Sverige måste öppna portarna för Ugandas homosexuella

Vi svenskar kritiserar gärna Ryssland och andra länder för deras människorättsvidriga lagar mot homosexualitet, men samtidigt gör Sverige väldigt lite för att hjälpa de flyktingar som riskerar död i sina hemländer. Sverige måste ta dessa frågor på allvar och bli en fristad för HBT-flyktingar.

1559430_10202955942397697_1387995889_oOS tar slut i dagarna, och samtidigt som vi firar de svenska medaljerna börjar även diskussionen om huruvida Ryssland ens skulle ha fått anordna OS att avta. Debatten om Rysslands brott mot mänskliga rättigheter i och med deras lagar mot homosexualitet måste tyvärr fortsätta ett bra tag till, speciellt då det bara är toppen av isberget av hur fruktansvärt HBT-personer behandlas runtom i världen. I december röstade Ugandas parlament igenom en ny lag som bestraffar homosexualitet med fängelsestraff, om vilken president Museveni nu signerar efter att ha rådfrågat USA – som själva har en människorättsvidrig politik med flera delstater som ser homosexualitet som ett brott.

Alla är nog mer eller mindre överens om att de lagar Ryssland har mot homosexualitet strider mot vår generella syn på mänskliga rättigheter, och diskussionen har snarare legat på huruvida politik ska få en inverkan på idrott. När diskussionen till sist fått andas har det handlat om hur vi bäst pressar Ryssland att ändra sina lagar.

1.7 % för Piratpartiet i opinionsundersökningJag tycker att det är trist att diskussionen har fått ligga på ett så grundläggande plan, som lägger skulden på några andra än oss själva och som tar upp petitesser snarare än själva sakfrågan om hur saker kan bli bättre för HBT-personer. Huruvida politik och mänskliga rättigheter ska få inverka på idrottshändelse påverkar bara debatten ett par veckor under året, trots att det här är en diskussion som aldrig får ta slut, inte förrän alla homosexuella och alla transpersoner betraktas som verkliga människor med samma rättigheter som heterosexuella cispersoner.

Vi måste förstås ta varje chans vi har att påverka den ryska debatten och politiken till det bättre, men det finns också flera andra saker som vi kan göra som land som kan hjälpa mycket mer i stunden, och som de sittande politikerna fortsätter att vägra. Ett sådant exempel är vår möjlighet att ge asyl till homosexuella och transpersoner som flyr från länder där de riskerar död eller hårda straff.

Det finns tyvärr många sådana fall, och Ryssland är verkligen inte det värsta exemplet. Sedan slutet av december har Uganda haft den kända ”Kill the Gays”-lagen, som gör homosexualitet till ett brott som kan leda till livstids fängelse. Att känna homosexuella utan att rapportera dem till polis leder även det till fängelse. Det här kan tyckas vara en förbättring från det ursprungliga förslaget som innebar dödsstraff, men det har redan varit funnits många fall av extrem tortyr av misstänkta, och det är allt annat än sällsynt att misstänkt homosexuella slås ihjäl på gatorna eller, i ett fall, bränns till döds av arga folksamlingar. Detta är något som Ugandas polis i stort sett ignorerat.

Camera 360I förra veckan meddelade Ugandas president Museveni till sist att han tänkte avvakta med att skriva på lagen då han skulle vänta på vetenskapliga fakta från USA om huruvida man verkligen kan födas som homosexuell. För det första kan det tyckas att detta skulle ha tagits upp tidigare under de fem år som förslaget legat framme. För det andra var USA knappast det bästa valet, med elva delstater som fortfarande ser homosexualitet som ett brott trots att högsta domstolen sagt att det bryter mot konstitutionen. Tyvärr har även USA enorma problem med HBT-personers rättigheter, och det är exempelvis fortfarande förbjudet för transpersoner att söka till armén. Oavsett vad beslutade Museveni att helt strunta i avvaktandet, och i måndags skrevs lagen på trots protesterna.

Det går inte att förneka att homosexuella och transpersoner går under ständiga hot i länder som Uganda, alldeles oavsett vad som skulle bestämts om ”Kill the Gays”-lagen – vi ser både en politisk makt som aktivt går emot HBT-personer, och en extremt homofobisk samhällstäckande attityd. Liknande attityder hålls stadiga eller byggs upp än starkare i alldeles för många länder i världen, där Ryssland bara är ett exempel eftersom det ligger oss så nära geografiskt.

Sverige har här en chans att hjälpa de som får lida av lagstiftningen genom att ge dem omedelbar asyl hit, där de kan leva utan ständigt dödshot över sina huvuden, där de kan leva sitt liv som de de är utan ständig skräck. Det här är en chans som de sittande politikerna vägrar att ta, och även i de fall där våra migrationslagar ser bra ut på papper sker fruktansvärda brott mot dem i praktiken. Det har funnits ett flertal fall där Migrationsverket nekat homosexuella flyktingar asyl eftersom de inte riskerade att bestraffas i sitt hemland om de bara låtsades vara heterosexuella. Om de bara släppte taget om en enorm del av sin identitet, om de bara släppte drömmarna om att någonsin leva i ett lyckligt förhållande eller leva ut en hälsosam sexualitet.

De som drabbas allra värst är politiska aktivister som kämpar för HBT-personers rättigheter. Migrationsverket har även här nekat flyktingar bara för att de varit medlemmar i ett parti eller delat ut flygblad, eftersom det i sig ses som deras val och eftersom de då, på någon nivå, får skylla sig själva. Det här är ett fruktansvärt exempel på hur svensk migrationspolitik låter bli att hjälpa de individer som behöver den allra mest – politiska hjältar som kämpar för en bättre värld, och som för det straffas av de människorättsvidriga lagar de försöker gå emot.

img_1022Den svenska migrationsdebatten hamnar tyvärr sedan ett antal år tillbaka väldigt lätt på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är långt ifrån skuldfria med tanke på den extremt flyktingfientliga politik de propagerar för, men det vore fel att påstå att andra partier inte har något ansvar. Det är de som tagit fram den politik vi har idag, den politik som ser alldeles för många människor kastas tillbaka i sina hemländer där de lever i konstant hot om terror och tortyr, där de dagligen riskerar att dödas för vilka de är. Vi måste omfokusera den svenska migrationspolitiken till hur vi ska göra den öppnare för de som faktiskt behöver den, istället för att på ett meningslöst vis försöka försvara den politik vi redan har från främlingsfientliga angrepp.

Piratpartiet vill lägga ökat fokus på mänskliga rättigheter i flyktingpolitiken, och vill hjälpa de många politiska aktivister och homosexuella som riskerar hemska straff eller förföljelse i sina hemländer. Migrationsverket måste bli bättre på att följa de centralt fattade besluten om vilka som ska få asyl, och måste omedelbart sluta kompromissa med beslut som leder till att människor lever i ständig skräck. Sverige ses ofta som ett föregångsland i dessa frågor, och då är det också dags att vi börjar ta frågorna på allvar.