Att vara aki, gömd i namngarderoben

Namn är konstiga. Namn betyder så mycket, samtidigt som få får välja sina egna namn.

Namn är konstiga. Och jag har aldrig gillat mitt. Jag föddes som Anton Johansson. Bytte tillsammans med mitt syskon till Nordenfur när jag var nitton. Men jag behöll namnet Anton, namnet jag aldrig direkt hatat – men aldrig känt mig bekväm med.

Under så många år var jag aki, trots att det var en väldigt kort period då folk kallade mig det afk. Men på internet var det det enda jag var – ett nick online under en tid när jag hade få om några vänner afk. Då jag utan tvekan hade fler mobbare än vänner, under en period som täckte majoriteten av min uppväxt in i de senare tonåren. Jag levde på internet. Hade vänner på internet. Hette aki på internet, efter den japanska skådespelerskan Aki Maeda – en hyllning till min crush i filmen Battle Royale.

Men det dog ut, jag fick vänner afk som kallade mig Anton, facebookeran då nicks förlorade betydelse för riktiga namn inleddes och jag lät länge bli att över huvud taget tänka på namnet aki. Jag vet inte exakt när det började igen, men det började igen. Nyligen har jag börjat kallas aki igen, i första hand av de som står mig närmast och av människor jag precis lär känna.

Men jag har aldrig tidigare vågat. För vem får välja sitt eget namn? Vem är – som jag alltid tänkt på det – egoistisk nog att avgöra sitt eget namn och begära att alla använder det?

Någon dag kanske jag vågar bli öppen för allmänheten. Kanske om jag vågar publicera den här bloggposten trots allt. Men tills dess fortsätter jag gömma mig i namngarderoben.

Piratpartiet Feministerna

Pirater, låt oss prata feminism.

Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat så mycket redan, och det har andra också.

Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.

I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.

För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?

Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.

När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:

Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.

Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.

Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.

Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.

Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.

Pirater, låt oss prata feminism.

Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.