GÄSTINLÄGG: Eftervalsanalys för Piratpartiet (2014)

Här kommer ett gästinlägg av Nicholas Miles som behövde plats att slänga upp inlägget på, utan att jag själv lägger mig i innehållet. /Anton

Så hände alltså det som inte fick hända: De flera år gamla mediaprofetiorna om att Piratpartiet förde en “tynande tillvaro” fick vatten på sin kvarn och partiet förlorade bägge mandat i Europaparlamentet. I denna eftervalsanalys tänkte jag förklara varför, och vad partiet måste göra i framtiden. Det är en lång text, men jag hoppas att du, käre läsare, orkar ta dig igenom den i alla fall. Om inte, kan den sammanfattas så här: Jag hade rätt, och alla som sa emot mig hade fel.

För de flesta i partiet var resultatet knappast överraskande, men det gäller inte alla. Vissa har in i det sista lyckats rationalisera varenda motgång och utmaning partiet ställts inför. ”Det är fel på opinionsmätningarna” är ju klassikern. ”Se på Novus, inte de andra mätningarna” sa de tills Novus visade att vi låg på 2,8% och det plötsligt blev tyst om hur mycket mer tillförlitliga de var jämfört med andra opinionsinstitut.

Det är delvis på grund av dessa sistnämnda individer, rationaliseringsproffsen, som valet gått så dåligt. Det har på olika håll inom Piratpartiet funnits en envis attityd om att alla nyheter är goda nyheter som egentligen bara berättar hur fantastiskt allt går. När vi inte lyckades synas i media så var det en indikation på hur etablissemanget var rädda för oss – och därför ett bevis på hur bra det gick för partiet – istället för ett tecken på att vi behövde andra sätt att synas.

Medlemsminskningar rationaliserades, opinionsmätningar bortförklarades, och mediaskugga gjordes till dygd. Att ett parti som så totalt verkar sakna reaktionsförmåga förlorar parlamentsplatser är förstås en besvikelse för oss piratpartister, men kan knappast komma som en chock.

(För framtida läsare kan ett illustrerande exempel vara på sin plats. Låt oss betrakta opinionsmätningarna: Först redovisades inte Piratpartiet, utan den enda indikatorn på hur vi låg till som fanns var gruppen ”övriga.” Denna kunde, fick vi veta av partiets rationaliseringsproffs, absolut inte bestå av F! till någon nämnvärd del, utan måste huvudsakligen bestå av piratpartistiska väljare. Några anledningar gavs aldrig, men det var tydligen uppenbart att så var fallet.

När F! sedan började få sina opinionssiffror särredovisade och vi kunde se att de faktiskt stod för hela ökningen i gruppen övriga och att Piratpartiet hela tiden legat kvar på samma väljarstöd som vi hade i riksdagsvalet 2010 – eller, som det senare visade sig i mätningar för europaparlamentet, ett väjarstöd på drygt en procent – så kom nästa våg av rationaliseringar. ”Vi har fått kärnväljare!” var nog den finurligaste bortförklaringen – de dåliga siffrorna var i själva verket ingen dålig nyhet, utan istället något att vara glad över.

Man sa att partiet hade kort startbana, och att man låg ännu sämre till vid samma tid på året 2009. Det stämmer visserligen, men hade vi lyft från både IPRED-debatten och TPB-rättegången. I år verkar vi mest ha förväntat oss partiet skulle lyfta utan motprestation från aktivisterna. Det är en intressant attityd eftersom den lett till att man från partiet centralt ofta motarbetat initiativ som annars kunde ha bidragit med uppmärksamhet i media och entusiasm från våra sympatisörer, något jag skall återkomma till strax.

När lyftet i spurten förutsebart nog uteblev förvandlades ursäkterna till att opinionsmätningar var opålitliga just för vårt parti (höh) eftersom de viktade efter riksdagsopinion på ett sätt som aldrig kunde ge trovärdiga resultat. Att det gav träffsäkra resultat 2009 struntade man i. I Novus fick PP 3.9% ett par veckor innan valdagen, så självklart var Novus siffror tillförlitliga och de enda folk borde bry sig om. Dagen innan valet gav Novus 2,8% till PP.

Även om det nu var för sent för att göra något åt siffrorna var det ändå intressant att se vilka bortförklaringar man drevs till och fortsatte drivas till långt efter att kampanjdagen var över: Nu var det nämligen de statistiska felmarginalerna man behövde uppmärksamma. ”Vi kanse ligger på fem, sex procent! Det är inom marginalen!” förkunnade partiets proffessionella ursäktsmånglare. Ja, hade en fundersam lyssnare tänkt, eller så kanske vi ligger på noll.

Man kanske kan bortförklara en undersökning med felmarginaler, men när bokstavligt talat alla opinionsmätningar pekar på att PP ligger under spärren så börjar marginalvalsen klinga lite falskt. Allra mest absurt blev det förstås när någon kom fram till att vi inte ens inom felmarginalens ramar kunde få mandat: Rationaliseringen blev nu att vi både låg på högsta statistiskt möjliga resultat inom felmarginalen och att vi automatiskt skulle stiga med en halvprocentenhet på mindre än 24 timmar.

Nu vekar resultatet tack och lov faktiskt ha sjunkit in – ett tag såg det ut som om ett gäng pirater tänkte fortsätta förneka faktum tills förtidsrösterna blivit färdigräknade.)

Piratpartiet har under valrörelsen fullständigt saknat reaktionsförmåga. Man skrev en valplan i höstas, och har sedan slaviskt följt den utan någon som helst hänsyn till den faktiska utvecklingen. Vi lät bli att provocera fast media ignorerade oss och vi struntade helt i det faktum att F! var i full färd med att äta upp våra väljargrupper.

Vägran att ta hoten från både F! och mediaskuggan på allvar blir för övrigt extra intressant när man konstaterar att vi hade världens chans att lösa bägge problem på samma gång. Någon vecka innan valdagen briserade nämligen något av en bomb för Feministiskt initiativ: Hälften av deras politiker ville införa ett porrförbud, och andra halvan hade velat införa det om de trodde det var praktiskt möjligt.

Porrförbud! På internet! Kan ni tänka er någon annan fråga med bättre potential att återerövra piratpartistiska kärnväljare från Feministiskt initiativ? Hade vi attackerat F! hade vi kunnat få till ett politiskt gräl som media säkert skulle ha uppskattat och vi hade kunnat driva en yttrandefrihetslinje, med uppenbar koppling till våra kärnvärderingar, i en fråga som garanterat påverkar över 95% av alla unga män i deras vardag.

Eftersom partiet saknar reaktionsförmåga blev det dock inget med den saken. All hail the valplan. Christian Engström gjorde något tappert försök att behandla frågan på sin blogg, men när jag föreslog att partiet centralt borde sprida länken och kanske driva frågan hårdare så fick jag höra att det inte gick för sig. Det skulle nämligen gunga båten och man kunde ju absolut inte låta en man uttala sig i porrfrågan och dessutom kanske sexfientlighet och masscensur inte vore så dumt så varför bråka? Piratpartiet fick en möjlighet att vända opinionen, serverad på ett silverfat, men silver var inte fint nog.

Här var en del av problemet förstås att man vägrade erkänna något problem till att börja med. Mediaskuggan berodde tydligen på att etablissemanget var ”rädda” för oss, och skulle alltså betraktas som ett gott omen. För konkurrenssituationen med Feministiskt initiativ var insiktslösheten ännu värre: Där verkade man inte ens förstå att politiska partier faktiskt kan konkurrera med varandra om väljare.

Denna oförmåga att betrakta verkligheten som något man kan mäta empiriskt istället för något man beslutar om på ett medlemsmöte har fullständigt lamslagit partiets förmåga att reagera på förändringar i det politiska landskapet. (Faktum är att Piratpartiet fortfarande är inställt på att kampanja i riksdagsvalet istället för att göra något med realistiska chanser att lyckas och omprioritera alla resurser till lokalvalen. Att vi förlorat EU-valet är liksom inte något som vi behöver förhålla oss till, eftersom medlemsmötet redan bestämt att det skulle gå bra i EU-valet och därför även i riksdagsvalet.) Medan PP:s kärnväljare övergav partiet satt vi bara passivt och tittade på, vilket för oss till nästa ämne.

Skolvalsresultaten talar sitt tydliga språk: Vi har förlorat våra kärnväljare. 8% är, för oss, ett katastrofresultat. Vi borde ha dubbelt så högt stöd, vilket man också kan konstatera att Fi nu skaffat sig. Orsaken till väljartappet är sannolikt densamma som för medlemsminskningen: Vi har ersatt 100 000 unga med med 10 000 kulturtanter och trott att det skulle leda till valseger.

Missförstå mig inte, jag har varit en stor anhängare av breddningen och tjatat mig blå om att vi behövde synliggöra den mer, men vad partiet är gjort något annat. Istället för att faktiskt tala om för människor vad vi tycker i (för oss) nya frågor så har vi sopat hela breddningsprocessen under mattan. Vad värre är så tycks partiledningen försökt sig på någon slags kompromiss där man vänt kärnväljarna ryggen utan att för den skull rikta sig till nya grupper.

Bland exemplen på detta hittar vi det sällsynt ogenomtänkta avståndstagande från Anonymous som ingen bad om, det tidigarenämnda gullandet med Fi, en barnslig klappjakt på Fredrik Federley, en stockkonservativ utskällning av CUF för att de hade roligt på twitter (#thewalkingred), och en Facebook-sida med 80’000 gilla-markeringar som man struntade i eftersom man inte ville verka internetfixerad. På partiets hemsida slutade man för flera år sedan att posta politiska nyheter, utan fokuserade istället hela nyhetsfeeden till att handla om protokoll och kallelser till styrelsemöten i lokalvdelningar.

Det allra gräsligaste exemplet står dock vår egen partiledare för, med blogginlägg titulerat ”Jag är skittrött på fildelning” (vilket, till skillnad från Christian Engströms försvar av yttrande friheten, tydligen inte var för kontroversiellt för att spridas i partiets officiella kanaler i social medier). Nej, jag har inte läst det, och det finns säkert jättefinurliga twister i själva texten, och det var säkert massvis med ja-sägare som tyckte inlägget var jättebra, men det spelar faktiskt ingen roll. Det är många människor som bara ser rubriken när de i alla hast scrollar genom sin feed, och det finns nog en och annan person blivit så upprörd av rubriken att hen låtit bli att klicka på den. Som partiledare kan man faktiskt inte ställa sig och pissa på partiets kärnpolitik på det sättet. Vill man ändra fokus så gör man det genom att prata mindre om fildelning och mer om andra frågor, inte genom att prata om att man inte vill prata om fildelning. Det är både respektlöst och omdömeslöst.

Det är också symptomatiskt för partiets syn på politisk profilering, så all skuld kan absolut inte läggas på Anna Troberg. I Piratpartiet är man nämligen livrädd för att provocera journalister, pensionärer, lärare, bibliotekarier, socialvetare, andra politiker, ja alla utom de som faktiskt röstar på oss. ”Provocera ingen utom våra egna väljare” verkar ha varit partiets plan för att bredda sitt väljarstöd. Istället för att försöka förvalta trovärdigheten vi byggt upp i våra kärnfrågor samtidigt som, och genom att, vi breddar vår appeal genom att visa hur vi breddat vår politik, så verkar Piratpartiets ledning ha trott att det räcker med att förhålla sig lite så där lojt och distanserat själv-ironiskt till sina hjärtefrågor. ”Om vi bara ser till att alienera våra nyckeldemografier så kommer alla andra att vilja rösta på oss automatiskt” tycks resonemanget ha gått.

Det som gör mig personligen extra frustrerad är att jag påtalade breddningens osynlighet redan för ett år sedan. Jag föreslog någon typ av sommar- eller höstkampanj för att dels synliggöra vår nya politik, dels testköra vår kampanjapparat. Efter lite diskussioner i partiets Facebook-grupp var vi en hygglig skara aktivister som satt och jobbade med att ta fram kampanjmaterialet. Flera korta texter utarbetades, vi diskuterade vad mer som kunde vara värt att lyfta, några pratade design, osv. Sedan berättade ledningen att de redan hade en kampanj inplanerad.

Skitbra!” tänkte vi och släppte hela projektet. Problemet var bara att ”kampanjen” som ledningen planerat var, för att vara krass, skitdålig. Affischerna saknade politiskt budskap och flygbladen var inte mycket bättre. På HBTQ-området lyckades man få till en schysst affisch och lite riktig politik, men materialet dominerades av floskler och otydliga problemformuleringar. Dessutom var det inte så mycket en kampanj som en lansering av nytt material man gjorde lite i förbigående. Någon push för att få våra aktivister att faktiskt marknadsföra partiet under andra halvan av 2013 gjordes aldrig, och från centralt verkade man vilja prata så lite om breddningen som möjligt.

I slutet av vintern 2014 stod vi alltså där och hade inte genomfört någon förkampanj, inte synliggjort vår breddning, och hade således, enligt mätningarna, inte rekryterat några väljare heller. Medlemsstatistiken var i fritt fall och media ignorerade oss. Flera av oss föreslog då vi skulle lansera breddningen under några veckor innan EU-valrörelsen kom igång på riktigt. Idén var en slags kompromiss som gick ut på att man under spurten i maj skulle fokusera på kärnfrågorna, men att man innan skulle genomföra en kampanj som fokuserade på områden som låg så långt utanför våra traditionella frågor som möjligt. I toppen av både partiet och ungdomsförbundet var man dock ovillig att ta till sig av kritiken.

(Det här för oss in på ett problem som Torbjörn Jerlerup beskrivit väl i sin egen valanalys. Jag tänkte inte gå in mer på ämnet här utan rekommenderar istället alla att läsa hans analys. I korthet kan man säga att piratrörelsens svärmkultur saknar förmåga att lyssna på kritik och byta riktning när den gör fel.)

Det verkar på det stora hela ha existerat ett fatalt missförstånd kring varför partiet valde att bredda. Tanken var aldrig att göra pensionärer, mediafolk, eller teknikfientliga till piratpartistiska kärntrupper, utan att bredda vår appeal bland ungdomar, unga vuxna, samt bland kvinnor och minoritetsgrupper i de demografierna. ”Datanördar är en för smal målgrupp” blev till ”unga män är en för smal målgrupp” och sedan till ”människor under 35 är en för smal målgrupp.” Detta är en uppfattning som rent statistiskt är så uppenbart osann – bara gruppen ”män under 35” är stor nog att ta ett parti in i riksdagen – att jag inte borde behöva gå in mer på varför den är vansinnig.

Jag inser att en observant läsare kanske uppfattar ett visst tema av vad-var-det-jag-sa i den här texten, men så tycker jag också att det är en god sammanfattning. Har man i över ett års motarbetats varje gång man försökt påpeka och lösa problem så tycker jag faktiskt man förtjänar att känna sig lite skadeglatt självgod när det visat sig att man haft rätt hela tiden. Därför förväntar jag mig faktiskt att folk lyssnar på mig och inte rationaliseringsproffsen när jag nu lägger fram några konkreta förslag på vad som måste hända i Piratpartiet här näst.

Först: Alla som sa att vi inte kan lita på opinionsmätningar måste avgå. Nu menar jag förstås inte att varenda person som sneglat på felmarginalerna och i tysthet hoppats på det bästa har något att skämmas för, men Piratpartiet har ett stort ja-sägar-problem. Den här valrörelsen förlorades främst för att Piratpartiet (och Ung Pirat) ersatte empiriska observationer med önsketänkande. Varje gång problem påtalades och lösningar föreslogs blev kritikerna snabbt nedskrikna av en kör med dogmatiskt positiva funktionärer. Det informella förbud mot kritiskt tänkande som de här individerna upprätthåller är enormt skadligt för rörelsen och får inte tillåtas fortsätta. Personerna ifråga behöver avgå och hålla låg profil i den interna debatten tills de slutat lita mer på magkänsla än statistik.

Skrota riksdagsvalrörelsen. Alla som fortfarande tror att vi kan uträtta något i riksdagsvalet borde också avgå. Den enda chans partiet har den närmsta tiden är på lokal nivå, så alla resurser bör riktas dit. (Och med alla menar jag alla. Vi bör inte lägga en enda krona på riksdagsvalet).

Skrota riksdagsvalrörelsen 2018. Den skulle garanterat gå åt helvete om vi ställde upp, vilket skulle göra det svårare för partiet att försöka återerövra mandat i EU-parlamentet året där på. Genom att inte ställa upp i riksdagsvalet uppnår man plausible deniability och kanske rent av ses som ett seriösare alternativ i EU-valet.

Provocera för fan. Alla som tycker att vi inte ska gunga båten kan dra åt helvete. När Fiorna ropar porrförbud borde Piratpartiets linje inte bara vara att porr ska vara lagligt, utan att det ska vara socialt accepterat. Alla som inte håller med borde lämna partiet.

Skilj på retorik och budskap. Man kan uttrycka sig provokativt för att fiska mediaintresse utan att för den skulle ha ogenomtänkta åsikter eller en smal plattform. I idealfallet uttrycker vi en allmänt intressant ståndpunkt på ett sätt som får datanördar att identifiera med oss och utomstående att, kanske lite roat, se oss som ett excentriskt men kompetent alternativ. Gustav Nipe ska till exempel kunna beskriva EU-byråkratin och vår syn på subsidiaritet med en Sagon om Ringen-metafor (som jag tyvärr inte hört själv men som enligt uppgift ska vara väldigt påhittig). Det är något som förstås inte kan användas i alla situationer, men som vid rätt tillfälle har enorm potential att skapa intresse kring partiets åsikter. Ja, det är identitetspolitik, men identitetspolitik med ett konkret och genomtänkt budskap. Problemet vi haft hittills är att vi sen förra valet gått från identitetspolitik men inget budskap till ingen identitetspolitik och tråkigt budskap.

Associera partiet med teknologisk utveckling. Piratpartiet har en teknikpositiv världssyn, men det kan ofta vara svårt att kommunicera. Enligt principen show don’t tell borde vi därför börja visa vårt intresse för teknologiska framsteg, även om de inte har någon direkt koppling till eventuella lagförslag partiet kan tänkas förespråka. Det betyder inte att Piratpartiet ska förvandlas till ett populärvetenskapligt magasin, men att lägga upp någon vetenskapsnyhet på Facebooksidan varje vecka kan inte skada. Visa att vår retorik om teknikens möjligheter inte bara är snack.

Se över partiets ideologiska grund. Nej, Piratpartiet måste inte nödvändigtvis börja förespråka legalisering av knark och horor, men det behöver definitivt ta de sociala friheterna på större allvar. Man ska inte behöva ses som drogliberal bara för att man vill kunna köpa mellanöl på söndagar, och tycker man att danstillståndet är något vi ska behålla kanske man inte riktigt har vad som krävs för att tilltala våra unga målgrupper. Ska partiets breddning faktiskt kunna leda någonstans så behöver vissa delar av partiet inse att 1900-talets DDR-Sverige faktiskt är något PP borde ha motsatt sig (om partiet funnits).

Radikalisera kärnpolitiken. Fi är ett ultrasocialistiskt, snudd på kommunistiskt, parti som media kunde lyfta in i parlamentet för att all partiets politik gjordes i jämlikhetens nämn. Här kan vi verkligen tala identitetspolitik utan budskap, men det verkar ändå ha fungerat. Vi behöver också se hur vi kan radikalisera vår syn på mänskliga rättigheter. Vår syn på rättsstaten och det öppna samhället kan inte bara vara ”vi vill ha det som det var 2005.” Vi måste våga föreslå radikala förändringar som Sverige aldrig tidigare sett. Är det till exempel förenligt med yttrandefriheten att ha lagar mot ärekränkning, hets mot folkgrupp, och förtal av döda? Korruptionsbekämpning inom offentlig sektor är också ett område att utveckla – förslagsvis genom att titta på vilken politik Ung Pirat driver.

Inse att piratrörelsens målgrupper är för ekonomisk omfördelning och sociala friheter. Liberaler måste lära sig att välfärdsstaten är här för att stanna, att höga skatter med höga bidrag är något de allra flesta ungdomar stödjer (inte minst i Sverige) och är positiva till, och satsningar på offentlig sektor är något som krävs om man inte vill anklagas för klasshat. Socialister och socialdemokrater måste lära sig att kampen mot kontrollsamhället handlar om mer än övervakning och fildelning. Planekonomisk identitetspolitik från 1900-talet vinner inga ungdomsväljare, och vill man ha trovärdighet när man talar om friheter kan man inte försvara hyrestak, turordningsregler, och vinstförbud i välfärden.

(Siffror för Sverige har jag inte hittat, men det finns intressant statistik för vår nyckeldemografis motsvarighet i USA. Den kan man läsa om här)

Ett politiskt lackmustest. Jag menar faktiskt allvar när jag säger att vissa som kanske tidigare känt sig hemma inom partiet inte borde göra det. Man kan förstås inte säga ”tyck exakt som jag, annars kan du dra” men det måste faktiskt finnas någon typ av krav på någon som vill kalla sig pirat. Det ska inte räcka med att man tycker om Europakonventionen. Immaterialrättskritiken handlar till exempel om att begränsa privata intressens rätt att kontrollera kultur och kunskap, men partiideologin behöver samma sorts kritik mot staten. Ett bra lackmustest kan vara detta: Om man tycker att det statliga TV-monopolet någonsin var en bra idé borde man förmodligen inte vara medlem i Piratpartiet.

Sluta punktmarkera Centerpartiet. Ja, de svek sina ideal i öppenhetsfrågorna och ja, de sitter med i regeringen som är ond, men herregud, det är sju år sedan Fredrik Federley röstade för FRA-lagen. Det är nästan ingen som kommer ihåg det längre och ännu färre som bryr sig. Man kan angripa regeringspartierna till sammans, eller etablerade partier i allmänhet, men att hoppa på politiker i ett litet 4%-parti, som dessutom försöker profilera sig på samma sätt som oss i övervakningsfrågorna, är både barnsligt och dumt.

Gör partiledaren medlemsvald. Denna stadgereform borde egentligen redan ha gjorts och behöver definitivt göras de närmsta åren.

FIXA DEN JÄVLA HEMSIDAN! Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att filtrera bort lokala notiser fikor och istället publicera nyheter. Vill man ses som IT-partiet par excellence kan man inte ha en jättedålig hemsida.

Jag hoppas denna text kan hjälpa folk att förstå vad som gick fel i valrörelsen och vad som behöver göras när partiet blickar framåt. Vissa synpunkter kommer kanske ses som självklara, medan andra lär väcka kontrovers. Jag kanske borde säga att jag hoppas texten leder till diskussioner, men egentligen hoppas jag bara att folk lyssnar på vad jag säger. Hade fler gjort det under det gångna året hade vi förmodligen haft en parlamentariker kvar i Bryssel.

Svärmmotioner till PP:s medlemsmöte

Nicholas Miles från Then Piratska Argus har initierat ett riktigt bra projekt, svärmmotioner till Piratpartiets kommande medlemsmöte i oktober. Inför mötet hoppas vi på enorma mängder motioner om sakpolitik, med tanke på den stora aktiviteten vi sett på Breddningsbloggen de senaste månaderna. Miles skriver:

I ett sådant virrvarr av politiskt engagemang är det lätt hänt att det uppstår redundans genom att flera personer skriver överlappande motioner utan varandras vetskap. Förutom det kommer det dessutom bli många timmars läsande för de som deltar på mötet, varför det är extra viktigt att alla motioner är välskrivna, så att vi slipper rösta igenom rena formförändringar. Jag har därför slängt ihop en liten padda jag skulle vilja att alla motionärer postar i.

Ni hittar paddan här. Idén fungerar redan utmärkt – den enda motion jag hunnit skriva klart (om samkönade äktenskap) var redan tagen av någon. Jag håller på med ett par andra motioner som inte har tagits upp ännu, så vi får se om svärmen eller jag hinner först med att få ut någonting fint på dessa områden.

Bild är CC BY-SA Anne Kekki.

Ska PP rota i cannabisfrågan?

Jag är för en legalisering av cannabis. Huruvida jag är för att Piratpartiet ska vara för en legalisering av cannabis är en helt annan fråga.

Det har diskuterats förr och har nu börjat komma upp på bordet igen. Våra motparter i Tyskland, Piratenpartei som onekligen lyckats bättre än oss röstmässigt, är drogliberala. Sherif Mangal tog upp frågan till breddningsbloggen, där han förespråkar en legalisering, och det ledde till en kommentarsstorm – i skrivandets stund 101 kommentarer, och de fortsätter att komma. Bara ett fåtal är negativa, och en förvånande majoritet är överväldigande positiva till Mangals förslag. En hel del verkar missförstå breddningsbloggens syfte – att det är förslag och inte beslut – och flera har redan lovat bort sin röst till oss 2014 nu när vi ”tagit upp” frågan.

Nicholas Miles svarade först med en kommentar och sedan med en bloggpost, i vilken han uttrycker att han själv är för en legalisering, men att det är bäst för Piratpartiet att låta frågan vila och inte bestämma ett håll eller ett annat, för att undvika att fokus lämnar våra hjärtefrågor – integritet, kultur och kunskap.

Jag höll först med Miles, men efter att ha sett alla positiva kommentarer börjar jag att tveka. Ska Piratpartiet kanske ta an denna fråga i alla fall, både för de skäl som Mangal redan tagit upp (jag ska inte upprepa varför jag är för en legalisering, när han redan beskrev det så väl) och för en chans att vinna väljare? En chans att vinna tid hos media och tid i medborgarnas hjärnor, för att kunna smyga in de viktigare frågorna om upphovsrätt och integritet?

Är detta smutsigt tänkt? Har jag fel? Och viktigast av allt: vad tycker våra medlemmar? Är det ett sätt att vinna medlemmar och röster, eller är det Piratpartiets dödsdom?

Om vi låter kommentarerna på Mangals inlägg vara ett lämpligt urval, vinner vi en definitiv majoritet i valet 2014. Nu tror jag knappast att detta är ett lämpligt urval, men jag tycker att det tåls att tänkas på. Jag anser därför att det finns en enda vettig lösning – låt medlemmarna rösta på nästa möte, och låt medlemmarna bestämma om vi är för en legalisering, mot, eller om vi ska bestå neutrala.

Jag är otroligt nyfiken på resultatet, och jag är otroligt nyfiken på var min egna röst landar.