Christers skuld

Idag var det trettio år sedan den socialdemokratiska statsministern Olof Palme mördades. Jag har under dagen mest frustrerats gång på gång över hur mycket mediautrymme årsdagen får, hur pass Palme efter dessa decennier upphöjts till en gudalik varelse, någon som räddade Sverige och någon vars död kastade ned landet i total kaos.

palmeDet är ännu mer spännande hur många som har åsikter om lite alla möjliga rent objektiva – inte subjektiva, inte godtyckliga – saker och ting. Hur många som inte vet när de bara ska säga ”ledsen, jag är inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig”. Som när så många är övertygade om att Martin Kinnunen (sd) är skyldig till ekobrott.

Eller som när Sveriges egna statsminister säger sig vara säker på att Christer Pettersson är Palmes mördare. Christer Pettersson, som redan varit misstänkt och sedan förklarats oskyldig till dådet.

Det är spännande hur lätt man tappar verklighetsförankringen när en händelse – kanske speciellt ett brott – blir så pass känt och en så pass stor del av vår gemensamma historia att det blir som en saga. Varför är det okej att – och speciellt som statsminister! – uttala sig om vem man tror är skyldig till ett så pass allvarligt brott? Hur är det okej att basera det på så otroligt svaga grunder som ”Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson”?

Att som politiker, och speciellt folkvald politiker, och speciellt som minister, och speciellt som statsminister, uttala sig om vem man tror är misstänkt i en pågående brottsutredning… är ganska jättekorkat.

Hur tänkte du nu, Stefan?