My new book ”Home” available on Amazon

Amazon has now started selling my new book Home through their various websites (FranceGermanyIndiaItalySpainUKUSA). Unfortunately it is to expensive to buy it to Sweden due to the shipping costs, but for whoever lives outside of Sweden this is the best and cheapest way to get it at the moment.

Home will start selling in Sweden some time next week, and will cost 75 kr with 29 kr shipping. You can preorder it today by writing an email with your shipping address to

A story about obsession, hate, jealousy, love, pain, art, life, death, and the search for a never-ending, never-dying home. But most of all a story about Her.

”Home” is the 30-day memoirs of the search for closure, of the search for a home, of the end of something beautiful. A strange mix of poetry, short stories, biography and fiction.


Film review: Coraline (2009)


Coraline is a 2009 stop motion adaption of the 2002 Neil Gaiman novel of the same, in the genre of fantasy / horror. It is the tale of Coraline Jones (Dakota Fanning), who finds a secret door and traveling through it finds an improved version of her home, with a loving mother and father and a more quiet neighbour. She slowly decides to embrace this new world, until she realises that everything is not as it seems.

I was quite skeptical towards the film, seeing as it’s compared by such wonders as Tim Burton’s The Nightmare Before Christmas, and seeing as its plot is rather… clichéd. Still, I was surprised. The film holds an outstanding quality both in its characters and interesting plot, with many turns and twists and foreshadowings, as well as jokes and beautiful animation. The film is described as fantasy / horror, and it is. Few stop motion / animation films keeps my suspense for as long as Coraline.

Damned be the world.

Just before bedtime a few hours ago, I managed to lose my entire harddrive of data.


I was trying to destroy the Windows partition to use my Ubuntu 9.04 in its entirety, when I accidentally destroyed the Linux partition too. I have since spent about three and a half hour sitting here dressed for bed and trying to retrieve my lost data, knowing it’s gone forever.

I don’t care much about my music, or my video clips. They doesn’t matter. What I care about is the novel I was working on, of which I lost the last twenty-five pages. And ofcourse… I’m currently assigned as composer to a small film project. All my working files were lost, so now I only have my memory to go from, and a closing deadline.

To quote Homer Simpson: This is everybody’s fault but mine.

Fiona: The Purpose of About a Boy (English essay)

About a Boy 2

 One of the main characters in Nick Hornby’s novel About a Boy and the eponymous film based upon it is Fiona. Fiona is Marcus’ forty-year-old mother, who tries to raise Marcus as a perfect person into a falling world on her own, ever since she divorced Marcus’ father several years ago. Until the very end of the story, Fiona is incapable of seeing her own wrongs, and thus, she raises her son as a boy who seemingly is every parent’s dream, but also is unfamiliar with social norms in areas such as clothing, music and speech, and all this results in that he’s being bullied at school. Even when she finally hears about the social slaughter he experiences every day, she’s still of the opinion that everything that matters is that he is himself, and that he shouldn’t care about them and what they think. This whole side story about Fiona slowly understanding how the world works, and the difference between theoretical and practical ideologies, has an obvious moral: Ofcourse you should always be yourself, but you should also adjust after the world; if everyone goes as they want, nothing will work. Another moral of the story can simply be that you can’t always save everyone; sometimes you just have to help yourself and try not to think of the others. Fiona’s life was already a mass of grief and sorrow because of herself, so when she tried to help Marcus as well, it all fell apart for both of them. Her suicide attempt was ofcourse the biggest break-through, leading Marcus to worry much more about her for a long period of time, leading the two of them into an evil circle where neither could help themselves simply because they cared too much about the other.
About a BoyEven though she in the beginning of the novel sees herself as the perfect mother as she doesn’t raise her son to be a sheep, she realises more and more throughout the story that she’s wrong, and that she has been too ignorant to understand that everything she does isn’t always right. Towards the end of the end of the film, for example, she has totally change her mind about forcing Marcus to be a vegetarian, even suggesting that they should go eat at McDonald’s. To simplify, I can explain how she sees herself in three states: in the first half of the book, she sees herself as a perfect parent doing nothing wrong in raising Marcus. When she at last realise that everything after all isn’t perfect, she sees herself as an awful human being. When she’s gotten over the shock, she instead focuses on trying to better herself, and again she sees herself as a good mother, which she is, in the very end.
                      It is hard to tell how other characters see Fiona, as this varies a lot. Marcus obviously cares very much about her, but love can also turn into temporary hate, as for example when he lost respect for her after her suicide attempt. He cares for her and tries to help her, but when he realises he can’t help her, he instead ignores the problem, going home to Will instead of coming home to face the problem. Will finds himself annoyed by her and how ignorant she is towards the norms that destroy Marcus, and how she simply won’t listen to him when he tries to help Marcus.
                      Even though Fiona is one of the less important main characters, she is the obvious connection between Marcus and Will, as well as what sets the entire story of with her attempted suicide, as it makes Marcus start going to Will’s house after school, instead of home, where he would be forced to face her depression. Her suicide attempt was ofcourse not a good thing, yet it was what started the entire story, changing her, Will’s and Marcus’ lives forever.
                      To me, About a Boy is a happy ending-story, in which I mean it seems like everything goes fine in the end, and thus, I don’t think that much could happen to change this. I would believe her life continues without a sign of her depression again, and that she soon finds a boyfriend to live with her and Marcus, and well… live happily ever after.

Angel of Death Report

I have now finished the 40:th page of Angel of Death. I’m on the 27:th part (the book is divided into parts, which is shorter and divided into chapters), and the sixth chapter, called The Storm (Stormen in Swedish).


I’m sick again…
My Swedish blog including my novels and short stories doesn’t seem to turn up for a while, but I guess Swedish readers of my blog can wait. It will turn up sometime in February, I promise.

Story: Akira (incomplete)

1: Stilla Natt, Brinnande Natt


En blick ned i golvet, en onaturligt hög suck och ett framtvingat, matt leende. Akira Motusuwu reste huvudet från marken, drog ännu en sådan där hög suck och satte sig ned på marken. Det var snart dags, alldeles snart. Bara några förberedelser kvar. Bara lite övning på saken först. Bara jättelite till. Sedan var det dags.

Akira gjorde snabbare än någonsin tidigare en otroligt smidig bakåtkullerbytta, sträckte ut handen bakom sig och greppade den närmsta kastkniven han får tag på, för att sedan kasta den mot den ditfärgade måltavlan på väggen i andra sidan rummet, egentligen innan han fått riktigt fäste efter bakåtkullerbyttan. Men kastkniven träffar bra.

Akira reste sig, gick fram mot väggen i allt lugn och drog ut den ur den rödmålade randen på väggen. Nästan två centimeter hade den gått in i det hårda träet. Det är bra. Om det var en människa uppskattade Akira lite snabbt att den i alla fall skulle gå in i pannan antingen tills det hårda pannbenet stoppade dess äventyrliga framfärd, eller tills det att den träffade nackbenen, något den definitivt skulle stanna av. Akira tog kniven och kände på dess spets. Nej, den var inte värdig att följa med i nattens bravader. Nej, det skulle vara alldeles för riskabelt. Inga trubbiga knivar, inte. Bara de allra bästa. De allra bästa och inga andra alls.

Han drog till sig den brunröda tygpåsen med det svarta, tjocka snöret som höll den stängd. Den skramlade när den drogs ett par decimeter över golvet. Knivarna, skydden och de andra metallföremålen gav sig då verkligen till känna. Han öppnade upp den, lade in kastkniven och stängde igen den igen.

Akira gick runt i det kalryggade rummet igen och sÃ¥g sig om, gÃ¥ng efter gÃ¥ng. NÃ¥got viktigt hade han glömt, det visste han. Han bara kände av det. Resfeber. Han skulle aldrig nÃ¥gonsin kunna Ã¥tervända hit, aldrig alls. Inte en enda gÃ¥ng efter denna blodets natt. Kejsarens män skulle komma hit och med sina svärd och barbariska muskler hugga stället i sönder och sär, bara för att finna Akira. Men de skulle inte finna Akira. Akira skulle direkt efter mordet fly i en flotte – som redan nu väntade – över Ã¥n och med den färdas sÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n sin hemstad, Shoju som möjligt för att starta ett nytt liv i en helt annan del av landet. Var visste han inte. Han hade aldrig varit utanför Shoju, aldrig nÃ¥gonsin. Allt annat var planerat in i minsta lilla detalj. Men det var tvunget att gÃ¥ fort. Om han hade en otrolig otur skulle han missa ett par eller en vakt, som skulle slÃ¥ larm om mordet och de skulle snabbare än det att Akira räknade till tio blockera alla vägar ut ur Shoju, även vattenvägen, vilket självklart skulle innebära Akira Motusuwus alldeles för tidiga död. Eller sÃ¥ lyckas allting, och morgonen därpÃ¥ upptäcker vaktavbytarna sina tretton kollegor samt Kejsaren döda.

Nej, ingenting tycktes saknas, hur mycket som han än såg sig om. Hela rummet var kalhugget så när som på de där plankorna som satt för fönstret så att ingen skulle se in och upptäcka hans hemliga träning. Kanske till och med inse vad han planerade och anmäla honom till Kejsarens hantlangare som självklart skulle göra husrannsakan, hitta ritningarna och döda Akira ögonaböj. På golvet låg den bruna säcken, och mot väggen stod hans älskade katana Ranpu med hans mörkgråa rock och hans likfärgade hatt på marken bredvid.

Akira tog upp Ranpu, drog ut svärdet ur slidan och svingade det ett par gånger i luften. Precis som slidan är svärdet helsvart. Det har ett kvadratformat handskydd över handtaget som består av finaste trä med en påsydd del tyg för att få bättre grepp. Han lät Ranpu åter glida ned i slidan. Han rotade i väskan och drog upp två kastknivar, knappt tretton centimeter långa, och satte i dem på var sin sida om handtaget. Det var kunais, kastknivar av finaste metall. Med sin position vid handtaget blir de perfekta att dra utan att någon märker det mitt under en strid. Han lät Ranpu ställas tillbaka på sin egentliga position intill väggen och så tog han i stället på sig den mörkgråa rocken. Han knäppte den allra översta knappen på rocken och svängde runt ett varv för att se till att den satt bra och inte kunde flyga av ens i de vildaste striderna. Det skulle den inte. Han rotade i väskan och lyfte ut fyra sylvassa knivar för att sedan fästa dem på insidan av rocken en efter en. Han letade ytterligare och tog ut sitt speciella skärp och spände det runt låren. Hela vägen runt skärpet fästes kunais och shurikens, kastknivar och kaststjärnor. Han var fullproppad med vapen hela han.

När han insÃ¥g vad han saknade tog han den saké-flaska han druckit tidigare, hällde i sig kvarlevorna och virade in den i sin lÃ¥ngärmade skjorta han packat ned i väskan. När den täckte hela glasflaskan lät han krossa den mot väggen, nästan helt ljudlöst. Han plockade upp en av glasskärvorna som föll pÃ¥ golvet och lade ned den i fickan. Han sträckte ut sina muskler, träning som han visste var helt i onödan men ändÃ¥ gjorde. Han knäppte Ã¥ter Ã¥t sig sin rock, tog upp Ranpu och fäste den pÃ¥ bältet, vid sin vänstra höft. Innan Akira släcker ljusen – förutom det han medtar i handen – och lämnar sitt rum för sitt livs sista stund testar han att dra ut Ranpu ur slidan ett par gÃ¥nger, mest för uppvärmning men ocksÃ¥ för ren träning.

Så fort som Akira nått den friska nattluften denna speciellt kalla natt släpper han ned den madrass, som han tidigare besprutade med brandfarligt saké och som han så ofta sovit på om natten eller slagit på i träningens moment, framför dörren, han fäster upp den över dörren så den står vertikalt. Han tar ut ritningen av Kejsarens gård, och bränner den tills endast aska återstår. Så lägger han varsamt ned ljuset intill madrassens kant, och smyger snabbt iväg mot skogsbrynet i skydd av mörkret och den gyllenröda fullmånens skuggor.

När madrassen och dörren flammade upp och lät sig smakas av de många lågorna drog sig folket direkt dit. Vissa slängde jord på det hela, andra blåste helt enkelt i panik på elden medan de allra flesta – mest alla kvinnor, barn och åldringar – endast stod och blickade över det hela. Hela byn höll sig sysselsatt med flammorna allt medans en blivande mördare smög iväg längs skogens ände och Shojus början.

Akira spejade på det enorma huset, kejsarens boning, väldigt länge, självfallet väl gömd i skuggorna. Den omringades av en rad hög stenmur. Han kunde tydligt höra skriken från de som bevakade hans brinnande hus, och om han såg mot nordöst, åt vilket håll hans hus ligger – eller har legat, kanske – och kisade riktigt mycket så kunde han se hur det sken litet över hustaken och han kunde se små glödande fragment av hans gamla boning som nu var så minimala att de bara flög uppåt och brann upp efter ett antal sekunder i luften.

Men det var dået, och speciellt nu i natt var nuet och framtiden som viktigast, troligen viktigare än någonting annat. Eller, nej. Han skulle inte dö. Det var viktigt. Viktigare än någonting annat.

På den här sidan av muren som kretsade kring herrgården var det två vakter; en satt och halvsov på marken, hopsjunket lutad mot muren och en stod upp och spejade omkring sig med höjt svärd och flera kunais i skärpet (dock inte lika många som Akira bar). Han såg riktigt uppmärksam ut, något som definitivt skiljde honom från sin kamrat.

Efter en stund insåg Akira hur han skulle övermanna dem. Han kröpe runt och kom genom buskarna fram till ungefär mitten av den kalla stenmuren, och längs den kröp han allt närmare och närmare den ena, halvsovande vakten. Innan han något märkte greppade han hans nacke för att sedan trycka in glasskärvan från sakéflaskan in i hans nacke. Akira är osynlig i skuggorna och när vakten rycker till något där han sitter på marken och nickar till en aning tror den andre bara att han somnat. Perfekt. Och så fort han vände sin blick åt andra hållet reste sig Akira med ens, drog Ranpu och fångade upp vaktens huvud precis innan det föll till marken. Akira lät kroppen falla på den andra vakten, lade varsamt ned huvudet bredvid och drog tyst ut den blodiga glasskärvan. Två av Kejsarens tretton män har åkt. Och natten är ung.

Akira såg över de dödas vapen. Inte mycket. Den officiella dräkten hade en relativt dålig katana i sidan och ett par kunai i en ficka på jackan. Ingenting han ville ha, alltså. I bakfickan på den som hade vilat fanns dock en ganska exklusiv hopfällbar shuriken som Akira omedelbart stoppade i sin egen bakficka. Akira antog att den vilande hade varit en slags befälhavare bland livvakterna, för på den andra hittade han inte någon shuriken alls i bakfickan, och befälhavaren hade också ett påsytt märke på jackan med kejsarens sigill. På den andres jacka lös den med sin frånvaro.

Innan Akira gick vidare testade han att komma över muren. Han såg att den var lägre en bit bort, men försökte i alla fall. Han lyckas få in en kunai på ett ställe där stenen var ganska sprucken, och genom att ta avstamp på den kommer han upp på kanten av muren och kan ta sig upp och ligga platt på den. Akira ser ut över herrgården. Vid de tre andra kanterna av murens utsidor ser han ytterligare vakter (eller snarare deras mössor som sticker upp bakom muren), precis som väntat. Och vid en av mössorna, den som var närmast åt öst så ser han även en spjuttopp blänka ett par decimeter över ägarens mössa. Med spjut är det svårt att döda en som smyger sig på bakifrån, och det är hit Akira Motusuwu tar sig först.

Precis när Akira börjar krypa vidare hör han ett alldeles plötsligt knaster och ett störtregn som blöter ned muren och som reducerar hans sikt något ofattbart anländer. Det var så oväntat och förvånande att Akira nästan föll av muren, något som genast skulle resultera i att vakter skulle springa fram och slakta honom innan han hunnit rest sig. Men det gjorde han inte. I stället lyckades han få tag på en djupare grop i sidan som var mot gården, och med hjälp av greppet av den fick han komma upp på muren innan han ens helt ramlade ned. Regnet blötte muren något ofattbart, och där han krälade i vad som nu allt mer kan kallas för en vattenpöl riskerade han om och om igen att ramla på nytt.

Han drog till sig armen och sÃ¥g pÃ¥ sin vänstra handled i mÃ¥nljuset. När han insÃ¥g att den var full av djupa sÃ¥r och hela armen täckt av blod lyckades han precis att undvika att skrika. Men han hade inte blivit attackerad. Han sÃ¥g ut pÃ¥ muren en bit framför sig, där han tagit stöd för armen och fann en morgonstjärna – en boll full av spikliknande utskurningar som sitter fast i en kedja som man slÃ¥r med i krig etc. – fasthuggen i muren, full av hans handleds blod.Han sÃ¥g ned längs murens utkant och där hängde hela kedjan nÃ¥gra decimeter och sedan ett helt fastnaglat handskelett. Attackerarens kropp hade flyttats av städarna runt muren, men handen och vapnet hade väl inte följt med när de dragit undan kroppen. Han hade dött medan han försökte ta sig upp pÃ¥ muren genom att ta sats med att hugga in den muren och klättra upp för den, men nÃ¥gon hade upptäckt honom och troligen hade de huggit av hans huvud eller spetsat honom med ett av de där jäkla spjuten utan att han mäkt ett dugg förrän han bara hängde där mot muren, stendöd eller kanske bara döende. Den där mannen hade troligen inte tränat ett dugg pÃ¥ det han tänkte göra (säkert exakt detsamma som Akira försöker med nu). Det var en impulsattack dÃ¥ han blev upptäckt. Och vem fan försöker ta sig upp pÃ¥ en sÃ¥dan här mur med en morgonstjärna? Han kunde Ã¥tminstone skaffat en längre och därmed lÃ¥tit den fastna längre bak och därmed komma upp mycket snabbare och säkrare utan samma risk att den skulle lossna. Och eftersom han blev upptäckt var det troligen relativt ljust, kanske mitt pÃ¥ dagen, inte mitt i natten i alla fall. Och med tanke pÃ¥ hur djupt morgonstjärnan satt och musklerna pÃ¥ den hand som satt kvar där sÃ¥ var det en muskulös, stor man. Aldrig att han hade varit smidig nog för att lönnmörda tretton vakter och en kejsare med mÃ¥nga livvakter. Och om Akira hade rätt i de andra slutsatserna var det ocksÃ¥ ganska klart att han hade varit rejält onykter vid attacken. Kanske nÃ¥gon annan onykter man pÃ¥ krogen eller glädjehuset hade snackat omkull honom angÃ¥ende Kejsarens elaka handlingar och hur han behandlade det goda folket. Akira kunde föreställa sig hur ett samtal dem emellan kunde se ut.

“Åh, om bara en stark en kunde ta och hugga huvudet av den jäkeln�, säger den där andre, den där som fick honom att göra det.

“Jamen, det kan jag�, skrattar morgonstjärnekillen och visar musklerna, och några minuter senare har han lovat att döda denne man till en främling på puben (eller glädjehuset) och redan samma dag eller i alla fall väldigt snart spetsas han mot en mur.

“DIA�, tänkte Akira. “Dead in action�

Han såg över sin handled, i regnet hade mycket blod regnat bort och blottat djupa rispor efter morgonstjärnans spikar. Han försökte röra alla fingrar och till sin förskräckelse hände ingenting än att det uppenbarades en ohygglig smärta i handleden när han försökte röra de tre mittfingrarna. De innebar att flera blodförbindelser brutits, och fingrarna får inte blod nog för att röras. I läget kunde det nog inte alls åtgärdas. Han tvekade någon halv minut innan han tog sin kunai och gjorde ett försök att vidga ut såret en aning för att operera sin egen hand och få ihop ledningarna igen, blott med enda resultatet mer smärta och mer blod. Han tog då av sig det sydda bandage som tidigare lindade om hans ben som han skadade i träningen för en vecka sedan, och lät först sin hand hjälpa regnet att torka av handleden innan han satte på det och knöt dit det. I en enorm smärta lät han sin högra hand sätta ihop sina tre orörliga fingrar som en knutnäve, mest för att de inte ska vara i vägen.

När Akira fortsatte tänkte han först låta lyfta loss morgonstjärnan och kasta ned den för muren, men inser att ljudet kan locka dit vakter och han tar sig därför förbi på annat vis, lyckas klättra över utan att riva sig på något vis. Det var ju en stor morgonstjärna som stack upp i alla fall två decimeter från muren trots att säkert nästan ytterligare en decimeter stack ned i själva muren, och den täckte nästan halva murens bredd.

Innan Akira går vidare drar han på sig sina kolsvarta handskar långt ned. Om han är kladdig av blod om händerna försvinner själva poängen i att ha så mycket extramaterial för att skydda sitt svärd från att slinka iväg.

När han efter ytterligare några meter åter halkade på en hal bit av muren insåg Akira att hans sandaler helt enkelt var för dåliga för regn, och trots att det skulle göra ont att trampa omkring på murens ej upprepande, taggiga golv så tog han då av sig dem, och lät kasta ned dem för muren ned i buskarna. Det lät en aning, men var värt det, och han tvekade på vakterna som var närmast (kanske femton eller tjugo meter nu) hörde det genom regnet. Han kröp vidare och allt medan det att fötterna och handleden blev allt blötare av både regn och blod så kom han allt närmare det där spjutet som sticker upp. Till sist är han nästan precis ovanför dem och blickar ned. Här också vilar en medan den andre (den med spjutet) står och håller vakt. De turas säkert om att vakta och vila allesammans. Akira hör den vilande vaktens snarkande, och känner sig lugn. Han greppar då tag om halsen på mannen som står upp och håller för hans mun. Mannen blir direkt förtvivlad och låter så högt han kan utan att ha munnen öppen, inte särskilt högt. Mannen, som i sin panik slår vilt med armarna och inte kan försvara sig utan tappar spjutet får snart främre halsen avskuren och Akiras byxficka blir halvt genomsur när han lägger ned de sönderblodade handskarna.

Först skulle Akira krypa vidare längs muren, men så hör han en röst bakom sig och ryckte till. Det var två vakter, en var inte död. När han vände sig om var det för sent, mannen hade rest sig och höll nu en katana rakt mot Akiras hals.

“Du är död�, muttrade mannen. “Du är så förbannat död så det inte är sant. Vi är jävligt många vakter här, vet du.�

Akira lyckades knappt dölja sin nervositet när han med en alldeles för fejkat mörk röst frågade om han inte skulle ropa på fler. Vakten vände ansiktet och ropade någon enstaka gång på förstärkning, men han var inte beredd på Akira Motusuwus reflexer och snabbare än blixten drar han Ranpu och blodet sprutar över Akiras dräkt när vaktens huvud splittras i två, varav en faller ned på marken strax innan kroppen faller.

Troligtvis hann ingen höra hans rop i det allt mer tilltagande regnet, och om så hände skulle de säkert bara avfärda det som regnet. Akira, som var kvar på muren trots det som man kanske kan kalla för en nattens första riktiga strid, började föra sig en bit framåt tills han insåg att han var precis framför ytterdörren.

Samma rep som sÃ¥ ofta funnits i hans dagdrömmar under den hÃ¥rda träningen de senaste mÃ¥naderna Ã¥terkom nu, där han lÃ¥g raklÃ¥ng pÃ¥ muren i spöregnet. Han kunde känna doften av rökelse som steg upp i rummet, och känna den gnisslande pallen under hans fötter och snaran av det där grova repet som han lägger om halsen. Han kunde känna hur nacken spändes Ã¥t när han sparkade undan pallen, Ã¥ngern i sista sekunden där han hängde och försökte lyfta bort halsen frÃ¥n snaran förgäves. Han kunde känna hur svetten rann längs den röda pannan och blandades med tÃ¥rar frÃ¥n de blodsprängda ögonen, hur golvet plötsligt var hundratals meter bort frÃ¥n fötterna, hur allt plötsligt blev suddigare och suddigare… Han hade tänkt pÃ¥ fler metoder med. Kanske bara hugga Ranpu i magen och dö en krigares död. Känna hur smärtan stiger och hur händerna blir allt vÃ¥tare av blod…

Men han påminde sig alltid om sitt uppdrag, sitt kall att befria Shojus befolkning från denna tyrann. Om han dog visste han inte vem som skulle rädda dem. Han kanske inte var den starkaste samurajen i Shoju, men en sak var klar; under den där stela ytan av folk i staden var alla deprimerade och arga, alla hade någon gång tänkt tanken att invadera och döda den där diktatorn, Kejsare Mimoru Shikai. Men Akira visste också att ingen skulle våga. Inte under hans livstid, inte under Shikais. Akira Motusuwu var vad man kan kalla för Shojus sista hopp om frihet. Han kunde inte backa ur nu. Han fick inte dö här. Han fick inte svika Shoju.

Tre vakter stod vid grinden, allesammans vakna. Ytterligare en, men med pilbÃ¥ge stod pÃ¥ taket precis över ytterdörren. Vakterna vid grinden var nästan Ã¥tta meter framför Akira, pilbÃ¥gsmannen var kanske femton bort, snett förstÃ¥s. Efter en stunds begrundande backade Akira ett par-tre meter och klättrade sÃ¥ tyst han kunde – relativt tyst och fullständigt ohörbart i spöregnet – ned för muren pÃ¥ innersidan och landade i en buske. Taggbuske var det, men inte alls sÃ¥ tät sÃ¥ det gjorde ont. Om inte annat var det smärta han fick offra sig för. Inte lÃ¥ng väg kvar nu.

Akira kröp fram ur buskarna och låg utsträckt, litet halvt inne i dem ännu och i princip osynlig för den enda vakten som hade en mindre möjlighet att se honom, det vill säga pilbågsmannen. Akira var nu bara en tio meter från den, och tog upp sina shurikens och kastade samtidigt tre stycken varpå en missade och hamnade på taket, en träffade och rev upp axeln och den tredje träffade rätt i halsen. Mannen drog handen till halsen men föll innan han något kunnat säga bakåt död. Smällen var något Akira inte räknat med och inte mindre än att de tre vakterna vände sig och en, troligen deras överordnade, drog en katana och steg fram beredd för strid.

Akira kröp in en bit i busken och utan att släppa de andra med blicken drog han ned det halvlånga, kolsvarta håret så det täckte pannan och delar av ögonen och kindarna. Så drog han upp rocken mer och knäppte ännu en knapp. Ansiktet var i princip inte alls synligt nu och om någon såg honom och undkom honom skulle de i alla fall inte kunna identifiera honom hur lätt som helst.

Snabbt hoppar Akira fram ur busken och springer fram mot den beredda vakten, tar ett plötsligt steg mot muren och hoppar mot vakten som han sparkar i magen så han faller omkull. Akira drar Ranpu och riktar den mot vaktens hals med foten på bröstet. Han tryckte hårdare med foten när vakten försökte sträcka sig efter det svärd han precis tappat, och han tycktes inse att det var kört. Akira blickade mot de andra.

“Släpp era vapnen, och rör er inte om jag inte säger det.�

Vakterna lät sina dragna vapen falla till marken, och i och med Akiras gestalt med handen satte de sig på huk, beende för sina liv.

“K-kommer du döda mig?�, frågade den liggande vakten med gråten i halsen.

“Vi får se. Vad heter du?�, frågade Akira tyst. Mannen svarade att hans namn var San Mori, och Akira tryckte för ett ögonblick till extra hårt på bröstet för att sedan släppa trycket nästan helt. Vakten som alltså hette San ryckte till i hela kroppen och gnydde som en hund. Akira kände med foten runt på bröstet och när han kom till ett revben på högra sidan ryckte San till igen. Minst ett revben brutet, han hade ingen möjlighet att röra sig.

Akira höll handen hårt om Ranpus handtag och snabbare än någonsin tidigare drog han det för att ge de bägge vakterna ett dödande hugg i brösten. De föll bägge två genast bakåt och San Mori sträckte sin hand mot sina nydöda kamrater och mumlade något ohörbart, röd av ilska i ansiktet. Akira torkade av Ranpus blad mot sina byxor och satte åter i katanan i slidan och trampade nästan på San Mori när han gick förbi honom och in mot ingången.

Korridoren var tyst och enslig, och Akira såg inte en levande själ ens vid den enorma träporten med tecknen för “Den ende� på. Kant till kant på den nästan tre meter höga och minst en och en halv meter breda porten var mönstrad och högst upp var det en sol, längst ned en stad, med diverse gudar emellan. Taipi, solguden blåste mot byn för att sprida dit de hettande solstrålarna. Dödsguden Zetsy väntade vid dödens portar en bit åt höger från byn, hemskt leende. Befruktning- och jord-guden Eretu smilade upp från underjorden och precis över hans huvud växte grödorna snabbare än annan stans.

Akira tog tag i det gyllenbruna trähandtaget och öppnade porten på glänt. Han kikade in, såg sig om utanför och steg in i det mörklagda rummet. Han såg sig om, månljuset från fönstret var nog för att se att ingen vakt fanns i rummet, och Shikai låg i sin alldeles för stora himmelsäng och snarkade ljudligt. Akira drog Ranpu och vandrade genom det rökelsedoftande rummet fram till hans bädd och drog undan lakanet. Där låg den lille bortskämde mannen som såg ut att lika gärna kunna vara sju år i stället för de erfarenhetsädla femtio han var. Flinten blänkte i månskenet och bredvid sängen stod en silverkanna kallt vatten.





2: Efter Allt


Akira Motusuwus ögon öppnade sig ett efter ett och sÃ¥g halvt bedövat mot himlen. Han lÃ¥g utsträckt pÃ¥ stranden och kunde inte förmÃ¥ röra sig. Han kände sig blöt över hela kroppen och enda möjligheten han egentligen hade att ta reda pÃ¥ var han befann sig var egentligen vattnet som ständigt skvalpade upp pÃ¥ hans bara fötter, och den heta sanden som klippade sig fast pÃ¥ hans blöta kropp. Han var pÃ¥ en strand. Han sträckte ut armarna och kände en stickande smärta i sin vänstra handled, utan att egentligen ta nÃ¥gon annan notis än att tänka “jaha, sÃ¥ handen är bortaâ€?. Egentligen tog han inte nÃ¥gon notis av nÃ¥gonting alls. Varför skulle han göra det? Varför skulle han egentligen göra nÃ¥gonting annat alls än att ligga pÃ¥ den här solstolen pÃ¥ denna vackra strand en sÃ¥ här härligt solig dag och beställa in ännu en Tequila? Just när Akira Ã¥ter slöt sina ögon och höll pÃ¥ att Ã¥ter somna in sÃ¥ hörde han en skrikande röst, följd av ännu en litet längre bort och en massa springande i sanden. “jasÃ¥, nu passar det för servitören att komma…â€? Akira skrattade till och mumlade näst intill helt otydligt: “Ja, jag skulle vilja ha pÃ¥fyllning pÃ¥ Tequilan…â€?. SÃ¥ blev allt svart.

Andra gången Akira vaknade var under helt andra omständigheter. Han kände en svag doft av mat, misosoppa trodde han, men var inte säker. Näsan var full av vatten.

“Far! Han har vaknat!� sade en röst och när Akira satte sig upp insåg han att han var i ett stenhus. Han låg på en säng i ena kanten med ett litet träbord bredvid sig. Förutom hans tröja låg även gamla blodiga bandage där, och på marken bredvid det låg Ranpu, hans påse och hans skärp med alla shuriken och kunais (några satt inte på sin plats utan var spårlöst försvunna dock).

Ett barn i fjortonårsåldern stod ett par meter från sängen och såg på honom, med kritvitt, långt hår nedför ögonen, bildande en lock där bak. Han hade en svart mia snurrad runt halsen och en kappa nästan hela vägen ned till fötterna. Han blickade mot Akira med sina mörkröda ögon utan att egentligen säga mer. Akira försökte se sig om mer i rummet men ryckte till och lade handen om axeln på grund av den enorma smärta som nådde den när han vred på den. När hans hand färgades röd av blod insåg han att den var skadad.

“Ingen fara�, sade pojken till Akira. “Vi har kollat över dig och alla dina sår är omlagda. Din handled var nog det värsta, flera blodådror var upprivna. Din nacke var inte så farligt skadad, men det blöder ganska mycket.�

Pojken gick fram och bytte bandaget runt halsen. Mellan bandagen torkade han noggrant bort blodet.

“Du har fått nackspärr, herrn. Men det är ingenting allvarligt, och försvinner om du bara vilar och sträcker ut nacken litegrann varje halvtimme eller så. Vad heter ni?�

Akira var fortfarande chockad och hade inte alls förstått vad som hänt. Innan han hann svara på frågan sprang en äldre man med en nästan hel flint, glasögon och svarta prästliknande kläder fram och hälsade.

“Hej, hur mår ni?�

“Hejâ€? mumlade Akira lite utdraget. “Jag… var är jag?â€?

“Du är hemma hos familjen Kano� Det var den äldre mannen som svarade. “Jag är Kazu, det här är Rei.� Han lät handen falla på den blonda pojkens axel. “Min släkt är doktorer. Rei hittade dig på stranden någon kilometer härifrån, du hade drivit iland och du hade nästan drunknat. Om det inte vore för den milda stranden du flöt in på hade du nog drunknat i stormen. Du hade handleden helt uppriven, nacken tillslagen och blåmärken i hårfästet. Du har fått hjärnskakning, så jag skulle nog tro att du inte kan minnas själva händelsen.�

Allt började bli klart för Akira. Han hade väl avslutad uppdraget, dödat kejsaren, flytt i floden på en flotte som senare drabbats av den där stormen och han hade förlorat den för att sedan driva iland på den här stranden. Och så hade de här funnit honom.

Akira försökte böja på nacken förgäves och satte sig sedan upp ordentligt med benen hängande ned för sängen, så han kunde se hela rummet. Två tunna madrasser låg på golvet, och efter dem, i andra kanten av rummet fanns ett mindre kök med en vedspis och mat. På den brinnande spisen stod en kokande kittel.

“Jag heter Akira Motusuwu�, presenterade sig Akira och hälsade med handen. De båda andra svarade den och Kazu vandrade tillbaka till spisen och rörde om i grytan.

“Är ni hungrig, Motusuwu-kun?� Akira nickade. “Kan ni ta er upp?� Akira försökte och nickade igen. Kazu tog grytan och vandrade ut ur dörren till nästa rum. Rei tog tre träskålar och tre par machi (ätpinnar) och följde efter. Akira reste sig helt och tog på sig sina kläder och bältet med alla vapen.

Det andra rummet hade ett kortbord i mitten och två sittkuddar i hörnet. Ytterligare tre låg på var sin plats runt bordet, och Rei och Kazu höll precis på att dela ut skålarna, machis och grytan på bordet. På alla väggar i rummet hängde olika svärd och kunais. En öppen dörr vittnade på att det här var sista rummet, men en stängd dörr med tecknen för “toalett� satt intill den dörr de kom från, så en toa fanns också. Kazu gestalterade att de fick sätta sig och så var gjort. De bad först till familjeguden (Akira bara låtsades be) och lät sig sedan smakas. Mycket riktigt var det misosoppa som en första rätt.

“Ni är samuraj?� frågade Rei och efter ett tag nickade Akira långsamt. Det tog en stund innan han fortsatte. “Jag såg ert svärd� Akira nickade. “Och era vapen. Är ni på flykt?�

“Jag tror inte jag vill prata för mycket om mitt yrke�, mumlade Akira med soppblandat bröd i munnen. “Jag känner er inte.� Så tog det en stund innan konversationen kunde fortsätta.

“Ni är ronin?�, frågade Rei. Akira var ronin, en herrelös samuraj. Han bara fortsatte äta och gav Rei en blick som svar. “Var det honom ni dödade?�

Innan Akira ens hann reagera hördes en kraftig smäll och när han såg upp från misosoppan stod Kazu upp efter att ha slagit näven kraftigt i bordet.

“Du ska inte fråga sådant, Rei. Var bara tyst och ät.� Så satte han sig åter ned och fortsatte tyst måltiden.

“Och vad är ni för några då?� frågade Akira med huvudrätten, fyllda vårrullar, i munnen.

“Vad menar ni�, sade Kazu och lade ihop sina machi på den renätna tallriken. Akira gestikulerade mot väggarna i rummet utan att lyfta blicken från bordet.

“Alla vapen� sade han och lade ihop sina machis. Kazu vinkade åt Rei som gick runt och plockade upp alla tallrikar och började diska ute i andra rummet. “Jag känner igen dödliga vapen när jag ser dem, det här är inga prydnader. Och de är gjorda av ett geni.� Kazu skrattade till, torkade av munnen med armen och reste sig.

“Jag tackar. Vissa samlar frimärken, vissa läser böcker och andra fördriver tiden med att klippa bonsaiträd. Jag smider svärd.� Akira log och reste sig, även han. “Om du mår bättre nu, så kanske jag och Rei kan följa dig på en liten promenad?� undrade Kazu och Akira nickade ja.

Snart hade Rei diskat färdigt och Akira satt på sig även Ranpu, och de gick tillsammans ut i solskenet. Trots att solen var halvt bakom träden var det ljust och han kunde se ned mot stranden och undra hur i helvete han kunde vara så förvirrad att han beställde en Tequila när han låg där döende.

Kanos hus var det enda så långt Akiras blick nådde. I och för sig skars den av skogen, men ändå kändes huset på något vis väldigt eremit-hus-liknande, som om ingen vare sig ville bo nära det, var välkommen att göra det eller gjorde det. Det kändes som om det kunde vara många mil till närmsta bostad. Det slog plötsligt Akira att han egentligen inte hade en aning om hur långt uppför floden han hade hunnit komma innan han strandade på grund av stormen.

“Kazu?� Kazu stod någon meter bakom Akira och Rei, väldigt nära huset, som om någon okänd kraft höll kvar honom där, men att han ändå inte riktigt brydde sig, och tittade på solnedgången i fjärran. Han grymtade något påhittad ord med betydelsen att han lyssnade. “Hur långt är det till Shoju härifrån?� Kazu reagerade på frågan, lyckades bryta den okända kraftbarriären utan några vidare ansträngningar, och gick med armarna i kors och ställde sig bredvid Akira.

“Shoju är ingen bra stad�, nästan viskade han, så Rei fick byta plats för att höra konversationen. “De leds av en inte alltför snäll kejsare, folket lider. Du har ingenting att göra där, min vän. Varför vill du dit?�

Akira lät avbryta diskussionen utan att ge Kazu ett annat svar än en nick pÃ¥ huvudet och nÃ¥gra steg därifrÃ¥n. Han satte sig pÃ¥ första steget av en stentrappa som ledde ned en bit för att sedan skilja sig Ã¥t tvÃ¥ hÃ¥ll, mot skogen och vattnet. ”Du nämnde en promenad?”

Kazu smög stilla förbi ett buskage, undvek att trampa på en mjuk pinne och hoppade kvickt fram och hoppade på ryggen på det relativt storväxta kidets rygg och lyckades mellan dess skrik och rundspringandet välta det unge rådjuret och hugga kniven en, två, tre gånger i halsen tills inte en rörelse återstod. Han hoppade av, tog emot rep av Rei och band den, så gick de vidare och drog den bakom ryggen.

”GÃ¥r det bra för dig, Motusuwu-kun?” frÃ¥gade Kazu Akira. Det var Rei som svarade.

”Om ni fortsätter jaga, far, kan dÃ¥ inte jag och senpai ta en annan väg och i lugnan plocka svamp?”

”Det är bra”, sade Kazu oväntat fort och tog emot det kvarstÃ¥ende repet frÃ¥n Rei och knöt det runt bysten. ”DÃ¥ fÃ¥r vi även svamp till kvällen. GÃ¥ ni den vägen. Rei, jag antar du minns vilken väg det är till stället jag visade dig. Vi ses igen vid huset om fyrtiofem minuter.” Och de skildes Ã¥t.

Det var ett behagligt landskap, oförstört av den framträdande civilisationen. Akira kunde tänkte sig hur många procent fler djur det var här än exempelvis i Shoju. För människans hand blott orädda djur passerade den till synes av familjen Kano grundlagda stigen de följde. Akira kunde räkna till hela tre ekorrar och en räv innan de stannade till. Rei hade reagerat på något och hukade sig över en buske. När även Akira lade blicken på den under denna årstid tömda vildvinbärsbusken så såg han vad Rei reagerat på. På den nordöstra sidan av busken var det betydligt färre blad än på resten. Inget djur kunde göra det där och det visste dem båda. Reis huvud sjönk, han reste sig och innan han ens rest sig ordentligt yppade han vad de bägge tänkte; någon annan var här.

“Sedan du kom är det här första gÃ¥ngen pÃ¥ nästan ett Ã¥r, och den gÃ¥ngen var det ocksÃ¥ en som flöt i land. Precis som du.â€? berättade Rei medan de hastigt vandrade efter de för Rei tydliga spÃ¥ren i skogen, sedan de vikt av frÃ¥n stigen för att se vart mannen tagit vägen. Enligt honom var det inte särskilt otroligt att denne person gÃ¥tt ett tag utan bÃ¥de mat och vatten. Denna trötthet skulle förklara att han inte avvek och följde gamiljen Kanos tydliga stig när han gick genom den. Kanske kunde de hinna i fatt honom och hjälpa. “Den senaste som kom förbi här utan att flyta iland, det var länge sedan… oj, kanske fem Ã¥r till och me…â€? Meningen slutade plötsligt när Rei stannade till sÃ¥ att Akira nästan ramlade baklänges i sin plötsliga bromsning. Ã…ter böjde sig Rei ned. När han gjorde det kunde Akira se vad han reagerat pÃ¥. En svart, eller mörkt färgad – Akira kunde inte se för mörkret som började tillta – substans flöt i mÃ¥tta pÃ¥ stigen nÃ¥gon decimeter framför Reis fötter. Han drog fingertoppen i vätskan och luktade, sedan smakade pÃ¥ den.

“Blod� yttrade Rei i en hes, låg viskning.





3: Ravin


Rei Kano och Akira Motusuwu såg på varandra med växande skräck. Akira kunde urskilja Reis allt vitare ansikte och allt utvidgande ögon, kunde se skräcken fly runt i hans hjärta, kunde läsa hans tankar. Det här blodet var varmt. Det här blodet var nyligen spillt. Mördaren var densamme som inkräktaren i Kanos skog, och den som fått någon att spilla blodet var inom fem minuters avstånd från dem. De vågade inte tänka på vem som skadat sig. De reste sig sakta och snurrade stilla runt, rygg mot rygg. Rei lyfte en kunai från en byxficka och Akira ställde sig beredd att dra Ranpu. Det tog nästan två minuter innan någon yttrade sig, och denne någon var Akira.

“Vi fortsätter?�


De slappnade av nÃ¥got av tanken att den här mannen skulle attackera dem direkt om han var i närheten, men trots det var de definitivt inte lugna. För varje fÃ¥gel som lyfte frÃ¥n träden ovan dem kunde de kasta sig pÃ¥ backen och nästan kasta iväg en kunai efter fÃ¥geln, och när ett vildsvin sprang förbi ett tjugo- eller trettiotal meter ifrÃ¥n dem kastade Rei iväg en shuriken som genast skar upp dess lÃ¥r, och Akira fick döda den oskyldiga ljudmakaren. Efter nästan femton minuters gÃ¥ng hade mörkret fallit helt, och endast pÃ¥ grund av att Akira – som pÃ¥ grund av sin mer framträdande genialitet i vapen numera gick före Rei – halkade till en aning kunde de se ännu en blodpöl, denna större än den förra. Paret förskräcktes och sÃ¥ sig om i mörkret, nu visste de att det var nÃ¥got. NÃ¥got hade verkligen hänt. Blodet var varmt. De var nära.

När paret ej längre kunde se annat än den andres konturer mot månskenet bildade Rei, som mer än stadsmänniskan Akira kunde leva utan villkor i naturen, en fackla av en tjockare gren från ett dött träd och snustorrt gräs från marken.

Så kom de fram till en äng, med ett ensamt träd i mitten. En harunge ställde sig upp när de anlände och sprang åt motsatt håll in i skogen, nattfjärilar som bebodde ängen nästan anföll Reis fackla. Akira kisade med ögonen och såg att någonting inte stämde. Trädets konturer var inte rätt. Han gick ett par steg närmare, lät det daggvåta, halvmeterhöga gräset blöta ned hans bara ben och sandaler.

“Ser du också?� frågade Rei utan att släppa blicken från trädet, som Akira lade märke till att även han såg på.

“Det gör jag�, svarade Akira och gick ett steg närmare. “Vad är det?� De två stegade närmare trädet, och när Rei, som var först, hunnit fram föll han bakåt i förskräckelse och kravlade sig baklänges, tappade facklan som Akira fick ta upp för att undvika skogsbrand. Han sträckte ut ett darrigt pekfinger mot trädets utstickande kontur och sade upphetsat något för Akira ohörbart. Akira gick allt saktare mot konturen, och endast genom att dra upp facklan mot den kunde han urskilja vad det var. Han backade undan, svalde och gick tillbaka ett steg. Rei kravlade sig ytterligare bakåt, lade sig på mage i det daggvåta gräset och lade händerna för ögonen för att undvika de kommande tårarna. Ett mjukt duggregn startade plötsligt och strax var de dyngsura.

Mot trädet stod Kazu Kano uppspetsad med sin egen katana genom den av blod dyngsura, uppskurna magen. Hans fötter hängde nästan tre decimeter över marken, och det enda som höll kvar hans kropp där den var, det var den katana som gett honom tydliga enorma sår över hela buken, bröstet och i ansiktet. Akira kunde se tydliga märken av en munkavel han fått ha på sig under den minst lika tydliga misshandeln. Kazu hade visserligen djupa sår, men vem som än gjort det här så var det en som visste om hur människans anatomi fungerade. Han ville att hans offer skulle plågas sakta, känna så intensiv smärta som möjligt går, och han ville definitivt inte att han skulle dö innan det var dags, innan han fått ta sitt straff. Döden var en välsignelse. Akira kunde framför sig se sin nya vän Kazu Kano ligga på knä i gräset och be, bara intensivt be om att den där mördaren skulle döda honom. Spetsa honom, hugga av honom hans huvud, vad som helst. Bara han fick dö så dög allting. Men så lätt skulle det inte bli. Kazus naglar var upprivna och blodiga sedan misshandlaren skurit in knivar djupt in under dem, fått honom att kunna skrika hur högt som helst. Den här mannen var skicklig. Akira rös. Han greppade svärdet, drog ut den ur Kazus kropp och trädet. Lät Kazu falla ned till marken vid trädet. Han tvättade av sina blodiga händer i gräset och vandrade bort och tröstade Rei, som satt på huk och bevakade sin plågade och dödade far, där han till ro satt vid trädet. Tårarna rann ur hans blodsprängda ögon.

”Vem gjorde det?”

”Rei, jag-”

”Vem FAN dödade min far?!” utropade Rei och en krÃ¥ka skrek till och flög bort frÃ¥n det träd vid vilket Kazus kropp nu satt. ”Jag vill veta det, fattar du inte det? Fattar du inte att nÃ¥gon precis haft ihjäl min… haft ihjäl-” Rei böjde sig över och spydde ut kvällsmaten pÃ¥ marken bredvid sig. Akira lade sig i gräset och sÃ¥g upp mot himlavalvet.

”Vi ska hitta honom, Rei.” Rei ställde sig upp och gick bort till trädet. Kazus katana, Stilk, hade Akira satt uppställt mot trädet. Rei tog av Kazu bältet med den fastsnärjda svärdslidan, satte den pÃ¥ sig och placerade Stilk i slidan. Han sÃ¥g pÃ¥ Akira. ”Rei”, sade Akira, satte sig upp, gick fram till Rei och klappade honom nonchalant pÃ¥ högeraxeln. ”Vi ska hitta honom. Är du med?”

Ravin såg ned på dem från sitt träd och trots mörkret kunde han klart och tydligt se den vithårige pojken och den äldre svarthåringen. Om det inte vore för honom (var det Akira pojken kallade honom?) skulle han ha anfalit så fort som pojken närmat sig. Det bästa är om ingen upptäcker den döde och kan vidaresprida nyheten, och här ute i det vilda skulle ingen upptäcka att en tonåring och hans far blivit brutalt mördade, inte på flera månader, säkert även år. Men nu blev det annat. Akira, eller vad han hette, var stark. Han var inte som pojken Kano, inte som Kano den äldre. Han var inte en amatör, inte en nybörjare och inte en oskuld. Akiras katana hade befläckats med människoblod och det såg Ravin. Men han var lättad. Äntligen var det över, den gamle hade dött. Han riskerade inte längre att bli dödad av Net, han hade avslutad sitt arbete, han var klar med henne. Det gjorde ont att döda en gammal man, men han var ju inte oskyldig. Något måste han ha gjort för att få Net så ilsken. Net var en lugn kvinna, Net blev inte arg så lätt. Innan hon utropat ordern att ravin skulle mörda Kazu Kano hade han aldrig sett henne mer än höja ett ögonbryn som ett tecken på ilska. Och det som hänt då var när hon fick reda på att femton av hennes män blivit dödade av en drake.

Han hade bestämt sig. Ravin skulle lämna Net, överge livet som ständigt underlägsen, överge livet som en ständig följeslagare som bara lydde order. Dödade människor utan att ens veta vad de gjort för att förtjäna det. Han ville inte en dag bli den som förargade Net. Han ville inte bli degraderad till en av hennes nära betjänter. Han hade sett dem lida, sett de stora ärren över de platser där de innan de fick sin position hade öron. De förlorade sin hörsel bara för att Net skulle kunna tala ostört med ”gäster” utan att behöva skicka i väg betjänter. Han hade sett deras bara magar, beklädda endast med sÃ¥r efter knivar och märken efter smÃ¥spikbeklädda piskor som de fÃ¥tt smaka när de kanske anlänt med Nets mat tvÃ¥ minuter för sent. Han rös vid blotta tanken. Han skulle lämna Net redan i natt. De skulle eftersöka honom, men han skulle inte vara där. Han hade lätt att fly, i varje fall relativt lätt. Han hade kanske femtio procent chans att överleva hennes projektiler, med hans vingar och förklädnad mÃ¥ste han tjäna minst trettio eller fyrtio procent.

Ravin lade märke till att de två började röra på sig. De hade börjat riva bort gräset från marken på en ungefär två gånger en meter stort område på ängen. De lade sedan, efter kanske tio minuter, dit Kazu Kanos kropp, lade på det gräs de lagt dit, ett antal grenar och ris från en uttorkad gran några meter in i skogen. När alltsammans täckte den stora kroppen tände Akira en tändsticka, tände en cigarett åt sig själv och tände med den eld på granriset. Han backade undan och efter endast några sekunder låg graven i lågor.

”HÃ¥ller du ditt löfte?” frÃ¥gade Rei.


”Ska du hjälpa mig finna mördaren?”

”Ja.” Fortsättningen kom först efter nästan fyra minuter. ”Vi gÃ¥r nu till ert hem, packar och kommer hit och letar spÃ¥r tidigt imorgon.” Rei sÃ¥g alldeles förskräckt ut.

”Men dÃ¥ missar vi honom?”

”Han fÃ¥r ett försprÃ¥ng. Men däremot kan vi inte finna nÃ¥gra säkra spÃ¥r i natt. Det mÃ¥ste vara mycket ljusare. Kom nu.”

Ravin log och lade sig på en gren att slappna av. Det här kunde bli kul, de skulle alltså finna honom. Men han kunde göra något av det här. Så fort som de stuckit flög han ned från trädtoppen och lämnade tydliga spår från brottsplatsen tvärs över skogen. Han ville inte att de skulle missa dem, det här kunde bli något. Det här kunde bli kul.




4: Uppbrott


Han kunde knappt sova alls den natten, men låg ändå där på grenen några meter från blodbadet, med egentligen den enda trösten att varken Rei eller Akira kunde sova. Ravin somnade inte förrän in på småtimmarna, åtminstone tre eller fyra på morgonen, när de sista glöden från begravningen somnat in och blivit osynliga mot den bara berggrunden som elden blottat.

Även Rei låg vaken nära hela natten, med bilden av hans lemlestade far fast i hornhinnan. När han väl somnade drömde han de verkligaste mardrömmarna han någonsin drömt, om hur hans fars kallblodige mördare, en mentalt galen, beväpnad wrestlinghjälte, bröt sig in i stugan och högg sönder först Akira, och tuggade på hans kött medan Rei, förstenad av skräck fick se på, och sedan anföll han Rei med en enorm klyvyxa i högsta hugg. Men denna dröm varada inte länbga, och när Akira väckte Rei vid sextiden hade han bara sovit någon timme, och var alldeles kallsvettig. Sängen var dyngvåt. Han hade kissat på sig. Han såg skämsigt på Akira, som log ett ansträngt leende tillbaka.

”Ingen fara, sÃ¥ var det för mig med första gÃ¥ngen. Du klarade dig bra med tanke pÃ¥ omständigheterna.”

Rei var tyst medan de bägge klädde på sig, åt så mycket frukost de orkade och fyllde ryggsäckarna fulla med hållbar mat, såsom bröd och saltat kött, och två flaskor sötvatten var.

”Första gÃ¥ngen vad dÃ¥?” frÃ¥gade Rei Akira. Akira tycktes först inte vilja svara. Hans leende dog sakta men säkert bort.

”Första gÃ¥ngen jag sÃ¥g en död.”

”Jag har sett döda förut”, pÃ¥stod Rei och Akira log snett mot honom.

”Inte sÃ¥ där döda. Du kanske har sett när din mamma dött i cancer, eller hur en vän till dig gÃ¥tt bort i lungsot, men du har inte sett en mördad man. Rei, det är skillnad pÃ¥ död och död. Det är vad du mÃ¥ste lära dig om vi ska göra det här.”

”Hur menar du?” frÃ¥gade Rei och packade ned tvÃ¥ mindre katanas hans far smitt. Han sÃ¥g i ögonvrÃ¥n pÃ¥ Akira som om han var helt galen.

”Den som dör sÃ¥där dör inte en riktig död. En riktig död mÃ¥ vara en krigares död, men inte efter en tid av skrik och tortyr, inte sÃ¥ här. DÃ¥ dör man hellre av harakiri. Det är därför jag vill hitta mördaren. Jag vill döda den jäveln.

Ravin vaknade när Rei råkade trampa på en gren precis innan de kom in i ängen, och han föll nästan ned för grenen när han så kvickt väcktes ur drömmen. Enligt solen tycktes klockan vara nästan sju på morgonen. han satte sig till rätta och såg hur de vandrade runt på platsen tills Rei, som vandrade ytterst för att slippa sin fars blod, fann ett av Ravins djupaste spår. Det dröjde inte någon längre stund förrän Rei (till Ravins stora glädje) fann fler av hans spår, och snart var de utom Ravins synhåll. han fick då och då flaxa vidare över deras huvuden och sätta sig tillrätta i diverse träd, ingen anade ju att just den de eftersökte var en oskyldig fågel. Ravin lade märke till att de blev riktigt exalterade och pigga av de många tydliga spåren, men snart var det över.

De bägge vandrade tills solen började gå ned, när de startade upp ett sökande för en bra plats att campa på över natten. Tills sist, efter att ha ignorerat samtliga platser i närheten av träd med djupa rivmärken i, fann de en äng, mycket lik den gamla (åh, ohyggliga minnen), men förutom ett träd i mitten.Efter att ha rivit bort gräs tände de på en brasa bestående av tyre, granris och smågrova grenar, och höll en middag bestående av saltad fisk och grillad potatis.

Akira Motusuwu visste redan innan han slog upp ögonen den morgonen att det skulle bli en dÃ¥lig dag. Han hade sovit dÃ¥ligt och hade en rejäl smärta i mittersta ryggen efter en sten han tydligen sovit pÃ¥. Han vägrade – trots att solen stod högt pÃ¥ himlen – att vakna och bara vände sig om för att bara somna om, men efter bara nÃ¥gra sekunder i sin nya position var det nÃ¥got som störde honom, och utan en egentligen anledning öppnade han ögonen och sÃ¥g rakt upp.

En shock så svår att om han stått upp skulle han säkerligen ramlat baklänges. Vid hans fötter stod en man i trettiofemårsåldern, förmodligen (baserat på lukt, kläder och skäggväxt) en uteliggare med hemvist där i skogen och rakt mot Akiras panna höll han en utsliten revolver, en av de billigaste (men för den sakens skull inte dödlig) pistolerna han kände till.

”Godmorgon” sade mannen med en hes, av hembränd sprit utsliten röst och log mot Akira. Akira kom genast att tänka pÃ¥ Rei och vände blicken mot honom. Pojken satt upp, och en partner till Akiras rÃ¥nare satt bredvid med en enorm hand runt Reis hals. TÃ¥rarna bara rann frÃ¥n Reis ögon. Akira blängde pÃ¥ den andre rÃ¥naren och började fundera ut en plan pÃ¥ att överleva. han sÃ¥g sig om, men deras svärd hade lagts undan (vad hade han väntat sig?) och lÃ¥g nästan fem meter bort.

”Vad fan vill ni?”, frÃ¥gade han och lyckades precis undvika frestelsen att ställa sig upp och slÃ¥ ihjäl dem.

”Vad tror du? Vi är hungriga, törstiga och behöver nya vapen. Ge oss allt ni har med er, sÃ¥ kanske ni fÃ¥r leva. Jag heter Miso och det här är min gode vän Rosol.” RÃ¥naren skrattade och räckte fram handen som om Akira pÃ¥ ett sarkastiskt sätt skulle gÃ¥ med pÃ¥ överenskommelsen. Akira spottade pÃ¥ handen och snabbare än Satan gav Miso honom en örfil.

”Och om vi vägrar?” frÃ¥gade Akira sÃ¥ kallt han kunde med en pistol mot sin vän, medans hans vänstra kind rödnade allt mer. Miso skrattade och Rosol osäkrade sin revolver. Rei snyftade högljutt, men vÃ¥gade inte säga ett ord. Akira svalde djupt. Det var kört.

Ravin bevakade det hela från ett närbeläget träd, såg på dem och medled, såg hur de allt säkrare skulle dö; antingen genom att bli mördade, eller utelämnade utan vapen som skydd mot vilddjuren eller mat. De skulle inte klara sig mycket mer än en dag. Och Ravin förstod vad som behövde göras.

Akira hann inte mycket mer än blinka förrän allt skett. Plötsligt släppte Rosol revolvern, som landade vid Reis fötter, och lyfte händerna för sig egna öga med ett vrÃ¥l. Eller, nej. Mot den ögonglob där ögat skulle vara, men där det nu var ett ekande globformathÃ¥l, där blott mörkrött blod rann ut. Förstummad vände Miso blicken mot sin kamrat med ett frÃ¥gande läte, och snart drog även han upp händerna mot ansiktet, där en helt kolsvart korp, med näbben röd av Rosols blod, nu satt och hackade. I sin panik kastade sig Miso bakÃ¥t och slog med panik mot fÃ¥geln som satt pÃ¥ hans näsa och högg varhelst det passade: öga, näsa, panna, hals, öga, näsa, panna… Rosol Ã¥ andra sidan satt pÃ¥ alla fyra och flämtade medan en blodpöl av hans ögas blod bildades under honom. Rei skrek till när han vände huvudet Ã¥t honom, bara av Ã¥synen.

”Rei!” skrek Akira som började sätta sig in i den nyutvecklade situationen. ”Revolvern!”

Rei sÃ¥g förvÃ¥nat ned och nästan kastade sig mot den pistol han sedan greppade med bägge händer. Han riktade sig snabbt upp och avfyrade sex kvicka skott rakt mot Rosol utan att egentligen sikta. Det första genomborrade hans ena axel, det andra missade, det tredje sprängde hans ena arm, som han höll upp kroppen – vilken därmed föll omkull – med, och det fjärde sprängde bort hjärnan ur huvudet. Rei fortsatte skjuta, rakt mot magen pÃ¥ den döde, men blott tvÃ¥ till skott fick liket att studsa innan magasinet var tömt. Han fortsatte försöka avfyra, medan tÃ¥rarna flödde ut ur hans ögon. Han släppte till sist vapnet, backade undan och sÃ¥g pÃ¥ Miso, som nu lÃ¥g utsträckt livlös pÃ¥ gräset, med blod över hela det förödade ansiktet. Den svarta korpen var borta. Rei sÃ¥g upp mot Akira, som tog tag om Misos händer och bar honom för att lägga vid sin döde kompanjon.



”Vad fan var det där?”



5: Mutaform


Akira Motusuwu såg på Rei Kano med en kall men ändå förstående blick. För några sekunder var den enormt skarp, men så bröts den kvickt och som om han gett Rei ett tyst svar fortsatte han med arbetet. Rei trampade nästan på Rovols smällfeta mage när han ställde sig för att stoppa Akira. Akira stannade och stirrade honom rätt in i ögonen, och Rei blev genast alldeles kallsvettig, men förmådde ändå att tala.

”Akira.” sade han sÃ¥ lugnt han kunde efter den plötsliga situationsändringen. En kall svettdroppe föll frÃ¥n hans panna och blötte näsan. Han insÃ¥g plötsligt hur hÃ¥rt hans hjärta dunkade, och hur snabbt. Han var rädd. PÃ¥ senare tiden hade han varit räddare än nÃ¥gonsin i sitt liv, och för första gÃ¥ngen sedan han sÃ¥g sin far spetsad mot det där olycksaliga trädet förmÃ¥dde han betänka om han gjort rätt när han svurit pÃ¥ att finna sin fars mördare. ”Akira. Vad var det där?” fortfor han lÃ¥ngsamt efter sekunders tystnad, som för att försäkra sig om att Akira skulle förstÃ¥ honom precist. Akira böjde ned huvudet och sÃ¥g pÃ¥ mannen han släpades sönderrivna och alldeles demolerade ansikte.

”Jag vet inte” var hans svar. Han nästan knuffade undan Rei och slängde Miso vid Rosol. Rei sÃ¥g förstummat pÃ¥ honom.

”Men det där var fan inte nÃ¥gon vanlig fÃ¥gel!” skrek han och blev alldeles röd i ansiktet. TÃ¥rflödet rann. ”Det där var ingen vanlig korp!”

”Men tror du inte jag förstÃ¥r det?” sade Akira högt och sÃ¥g ilsket upp, rakt mot Rei. Rei skymtade en tÃ¥r i hans öga och Akira vände sig om, torkade öga med ena handen och satte sig ned. ”Tror du inte jag förstÃ¥tt det än?” fortfor han. Rei blev allt mer förstummad över Akiras beteende. Under deras tid tillsammans hade han aldrig sett honom bete sig sÃ¥här. Det var bara inte likt honom.

”Akira”, sade Rei och stod alldeles stilla, med darrande knutna nävar i händerna. ”Vad TROR du det var?”

Blott tystnad svarade honom.


Akira reste sig igen och började riva ned torra grenar från närbelagda träd, lade över de bägge kropparna och tände på med litet sprit. Inte speciellt för att de förtjänade en begravning, utan snarare för att inte skrämma upp framtida vandrare. Efter att de i tystnad plockat ihop sina saker för vidare vandring (klockan var redan nästan elva på förmiddagen) frågade Rei åter sin fråga. Och den här gången fick han svar.

”Rei, har du nÃ¥gonsin hört talas om ordet ‘mutaform’?” frÃ¥gade han, och Rei blev alldeles förbluffad av den oväntade frÃ¥gan.

”Nej” svarade han genast och Akira nickade förstÃ¥ende.

”En mutaform är en person som kan ta skepnaden av nÃ¥got annat. Allra oftast är det bara en speciell form den kan ta, en djurart, men det finns även mutaformer som kan anta olika sorters djur.”

Rei avbröt honom. ”Jag har hört om det där.”

”Det är en välkänd myt”, förklarade Akira och Rei gav honom en menande och idiotförklarande blick. ”Fast det är ingen myt”, fortfor han. ”Det är en ren och klar sanning.”

”Och hur vet du det?”

”Jag har sett dem”, berättade Akira. ”NÃ¥gonstans västerut finns ett rike med dessa varelser. Jag var där. Jag sÃ¥g deras vardag, i en värld där alla kunde förvandla sig och de som inte kunde det var de som var utanför. Men det var inte dit jag ville komma.”

”Och varför är de bara i ett rike?”, frÃ¥gade Rei, ”varför lever de inte här, exempelvis?”

”Om du träffade en grupp personer som kunde förvandla sig till djur, vad skulle du göra?”

”Jag skulle självklart berätta för nÃ¥gon, det är ju magnifikt”

”Och vad skulle hända om alla visste om att de fanns? Alla?”

Rei hann inte mer än öppna munnen innan han insåg hur dumt hans respons skulle låta. Han såg skamset ned på Misos och Rosols askor.

”FörstÃ¥r du?”, frÃ¥gade Akira. ”De skulle användas som ultimata spioner inom arméer, som trälar av bönder och som circusobjekt. Kan du föreställa dig deras liv i sÃ¥ fall? Kan du föreställa dig vad som skulle hända dem om deras hemlighet kom ut?”

Rei förstod.

”Och vart vill du komma med det här pratet?” frÃ¥gade han stillsamt och relativt surt, utan att släppa blicken frÃ¥n askorna.

”Du mÃ¥ste känna till, Rei, att inte alla mutaformer bor i Hape Shistefr, det rike jag förut omnämnde. Vissa mutaformer ÄR trälar, spioner i arméer och sÃ¥ vidare. Och enda anledningen till att deras ‘ägare’ inte berättar om dem är för att de inte ska bli ifrÃ¥ntagna dem av grupper som vänar om mutaformernas väl. Och det finns till och med mutaformer som är anhängare av de onda.”

”De onda?”

”Jag har rest mycket, Rei. Jag har under ett kort liv rest mycket i olika riken. Det män som dött sedan jag träffade dig är inte ens en brÃ¥kdel av alla döda män jag sett under färden. Jag känner till ondskan personifierad, och den har ett namn.

Net, som är det namn han internationellt är känd med, lever bortom Hape Shistefr, tre månaders gång härifrån, i det instängda riket Protegess. Han styr över riket med sina en och en halv miljon undersåtar, av vilka många är hans krigare och lönnmördare. Net driver hela vår världs organiserade brottslighet, har sina områden och tar med våld och mord över de han inte har. Kräver skatt av sina undersåtar, som om de försöker dra sig ur blir mördade av högre stående undersåtar. Han har världen i sitt grepp.

Drygt hälften av Nets undersÃ¥tar är mutaformer. De behöver inte vara rakt igenom onda, men du mÃ¥ste veta att de som är Nets undersÃ¥tar mer bryr sig om sitt liv än om tio andra oskyldiga spädbarns. Net utnyttjar alla de människor som kan döda för att själva fÃ¥ leva, och han brukar dem i sitt vÃ¥ld, fÃ¥r dem att just döda andra mot att han inte dödar dem.”

Efter att Akira i tystnad betraktat Rei en stund frÃ¥gade Rei: ”Och vart vill du komma med det här?”, manad att säga nÃ¥gonting.

”Jag tror att korpen, den korp som dödade Miso och indirekt dödade Rosol, var just en sÃ¥dan.”

”En mutaform?”

”Exakt. Ingen korp kan tänka sÃ¥där. Korpen är visserligen ett ofattbart smart djur, men det räcker inte pÃ¥ lÃ¥nga vägar. Det där… det där var en människa, som du och jag. Och… och han var nog i Nets tjänst.”

Rei agerade plötsligt paranoid och såg sig om, kände sig plötsligt övervakad.

”Vad vill han i sÃ¥ fall oss?” frÃ¥gade han.

”Jag… jag vet inte. Troligtvis bevakar han oss.”

Medan de samtalade började de ta på sig sina grejor och snart var de på väg bort mot sin temporära campingplats.

”Varför skulle han göra det?”

Akira svarade inte Rei, men gav honom en varnande blick om att han inte trodde att Rei ville veta mer om Akiras förflutna och om vad det innebar för nuet. Och Rei förstod.



6: Mimoru Shikai


Hur mycket Mimoru Shikai än sökte dölja det kunde Akira Motusuwa dels känna det och dels se det bakom skuggorna bildade av den där enorma hatten. Mimoru Shikai log. Han tycktes vara nöjd med sitt nya förvärv – det var egentligen självklart att han skulle vara det, Akira var en av de främsta soldaterna i den södra delen av riket – men som den överstående, mäktige man Shikai var kunde han ju inte bara skratta en bit och sedan bjuda Akira på en öl; han var tvungen att agera iskall, verka som om det bara var vardagsmat att få en känd samuraj som Akira Motusuwa i sin försvarsgrupp.

“Du är medveten om det som medföljer att bli min samuraj?�

Akira nickade sakta. Han visste grunderna; han visste hur farligt det var att godkänna dem men också vilka förmåner man på det tjänade. En i uniform klädd man med avrakat hår och örnskarpa ögon räckte fram ett papper till Shikai och återvände till sin position till vänster om Kejsaren, med rak rygg och ena handen beredd, lagd mot sin korta katana. Självklart var detta bara för formalitet och stilighets skull och ingenting annat, såsom skydd (det fanns vakter nog i rummet, som alltid under förhandlingar) – Akira tvekade på om dessa män ens var tränade över huvud taget, eller om det bara var några av betjänternas söner. Han begrundade deras dräkter. Han hade egentligen aldrig någonsin gillat så formella dräkter, med riktiga metallskärp med Kejsarens symbol (siluetten av en mans huvud med handen mot pannen i den formella hälsningsfrasen) på, och med en helblå, speciellt sydd heldräkt med riktiga silverknappar – Akira kunde aldrig inse hur mycket pengar Shikai hade som skämde bort sina krigare så mycket, och ändå hade råd att vara så girig som han var. Shikai harklade sig och läste högt för Akira:

“Punkt ett. Som Mimoru Shikais samuraj ägs du av denne man och ingen annan. Allt du blir ombedd om blir du därmed tvingad att göra, och Shikai har rätt att göra precis vad som helst med dig så länge du är i hans ägo. Enda sättet att komma ifrån det faktum att Mimoru Shikai äger dig, är att han ber dig att lämna honom eller att han säljer dig vidare till en annan. Du själv har ingen som helst rätt att gå ifrån Shikai på eget bevåg.

Punkt två. Som Mimoru Shikais samuraj ska du på alla sätt riskera ditt eget och andras liv för att skydda Mimoru Shikai. Om du på något sätt tvekar på att hjälpa denne, eller blir besegrad under detta, kommer du bli tvungen att begå harakiri, rituellt självmord.�

“Ursäkta, Shikai-sama�, sade Akira och Shikai ryckte till. Han lyfte blicken mot Akira, blängde och sänkte åter blicken till pappret.

“Punkt tre�, sade han med mörkare, demonstrativare och grövre röst. “Tala endast när du blir tillfrågad. Avbryt aldrig Kejsaren eller andra över din rang.�

“Shikai-sama�, sade Akira litet högre än förra gången, som om han inte förstått frågan. Men Shikai förstod, trots sitt låga intellekt, innerst inne att han förstått den och bara lekte upprorisk.

“Ja, Motusuwa-kun?�, sade han och sänkte pappren och vinkade åt en av sina närmre betjänter att de skulle fylla på hans vinglas.

“Jag kan redan reglerna, mästare.�, sade Akira, bugad framåt, till marken. “Du är inte min första mästare. Du är min tolfte, rättare sagt. Och innan det var jag med min far under hans anställningar. Han hade nästan fem olika mästare, och jag var med på ungefär hälften. Så det här är nog femtonde gången jag hör bestämmelserna. Som jag sade, jag kan dem redan.�

Shikai ignorerade punkten i vad Akira sade, i stället brydde han sig bara om detaljerna.

“Tolv, det var många. Vad hände med dina förra mästare, Motusuwa-kun?�

En betjänt kom med ett nytt glas vin och Akira reste sig från bugningen, harklade sig.

“Tre av dem släppte mig, Shikai-sama. Fem stycken sålde mig vidare.�

“Vad hände med resten, Motusuwa-kun?�, frågade Shikai efter att en stund väntat på en fortsättning.

“De blev mördade, Sama.�

“Mördade? Det var ingen bra referens. Och vad gjorde du när de blev det?�

Akira såg på honom med en djup blick och Shikai hann börja fråga en gång till innan han blev avbruten med ett svar.

“Vad jag gjorde? Jag måste ha missformulerat mig, Mästare. Det var jag som mördade dem.�

Shikai såg på honom ett antal minuter och funderade på om det leende den knappt tjugo år unge samurajen bar var ett bra eller dåligt ett, och för vem det var bra och för vem det var dåligt av de två. Han beslutade sig för att det var positivt för bägge, och reste sig ur sin tronliknande fåtölj. Han tog av sig hatten och Akira kunde nu urskilja ett både fornet och nuvarande leende hos honom.

“Varför vill du inte höra resten av reglerna, Motusuwa-kun?�

“Det skulle vara ett slöseri med tid. Jag vill inte vänta en sekund med att börja arbeta för dig. Jag vill inte vänta en sekund med att börja beskydda ditt liv.� Akira bugade lågt och Shikai satte sig ned igen.

“Vi ska nog komma överens. Du är anställd och är numera första samuraj i min försvarspatrull. Du kan följa Hatamoto-kun här och han ska hämta din uniform. Välkommen.� Shikai satte på sig den enorma hatten med guldkant igen och det enda som kunde ses av hans ansikte var den knubbiga hakan och den två-dagars-skäggiga munnen. Akra bugade och ick efter Hatamoto.



7: PÃ¥ Baren


Hur mycket Akira Motusuwa än sökte förtränga alla minnen av sin ungdom gick det inte. De satt fast, ett minne man inte kunde radera, en besvärjelse, något som alltid skulle finnas där, ligga i bakhuvudet men ändå påminna honom var dag. Var gång han såg en ung samuraj väcktes minnen åter till liv, och han ville bara springa fram och lägga sig på knä framför honom och be honom att inte göra samma misstag som han gjorde, inte bli en så värdelös mördare som han, sluta medans tid är. Mend et kunde haninte. Och det ville han egentligen inte. Han ville bara att alla ohyggliga minnen från hans första tid skulle försvinna. Kanske var det bästa trots allt att ta till kniven, gå ut i skogen och skära av sig halsen, bara dö. Försvinna för evigt. I dödsriket skulle han inte ha några känslor, varken goda eller onda sådana. Han skulle bara vara tom. Allt skulle vara så härligt.

Men vad skulle hända alla? Vad skulle hända Rei? Med tanke på vad som hände samma morgon kunde han nog inte bara lämna honom där. Och han hade lovat. Han hade ovat Rei att han skulle finna hans fars mördare och ge honom det straff han förtjänar. Döda honom. Plåga honom. Han hade lovat. Han kunde nte dra sig ur nu.

Och att ta sitt liv skulle ju på sätta och viss bara vara en undanflykt, bara en ursäkt, bara en rymning från allting. Net kanske var efter honom. Han visste inte säkert, men det tycktes vara så. Vad gjorde annars en mutaform här? Så här långt från Hape Shistefr? Nej, enda anledningen var att han var i Nets tjänst. Och han skulle nog döda honom. Döda Akira. Han såg sig paranoid om längs vägen, som om han var på väg. De var alltid på väg. Aldrig skulle han bli fri. Han hade lämnat Net. Net låter inte någon lämna honom. Och Akira var medveten att han skulle bli jagad tätt intill döden.

“Akira?�, frågade Rei igen och ställde sig framför honom. Akira hade gått passivt, som i en dröm, och inte hört Rei förrän nu.


“Om jag inte minns fel är det en stad bara någon kilometer framåt nu.�

“Finns det?� frågade Akira och började vakna till en aning. “Vilken?�

“Den heter Artika.�

De skulle inte gå mycket mer än tio minuter förrän de bakom en kulle anade en mindre by, med kanske tvåhundra invånare. Akira urskiljde bland alla människor en mur precis runt staden, och säkert sex eller sju vakter. De gick vidare ned, och när de kom närmare såg Akira något speciellt med soldaterna. De hade blå dräkter, med Shikais sigill.

Dold under en mantel på grund av sin paranoiditet kom de genom ingången, och började uppsöka någonstans att äta, de bägge vandrarna var utsvultna. Efter ett tag hittade de en relativt billig krog med vettig husmankost, och beställde köttsoppa.

Inom en timme mörknade det. Akira lade märke till de allt skummare typerna som besökte krogen och hur de som såg mer respektabla ut en efter en försvann hem. Akira satt kvar på krogen med sin tredje starköl medan Rei var ute och sökte ett värdshus var de kunde sova över natten.

Ravin var inne på sin andra capuccino och släppte inte Akira med blicken en sekund. Han satt två bord bort och märkte hur Akira blev allt onyktrare.

Akira vaknade upp ur sin halvsömn när en blev, svartklädd man med axellångt, svart hår steg fram till honom.

“J-ja?�, mumlade Akira så sluddrigt att enda anledningen till att mannen uppfattade det var att det var precis vad han väntat sig; mycket annat fanns det inte för Akira att säga i det läget.

“Får jag slå mig ned?� frågade Ravin och drog ut en stol. Akira nickade långsamt och böjde ned huvudet igen och hickade. Ravin beställde in en till öl åt Akira – något han blev mycket glad över – och ännu en capuccino åt sig själv.

“Ska inte ‘ru ha öl?â€? frÃ¥gade Akira, och han hade problem med att se undrande ut.

“Jag dricker inte. Har aldrig gjort, ska aldrig göra. Alkohol tänjer på kroppen, och gör dig ouppmärksam. Det är inte bra för krigare, inte bra för dig.�

“Varför tror du att jag är en krigare?� mumlade Akira och halsade i sig halva enlitersglaset.

“Din katana. Och du ser ut att vara en. Du borde inte låta katanan ligga sådär.�

När Akira inte svarade eller ens rörde sig på en längre stund fick Ravin en obehaglig känsla av att han hade somnat.

“Vad heter du?� sade han med högre röst så att han ryckte till.

“Jag… jag heter Akira Motusuwaâ€?, mumlade Akira. Ravin nickade och presenterade sig själv.

“Mitt namn är Ravin Bacceleure.�

Akira vaknade sakta men säkert upp ur sin fylla, bara för att blinka och få en överblick på sin bordskamrat, och lägga sig att hänga över bordet igen. Ravin drack sin capuccino och bevakade Akira, samtidigt som han började undra över vad i helvete han gjorde där. Han hade egentligen ingen anledning till att följa efter de här. Han hade bara två dagar tidigare spetsat en av den här mannens vänner mot ett träd, och nu förföljde han honom. På sätt och vis kändes det på samma sätt helt fel och fullständigt rätt.



8: Metallrummet


Akira hade knappt somnat förrän han vaknade av en enorm smäll. Han ramlade av stolen som han vägde på och ramlade baklänges. Upp och ned såg han säkert femton stycken muskulösa män klädda i helblåa dräkter och med silverknappar. Dörren hade blivit uppsparkad och Kejsarens män hade kommit in.

En av männen höll upp en efterlysningsaffisch och frågade gästerna om någon hade sett den mannen som var på affischen, samtidigt som de andra begrundade gästerna, eftersökte sin man. En man steg fram och hjälpte Akira komma upp igen, men så stannade han helt plötsligt upp och backade några steg.

“Där är han! Det är han� utropade han. “Det är Akira Motusuwu!�

Femton män stormade mot Akira och höll fast både honom och Ravin bakifrån. Akira gjorde allt som fanns att göra för att försvara sig, men det resulterade i att han fick en hård smäll i nacken, och allt svartnade.

Akira Motusuwu såg sig om med nyvaken blick, kliade sig i hårbottnen och började förstå var han var, och hur han hamnat där. Efter någon minuts funderande reste han sig. Rummet var en silverfärgad kub med en enda, väl låst metalldörr i ena änden. Akira var helt och hållet naken, och förutom ett litet toalett-hål i ena hörnet var det enda som fanns där en annan man, sittandes i ett hörn, till synes sovande. Även han var naken, och trots att Akira inte mindes mannens namn kände han igen honom från baren dagen innan; det var Ravin. Akira såg sig om ytterligare innan han försökte slå bort baksmällan med näven mot pannan, och sedan gick han fram till den andre mannen och ruskade på honom. Mannen såg upp, klarvaken. Han såg sig om en stund och reste sig sedan, blev allt mer förvirrad. Han drog handen mot nacken och kliade på en röd svullnad.

“De… de slog ned mig.â€? utbrast han förvirrat. “De jävlarna slog ned migâ€?

Och Akira började minnas vad som hänt, vad som var det sista som hänt innan han vaknade upp i det här rummet. Han mindes baren, han mindes mannens namn, han mindes… han mindes Kejsarens soldater.

“De där ‘jävlarna’ var Shojus kejsares soldater.â€? Ravin sÃ¥g för en stund pÃ¥ Akira, gick fram till honom och lade en hand pÃ¥ hans axel.

“Känner du dem?�

“De är bara underhuggare. Och jag har aldrig sett dem förut.�

“Kejsaren. Känner du till mycket om den där kejsaren?�

“Mimoru Shikai�, sade Akira och tvekade en stund innan han fortsatte. “Han är död.� Ravin släppte taget om hans axel och såg sig om i rummet.

“Finns det INGEN väg ut härifrån?� frågade han utan att förvänta sig ett svar. “Dog den här Shikai nyligen, alltså?� frågade han utan att släppa en springa mellan två metallplattor med blicken.

“För mindre än en vecka sedan. NÃ¥gra dagar.â€? Han tvekade igen. “Jag… Ravin. Det var jag som dödade honom.â€?


“Det var jag som dödade Shikai. Det var därför de kom. Det var därför de skulle infånga mig. Du var bara på fel plats på fel tidpunkt, det är allt. De tog för givet att du på något sätt hade med mitt brott att göra. Jag är ledsen.� Ravin sjönk ihop i ett hörn, suckade djupt och såg på Akira.

“Jag hoppas för din skull att de inser att jag inte har med det att göra.�

“Jag med.�

“Helvete!â€? utropade han och slog näven i metallväggen, som utgav ett mystiskt, ekande ljud. “Du vet väl vad de där gör?â€?, frÃ¥gade han. “De dödar varenda jävel som har med en brottsling att göra. De…â€?

Ravin var på väg att fortsätta, men plötsligt hördes ett överröstande ljud från en nyckel som vreds om i låset, och han ställde sig upp. Dörren öppnades och in kom en brunhårig, sjuksköterskeklädd kvinna i de äldre tonåren med en silverbricka. Hon ställde den på golvet någon meter framför dörren och ställde sig i dörröppningen.

“Vad fan är det här?� frågade Ravin henne.

“Två värktabletter, två glas vatten och två smörgås�, svarade kvinnan och var på väg att gå ut igen och stänga dörren när Akira avbröt henne.

“Vänta! Vad håller ni oss fångna för?�

“Det vet du mycket väl, Akira Motusuwu�, svarade kvinnan, log ett mystiskt leende och stängde dörren efter sig. Först när nyckeln vridits om insåg paret att deras enda ledning till omvärlden försvunnit, och de gav sig genast på maten.

“Perfekt�, sade Ravin och gav sig på sin värktablett. “Först slår de halvt ihjäl oss och sedan ger de oss värktabletter�

När Rei anlände till krogen med besked om hur det gått med övernattningsjakten blev han förvånad. Akira var inte den som bara stack, inte av vad han förstått under den tiden de känt varandra i alla fall. Och dessutom stod ett halvt ölglas kvar på bordet. Det här var inte likt honom. En halvsovande man i hörnet och bartendern var de enda kvar i krogen.

“Var tog mannen som satt här vägen?� frågade han bartendern, som stod och diskade glas, nu när rusningen var över. Mannen såg sig omkring och berättade tyst och eventuellt även sorgset om vad som hände. Rei frågade ut honom om hur de såg ut och en massa andra detaljer, men bartendern var tyst. Det var inte lönt att fråga, han skulle ändå inte berätta. Det enda fyllo som var där hade däremot mer att säga, även om Rei förstod att han av fyllan överdrev när han berättade om de trehundra soldaterna med granatgevär som besökte baren.

“Å de hade så häär stora muskler!� berättade mannen glatt och gestikulerade stolt med armarna, visade nästan en och en halv meters storlek.

“Vad hade de för kläder?�

“Åh, det var Shikais soldater.�

Rei stelnade till och frågade: “Shikai?�

“Shikai e kejsaren i nån stad dä borta� sade mannen och pekade åt höger. Rei antog atthan bara gissade.

“Hur ser Shikais män ut då?� frågade Rei.

“De har skitsnygga dräkter�, sade mannen, “helblåa med silverknappar�

Rei rös till. Det var de som stått utanför staden. Det var de Akira hade gömt sig för. De hade stått och väntat på honom. Väntat på Akira. De jävlarna visste att han var på väg. Utan ett tag drog Rei tag i sin väska, sparkade upp dörren och sprang allt vad han hade ut. Han skulle tillbaka samma väg. Han skulle till Shoju och hjälpa Akira.