska Institutet, Lund University, Malmö University, Swedish National Library, Swedish Research Council Formas, Swedish Research Council Vetenskapsrådet, University College of Borås. [3b] Enligt Kungliga Bibliotekets databas är dessa dock betydligt fler, 46 stycken. Enligt en studie de genomförde i september 2011 hade hälften av läroverken i Sverige en policy där de rekommenderade eller krävde att arbeten släpptes under open access. [12]

Den exakta varianten av open access som används av de olika institutionerna varierar något, men en stor andel använder en Creative Commons-licens som öppnar upp helt för spridning men ej redigering i icke-kommersiellt bruk, så länge författarna ackrediteras. Många av dessa institutioner kräver att arbeten som sponsras av institutionen också släpps open access, medan andra enbart uppmuntrar det. Det finns också en växande grupp finansiärer av forskning som kräver att all forskning de sponsrar måste släppas som open access. Senast anslöt sig Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) till dessa i januari 2012. [10]

Det som hittills har gjorts är främst att helt enkelt uppmuntra institutioner och finansiärer att kräva att arbete de sponsrar släpps under open access. Eftersom denna finansiering i många fall sker genom ren välgörenhet spelar det ingen roll för finansiärerna om slutresultatet kostar eller inte. Många av dessa finansiärer är dessutom ideella föreningar. De som eventuellt förlorar på utökad open access är storproducenterna som Elsevier.

Liksom när det gäller piratkopiering av musik, är det dock möjligt att ingen behöver förlora. Bland andra Kungliga biblioteket har föreslagit att fritt tillgängliga böcker kan ge ökad försäljning, i stil med hur studier visat att illegal nedladdning av musik lett till att fler köper skivan. KB skriver att “[f]ritt tillgängliga vetenskapliga böcker kan leda till ökad försäljning eftersom att många inte vill läsa en hel bok på nätet”, [9b] vilket även hänger samman med de studier som visat att artiklar inom open access får större spridning än inlåsta artiklar. [4] Övertalandet av de kommersiella institutionerna och producenterna är med andra ord mycket likt situationen med skivbolag, medan övertalandet av ideella organisationer snarare handlar om att få ut informationen.

I det politiska rummet tog Miljöpartiet de gröna i oktober 2011 fram motionen “Kunskapsbaserad samhällsutveckling” (motion 2011/12:Ub359), i vilken de bland annat tillägnar en sektion åt Open Access: [13b]

3.5 Vidareutveckling av öppna arkiv

För att kunskap ska kunna spridas och att fler ska kunna ta del av och bidra till den behöver kunskap vara tillgänglig. Öppna arkiv är en förutsättning för att det ska fungera så bra som möjligt. ”Open Access” betecknar en modell för publicering där forskningspublikationerna är fritt tillgängliga på nätet. Den nuvarande modellen med licensavtal för elektroniska resurser innebär att tillgången till forskningsinformationen på nätet är beroende av betalningsförmågan varför många utestängs från möjligheten att ta del av ny kunskap. Det är exempelvis mycket kostsamt för biblioteken, som här kan spela en mycket viktig roll. Med Open Access menas, enligt Berlindeklarationen 2003, att läsaren har fri tillgänglighet till forskningsresultat på internet, det vill säga kostnadsfritt kan läsa, citera, ladda ner och skriva ut vetenskapliga artiklar. I Sverige har Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), Vetenskapsrådet och Kungl. biblioteket med flera undertecknat Berlindeklarationen. I oktober 2009 beslutade Vetenskapsrådet att kräva fri tillgång till forskningsresultat som kriterium för att ge ut bidrag. Allmänheten och andra forskare ska ha fri tillgång till forskning som finansierats av allmänna medel.

Regeringen bör i samverkan med högskolebiblioteken och Kungl. biblioteket följa upp de initiativ som tagits för att all offentligt finansierad forskning i Sverige ska vara tillgänglig för allmänheten och återkomma till riksdagen med förslag på en vidare utveckling.

Den sjätte förslagspunkten i motionen sammanfattar detta “Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör följa upp de initiativ som tagits för att offentligt finansierad forskning i Sverige ska vara tillgänglig för allmänheten och återkomma till riksdagen med förslag på en vidare utveckling.” [13a] Förslaget kommer att behandlas 19 april 2012. [13c]

Vad kan Piratpartiet göra?

Jag yrkar att…

  1. Piratpartiet ska ta politisk ställning för införandet av en nationell policy om open access, i vilken Sveriges forskare och forskarinstitutioner rekommenderas gå över till att publicera samtliga vetenskapliga artiklar under en open access-licens som gör artikeln gratis tillgänglig över internet för alla som vill läsa den.
  2. Piratpartiet ska ta politisk ställning för statlig subventionering av forskares publicering hos open access-förlag, för att minska kostnaderna för forskare och forskarinstitutioner under en övergångsfas.
  3. Piratpartiet ska ta politisk ställning för att alla vetenskapliga artiklar som är resultat av statligt finansierad forskning ska släppas under en open access-licens som gör artikeln gratis tillgänglig över internet för alla som vill läsa den.
  4. Piratpartiet ska bilda en arbetsgrupp med uppdrag att förtydliga hur en nationell policy om open access i Sverige skulle se ut, hur den skulle appliceras, och vad det skulle kräva för förändringar.
  5. Piratpartiet ska bilda en arbetsgrupp med uppdrag att analysera open access-läget i EU, och vad Piratpartiets parlamentariker kan göra för att förbättra det.
  6. Piratpartiet ska bilda en arbetsgrupp med uppdrag att
    • förtydliga hur en nationell policy om open access i Sverige skulle se ut, hur den skulle appliceras, och vad det skulle kräva för förändringar,
    • analysera open access-läget i EU, och vad Piratpartiets parlamentariker kan göra för att förbättra det.


Argument för enskilda punkter

1. Att verket ska gå att nå gratis av vem som helst över internet är det allra viktigaste för ett open access-system. Vidare detaljer bör med fördel diskuteras inom partiet i ett senare skede efter att medlemsmötet godkänt denna utgångspunkt.

2. Det stora problemet i nuläget är att det är mer kostsamt för institutioner att publicera under open access, eftersom de större förlagen inom open access ofta kräver publiceringsavgifter på 25 000 – 30 000 kronor. Denna kostnad är till för att förlagen ska kunna bekosta sin verksamhet, vilket är svårt eftersom i princip alla open access-förlag är relativt nystartade. Summan är ofta för hög för en enskild forskargrupp, vilket försvårar open access-publicering. En statlig subventionering skulle kringgå detta tills förlagen kan bekosta det själva. Detta har gjorts lyckat förut, 1998-2002 i samband med övergången från tryckta till elektroniska tidskrifter. 2002 subventionerade Utbildningsdepartementet universitetsbibliotek sammanlagt 10 miljoner kr, en subventionering på 16 %, för att biblioteken skulle övergå till licenser för elektroniska tidskriftsdatabaser istället för papperstidningen. Detta lindrade de stora kostnaderna kring att installera ett helt nytt system på biblioteket, och ledde till att allt fler bibliotek köpte licenser och sade upp sina gamla pappersprenumerationer. [15]

3. Medan det vore odemokratiskt att kräva att all forskning släpps under open access, oavsett finansiär, är det viktigt att all forskning som bekostats helt eller delvis med skattepengar ska släppas under open access. Folket ska ha rätt att se vad deras skattepengar resulterade i, utan att behöva betala för det.

4-6. En grupp behöver analysera hur en open access-policy bäst ser ut och vad den skulle göra för infrastrukturen och läroverken. Ytterligare en grupp behöver gå in på djupet om hur open access-läget är i EU och inte bara i Sverige. Om detta ska vara en och samma grupp (alternativ 6) eller två olika (4 och 5) beslutar medlemsmötet.

Hänvisningar

  1. Sandra Porter, Discovering Biology in a Digital World: “How much does it cost to get a scientific paper?” (2012-01-09, hämtad 2012-03-19)
  2. arXiv.org, Cornell University Library (hämtad 2012-03-19)
  3. ROARMAP (Registry of Open Access Repositories Mandatory Archiving Policies) (hämtad 2012-03-19)
  4. David Hill, Singularity Hub: “8,200+ Strong, Researchers Band Together To Force Science Journals To Open Access” (2012-03-18, hämtad 2012-03-19)
  5. Elsevier: “All Journals” (hämtad 2012-03-19)
  6. The Cost of Knowledge (hämtad 2012-03-19)
  7. Alex Madrigal, The Atlantic: “Every Year, JSTOR Turns Away 150 Million Attempts to Read Journal Articles” (2012-01-13, hämtad 2012-03-19)
  8. Jennifer Howard, The Chronicle of Higher Education: “JSTOR Tests Free, Read-Only Access to Some Articles” (2012-01-13, hämtad 2012-03-19)
  9. Kungliga Biblioteket, OpenAccess.se – Vetenskaplig publicering (hämtad 2012-03-19)
  10. Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap: “Open access – fri tillgänglighet till forskningsresultat” (hämtad 2012-03-19)
  11. Dr Diane McDonald, JISC: “Value and benefits of text mining” (2012-03-14, hämtad 2012-03-19)
  12. Aina Svensson, OpenAccess.se, Nationell Samverkan, Kungliga biblioteket: “Open access vid svenska lärosäten – en enkätundersökning” (2011-09, hämtad 2012-03-19)
  13. Riksdagen: “Motion 2011/12:Ub359 Kunskapsbaserad samhällsutveckling” (2011-10-04, hämtad 2012-03-19)
  14. RWA är antagligen mer okänt för pirater än SOPA och PIPA. Enligt tidigare godkända amerikanska propositioner måste statligt sponsrad forskning släppas fri, och ett av målen med RWA är att återställa detta. Förslaget är antagligen dött för tillfället, men kommer troligen att komma igen, liksom den gjort flera gånger förut.
  15. Kungliga biblioteket: “Årsredovisning 2002” (hämtad 2012-03-20)
  16. E-postkonversation med Nils Jansson, Kungliga Tekniska Högskolan (2012-03-20).
  17. E-postkonversation med Axel Tiderman, Linköpings universitetsbibliotek (2012-03-21).

Rekommenderad läsning

Nyspråk efter nyspråk i riksdagen om DLD

Idag sker debatten och omröstningen om Datalagringsdirektivet i riksdagen, och det kan följas direkt eller i efterhand genom SVT.

Förespråkarna kämpar med svåra frågor från kritikerna (främst MP och V), och de allra flesta inom M och S argumenterar för att ”vi måste införa det” eftersom EU kräver det. Sanningen är mycket mer komplicerad än så, men slutpunkten är att vi inte alls måste, utan vi har ett val. Den böter som kommer av att vägra är ingenting i jämförelse med vad det skulle kosta att införa det.

Johan Pehrson (FP) är en man som av någon bisarr anledning jag ännu inte förstått kallar sig för liberal, och han är antagligen den värsta motståndaren till integritet och frihet i DLD-frågan. Efter att bland annat sagt att det är en ”effektiv teknik” trots att undersökningarna tyder på att den inte är det, och efter att han sagt att det ”är viktigt” att vi inte får säga vad som helst på internet, kastar han ut sig nyspråk efter nyspråk i sann orwellisk anda.

För det första är det tydligen inte en politisk åsikt att stå för integritet, utan ”det är väl alla?”. I nästa andetag bevisar Pehrson däremot att han själv uppenbarligen avskyr integritet.

När sedan Maria Ferm (MP) gör allt för att pusha honom att inse hur integritetskränkande extrem övervakning är, utbrister han riktigt argsint ”övervakning? Vi pratar inte om övervakning.” Enligt Pehrsons förvirrade tunga är övervakning vad det kallas när man har kameror, men när det handlar om ren information – då säger man ”datalagring”. I slutändan är de exakt samma sak, men vad spelar det för roll? Det viktiga är ju att folket inte hör ”övervakning” nu när det börjat bli ett skrämmande ord.

”Säg inte övervakning, Maria Ferm!”, ropar Johan Pehrson i riksdagens salar, och skrämmer vettet ur mig.

Leakat: Valresultat i riksdagsvalet 2014

Min prognos inför riksdagsvalet 2014, baserat på min förmåga att se in i framtiden.

Nya partiledaren Håkan Juholt lyckas hålla uppe S och reser dem till och med en aning till 31.1 %, medan M sjunker till 28.2. MP får ett fantastiskt valresultat på 13.8 % medan både C och KD åker ut ur riksdagen med 3.7 och 3.6 % vardera. SD lyckas precis hålla sig kvar men har minskat rejält sedan 2010, nu ligger de på endast 4.2 %, bland annat på grund av inre kontroverser mellan partiledaren och andra ledande röster. V förvånar Sverige med att inte bara klamra sig kvar i riksdagen utan också resa sig med en dryg procentenhet och landa på 6.8 %, medan FP sjunker nästan två procentenheter till 5.3 %.

Andelen procent utanför riksdagen är rekordstort medan antalet partier innanför riksdagen är mindre än det varit på mycket länge. MP överger de rödgröna på grund av motsatta intressen mellan dem och S, och V följer strax efter. Blockpolitiken upplöses, och S och M konkurrerar direkt mot varandra i presidentvalsliknande debatter.

PP har lyckats resa sig från 0.65 % till 2.1 %, fortfarande under riksdagsspärren men nu med större bidrag till 2018. F! däremot fortsätter att falla, nu till 0.2 %. Övriga partier ligger på sammanlagt 1 %, och det största är L som kämpat tappert men inte fått den valsuccé de hade hoppats på.

Valresultat 2010?

Undersökning om fildelning och “traditionell” upptagning av film och TV – resultat

För en dryg vecka sedan, 17 mars, påbörjade jag en undersökning om fildelning av film och TV-program, och hur det påverkar lagligt inköp, fokuserat på köp av DVD:er, biobesök, TV-tittande och tittande på Internet-TV (ex. SVT Play). Idag, 25 mars, har jag avslutat undersökningen, och jag vill tacka alla 147 som deltagit. Jag vill också tacka alla som hjälpt till att sprida undersökningen genom länkning, Twitter och Facebook, samt nyhetssiten Fildelning.se som skrev om den. Jag blev glatt överraskad av allt mottagande.

Resultat

147 deltog i undersökningen. Av dessa tittade den absoluta majoriteten – 99 % – på en film eller TV flera gånger i månaden, och 89 % flera gånger i veckan. Observera att detta berör allt tittande, oavsett om det inkräktar på någon upphovsrätt eller ej.

1. "Hur ofta ser du på en film eller ett TV-program?"

Den del av detta som är TV-tittande är mycket låg, jämförelsevis. Endast 69 % tittar på TV flera gånger i månaden (andelen som tittar på film eller TV totalt lika mycket var 99 %), och endast 56 % tittar flera gånger i veckan.

2. "Hur ofta tittar du på TV?"

Fler (83 % mot 69 %) tittar på Internet-TV mer än en gång per månad än vanlig TV, men detta görs ändå mer sällan generellt – medan 56 % tittar på TV flera gånger i veckan tittar endast 49 % på Internet-TV lika ofta, och medan 38 % tittar på TV varje dag tittar endast 19 % på Internet-TV varje dag.

3. "Hur ofta tittar du på Internet-TV?"

Varannan skriver att de köper minst två filmer per år, och 14 % köper minst tio per år. Siffran att 48 % köper 1 per år ”eller färre” är dock svårtolkad, eftersom jag inte kan veta om alla dessa inte köper några filmer alls, eller om alla köper just en film. För rätt trovärdighetsmarginal bör detta tolkas med försiktighet.

4. "Hur många filmer köper du per året?"

Det är intressant att notera att fler går på bio oftare än köper film, och här besöker tre av fyra biografen minst två gånger om året, och 11 % besöker den minst tio gånger per år. Även här liksom i fråga 4 bör siffran för de som valt ”1 eller färre” tolkas med försiktighet.

5. "Hur ofta går du på bio?"

25 % av de som svarade enkäten ansåg sig aldrig ladda ned film eller TV-program, medan 24 % ansåg sig gör det flera gånger i veckan, och 10 % flera gånger per dag. Notera att definitionen av nedladdning är varierande från person till person – exempelvis är det rent tekniskt nedladdning att se en film på YouTube, och det kallas nedladdning även om det görs med tillåtelse. Undersökningen bevakar alltså inte bara olaglig nedladdning. Definitionen jag gav i enkäten var ”all nedladdning som inte är streaming (streaming är när du tittar på det i webbläsaren, exempelvis SVT Play), exempelvis nedladdning från The Pirate Bay eller liknande sidor”.

6. "Hur ofta laddar du ned film eller TV-program?"

Endast 31 % är rädd för att bli anklagade för fildelning, och endast 4 % är ”ganska” eller ”mycket rädda”, jämfört med 69 % som inte anser sig rädda alls. Denna fråga besvarades inte av de som på fråga 6 valde ”Aldrig” – de skickades direkt till fråga 9.

7. "Hur rädd är du för att Polisen ska anklaga dig för nedladdning?"

De som laddade ned film eller TV-program frågades vad som var de största skälen till att de gjorde detta, och kunde välja en eller flera alternativ. Fem färdiga alternativ fanns, samt alternativet ”Other” (som skulle ha varit ”annat”, men det blev fel i skapandet av enkäten).

Den absolut populäraste anledningen var att ”Det jag vill se finns inte att köpa eller se i mitt hemland”, som 74 % valde, följt av ”Det går snabbare att ladda ned än att köpa” (57 %),”Det kostar för mycket att köpa” (50 %), ”Jag föredrar formatet jag får när jag laddar ned” (47 %) och ”Jag vill inte stödja företagen bakom tillverkning av film och / eller TV” (21 %). Det förekommer med andra ord till viss del en bojkott av dessa företag, men den motsvarar bara var femte nedladdning.

Denna fråga besvarades inte av de som på fråga 6 valde ”Aldrig” – de skickades direkt till fråga 9.

8. "Vad är de största skälen till att du laddar ned film och / eller TV-program?"

65 % anser att det borde bli lagligt att fildela upphovsrättsskyddat material för privat bruk, jämfört med 21 % som inte anser det och 14 % som inte vet. Det bör noteras att 66 % av de som senare i enkäten säger att de tillhör ett parti kännetecknar sig med ett av de fildelarvänliga partierna – Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Piratpartiet, men andelen som kännetecknar sig med ett parti är 85 %. Det finns alltså ett rum med människor som antingen inte är politiska engagerade, eller är engagerade i ett av de partier som är emot fildelning men personligen är för det.

9. "Anser du att det borde bli lagligt att fildela upphovsrättsskyddat material för privat bruk?"

Följande sista två frågor lades till för att göra det lättare att märka en stor övervikt av en politisk riktning, vilket skulle visa hur pass undersökningsresultatet reflekterar den faktiska allmänhetens åsikter. De bör definitivt tas i beaktning vid analys av resultatet.

41 % säger sig inte vara engagerade i fildelningsfrågan politiskt, medan 38 % är det genom medlemskap och / eller aktivism inom ett politiskt parti. 16 % är engagerade på ”annat sätt” och 4 % är engagerade inom en lobbyorganisation eller intresseorganisation.

10. "Är du på något vis politiskt engagerad i fildelningsfrågan?"

Det var frivilligt att svara på om undersökningsobjektet hade ett ställningstagande i ett politiskt parti, och det påpekades också speciellt att detta ställningstagande var allmänt, och inte behövde vara relaterat till fildelningsfrågan. 85 % svarade att de hade något ställningstagande, och det bör noteras att övriga 15 % inte nödvändigtvis inte har ett ställningstagande, utan kan också ha låtit bli att svara för att undvika spårning av politiska åsikter (trots att ingen resultat sparats till en speciell IP-adress eller namn). De partier som togs med som alternativ var de tio partier som fick flest röster i riksdagsvalet 2010, och de placerades i den ordningen, med Socialdemokraterna först och Feministiskt initiativ sist.

De som svarat är av en stor övervikt (37 %) från Piratpartiet, antagligen eftersom det är det av de tio partierna som lägger störst vikt på fildelningsfrågan, och därför antagligen har flest engagerade medlemmar på området. De partier som minst antal svarade ifrån var Kristdemokraterna (0 %) och Folkpartiet (1 %), och de största förutom Piratpartiet var Vänsterpartiet (10 %), Socialdemokraterna och Moderaterna (bägge 9 %).

11. "Har du ett politiskt ställningstagande för ett speciellt parti?"

Metod

Jag spred undersökningen på flera olika sätt, alla fokuserade på Internet (läs mer om det under Felkällor). Det allra viktigaste instrumentet var Twitter, där jag flera gånger, nästan varje dag länkade till undersökningen och bad om retweets, samt inkludera hashtaggen #svpol (den allmänna hashtaggen för svensk politik), #fildelning och olika hashtaggar för de tio största svenska partierna. Jag annonserade också om undersökningen i min Facebookstatus, skickade ut e-mail till min kontaktlista, och skrev om det på min blogg.

Jag kommer att skapa en separat post med feedback på undersökningen. Jag har redan en hel del samlat. Om du har mer, hör av dig antingen via mail, Twitter eller kommentarsfältet nedan. Hör också gärna av dig om du har några frågor om undersökningen.

Nu har vi ett år…

Datalagringsdirektivet fick en minoritetsbordläggning i dagens omröstning, vilket innebär att vi får en ny röstning 2012. Detta är till enorm fördel för direktivets motståndare – vi får se om EU-domstolen anser att den strider mot mänskliga rättigheter, vi får se tydligare hur ineffektivt det är i andra länder, och vi får hjälpa Sveriges medborgare att förstå hur viktig frågan är. Jag hoppas att vi inför nästa röstning kan hålla lika stora demonstrationer och bloggbävningar som inför FRA-röstningen 2007.

Jag vill tacka Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som alla röstade för en bordläggning (trots att SD:s skäl var att de ville ändra DLD innan det gick igenom, inte ta bort det helt som MP och V). Jag vill också tacka Piratpartiet, som trots att de står utanför riksdagen lyckats skriva många bra debattartiklar, blogginlägg och vidare opinionsbilda och undervisa.

Vad händer nu?

Ja, vi får inte inbilla oss att vi har vunnit. Detta är ett riktigt stort steg mot ökad demokrati och integritet, men vi kan bli av med det lika fort igen. Nästa gång detta dyker upp måste vi vara bättre beredda, och vi måste börja tidigt med att få folk att inse vad Datalagringsdirektivet innebär. Demonstrationer låter radikalt, men jag tror också att det är det som bäst hjälper.

Fast nu får vi vila några dagar tycker jag.