Knarktupén

I diverse samtal om drogpolitik stöter jag ständigt på en fruktansvärt stark nidbild av vem en drogbrukare är och hur hen beter sig. Nästan lika illa är nidbilden av missbrukare, och sedan kommer dessutom det ständiga likhetstecknet som sätts mellan ”brukare” och ”missbrukare”. Den stereotypa bilden av en brukare är att hen är arbetslös, potentiellt hemlös, saknar vänner, saknar drömmar. Är farlig. Ser helt utsliten ut. Har inte duschat på månader. Och så vidare, och så vidare.

Nidbilden uppstår i hög grad på grund av något som på engelska brukar kallas ”toupée fallacy”. Detta är ett logiskt felslut som exempelvis visar sig i när någon påstår att ”alla tupéer ser så dåliga ut – jag kan alltid se när någon har tupé på sig”. Problemet här är att personen som gör påståendet ju inte alls kan veta att alla tupéer ser dåliga ut – hen ser bara de som är dåliga och märker inte de som är så bra att de inte märks. Felslutet kan också kallas ”fake boobs fallacy”, där exemplet är påståendet ”jag kan alltid se när någon har silikonbröst”.

Det finns väldigt många drogbrukare i Sverige, även om det uppfattade antal skiftar något enormt beroende på vem man frågar. Jag umgås i kretsar där jag vet en hel del som brukar illegala droger, och det spännande är att en enorm majoritet av dessa inte alls syns som drogbrukare utåt. De lever helt enkelt vanliga liv som vilken nykterist som helst, och är så pass diskreta med sitt bruk att få känner till det.1

Det som är värt att notera här är att de flesta av dessa mer diskreta personer som inte syns utåt är brukare, inte missbrukare. På grund av denna toupée fallacy är det väldigt lätt att få bilden att alla som brukar droger lever i missbruk – det är ju de enda man ser – och som följd har väldigt många den felaktiga föreställningen att alla som tar droger är missbrukare. Det är helt falskt, av samma anledning som inte alla som dricker alkohol är alkoholister. Om någonting är det senare mer av en sanning, eftersom alkohol är en av de mest missbrukade drogerna per brukare som finns, och dessutom är den drog som orsakar mest skada.

Säger jag att det inte finns brukare som uppfyller denna nidbild? Nej, självklart inte. Men att använda dem som exempel på vad drogbruk gör ger helt enkelt en onyanserad, orättvis bild som inte bidrar till debatten. Syftet med det här inlägget är inte ens att påstå att fler brukare lever ett sunt än osunt liv – det postas snarare med en förhoppning om att fler breddar sina vyer och accepterar att det som kan tyckas stämma kanske inte alltid stämmer.

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”