Tänk om Breivik har rätt?

Jag vill verkligen inte bli den där bloggaren som alltid ställer mig bakom idioter. Men ibland är det faktiskt väldigt välbehövt att vara den som utgör någon slags djävulens advokat.

För ett tag sedan bloggade jag om hur Sverigedemokraternas Martin Kinnunen friades från skattebrott, och jag lyfte hur en person faktiskt kan vara oskyldig även om personen i fråga har hemska åsikter – det ska inte påverka rättssystemet. Nu har vi plötsligt en liknande situation i Norge, när massmördaren, terroristen och nazisten Anders Behring Breivik stämmer norska staten för att de – enligt honom – behandlat honom på ett människorättsvidrigt sätt.

breivikFirst things first – Anders Behring Breivik är en hemskt människa. Han är en massmördare med horribel människosyn, han kallar sig själv nazist, och han har tydligt uppgett en vilja att skapa ett etniskt krig att jämföra med Nazitysklands förintelse. Han har visserligen under sin fängelsetid sagt att han ångrat sig och vill införa nationalsocialism i Norge med ”demokratiska medel”, i form av ett nytt parti han startat, Nordiske Stat, men förtryck under demokrati är fortfarande förtryck.

Det sagt. Tänk om Breivik har rätt?

Inte i nazismen. Men i det grundläggande faktum att alla människor – även vidriga sådana – har vissa fundamentala mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter villkoras inte på hur någon betett sig. De kan inte fråntas, mer än vid nödfall när en person genom att utöva sina rättigheter löper stor risk att frånta andra sina rättigheter. Men det är inte något som fråntas av känsloskäl. Att säga att Breivik för att han kallblodigt mördat barn och planerat en etnisk rensning av de han anser vara orena inte förtjänar dessa rättigheter är att rakt gå emot de principer på vilka vi skrev dem till att börja med.

De rättigheter som fråntas Breivik måste, som med vilken fånge som helst, ha en anledning. Att brev han skickat till kända nazister, med syfte att utveckla det han påbörjade i Utöya, stoppats, är fullt rimligt. Men Breivik säger också att fängelset medvetet ger hans cell dålig luft, att den är mörk, att han får kallt kaffe, att han inte får träffa någon av de 200 personer han velat få besök från, och att han nekats skriva brev i hög utsträckning och inte får lov att publicera en bok.

Min poäng är inte att Breivik har rätt. Min poäng är att det finns en chans – som av många förnekas helt enkelt för att de inte gillar honom – att han har rätt, precis som med fallet Kinnunen.

Om detta må ni berätta för alla som inte fattar

Den här bloggen är för det mesta betydligt mer konkret och linjär än sättet jag normalt skriver på (exempel). Det här är inte ett sådant inlägg. Men jag tror ändå det kan vara av intresse.

När jag växte upp hade vi, liksom de flesta runt samma tid, boken Om detta må ni berätta – en faktabok om den nazistiska Förintelsen som spreds genom en satsning av svenska regeringen i slutet av 1990-talet. Boken hade lättsmält, kortfattad fakta om hur den enorma förföljelsen av oliktänkande och etniskt ”orena” människor kunde äga rum, tillsammans med många och skräckinjagande bilder på offren.

Jag, liksom i princip alla som växt upp efter andra världskrigets slut, har fått höra samma ord gång på gång, av allt från lärare till föräldrar och vidare till myndigheter och vänner – att vi aldrig, aldrig, aldrig får låta Förintelsen hända igen. Jag har själv sagt det. Och trott att det är så det fungerar. Du har sagt det. Och trott att det är så det fungerar.

Holocaust memorialJag fattade inte. Mina föräldrar, mina lärare, mina representanter i regeringen fattade inte. Och fattar fortfarande inte.

Förintelsen är inte någonting som hände under en specifik tidsperiod, för att sedan avlösas av fred som varar till den dag det eventuellt sker på nytt på grund av någon Slaughterhouse Five-upprepning där vi plötsligt glömmer vad som hänt. Universum befinner sig inte i någon slags vonnegutsk tankeloop som vi bara måste påminna oss om för att slippa.

Vi lever på ett spektrum mellan välkomnande solidaritet och total främlingsfientlighet, med extremer som kan nå så långt som mänskligheten nått fler gånger än jag klarar av att tänka på. Vi dödar varandra varje dag – för att vi tänker olika, för att vi gillar olika saker, för att vi tror på olika saker. Och vi dödar – alldeles för ofta – varandra för att bli av med typer av människor som vi inte gillar.

Nazisternas förintelse. Den kinesiska kulturrevolutionen. Förintelsen i Armenien. I Syrien. Grekland. Kambojda. Rwanda. Och för att hitta något mer konkret – de koncentrationsläger som brukas just nu i Nordkorea, utan någon som helst inblandning från oss ”humanitära stormakter” som vågar påstå att vi bryr oss.

Problemet med dessa listor är att de är omöjliga att läsa utan att falla i gråt.

Att prata om Förintelsen som en enstaka händelse i vår civilisations annars ack så ljusa historia, någonting vi kan låta bli att upprepa bara genom att tänka på det, är precis vad vi inte ska göra.

Förintelsen är något om vilket vi må berätta. Men att berätta om det gör inte att det inte upprepas. Förintelsen upprepas varje dag, och det kommer alltid att göra det. Och liksom mycket annat handlar även det om att inse att världen inte är svart och vit.

Rasism, sexism, homofobi, funkofobi och en rad andra otrevliga attityder är konstanta – de kommer alltid att finnas kvar i vår civilisation, till någon grad. Bara genom att förstå det, och ständigt arbeta emot det, kan vi undvika den tipping point som sker i ett samhälle när det går flera steg för långt – sådant som historiskt resulterat i bland annat nazisternas förintelse där miljoner människor av fel religion, kultur, etnicitet, politiska åsikt, funktionsvariant och sexualitet kallblodigt mördades.

Harkla dig och säg efter mig.

– Vi lever i en ständig förintelse av normbrytande människor.

Så. Nu kan vi börja jobba.

Typ genom att sluta döda varandra.

…plz?

Tyskland öppnar upp för det fria ordet – Mein Kampf släpps till sist

Mein Kampf (”Min kamp”), Adolf Hitlers självbiografiska bok som han skrev när han satt fängslad 1923, har inte släppts i Tyskland sedan strax efter andra världskrigets slut. Den vanligaste myten (som jag själv trodde på tills nyligen) är att boken är förbjuden, men anledningen är snarare att delstaten Bayern äger upphovsrätten, och att de helt enkelt vägrat trycka upp den för att undvika att den används av nynazister (läs mer). Boken finns dock sedan länge tillgänglig i de flesta länder (inklusive Sverige) samt förstås på nätet.

2015 slutar upphovsrätten att gälla, vilket helt klart leder till att den börjar släppas av alla möjliga förlag, och därför går Bayern nu steget före och låter släppa sin egna version, som tydligen ska vara kritiskt för att samtidigt upplysa om hur fel Hitler hade i vad han skrev.

Det är fantastiskt att de äntligen inser hur idiotpropaganda som antisemitism och nazism egentligen ska behandlas. Oavsett hur fruktansvärt fel en person har, oavsett hur galen eller korkad en person är, ska han eller hon aldrig stoppas från att uttrycka sina åsikter. Och även i döden ska ingenting göras för att stoppa dessa åsikter. Vad som istället ska göras är att låta dem komma ut, och konstant vara noga med att berätta varför de är fel till att börja med.

En bok som Mein Kampf kan aldrig allena användas för att övertyga en vanlig person till nazismens människosyn. Den som skulle övertygas är en person med en redan mycket sned människosyn, en person som redan är förlorad. Det boken däremot kan användas till är att förstå hur galen en människa kan bli, hur fel en människa kan vara, och därför borde Mein Kampf vara en rekommenderad läsning för alla människor, oavsett bakgrund eller politiska åsikter.

Faktoider · SvD